Åke bonnier

Ny bloggadress för Åke Bonniers blogg

2011-10-20T17:30:00.000+02:00

Hej alla bloggläsare,
Det var inte så enkelt som jag och vår it-expert trodde! Det gick inte att automatiskt överföra från min nuvarande blogg till bloggen under Svenska kyrkans bloggplattform. Därför vill jag igen upprepa adressen till min nya blogg så att Du kan lägga den som en favorit eller på annat sätt hantera den. För visst vill Du även i fortsättningen läsa vad jag tänker och ibland säger och alltid tycker?!Här finns den och redan nu har den ett nytt inlägg som Du inte kan läsa på denna blogg. Själva adressen är http://blogg.svenskakyrkan.se/akebonnier/

Välkommen in på Svenska kyrkans bloggportal!

Allt gott i höstregnet!

Åke

Teknikens under

2011-10-19T16:54:00.000+02:00

Hej alla bloggläsare,
Nu finns jag också på Svenska kyrkans bloggportal (blogg.svenskakyrkan.se/akebonnier). Så även där kan nu många läsa vad jag skriver. Dock står det samma sak som på denna blogg. Alltså: Dubbelt upp av det Du gillar eller ogillar :-).

Åke

Och ljuset lyser i mörkret

2011-10-18T08:01:00.000+02:00

För några dagar sedan var hustrun och jag i Köpenhamn. "Det är årets mest spännande kväll", sa en god vän när vi samtalade. Vi hade lyckats pricka in kulturnatten i Köpenhamn. Efter middagen begav vi oss ut på stan och tittade på människor som köade för det ena evenemanget efter det andra. Sammanhang var öppna (typ kungliga slottet etc) som inte annars öppnar upp för allmänheten. Museer, affärer, kyrkor höll öppet och extraöppet. Komers och kultur samsades med olika specialerbjudanden och folket trängde på. Kyrkan fanns på plats med möjligheter för barn att tävla i drickabacksklättring. En flicka hängde i en säkerhetssele och klättrade upp för knappt 20 backar. Jag skulle sannerligen inte kunna göra om det. Men kyrkan fanns också på plats med sitt sedvanliga program på Ströget, i den sedvanligt nattöppna kyrkan.

Hustrun och jag passerade och gick in i den fullsatta kyrkan. En stilla mässa pågick och vi som kom in välkomnades av präst och andra som delade ut smala vaxljus som vi kunde tända och sitta med så länge vi ville och det var möjligt. Människor trängdes vid ingången. Man ville stå en stund, komma bort från Strögets kommers och bara vara, bara låta den längtan som jag tror finns inom oss alla få några sekunders tillfredsställelse. Jag tänker nu efteråt osökt på kyrkofadern Augustinus som skriver: Du o Gud har skapat mig till Dig och mitt hjärta är oroligt tills dess det finner vila i Dig.

En stunds själslig vila - vila för våra oroliga hjärtan - tror jag vi fann allihop som var där. Den nattöppna strögetkyrkan blev som en refug mitt i tillvarons krävande ström. I kulturnattens mörker var mycket öppet och mycket tillåtet. Man kunde köpa ett kulturpass som gav inträde till olika aktiviteter, ett pass som gjorde det möjligt att komma in, att få delta. I det månghövdade gudstjänstsammanhanget behövdes inget pass, bara en längtan. Och längtan fanns!

Och längtan finns - och allas vår stora utmaning som Kyrka är att möta den längtan. För vi har ett svar, ett svar som håller både då det är dag och då det är natt. Låt oss vara tydliga med det svaret. Det finns ett svar för den som söker. Det finns ett svar för den som som längtar. I den mörklagda kyrkan på Ströget anades detta tydligt i vaxljusens lågor, i sången, musiken, stillheten. Det fanns en Närvaro!

Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det! (Joh 1:5)

Kort paus!

2011-10-07T17:43:00.000+02:00

Förr i tiden, när jag var barn och vistades en vecka på högfjällshotell och lyssnade till dansband, kunde de efter några låtar säga i mikrofonen: "Kort paus!" Den korta pausen kunde vara en halvtimme eller 20 minuter eller kanske bara 10 minuter. Sedan återkom de med förnyade krafter och spelade vidare.

Nu kommer jag att göra en kort paus på en vecka drygt och återkommer i bloggvärlden den 17 oktober eller i alla fall i den veckan!

Allt gott till Er alla!

Åke

Efter tandborstningen!

2011-10-07T17:39:00.000+02:00

Innan jag skriver något om det som rubriken antyder vill jag uttrycka min glädje över att Tomas Tranströmer har fått årets Nobellpris i ltteratur. Liksom säkerligen många andra bloggare och twittrare och hemsidesskribenter, journalister, insändarskribenter, allmänna tyckare, så gläds även jag över att det är en svensk poet, en på många sätt tillgänglig poet, en poet som uttrycker andliga tankar och som tolkar livets viktiga frågor på ett fantastiskt sätt som fått priset. En av mina favoritdikter är Romanska bågar som återfinns i många sammanhang. Läs den och meditera över den!

Men nu något om vad som bör göras efter tandborstningen varje dag. Jo, då ska Du ställa Dig framför badrumsspegeln och stirra in i Dina egna ögon och säga högt till Dig själv: "Jag är oändligt älskad". Detta är grundbudskapet i den kristna tron. Det är för kärleks skull som Gud skapar världen. Det är för kärleks skull som Gud blir människa. Det är för kärleks skull som Jesus Kristus ger sitt liv för oss i både ord och handling. Det är för kärleks skull som han låter sig spikas upp på korset. Det är för kärleks skull som han uppstår igen ifrån de döda. Det är för kärleks skull som han är mitt ibland oss. Den kärlek det handlar om är den gudomliga kärleken som "inte söker sitt" (1 Kor 13), som inte värderar efter förtjänst, efter engagemang, efter produktivitet etc, en kärlek som inte går att stoppa, som inte ens döden kan stoppa.

Kort sagt handlar Guds kärlek om nåd, den nåd vi får öppna oss för, den nåd som bär också när allting annat sviker och bedrar. Detta är något vi behöver påminnas om, öppna oss för. För den "vanlige" svensken verkar detta vara svårt och samtidigt är det just detta som så många längtar efter. På en gång syndare och rättfärdig, säger Martin Luther. Så är människans sitaution. Att vi är syndare, att vi gör, säger, tänker en massa saker som vi kanske inte borde göra säga eller tänka, det är vi nog alla medvetna om. Kort sagt: det finns ett sorts syndamedvetande hos den "vanliga svensken" ett syndamedvetande som handlar om nedvärdering av det egna jaget. Även de s k underlåtenhetssynderna tycks vi vara medvetna om. "Jag borde ha gjort eller sagt...". Men nåden, den upprättande nåden är svårare för oss. Därför behöver vi stunden efter tandborstningen där vi får se in i våra egna ögon och säga de upprättande orden om vårt eget värde.

På söndagen (efter tandborstningen :-)) får vi komma till kyrkan som dem vi är, öppna oss för Guds nåd och bejaka att vi är älskade, att vi får leva av och i nåden, att vi är, med kyrkligt fikonspråk, "rättfärdiggjorda". Detta är vår dubbla natur. Vi är både det ena och det andra. Det ena vet vi och kanske tyngs av. Det andra behöver vi påminnas om!

Efter tandborstningen!

Happy, happy?

2011-10-02T21:43:00.000+02:00

För en liten tid sedan kom en bok om 10 kvinnors erfarenhet av skilsmässa ut. "Happy, happy - en bok om skilsmässa" heter den. Om boken står det:"I antologin Happy, happy - en bok om skilsmässa bjuds läsaren på en annan bild av separation än den som vanligtvis ges. Det är berättelser om skilsmässor som positiva och berikande erfarenheter. En bok som vill stärka och inspirera alla som tagit steget - och alla som kanske funderar på att ta det..."

Jag har inte läst den men hört en del om den, läst en del om den och varit på ett seminarium på bokmässan i Göteborg där bl a författarna Maria Sveland och Katarina Wennstam samtalade om boken och om skilsmässan.

Svenska kyrkan accepterar skilsmässan som något som ibland kan vara nödvändigt. Att tvinga (hur man nu kan göra det?) ett par att fortsätta sitt äktenskap där paret kanske inte talar med varandra eller bara säger vedervärdiga saker till och om varandra - till vilken nytta är det? Att tillåta paret att leva separerat men inte, i kyrkans sammanhang, godkänna skilsmässan annat än om det finns väldigt speciella skäl och som ska utredas av en kyrkojuridisk instans, är heller inte särskilt bra.

Svenska kyrkans hållning (undantag finns säkert) är att det är bättre för alla om ett par får gå skilda vägar både utifrån svensk lagstiftning och utifrån kyrkans syn på äktenskapet om äktenskapet är dött. Nog för att jag tror på de dödas uppståndelse men då det gäller äktenskap som helt och hållet havererat är det bättre för alla parter (inklusive ev. barn) att nya vägar och nya möjligheter ges.

Huvudhållningen i Svenska kyrkan är att vi viger frånskilda personer. Nåden och möjligheten att få börja om i ett nytt äktenskap måste, menar jag, få gälla framför allt annat. Guds nåd handlar om att en frånskild man eller en frånskild kvinna måste kunna få gifta sig igen med den man älskar, med den man vill dela sitt fortsatta liv med.

Skilsmässan är ingen enkel sak. Kanske är en skilsmässa inte bara "Happy, happy"? En stor smärta finns med i processen, misslyckandets smärta. I bästa fall (obs) kan skilsmässan sedan leda till förnyade goda relationer där man igen kan tala med varandra, kanske t o m umgås, kanske t o m ha roligt tillsammans och tillsammans med barnen. Men allt detta är bara "i bästa fall".

Jag har tidigare skrivit om äktenskapet och kyrkan vill värna äktenskapet. Vi tror och tycker att äktenskapet är en bra samlevnadsform. Därför vill vi värna äktenskapet och vi präster vill gärna vara en samtalsresurs, självklart inför själva vigseln men också lika självklart under pågående äktenskap.
Om ett par vill leva ihop tills döden skiljer paret åt, behövs naturligtvis gemensam tid och ett gemensamt intresse av att vilja vårda sitt äktenskap. Men det kan också behövas samtalsresurser innn det handlar om att gå skilda vägar. Där kan vi präster fylla en viktig funktion.

Det är viktigt att vårda sitt äktenskap men det är lika viktigt att ingen skuldbeläggs för att man valde skilsmässans väg. Den vägen är inte alltid (kanske sällan..?) Happy, happy. På den vägen, när man är drabbad, behöver man stöd i form av samtal och förbön. Där kan och vill kyrkan på många sätt vara en medvandrare.

Finns de?

2011-09-28T21:54:00.002+02:00

Imorgon är det torsdagen den 29 september. Egentligen är det väl ingen speciell dag, en tisdag bland många andra. Ändå är den speciell. Jo, jag ska gå på förhandsvisning på Konstakademien och se en utställning med verk av Marcel Duchamp och Ulf Linde. Men det är inte därför den är speciell. Den 29 september är Mikaelidagen. Det är änglarnas dag, men få av oss tänker nog på änglar just imorgon. Många av oss firar istället denna högtid på söndag. Åtminstone vi som tillhör Svenska kyrkan.

Finns änglar? Jag tror inte att änglar med änglavingar i stil med bokmärkesänglar finns. Men jag kan mycket väl tänka mig och tror att Gud kan verka på olika sätt, möta på olika sätt, finnas hos människor på olika sätt. Kanske är talet om änglar ett symbolspråk - ett av de många sätten att tala om Gud. Ibland talar vi om skyddsänglar och Bibeln talar väldigt klart om änglarnas existens. Och samtidigt, Bibeln är ingen telefonkatalog i vilken det bara är att slå upp och se vad det står och läsa som det står. Bibeln är Guds kärlekstilltal till oss människor där många olika bilder används, många olika "språk" för det vi inte har språk eller ord för.

Kanske vill talet om änglar och änglars engagemang bland oss människor påminna oss om att det gudomliga och det mänskliga hör tätt samman. Jag tror det. Änglarnas "funktion" blir då att vittna om Gud, om Guds omsorg, om Guds kärlek och engagemang för oss människor.

När Jesus talar om att vi "skall få se himlen öppen och Guds änglar stiga upp och stiga ner över Människosonen." (Joh 1:51 )handlar det kanske snarare om ett understrykande att Människosonen (d v s Jesus själv) både är sann Gud och sann människa, att det gudomliga och det mänskliga hör samman.

Det tål att tänka på i en värld där vi gärna delar in i kategorier och där himmel och jord ganska ofta tycks väsenskilda. Något av detta återkommer i min predikan på söndag (kl 11.00) i Slottskyrkan i Kungliga Slottet.

Finns inte änglar? Vem är jag att säga att de inte finns? Om Gud vill finns änglar men tanken ovan kan vara till hjälp när det gäller att förstå något litet av vad änglar kan betyda.

Den är omistlig!

2011-09-22T19:09:00.002+02:00

Jag är på väg till min årliga litterära paradisupplevelse, bokmässan i Göteborg. Den som säger at boken spelat ut sin roll till förmån för läsplattan, tar miste. Boken som objekt verkar bestå och som bokförläggarbarn och bror gläder jag mig naturligtvis. Jo, jag har en iPad och läser tidningar på den och faktiskt också en bok som jag läser regelbundet i - Böckernas bok. Det är en fantastisk bok med så mycket innehåll som bär i livets olika skiften. Tyvärr verkar den dock inte vara så mycket läst av den alldeles vanliga människan. Någon myntade uttrycke att Bibln snarare är sluten än sliten.
Jag håller verkligen med Elisabeth Sandlund på tidningen Dagen (http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=277798 ) där hon skriver om vikten av bibelkunskap. Om man alls ska förstå film, litteratur, konst av både klassiskt och modernt snitt, är Bibeln omistlig.
Men inte bara det. Bibeln innehåller Guds Ord rakt in i våra egna liv, ord som visar nya vägar, ord som öppnar upp, ord som befriar, ord som leder vidare. Bibeln är bokstavligen makalös. Hoppas att den säljs i många exemplar på bokmässan. Det viktigaste är kanske ändå inte försäljningssiffrorna utan användandet. Läs Bibeln! Den är omistlig!

Är då inte kärleken störst?

2011-09-19T11:30:00.000+02:00

Varför har vi firat en kristen gudstjänst med interreligiösa inslag i Storkyrkan? Frågan har besvarats av mig i ett tidigare blogginlägg. Ändå vill jag fördjupa svaret något. För mig som kristen är det viktigt att se vad Jesus Kristus har som huvudbudskap. Det är naturligtvis budskapet om Guds rike. Hurdant är då Guds rike? Jo, det är ett sammanhang där man älskar Gud över allting och sin nästa som sig själv. Är då nästankärleken bara riktad till de kristna? Det skulle man ju kunna tänka sig. Låt oss i så fall bara bry oss om de kristna, och dessutom bara de som har den rätta tolkningen av den kristna tron. Låt oss dessutom inrätta någon form av trosdomstolar som har mandat att helt och hållet avgöra vad som är den rätta tron. I så fall utgår jag naturligtvis ifrån att en sådan domstol skulle vara evangelisk luthersk. I så fall så döms den katolska kyrkan ut som en stor samling heretiker, liksom pingstkyrkan, missionskyrkan, baptister o s v. Det är naturligtvis en fullständigt absurd tanke!

Om nu nästankärleken riktar sig till fler än de kristna måste den rimligen innesluta alla, inklusive muslimer och judar. Om nu nästankärleken verkligen är en kärlek som inte handlar om att min nästa måste bli som jag själv för att vara riktigt accepterad, då borde rimligen muslimen få vara muslim, juden få vara jude etc. Om nu dessutom både muslimen och juden både ber till och älskar/hyser största vördnad för Gud och inte vill sin medmänniska något ont och inte heller läser sin heliga skrift som en hatskrift mot oliktroende och inte vill tillspillogivning av människor med annan tro utan vill sträva mot en värld där ömsesidig kärlek får råda och en gudstillgivenhet är det grundläggande, då kan jag inte förstå att man inte kan komma samman i en kristen kyrka vid enstaka tillfällen (vartannat år i riksmötessammanhang) och fira en kristen gudstjänst med interreligiösa inslag där respekt för den andres övertygelse råder. Det handlar inte om religionssynkretism. Det handlar inte om att domprosten försöker skapa någon sorts egen religion som en del har skrivit. Det handlar om ett uttryck för att vi hör ihop, att Gud alltid är större än vår tro kan formulera och större än vad våra gudstjänster kan uttrycka men att vi tillsammans på olika sätt och i respekt för varandras olikhet får vända oss till Gud.

Till alla er som tycker att detta är fasansfullt vill jag bara påminna om vad påven salig Johannes Paulus II gjorde i Assisi 1986 då han samlade olika religionsföreträdare till ett gemensamt bönemöte för freden där olika religioner bad i kristna kyrkor. Föredömligt!!

Jag gläder mig åt att vår kungafamilj, våra riksdagsledamöter ( de som kom och det var många), hovfunktionärer med flerra, fick uppleva en gudstjänst där Gud var i centrum, som firades i den treenige Gudens namn men där också företrädare för två andra stora världsreligioner kunde delta.

I en värld som präglas av hat och våld, där människor dödas och förföljs på grund av sin tro, måste vi kristna (tillsammans med alla andra av god vilja) ta initiativ till att visa att vi hör ihop som bröder och systrar, att broders- och systerkärleken och kärleken till Gud är störst.

Ni som citerar Koranen utan att se till sammanhang, ni som plockar ut verser som talar mot andra övertygelser för att visa på det negativa i Koranen bidrar föga till kärlekens rike, Guds rike. På samma sätt kan säkert människor från andra trosövertygelser göra med bibliska texter. Men vad vinner vi med det?

Nej, kära bröder och systrar! Låt oss tillsammans, i tron på Jesus Kristus som vår Herre och frälsare, kämpa för en värld där muslimer, judar, buddister, ateister, hinduer etc kan leva i fred med varandra - i trohet mot sin egen livsåskådning och i stor respekt för den andres övertygelse.

Gud får sedan döma oss och där kan jag bara, ur mitt kristna perspektiv, säga som Lasse Lucidor skriver i en av Svenska kyrkans psalmer:

Döden skrämmer mig ej mera,
ty dess udd bröt Kristus av.
Gud lät Sonen triumfera
över synd och död och grav.
Domen fruktar jag väl stort,
eftersom jag illa gjort,
men den trösten jag ej glömmer
att min broder Jesus dömer.

Är då inte kärleken störst?

Inledningsorden vid Riksmötesgudstjänsten

2011-09-16T09:27:00.000+02:00

Till alla er som vill veta vad som sades vid riksmötesgudstjänsten vill jag hänvisa både till Stockholms domkyrkoförsamlings hemsida och till en fortsatt läsning av detta blogginlägg. Nedan står ordagrant vad jag sa som inledningsord efter första psalmen:

I Faderns och Sonens och den Heliga Andens namn

Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. (1 Mos 1:27) Orden är hämtade från en text som judendomen, kristendomen och islam har gemensamt på olika sätt – från 1 Mosebokens 1:a kapitel. Vi tror att Gud är involverad i skapelsen och att skapelsen därför är pågående och inte avslutad.

Gud är involverad i det som skapas idag. När t e x en sädescell befruktar ett ägg börjar en skapelse igen . I graviditeten fortgår en skapelse och människan skapas till Guds avbild. Men avbilden ligger inte i om vi föds till män eller till kvinnor. Avbilden ligger i att vi kan skapa och älska. Var gång vi är med och skapar i den goda bemärkelsen, i alla sammanhang där vi älskar i ordets djupaste betydelse, där är vi Guds avbilder. Varje människa, oavsett genderdefinition, oavsett religiös tillhörighet eller etnisk bakgrund är gränslöst älskad och oskattbart värdefull. I våra olika uppdrag, både nedärvda och som folkvalda och i alla andra sammanhang får vi ha detta i fokus. Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. (1 Mos 1:27) Det handlar om en kärlek som inte ser till skillnader, som inte exkluderar men som inkluderar och som för oss kristna fick sin brännpunkt i korsets händelse.

Riksmötesgudstjänsten 2011

2011-09-14T23:09:00.000+02:00

Eftersom Sverigedemokraterna anser det vara ett politisk påhopp att jag inbjudit imamen från fryshuset Othman Al Tawalbeh och den judiska rabbinen David Lazar att medverka i årets riksmötesgudstjänst vill jag till Jimmy Åkesson, övriga Sverigedemokrater och alla andra som tror att detta är ett politiskt tilltag säga: Ni har fel!

2006 fick jag, efter ansökan och prövning den domprosttjänst (tidigare Pastor Primarius) som jag innehar. Jag tillträdden den 17 september samma år. Den 3 oktober (om jag inte missminner mig) firades riksmötesgudstjänsten för första gången under min ledning. Inbjudna medverkande var ärkebiskop Anders Wejryd och pastor Sten Gunnar Hedin. Möjligen medverkade någon mer som jag nu i skrivande stund inte minns. Ärkebiskopen var inbjuden av min företrädare på tjänsten Hakon Långström.

2007 beslöt jag mig för, efter samråd med riksdagsdirektören, att själv predika. Jag var ju relativt ny domprost. Men samtidigt bars jag sedan sent nittiotal av övertygelsen att det bara finns en Gud och att Gud vare sig är kristen eller religiös på något annat sätt. Gud är Gud. 1999 firade mina vänner den judiska kantorn Maynard Gerber och den muslimske imamen Abd al haqq Kielan och jag en interreligiös andakt i Stadshuset på Lidingö. Den blev medialt uppmärksammad och vi gladde oss åt att kunna be, läsa texter etc på samma plats och gemensamt. Många kom för att vara med om denna händelse.

Utifrån min övertygelse om en enda Guds existens och att Gud har många vägar (som också Svenska kyrkan säger i ett dialogdokument med judendomen) beslöt jag mig för att tillfråga Maynard Gerber och Abd al haqq Kielan gällande riksmötesgudstjänsten 2007. Det blev upprörda känslor, inte minst hos ordföranden för riksdagens kristna grupp som ringde mig och uttryckte sitt och fleras ogillande. Det blev medial uppmärksamhet men jag underströk att det inte var av politiska skäl utan av två huvudskäl i övrigt:
1) Som jag redan skrivit: Jag bärs av en tro att det bara finns en Gud. Gud är Gud. Jag är kristen, andra är annat. Det finns tre monoteistiska världsreligioner som uttrycker detta starkt: Judendom, Kristendom och Islam.
2) Det Sverige som vi lever i är präglat av det mångkulturella och mångreligiösa. Jag bärs av tanken att Sverige borde vara ett kristet land där det mångreligiösa har en given plats och givna möjligheter.
När Sveriges riksdag samlas företräder de Sveriges folk - ett folk som består av många kristna, många ateister, många, muslimer, ganska många judar, en del hinduer, några buddister etc.

Jag fick frågan varför jag inte bjöd in en ateist att medverka. Men ateisten tror ju inte på Gud. Det gör vi i de tre monoteistiska religionerna. Men varför inte en Hindu? Hinduismen kan tolkas både som monoteistisk (Brahman är världsjälen) och polyteistisk där man har ca 30 miljoner inkarnationer och i vardagstal talar vi alla om ett antal gudar inom Hinduismen; Shiva, Vishnu, Ganesha etc.
Men Buddismen då? Buddismen har ingen Gudstro i egentlig mening. Buddismen handlar bland annat om att bli fri från lidandet, att bli en upplyst och att i slutänden komma till Nirvana.

Därav valde jag de tre monoteistiska abrahamitiska religionerna. I morgon kl 12.30 börjar Gudstjänsten. Närvarar gör kungafamiljen, stora delar av regeringen, riksdagen, representanter från hovet. Vi gläds över att få fira en kristen gudstjänst tillsammans med företrädare för två andra stora religioner som medverkar med textläsningar från sina heliga skrifter. Biskopen i Växjö, Jan-Olof Johansson, är den inbjudna predikanten. han kommer också att läsa välsignelsen över alla närvarande. Han är inbjuden därför att han är en ganska nyvigd biskop och för hans engagemang i religionsdialogsammanhang. Genom Svenska Jerusalemsföreningen är han engagerad i bl a en kristen skola i Bethlehem där mängder av muslimska flickor går. Men hans engagemang sträcker sig också vidare i dialogsammanhang.

Jag kommer att hålla en kort inledning, domkyrkokantor Gary Graden leder S:t Jacobs kyrkas kammarkör, domkyrkoorganist Mattias Wager spelar orgel.

Jimmy Åkessons artikel i SvD är osaklig. Hans reaktion bygger på faktafel men kanske speglar reaktionen snarast hans politiska åskådning och syn på invandrare. Även Sverigedemokraten Erik Almqvist tar avstånd från gudstjänsten. Naturligtvis står det var och en fritt att avstå från att fira gudstjänst i Storkyrkan. Men gudstjänsten är ingenting annat än en kristen gudstjänst i den treenige Gudens namn med interreligiösa inslag.

2008 firade vi en gudstjänst med ekumeniska inslag (med representanter från andra kyrkofamiljer i Sverige). Det gjorde vi också förra året och vi kommer att göra det nästa år. Vartannat år firar vi riksmötesgudstjänst med interreligiösa inslag och vartannat år med ekumeniska inslag. Så får det vara!

Jag gläder mig över att så många vill vara med och inleda det viktiga riksdagsarbetet med en gudstjänst. Det är fantastiskt!!

Älska och gör vad du vill!

2011-09-10T12:58:00.001+02:00

De orden är kyrkofadern Augustinus ord. De kan låta lättsinniga, men just kärleken är det kristna budskapets hjärta. Nu på morgonen läste jag i Dagens Nyheter en debattartikel som prästen Annika Borg och Humanisternas ordförande Christer Sturmark skrivit tillsammans om vikten av att, i stället för att strida mot varandra, stå upp för de gemensamma värdena. Det är en god tanke, för oavsett allt har vi en hel del gemensamt. Vi vill gemensamt värna om människovärdet. Vi vill gemensamt värna om de mänskliga rättigheterna o s v. Men sedan är finns det grundläggande saker som skiljer oss åt. Till exempel vill Humanisterna sträva efter ett sekulärt samhälle där var och en i stillhet får bli salig på sin egen tro men där samhället i stort ska präglas av en religionsfrihet som är frihet från religion. Jag vill inte ha och tror inte på en statsapparat som styrs av en trostolkning (oftast är de fundamentalistiska) och samtidigt är jag inte säker på att jag vill ha ett sekulärt samhälle där den kristna tron förpassas till kyrkorummet eller den enskilda individens hjärta.

Jag tänker ibland på Elviskonserten på Hawaii på 70-talet där en röst, efter konserten proklamerade: "Elvis has left the building". För mig, som troende och förhoppningsvis praktiserande kristen, är det viktigt att tron får vara med och påverka vårt samhälle. Kyrkan och kyrkfolket måste ut, utanför byggnaden och visa i ord och handling på det viktigaste. Jesus själv höll fram de två bud som han ansåg vara de allra viktigaste och som också återfinns i den judiska traditionen. Evangelisten Markus skriver: Jesus svarade: "Viktigast är detta: Hör, Israel, Herren, vår Gud, är den ende Herren, och du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft. Sedan kommer detta: Du skall älska din nästa som dig själv. Något större bud än dessa finns inte." (Mark 12:29-31 ). Vi kallar dessa bägge bud för "Det dubbla kärleksbudet".

Ett samhälle som på många olika sätt ger uttryck för Gudskärlek på många olika språk och där vi lär oss att Gud och människan hör samman och där vi medmänniskor i våra många olika variationer är systrar och bröder, ett sådant samhälle blir betydligt rikare och mänskligare än ett sekulariserat samhälle där, draget till sin spets, egoismen blir drivkraften. Därför menar jag att vi kristna måste vara med och påverka utanför kyrkorummet, inte nödvändigtvis i kristna grupperingar utan påverka i samhällets olika skikt och strukturer, politiskt och på andra sätt. Att ge avkall på Gud för det medmänskliga kan bara den göra som menar att Gud inte existerar. En liberal kristendomstolkning där Gud som skaparen, försonaren och livgivaren får komma till uttryck i samhället i stort är ju egentligen ett av målen för den kristna tron, såsom Svenska kyrkan uppfattar den. Det är svårt att ge avkall på detta. När jag skriver liberal, gör jag det för att skilja den typen av kristendomstolkning från den som tillexempel kreationisterna står för.

Visst ska vi vara respektfulla och inte smutskasta varandra eller fara med osanningar om varandra i fördomsfullhet eller komma med förutfattade meningar om den andre. Det är oerhört viktigt, liksom att föra en god och öppen dialog med oliktänkande! Men vi som är religiösa (notera ordet som inrymmer religioner i plural) måste vara tydliga med att Gud har med vårt samhälle att göra, med medmänniskor att göra, med strukturer att göra och med oss själva att göra. Ett samhälle där det blir verkligt viktigt att älska Gud, medmänniskan och sig själv - i det samhället råder friheten att göra vad man vill för i det samhället vill man det goda.

Korsfäst, död och begraven. På tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda.

2011-09-02T17:02:00.003+02:00

Jag blev ombedd att skriva om Jesu korsdöd och dess betydelse för oss människor. När jag skriver detta gör jag det väl medveten om att olika traditioner kan se på korsdöden ur olika perspektiv. Det är det makalösa med den händelsen - att den rymmer så mycket och olika kristna traditioner betonar olika.

För mig som kristen och svenskkyrklig präst är Jesu korsdöd tillsammans med uppståndelsen på tredje dagen det mest centrala i den kristna tron. Och omistlig för mig i min förståelse av vad kristen tro är. Detta har jag skrivit om mången gång på denna blogg. Men jag delar denna min syn med aposteln Paulus som sida upp och sida ner i sina brev hävdar korsets och uppståndelsens betydelse. Men hur kan man då förstå Jesu korsdöd?

Anselm av Canterbury talade på 1000-talet om korsdöden som en sorts gottgörelse. Hans lära har kommit att kallas den objektiva försoningsläran och är än idag grunden i Svenska kyrkans bekännelse. Gud skapade människan till sin avbild men människan bröt med Gud genom att äta av den förbjudna frukten (det står ingen stans att det skulle vara ett äpple. Mina första konfirmander på 80-talet hävdade att deras biologilärare sa att det var en banan för det var den frukten som kunde växa i det klimatet :-)). I vilket fall blev Gud vred och Gud ville då straffa den skyldiga, d v s människan. men om nu Gud skulle straffa människan på ett adekvat sätt skulle mänskligheten utrotas. Ett gap mellan Gud och människan uppstod och människan kunde inte täcka över detta gap eller nå fram till Gud. Gud var den enda som kunde göra något om inte mänsklighetens kulle utrotas och att det skulle ske ville inte Gud. Den enda möjligheten för Gud var då alltså att själv ta straffet på sig. Därför skedde inkarnationen för att det syndiga människosläktet skulle slippa det hemska straffet. Jesus bar detta straff på korsträdets stam. Han korsfästes för att vi arma syndare skulle gå fria. Samtidigt går vi inte helt fria. Vi fortsätter att vara syndare men nu, säger Martin Luther, ser Gud på människan genom Kristus och då ser Gud en rättfärdiggjord människa. Korset blir en sorts lins genom vilken Gud ser på den enskilda människan, på Dig och mig. I oss själva är vi syndare och bär på Adams (och Evas) försyndelse. Men genom Kristus blir vi rättfärdiggjorda därför att han burit vårt straff. På en gång syndare och rättfärdig, säger Luther.

Jo, fast ändå inte riktigt så, sa Paul Peter Waldenström som på 1800-talet reagerade så starkt mot detta och mot det öppna nattvardsbordet att han blev ledare för det som då kom att kallas för Missionsförbundet. Han anslöt sig till dem som förespråkade den subjektiva försoningsläran som säger att Gud inte blev människa för att ta på sig ett straff utan Gud ville bevisa sin kärlek till sina människor genom att göra sig sårbar och gå ned på mänsklig nivå. Människans ovilja till omvändelse blev då det stora hindret för människan att nå Gud.

Biskop Gustaf Aulén förespråkade det som kommit att kallas den klassiska försoningsläran eller den dramatiska försoningsläran som går ut på att poängen med Jesu korsdöd är kampen mellan ont och gott. Gud segrade, mot alla odds, över ondskan på korset vilket bevisades i uppståndelsen. D v s, ondskan existear ännu. Människan är en syndare, men synden och det onda har inte sista ordet. Guds kärlek har sista ordet. Gud älskade och älskar människan så oerhört mycket och Gud ville visa att inget kan stoppa denna kärlek, inte ondskan, inte synden, inte tvivel, inte förnekelse, ingenting. Du är älskad och segern är vunnen. När Ditt liv är svårt, när Ditt lidande känns omänskligt, är Du inte övergiven. Han som ropade sitt rop av övergivenhet på korset är med i smärtan, delar smärtan, delar det svåra, delar, helar och älskar.

Kanske anar ni att jag står närmre biskop Aulén än Anselm av Canterbury? Så är det. Detta som Aulén förespråkar är så viktigt, ja en grundbult i min egen tro. Jag må skriva om mycket annat i min blogg, vi må ha religionsdialog aldrig så mycket och vara engagerade i HBTQ-frågor aldrig så mycket, men lämnar vi korset som centrum och Jesu död och uppståndelse, då har vi dött som kyrka.

När både Kyrkans Tidning och tidningen Dagen talar om vikten av en tydlig profil för Svenska kyrkan, skulle jag som präst och domprost säga att just detta, just Jesus, hans liv, död och uppståndelse måste vara vår profil. Att Jesus dött på korset för kärlekens skull, för vår skull för att vi, med all vår skröplighet kan få komma till korset och lämna allt och bli upprättade, få ny kraft, ny glädje, nya möjligheter - det måste vara det viktigaste. Och han som hängde på korset är Sann Gud och Sann Människa.

O salighet, o gåtfullhet!

Bara för att jag älskar min egen hustru...

2011-08-26T22:20:00.002+02:00

Prästerna Helena Edlund, Annika Borg och Christer Hugo går i två olika artiklar (Borgs och Hugos artikel finns här) till någon form av attack mot den typen av religionsdialog som ställer sig positiv till att Gud möter i andra religioner. Nej, man säger inte direkt så, men man talar på olika sätt om att tongivande företrädare för kyrkan krattar manegen för en annan religion. Och så ifrågasätter man detta och talar om att det har blivit utmanande att kalla sig kristen.

Vad är det att vara kristen? Jag har ställt frågan tidigare och svarat: Att vara kristen är att tro på Jesus Kristus, att tro att Gud har mött oss på ett unikt sätt i en historisk person (inkarnationen), att Jesus har undervisat i ord och handling och samlat lärjungar, att han har utmanat etablissemanget på ett sådant sätt att han dömdes till döden på ett kors, att han har dött men uppstått på tredje dagen från de döda och att han, genom den Heliga Anden, lever och verkar bland oss än idag. Så ungefär sammanfattas tron också i den apostoliska trosbekännelsens två sista artilar. Den första talar om Gud som alltings skapare och ursprung - en tanke som vi delar med både Islam och judendomen.

När jag bekänner mig till detta, vilket är viktigt för mig, säger jag ingenting om Guds begränsning. Gud kan mycket väl möta också på andra sätt och jag delar den bortgångne biskopen och bibelforskaren Krister Stendahls övertygelse att bara för att man älskar sin egen hustru behöver man inte hata alla andras. D v s, bara för att jag vill lovsjunga Jesus behöver inte det betyda att jag vill hindra min muslimske vän att lovsjunga Gud ur sitt perspektiv.

Jag tycker det är djupt beklagligt att de ovan nämnda prästerna, känner åtminstone två av dem som kloka och bra personer, ska rallarsvinga på det sätt som görs i deras artiklar. Visst, låt oss i vår kristna kyrkor och som kristna stå upp för Jesus, visa på vad han betyder för oss, visa på vår kärlek till honom, tala tydligt om honom och inte minst leva det han utmanar oss till. Men låt oss se på vår medbroder och medsyster muslimen och vår judiska medsyster och medbroder som just syskon. Vi har ju en och samme "Far". Det finns bara en Gud och Gud är en och samtidigt treenig såsom vi kristna förstår Gud.

I Koranen kan vi hitta fruktansvärda verser. Vi kan hålla fram det sämsta inom Islam och förfasa oss i ljuset av det bästa inom den kristna trosövertygelsen. Men varför ska vi göra det? Borde vi inte istället hålla fram det bästa inom Islam och jämföra med det bästa inom den kristna trosövertygelsen? Krister Stendahl underströk vikten av just detta. Det finns en del i Bibeln som handlar om tillspillogivning, underkastelse o s v som vi är många som har svårt för. Slaveriet, som Paulus försvarar, eller åtminstone inte vill förändra i väntan på Kristus, är vi också några som tar avstånd från. Ja, säkert kan den som vill, hitta fler saker i vår heliga skrift som vi har svårt att bejaka.

När vi talar om religionsdialog i Sverige, är det naturligtvis skillnad mot religionsdialog i mellanöstern. I Israel och Palestina är det inte så "enkelt" som i Sverige. Samtidigt finns det viktiga grupper. Biskop Munib Yunan i Jerusalem (ordf i Lutherska världsförbundet) samlar regelbundet företrädare för olika religioner för samtal. Kan han, kan vi. I ett multireligiöst och multikulturellt Sverige är det viktigt att föra denna dialog, att be tillsammans, att fira gudstjänst tillsammans så långt det är möjligt. Ofta är det Svenska kyrkan som tar initiativet, men jag är glad för det initiativet. Den nye rabbinen i Stockholm David Lazar anordnade en interreligiös sabbatsgudstjänst i Prideveckan vid vilken jag var inbjuden att säga några ord. Under samma festival var rabbinen i Storkyrkan och bad och läste text i samband med Kärlekens mässa. I den kommande gudstjänsten vid riksmötets öppnande kommer de tre monoteistiska religionerna vara företrädda. Det finns bara en Gud och Gud har många vägar men jag får vara stolt över och stå upp för och tydligt bekänna mig till den Vägen som heter Jesus Kristus.

Så Helena Edlund, Annika Borg och Christer Hugo, vi har en monoteistisk tro samtidigt som vi bekänner oss till treenigheten. Det är en del av det kristna mysteriet. Det får ni och vi andra som vill kalla oss kristna stå upp för och vara tydliga med. Så uppfattar vi den ende Guden. Därför kan vi säga med Martin Luther och ur vårt perspektiv med ord som får gälla för oss som kristna med vår kristna tolkning: Kristus endast, tron endast, nåden endast, Bibeln endast, all ära endast åt Gud. Men Krister Stendahls generositetsprincip både kan och måste få råda utan att vi på något sätt skulle förminska vår Herre och Mästare. Som sagt:

Sole Deo Gloria!

För barnens skull!

2011-08-20T14:07:00.001+02:00

Jag har tidigare bloggat om skilsmässostatistiken. Mellan 50-70% av alla ingångna äktenskap (särkönade handlar det om och statistiken hänför sig till tiden innan möjligheten för samkönade par att ingå äktenskap) leder till skilsmässa. Många par har, genom åren, suttit i mitt tjänsterum och bedyrat att de älskar varandra hett och innerligt och att de absolut ska vara gifta tills den fysiska döden skiljer dem åt. Och visst menar de verkligen det i det ögonblicket. Visst har de den hundra procentiga intentionen när de sedan står där i sin bröllopskyrka och svarar JA och upprepar att de tar varandra till äkta makar och ska vara trogna varandra i mörka och ljusa dagar. Visst, de menar allt och är övertygade att det ska gå, att just de ska klara det. Och ändå blir det inte alltid så. Skilsmässostatistiken är så skrämmande!. Och vilka är det som kommer i kläm? Naturligtvis paret, naturligtvis de som finns runt paret i form av släkt och vänner. Men de som verkligen kommer i kläm, de som verkligen drabbas av skilsmässans elände är barnen. Barn behöver en trygg och kärleksfull uppväxtmiljö där de kan utvecklas till att bli goda samhällsmedborgare med tryggheten att vara dem de är, med vetskap om att de har rätten att välja sin egen livsväg så länge de inte skadar sig själva eller någon annan. Drömmen för oss alla är att barn ska växa upp övertygade om att kärleken är starkare än hatet, det kreativa viktigare än det destruktiva och de sedan födelsen står i det godas tjänst. För mig som troende och praktiserande kristen är drömmen att barn ska växa upp i vetskap om att de är gränslöst älskade också av Gud, att deras värde inte handlar om betyg, om vilka vänner de har, om vilka prylar som finns i deras hem och familjens ekonomiska situation utan om att de är dem de är.

Som kyrka måste vi därför vara med och på alla sätt stödja relationer där det ovanstående positiva kan vara möjligt. Barn som växer upp i äktenskap, oavsett om paret är samkönat eller särkönat, men där paret älskar varandra och sitt barn och som tillsammans vill skapa en miljö för barnet där det ovan skrivna realiseras, dessa barn torde i långa loppet ha bättre förutsättningar att bli harmoniska medmänniskor än de barn som i särkönade äktenskapstragedier drabbas av skilsmässans elände.

Nu menar inte jag att alla särkönade äktenskap leder till skilsmässa och att alla samkönade äktenskap är lyckade. Det senare vet jag för lite om, men det jag vill hävda i detta blogginlägg är att kyrkan borde stå upp för regnbågsfamiljer där barn växer upp i trygghet med två mammor eller två pappor eller två mammor och två pappor. Svenska kyrkan borde än mer utveckla äktenskapsrådgivning och äktenskapsstöd både före och efter själva vigseln. Vi behöver mer kunskap gällande äktenskap i regnbågsfamiljesammanhang och jag är glad över att kyrkomötet har uppmanat stiften att utveckla kunskapen i HBTQ-frågor.

Jag skriver nu inte detta utifrån ett politiskt korrekt perspektiv (tänk att de konservativa kristna alltid slungar ut detta när det handlar om trostolkningsskillnader eller om andra saker de ogillar hos medkristna). Jag skriver detta utifrån övertygelsen att kärleken och tryggheten i en relation alltid måste stödjas, att skilsmässan är ett ont som ibland dessvärre är nödvändigt men att kyrkan måste stå upp för och stödja goda familjekonstellationer oavsett allt. Vi ska därför, med kärleken som vapen, bekämpa skilsmässostatistiken! Vi ska göra det för parets skull, för samhällets skull men framför allt för barnens skull.

Tuve Skånberg och Rolf Åbjörnson går i fredagens nummer av tidiningen Dagen till storms mot de Kristdemokrater som står upp för det som ligger i linje med det ovan skrivna. RFSL delade ut årets Regnbågspris till de tre KD-politkerna Magnus Kolsjö, Erik Slottner och Caroline Szyber. Jag gläder mig över att KD har sådana som vågar stå upp för rätten att som homosexuell bedömmas lika inför lagen, med lika möjlighet att adoptera barn. Som sagt, det viktiga är, liksom i alla adoptionssammanhang, att familjen är lämplig och det lämpliga ligger i hög utsträckning i det som jag skissartat skrivit om ovan.

Heja Kolsjö, Slottner och Szyber!

Trots allt!

2011-08-17T09:00:00.000+02:00

Hur kan vi alls tro på en Gud när världen ser ut som den gör? Hur kan vi tro på en Gud när så många barn dör varje dag av svält? Hur kan vi tro på en Gud när massakern på Utöja kunde ske? Hur kan vi tro på en Gud när bomber och missiler drabbar skoningslöst runt om? Hur kan vi tro på en Gud när världen stundtals ser ut som ett helvete?

Vore det inte bättre att försöka inse att allt tal om Gud är meningslöst? Vore det inte bättre att inse att vi är totalt utlämnade åt oss själva, vår egen förmåga att skapa vår tillvaro, vår egen förmåga att göra världen bättre. Gud är då död, eller snarare, allt gudstal är dött och vi som tidigare bekänt oss som kristna kan möjligen ropa: "Min Gud, min Gud, varför har Du övergivit mig?"

Men är inte detta destruktionens tankar, de djävulska tankarna? Är det inte just så som "frestaren" vill att vi ska tänka. T o m Jesus tänkte så på korset i sitt övergivenhetsrop.

Vi som Kyrka måste visa på den Gud som delar smärtan. Vi som kristna måste än mer sätta vår lit till den Gud som finns i det mänskliga helvetet. Vi som kristna måste våga dela med varandra Guds närvaro i det meningslösa, i det ofattbara, i det tomma. Det finns ingen mening med svälten. Det finns ingen mening med massakern på Utöja, det finns ingen mening när oskyldiga människor dödas. Det finns bara det svarta, det ofattbara, den ogripbara sorgen, smärtan som inte går att formulera.

Vi måste våga formulera meningslösheten och inte hävda att det finns en mening med allt. Och samtidigt, också där är Gud. Jesus fick inget svar på sitt rop när han hängde på korset. Men uppståndelsen ägde rum - ett svar som vi får luta oss mot.

Trots allt!

Andlig klarsyn?

2011-08-12T17:55:00.002+02:00

Just nu sitter jag och stirrar ut över den lokala fjärden och njuter av lite vågskvalp, halvklar himmel och båtar som går förbi. Skärgården är en underbar del av Guds skapelse och jag har förståelse för alla som säger att de möter Gud i naturen även om jag menar att det inte räcker om man vill leva ett kristet liv.

På söndag ska jag predika i Storkyrkan igen. Dte är fantastiskt att få predika i den kyrkan där den svenska reformationen har sin vagga. Olaus Petris gravsten finns rakt under predikstolen och under hans tid i Storkyrkan predikade han från en korg som hängde på samma pelare där predikstolen nu finns. Andlig klarsyn är temat för den kommande veckan. Temat är utmanande. Det är så lätt att säga att andlig klarsyn handlar om att läsa Bibeln 'som det står'. Bibeln ska inte tolkas säger en del evangelikala präster. Bibeln ska läsas och tas in utan tolkning. Men vad betyder det? Å andra sidan om man nu tolkar bibeltexter, vilken tolkningsnyckel är användbar och varför?

Jag menar att Bibeln måste tolkas in i vår egen tid, in i vårt eget sammanhang och in i människors liv för att bli begriplig och angelägen. Guds Ord är intet statiskt. Guds ord finns i Bibeln som ett tilltal och min uppgift som präst är att hjälpa människor att både kunna höra och läsa detta tilltal. Tolkningsnyckeln som åtminstone jag tycker är viktig är det dubbla kärleksbudet Vad betyder den enskilda bibeltexten in i en människas liv sedd ur det dubbla kärleksbudets lins? Du ska älska Gud över allting och din nästa son Dig själv. Att läsa Bibeln med de glasögonen hjälper oss att se att Bibelordet ha med vårt eget liv att göra. Men det krävs vägledning och därför benövs präster som kan vägleda genom förkunnelse och undervisning.
Andlig klarsyn kan då handla om en vilja att brottas med texten, borra i den för att försöka se vad den kan säga mitt i mitt eget liv, fyllt av glädjeämnen och bekymmer. Andlig klarsyn handlar inte om att ha alla svaren, att vara tvärsäker. Andlig klarsyn kan handla om att se att Gud har många sätt att uttrycka sig på, att Gud har många vägar, att Gud kan tala på olika sätt i olika sammanhang och till olika personer.

Men, för mig som kristen handlar också andlig klarsyn om att se på Jesus och med Guds Andes hjälp se att Jesus är den som är min Herre, att Jesus är den som jag ska följa, att Jesus är den som jag får berätta om, vittna om för den eller de som vill lyssna.

Andlig klarsyn kanske till sist handlar om att se att Gud är mångfaldens Gud, hela skapelsens Gud, den ende/enda Guden som möter bortom min fattningsfömåga och som möter i mänsklig gestalt.

På söndag firar vi sedvanligt högmässa. I brödets och vinets mysterium möter vi Jesus Kristus själv. Han är där. Andlig klarsyn kan handla om att ana den gudomliga närvaron i det ofattbara. För Dig utgiven! För Dig utgjutet!

Tack gode Gud att Du som är mångfaldens Gud möter mig också i det enkla och vanliga - i en liten bit bröd och i en liten klunk vin, fast jag inte begriper det. Amen

"..såsom dig själv"

2011-08-06T18:32:00.001+02:00

I torsdags var jag på ett seminarium med bland annat rabbinen David Lazar, riksdagsledamoten Barbro Westerholm, representanter för HBTQ-rörelsen. Ämnet handlade om transgenderfrågor. Det kan hända, och det har hänt (ca 590 personer mellan 1992-2009) att man känner att man har fel kropp, att kropp och djupaste identitet inte stämmer överens. Man kan vara född med en kvinnas kropp men känna att man är man och tvärtom. Frågan som då inställer sig är: Kan man få hjälp med könskorrigering? Idag är svaret Ja. Men... om Du vill byta kön måste Du också ta konsekvenserna. Du får under inga omständigheter bli gravid. Du måste steriliseras. Detta säger Sveriges lagstiftning idag. Om Du som kvinna vill bli en man men samtidigt ha kvar förmågan att få ett barn, d v s om Du vill bli juridiskt sett en man, måste Du antingen ha passerat klimakteriet eller steriliseras.

Normalt sett kan inte en man bli gravid. Det är vi vana att tänka sedan årtusenden. Thomas Beatie från USA var tidigare kvinna. I USA och många andra länder behöver den som könskorrigeras inte steriliseras. Thomas Beaties fru kunde p gr av en cansersjukdom inte föda barn men paret ville så gärna ha barn, biologiska barn, och möjligheten fanns. Thomas blev gravid tre gånger och födde familjens barn.

Vi är ovana och kanske tänker man spontant att någon sorts ordning måste det väl vara. Män kan inte få barn. Men vem säger att det inte skulle kunna vara möjligt att låta män föda barn? Gud skapade människan till sin avbild enligt 1:a Mosebokens första kapitel. De hebreiska ord som talar om man och kvinna kan också betyda manligt och kvinnligt. Till manligt och kvinnligt skapade han dem. ((1 Mos 1:26-27). Alltså; Gud skapade människan med den inneboende kvinliga respektive manliga möjligheten. Det är som mänsklighet vi är Guds avbild med hela det spektrat av sexuella identiteter och individdefinitioner som återfinns i vårt samhälle. HBTQ, hetrosexuella, a-sexuella etc, människor som har bytt juridiskt kön, människor som har genomgått könskorrigering, människor som är på väg in i en ny identitet som hon, han eller hen och alla vi som är de vi är sedan födelsen; alla vi är tillsammans Guds avbild.

Jesus påminner oss om det dubbla kärleksbudet som talar om att vi ska älska vår nästa som oss själva. Att älska sig själv är svårt för den som finner att man inte får vara sig själv, får vara den man djupast sett är, och vara det utan att straffas av svensk lagstiftning, med tvångssterilisering som straffsats.

Om vi som kristna och kyrka ska kunna leva budet om att älska vår nästa så måste det vara vår nästa som hon, han, hen vill definiera sig, inte som vi bestämmer att vederbörande ska definiera sig. Och nu talar jag utifrån ett genderperspektiv - inga andra perspektiv i detta resonemang. Jag förstår att detta är en svår fråga och vi har alltför lite samtalat om detta i kyrkans sammanhang. 2007 svarade Sveriges Kristna Råd på en remiss och svaret var snabbt och kanske alltför oreflekterat. Man stödde tanken på tvångssterilisering. Låt oss tänka igen. Låt oss samtala öppet och förhoppningsvis komma fram till samma resultat som Socialstyrelsen, de flesta riksdagspartier och vad många länders regeringar har fastslagit, nämligen att ingen sterilisering alls ska vara nödvändig. Socialstyrelsen skriver i sin utredning:

Kravet på att den som ansöker om ändrad könstillhörighet ska vara steriliserad

eller på annat sätt sakna fortplantningsförmåga ska tas bort.

Det ska vara tillåtet att frysa ner könsceller på samma villkor som ges

andra patientgrupper.

Låt oss ge varandra och andra möjligeheten att älska vår nästa såsom oss själva!

Happy Pride!

2011-08-01T23:20:00.001+02:00

Så har Pridefestivalen börjat. Jag var uppe tidigt, inte på grund av festivalen utan på grund av att jag skulle promenera en halvtimme in till Ropsten från Lidingö. När jag gick över bron kördes jag ikapp av Lidingötåget som hade prideflaggan på vagnarna och i Ropsten såg jag SL-bussarna med prideflaggan och sedan naturligtvis på många flaggstänger inne i city. När jag såg alla dessa flaggor tänkte jag att det är fantastiskt! Sverige är fantastiskt! Vi har ett tämligen öppet klimat där vi alla kan få finnas tillsammans, där vi kan påminna varandra om att vi är olika och får vara olika. Vi får påminnas om att mångfald är något vackert.

Och samtidigt sker fortfarande hatbrott! Fortfarande är det många som inte vågar "komma ut" vare sig hemma, eller i andra sammanhang. I många församlingar får man smyga med sin identitet, man blir stämplad som syndare (jo vi är alla syndare, en skara förlåtna syndare, för att citera Bo Giertz) p gr av sin sexuella identitet. Men fundamentalisterna får naturligtvis hävda att jag och många med mig har fel när vi säger att Gud är mångfaldens Gud. Gud är hela skapelsens Gud! Mina systrar och bröder som är homo- eller bisexuella eller transpersoner eller queer eller heterosexuella eller asexuella eller.. är en del av Guds skapelse! Gud skapade inte den heterosexuella människan. Det har jag både sagt och skrivit tidigare. Gud skapade människan.

Vad jag drömmer om är en kyrka där öppenhet och det inkluderande kan få vara verklighet fullt ut. Jag drömmer om en kyrka där vi inte syndastämplar varandra. Jag drömmer om en kyrka där vi alla kan verka och leva stolta över vår gemensamma Herre. Han/ Hon är kärleken! Vår Gud (som är allas Gud) möter oss var och en i Jesus Kristus och vill befria oss, upprätta oss och visa på vårt människovärde som är gränslöst. Du är älskad som den Du är! Låt oss lämna helvetet åt Gud. Det är Guds sak att ta hand om oss. Vi ska inte hålla på och döma varandra och hota med helvetets pina. Låt oss istället fokusera på kärlekens Herre - Jesus Kristus - och lära av honom. Han påminner oss om det dubbla kärleksbudet. Låt oss sträva efter att dagligen och stundligen leva det.
Många kom till Queermässan idag i S:t Jacobs kyrka. Många gick fram till nattvardsbordet. Många tog emot Jesus Kristus själv i brödets och vinets gestalt. Jag gladde mig så och tänkte: "Ja just det. Här vid nattvardsbordet hör vi alla hemma, inte som dem som andra tycker att vi borde vara utan som den vi är". Tack gode Gud för mina bröder och systrar i HBTQ-sammanhanget! Tack att jag som hetero får vara med i en öppenhet som svetsar samman! Flaggan sitter nu på S:t Jacobs kyrkas torn. Det är en viktig markering!

Kyrkan finns närvarande också i ett tält i Kungsträdgården. Välkommen in och pröva Dina tankar i en test, samtala, få ett kärlekskort etc!
Happy Pride!

Vilket samhälle vill vi sträva emot och vad är kyrkans roll? Tankar i Pridetid.

2011-07-29T15:10:00.001+02:00

Jag ställer ovanstående fråga med tanke på att Pridefestivalen börjar på måndag. Kl 17.00 firar vi queermässa i S:t Jacobs kyrka och Prideflaggan ska också detta år ska sitta på kyrkans torn.

Temat för årets Pridefestival är 'Öppenhet'. Och är inte det ett av flera nyckelord för det samhälle vi vill leva i? Ett samhälle som präglas av öppenhet och kärlek, i respekt för mångfalden,en kärlek och öppenhet som inte skadar vare sig den egna individen eller andra, det samhället måste vi kämpa för tillsammans och här har kyrkan en viktig uppgift! Kyrkans budskap handlar ju om Guds rike - en gemenskap präglad av kärlek till Gud och kärlek till medmänniskan. Kyrkan ska stå för öppenhet. 'Närvaro, öppenhet och hopp' är Svenska kyrkans kärnvärden när det gäller kommunikation. Men dessa värden kan också appliceras på kyrkan i stort. Vi vill vara en närvarande kyrka som finns där människor är. Vi vill vara en öppen kyrka som välkomnar var och en som den är oavsett etnisk bakgrund, oavsett stark, svag eller mer eller mindre obefintlig tro, oavsett sexuell identitet. Var och en ska kunna känna sig hemma i kyrkan därför att kyrkan ska vara öppen. Men kyrkan ska samtidigt inte vara profillös. Kyrkan ska tydligt tala om kyrkans budskap, om nåden, om försoningen, om förlåtelsen, om upprättelsen, om de nya möjligheternas väg i Guds kärlek. Det handlar om hopp!

Kyrkan ska vara ett salt i samhället! Idag lever vi i stor utsträckning i ett heteronormativt sammanhang, där vit heterosexuell man är riktlinjen. Men vårt samhälle måste mer och mer få präglas av den öppenheten som inte handlar om att somliga inte hör hemma beroende på sådant som de inte kan hjälpa. Jag kan t ex inte hjälpa att jag är heterosexuell. Det är min grundläggande sexuella identitet. Andra har andra grundläggande sexuella identiteter. Låt oss, som kyrka och kristna, vara med och stötta mångfaldens samhälle där vi hör samman, där var och en an får vara öppen med den hen/hon/han är. Ingen borde behöva 'komma ut' därför att det inte borde finnas några garderober att komma ut ifrån. Så många har i kyrkans sammanhang ( och i samhället i stort) fått dölja sin identitet, fått låtsas vara någon och något som man inte är. Min önskan är att var och en ska få komma ut och att sedan inga garderober av den typen ska få finnas. Den öppenheten borde både kyrkan och samhället i stort präglas av. Då skulle inga pridefestivaler behövas. Då skulle vi gemensamt, oavsett sexuell identitet, fira kärlekens festival - en kärlek som ju är störts av allt, den kärlek som är en del av Gud och som återspeglas, om än i mikroformat, i den mellanmänskliga kärleken. Innan denna vision är en verklighet får kyrkan vara det salt som evangeliet utmanar till också i den mellanmänskliga kärleken.

Svenska kyrkan kommer att finnas på plats i Kyrkans tält i Kungsträdgårdn. Vi samarbetar med Ekho (Ekumeniska gruppen för homo- och bisexuella, transpersoner och queerpersoner) och med Svenska kyrkans Unga. I tältet finns vi för att samtala, svara på frågor, finnas till på olika sätt. Denna kyrkans hållning handlar inte om att vara politiskt korrekt utan om att ta skapelsens Herre på allvar. Så älskade Gud världen, skriver evangelisten Johannes (Joh 3:16). Just så är det. Gud älskar världen med sina barn, barn av olika slag, olika religioner, olika hudfärg, olika språk, olika sexuell identitet. Gud har skapat oss alla som dem vi är. Gud vill oss, vill dem vi innerst inne är. Homo-, bisexuella, transpersoner, queerpersoner, heterosexuella, a-sexuella, vi hör ihop. Vi är syskon för vi är Guds barn tillsammans. Därför ska Prideflaggan sitta på S:t Jacobs kyrkas torn under Prideveckan. Därför ska kyrkan vara öppen och stå för öppenhet. Därför ska kyrkan vara närvarande i Kunsträdgården och i seminariesammanhang i Kulturhuset. Därför ska kyrkan stå för och proklamera hoppets budskap, ett budskap som får vara med och påverka vårt samhälle så att det blir ett samhälle som präglas av öppenhet.

Jag är kristen! Men vad betyder det i hatets och våldets tid?

2011-07-26T17:36:00.000+02:00

Jag är kristen! Det kanske inte är en så konstig bekännelse om man är präst i Svenska kyrkan. Somliga av mina bloggläsare tycker nog att jag är en kristen som tolkar evangeliet fel eller som tycker att jag lämnat den 'sanna bekännelsen.' Jag är född och uppvuxen utanför kyrkans sammanhang. Jo, jag är barndöpt men i övrigt ingen 'kristen fostran' förutom några textläsningar på julafton varje år. Konfirmandtiden blev revolutionerande för mig och jag upptäckte den kristna tron på ett för mig utmanande och inbjudande sätt. Jesus var en person som personifierade kärleken, den Sanna djupa kärleken till medmänniskan och till Gud. Mötet med Jesus i Bibelns texter, i nattvardens mysterium, i sånger och psalmer och inte minst i ungdomsgruppens gemenskap blev livsviktigt för mig. Det blev så viktigt att jag mer och mer kände att jag ville engagera mig i kyrkans sammanhang också i min yrkesutövnibg. Efter ett samtal med en kamrat bestämde jag mig för att jag ville bli präst. Jag gick i första årskursen i gymnasiet när de beslutet togs och min familj vart förvånade. Det var kanske inte riktigt vad de väntat sig. Men efter gymnasiet, ett volontärår i kyrkans sammanhang samt vapenfri militärtjänst, bestämde jag n för att läsa teologi i Uppsala. Den 10 juni 1984 prästvigdes jag i Storkyrkan av dåvarande biskopen Lars Carlzon och så fortsatte min livsresa som kristen och mer och mer förstod jag att kristen tro och egentligen Jeus själv är inkluderande snarare än exkluderande. Det har varit och är en grundbult i min förståelse av kyrkans tro.

Jag skriver detta därför att jag tycker att de är så fel när terrorister likt den i Norge kallar sig kristna. Inte ens kristen fundamentalism står för den död och det hat som terroristen Anders Behring Breivik gav uttryck för genom sina ofattbart fasansfulla handlingar. Kristen fundamentalism kan ivra för allas omvändelse till Jesus Kristus. Kristen fundamentalism kan mena att alla kommer till helvetet som inte tror på Jesus Kristus. Men jag känner inte till någon kristen ( OBS: kristen!!) fundamentalism som menar att man ska ta livet av oliktroende. Breivik är inte kristen. Han är en människa som helt spårat ut, som begått omänskliga handlingar, som genomfört politiskt riktade terrordåd. Men han är inte kristen. Allt det han gjorde i fredags strider mot allt vad kristen tro och livsåskådning heter.

Men vi andra då? Vi som tror på den inkluderande kärleken, vi som tror att Gud är kärleken; hur långt sträcker sig den kärleken? Personligen har jag full förståelse för alla som vill se att terroristen Breivik hamnar i helvetet, som önskar livet ur honom o s v. Jag har full förståelse för alla som säger att Gud måste hata honom för vad han gjort därför att vi andra hatar honom för vad han gjort. Men vad betyder det då att Gud är kärleken? Vad betyder orden om att älska sina fiender och be för dem som förföljer dig? Jag förstår att det är svårt, ja omöjligt, för de drabbade att älska terroristen Breivik. Ingen kan begära det av dem. I Predikaren i Gamla Testamentet ( Pred 3:1-11) återfinns denna underbara text:
Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen: en tid för födelse, en tid för död, en tid att plantera, en tid att rycka upp, en tid att dräpa, en tid att läka, en tid att riva ner, en tid att bygga upp, en tid att gråta, en tid att le, en tid att sörja, en tid att dansa, 5 en tid att kasta stenar, en tid att samla stenar, en tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag, en tid att skaffa, en tid att mista, en tid att spara, en tid att kasta, en tid att riva sönder, en tid att sy ihop, en tid att tiga, en tid att tala, en tid att älska, en tid att hata, en tid för krig, en tid för fred. Vad får då den strävsamme ut av all sin möda? Jag har sett vilket arbete Gud har lagt på människan. 11 Allt vad Gud har gjort är skönt i rätta stunden.

Vi får leva med alla våra känslor. Och samtidigt finns Jesu utmaning där, en utmaning som plågar mig i sorgens och vredens tid, en utmaning som talar om att älska mot alla odds, älska trots allt, älska den som är ens fiende. Det är min uppgift som kristen.

Om nu Gud älskade oss så in i döden att Jesus själv dog och uppstod för vår skull hur kan då ett helvete finnas? Helvetet var på Utöya. Helvetet är här och nu för de föräldrar som mist sina barn, för dem som mist sin maka eller make i explosionen i Oslo, för dem som mist sina vänner genom terrordådet, för dem som har att leva med erfarenheterna från Utöya.

Min bön idag är: Gud ge mig ork, mod och kraft att vara kristen, att inte bara tala och skriva om tron och om Din kärlek utan att också kunna leva den, varje dag, mot alla odds! Amen

Länk till ett vittnesbörd från massakern

2011-07-23T23:22:00.001+02:00

Här är en länk till ett personligt vittnesbörd från massakern utanför Oslo:
http://www.expressen.se/nyheter/1.2508054/gomde-sig-bland-lik-for-att-overleva

Oslo

2011-07-22T21:34:00.000+02:00

När katastrofen sker är det svårt att hitta de rätta orden. Men det var inte bara under Oscar II: s tid som norrmännen var våra bröder och systrar. Också nu tror jag vi alla känner extra stark samhörighet med vårt nordiska grannland. Jag hoppas att vi både i vår enskilda andakt och i våra gudstjänster nu i helgen ber för alla dem som på olika sätt har drabbats både av den fasansfulla explosionen och det fruktansvärda massmordet på det norska socialdemokratiska ungdomslägret.

Min bön ikväll är att Gud ska omsluta alla de familjer som drabbats, att kärleken och omsorgen ska visa sig starkare än hatet och att Gud ska leda var och en vidare steg för steg till ny glädje, nytt hopp och ny framtidstro.

Må aldrig hatet och ondskan få sista ordet.

Gud är helig!

2011-07-22T10:03:00.000+02:00

I onsdags kväll var jag på plats för fjärde gången. Jo, också i år sken solen över gräsmattan, också i år vajade den svenska flaggan utanför servicehemmet, också i år spelade den ordinarie musikern Marie och också i år sjöng solisten Lena.Håkan skötte också i år ljudet. Det var dags för ett av juli månads trädgårdsmöten vid ett annat av våra visten. Jag har hedersamt blivit inbjuden fyra somrar att predika vid ett av den lokala missionsförsamlingens friluftfsmöten. Jag känner mig oerhört hedrad! Det är roligt och en utmaning att få uttrycka evangeliet på ett sådant sätt att det bär också hos dem som kanske inte vanligtvis går i kyrkan eller är van vid det religiösa språket. Mitt tema var tredelat och handlade om Guds namn, Guds hamn och Guds famn. Egentligen är alltihop ett uttryck för Guds helighet.

Gud är helig! Vad betyder det? Jo, att Gud är Gud, att vad vi än säger om Gud så förminskar det Gud. Gud är alltid större än allt det vi förmår uttrycka om Gud. Gud är större än summan av alla religioner. Gud är större än summan av alla dogmer. Gud är större än summan av alla trosbekännares intensiva vilja att ha rätt. Gud är större än påståendet att Gud är större. Och samtidigt: något kan vi också säga om Gud för vi får tala om Gud liksom vi får tala till Gud. Gud är kärlek. Gud är ljus. Gud är Ande. Dessa tre påstenden återfinns i Nya Testamentet. Sådan är Gud. Och samtidigt kan vi säga något ytterligare. Vi som kristna kan säga att Jesus själv är modellen av Gud. Sådan som Jesus var, sådan är Gud. Därför får vi se på Jesus, följa Jesus, fördjupa vår relation till Jesus. De är vår väg till förståelse av Gud. Men vägen till Gud går också via vår medmänniska. Jesus själv pekar på detta när han säger de berömda orden att vad helst vi har gjort mot någon av dessa minsta som är hans bröder ( och systrar) det har vi gjort mot Jesus själv.

Gud är helig! Vad betyder det mer? Jo, att Gud alltid är med. Gud, som är kärlek, är med också då livet inte är så enkelt. Vi är inte övergivna. Vi är inte ensamma när livet gör oss illa. Gud vill inte det svåra, vill inte vårt lidande. Men, Gud är med i lidandet. Gud omsluter och kan ge en mening åt lidandet, en mening som vi inte ( eller i vilket fall sällan) kan se när vi är mitt i lidandet, mitt i svårigheten, men som i backspegeln kan bli en realitet.

Gud är helig! Vad betyder det? Jo, att det inte finns något profant. Allt är heligt. Hela tillvaron - allt! Sedan kan människan med våld och hat, med förstörelse på olika sätt, profanera det heliga. Men, hela tillvaron andas helighet - andas Gud. Då är skapelsens mångfald ett uttryck för Guds helighet med regnbågens många färger som en symbol också för detta.

Gud är helig! Vad betyder det? Jo, Guds helighet är en utmaning till oss. Gud vill att vi ska vara heliga, mänskligt heliga, egentligen att vi ska vara mer människor, vara mer dem vi verkligen på djupet är. Låt oss träna nu i sommar i kärlek till Gud och våra medmänniskor - i ord och handling, i engagemang och påverkansarbete.

Gud är helig!

Vem är jude? Vem är svensk?

2011-07-13T14:50:00.000+02:00

För några dagar sedan skrevs det på DN-debatt om detta med att vara svensk, om medborgarskap och vad som kan tänkas konstituera svenskhet. I judisk tradition har liknande diskussioner alltid förts men då beträffande vem som är jude och vad det judiska innebär. En jude är en person som är född av en judisk mor eller som själv har konverterat. Det räcker inte att, som jag, ha en judisk far. Men, säger någon i den judiska traditionen, en jude är en om känner sig judisk.

När jag läste artikeln om svenskhet och vilka som är svenskar och vad som kan tänkas krävas för att få kalla sig svensk kom jag att tänka på det judiska påståendet om att känna sig som en jude. En svensk skulle kunna vara en person som känner sig som en svensk. Sedan förstår jag att svenskt medborgarskap i mer formell mening är mer komplicerat och där kan man fråga sig vad som behövs. Ska man ha läst en del av den klassiska svenska litteraturen? Ska man kunna flytande svenska? Räcker det med att man bott sju år i Sverige? Säkerligen finns många olika åsikter i frågan. Men när jag skriver detta blogginlägg vill jag, åter igen, slå ett slag för en generös och välkomnande syn på invandrare och flyktingar. Vi har råd att vara generösa gällande vår flyktingkvot! Vi har råd att ge amnesti åt alla i landet befintliga flyktingar som inte begått ett annat lagbrott än att gömma sig i rädsla för verkställande av flyktingutlämning. Vi har råd att ha en generös syn på vad svenskhet är. I DN skrev debattören att alla kanske inte gillar sill och nubbe. Nej, och idag är den svenska matkultren en multikulturell mattradition. Pizza, kebab,spagetti, hamburgare, m m, m m. Också det s k 'finköket' består av mat från andra länder. Och ändå har i kvar köttbullar, rotmos, lax och annat svenskt och nordiskt.

Sverige borde vara ett land som präglas av det mångkulturella där okså gamla svenska traditioner ryms. Mångfaldens land med mångfaldens kultur där detta med att vara svensk skulle präglas av generositet och öppenhet och en omsorg om våra medbröder och medsystrar.

Sverige skulle än mer kunna vara ett land som med en kristen bakgrund värnar om religionsfrihet som blir en frihet til religion snarare en frihet från religion. Människor som bekänner sig till islam, judendom, kristendom, hinduism och buddism skulle än mer kunna samsas tillsammans utan varesig rädsla för eller fördomar om den andre.

Tänk om Sverige kunds vara ett land som präglas av det inklusiva snarare än det exklusiva!
Då skulle vi vara föregångare, ett ljus för andra folk.

Idag har vi långt kvar.

Religion och politik

2011-07-06T11:19:00.000+02:00

På ledarsidan igår i Svenska Dagbladet anklagades biskop Eva Brunne för att vara mer politisk än förkunnande eftersom hon skrivit under en artikel tillsammans med flera andra till stöd för ship to Gaza. Det finns en önskan att kyrkan inte ska lägga sig i politiken utan förkunna evangeliet om Jesus Kristus. Inte minst från borgligt håll uttrycks denna önskan. Kyrkan ska trösta, kyrkan ska finnas i krissammanhang, kyrkan ska ägna sig åt diakoni och stödja enskilda individer som är drabbade. Men Gud nåde om kyrkan lägger sig i politiken! Det har vi ju valt politiker till att sköta.

Jag delar inte min biskops syn på Ship to Gaza aktionen. Jag tror inte att den tjänar sitt syfte och frågan är vilka krafter som står bakom. Därom lär det finnas en del att säga. Men jag menar att det också som en konsekvens av evangeliet måste få finnas lite olika röster som på olika sätt ( fredliga d v s - icke våldssätt) talar för olika fredsaktioner, liksom det inom kyrkan finns olika tolkningar av evangeliet som leder till olika politiska tillhörigheter. Kyrkan måste också vara politisk, d v s evangeliet måste få konsekvenser annars riskerar vi att ge Karl Marx postumt rätt då han sa att religion är opium gör folket.

Mellanösternkonflikten är sannerligen inte enkel och det är inte ens fel att två träter. Men måhända försvåras Gazabornas situation av att Hamas och Fatah strider mot varandra, att det inte finns en regerande röst att samtala med i Palestina? Att sedan mer förnödenheter behövs i Gaza vittnar många om liksom att Gaza behöver återfå rätten att exportera sina varor.

Jag tror att vi alla som sitter hemma och tycker, skriver och talar, delar övertygelsen att raketer, misiler, kulor och krut inte löser konflikten. Det gynnar inte heller läget att Hamas önskar att Israel inte existerade. Likaledes utgör muren, taggtråden, vägspärrar, förstörda vägar, hinder av andra slag, barriärer mm stora stötestenar i fredsprocessen.

Lösningen då? Samtal, nya fredsprocesser, nya 'Osloavtal'. Men det är lätt att blogga om det, lätt att skriva och skriva under artiklar och betydligt svårare att leva den bistra verkligheten.

Jag hoppas att biskoparna fortsätter att reagera också politiskt utifrån evangeliet. Jag kommer inte alltid att hålla med. De kommer att få möta motstånd från olika håll. Men kyrkan är ingen åsiktsgemenskap, ingen tolkningsgemenskap utan en trosgemenskap.

Tankar inför kvällen

2011-06-29T16:55:00.000+02:00

Svenska kyrkans framtid ska jag tala om i en av Stockholms församlingar idag. Kyrkoherden och jag ska samtala och den lokala kyrkans vänförening har anordnat det hela. Just nu är vi i vår kyrka inne i stukturutredningar. Svenska kyrkan på nationell nivå har skickat ut en remiss som församlingar, stiftstyrelser, domkapitel mfl, har att svara på. Tanken är att församlingen ska vara den grundläggande enheten i Svenska kyrkan men att flera församlingar kan gå samman till ett pastorat med en kyrkoherde, ett kyrkoråd, ett kyrkofullmäktige men med bibehållna namn på församlingarna samt församlingsråd som väljs av kyrkofullmäktige. Vinsten med detta är både ekonomisk och administrativ. Detta är en del av den framtida kyrkan. Men få har väl lockats av kyrkan p gr av dess organisationsstuktur. Det viktiga är innehållet! Vad är det vi vill? Vad är det vi lär? Vad är det vi gör? Dessa frågor måste få tydliga svar. Svenska kyrkans framtid ligger i Kristuscentrering. Solus Christus, säger Luther. Vi måste hålla fram det unika med Jesus Kristus. Han är sann Gud och sann människa. Han är Gud, himlens och jordens skapare, alltings ursprung och mål, inkarnerad. Detta är unikt för den kristna tron. Vi måste hålla fram vad Jeus lärt och gjort, hans liv, lära och död och uppståndelse.Försoningen på korset är livsviktig. Ska vi ha något att säga som kyrka måste korset vara i centrum.

Nåden är därmed också viktig. Sola gratia. Nåden endast. Nåden är den inklusiva den som gör att jag får vara Guds barn, inte p gr av meriter, inte p gr av att jag råkar vara domprost eller något annat, utan bara för att jag är jag som just den jag är. Nåden allena inkluderar snare än utesluter.

Jag gläder mig över att få tala om detta, få tala tydligt om Jesus, som min biskop säger, och göra det uifrån det reformatoriska perspektivet. Reformationen i Sverige startade ju i Strkyrkan. Skam vore väl om inte detta påverkade den nuvarande domprosten.

Ska Du gå i kyrkan på söndag?

2011-06-24T09:37:00.000+02:00

Om man skulle fråga en vanlig svensk denna fråga kanske svaret skulle bli: "Tror inte det! Varför frågar Du?" Om samma fråga ställts till någon i USA kanske svaret skulle bli: "Självklart! Det gör de flesta här." I Sverige är det inte särskilt många som går i kyrkan en vanlig söndag. Även om enstaka kyrkor drar många gudstjänstfirare är ändå statistiken väldigt låg. Sverige med dess många kyrkor är ett av världens mest sekulariserade länder. Konsumismen är kanske den största livsåskådningen. Och samtidigt: Många tillhör Svenska kyrkan. Ibland kan "de fromme" häckla det stora medlemstalet därför att så få bekänner sig som kristna. Nu har en ny statistisk undersökning visat att väldigt få delar Svenska kyrkans grundläggande tro. Fotfarande tillhör ca 6 miljoner människor vår kyrka. Själv tycker jag att det är fantastiskt! När sedan statistiska under sökningar görs blir frågor ganska trubbiga. Tror Du på Gud? Men vad innebär Gud? Är det en gubbe på ett moln som skapade världen på sju dagar? Handlar det om Adam och Eva, om Babels torn? Nej jag tror inte på Gud. Inte om det handlar om att bokstavligen tro på det som Bibeln berättar om i de 11 första kapitlen.

Statistiska undersökningar är viktiga, men trubbiga när det gäller människors tro och engagemang. Få går i kyrkan utom vid speciella tillfällen. Det är en utmaning. En högmässa borde vara av den karaktären att de som kommer dit säger: "Hit vill jag komma tillbaka!" Det är en utmaning för oss predikanter, för musiker och alla andra involverade.

Nu är det midsommar och dessutom är det i skrivande stund sol där jag befinner mig. Många ser den underbara naturen som sin kyrka. Jo, visst kan man säga med Carl von Linné att man i naturen ser Gud på ryggen. Själv ska jag fira högmässa i Storkyrkan i morgon och få sjunga de underbara sommarpsalmerna. Det räcker inte för mig att "se Gud på ryggen". Jag måste få ana Guds ansikte i Jesus Kristus, fördjupa mig i Guds Ord och ana Kristi faktiska närvaro i brödets och vinets mysterium. Det är stort! Så även om det inte är söndag på midsommardagen ska jag gå i kyrkan - med glädje! Ska Du?

Glad midsommar!

"Du får smör ovanför" eller..?

2011-06-16T23:31:00.000+02:00

Evigt liv - egentligen är det just vad kristen tro syftar till. Och så käbblar vi inom och mellan trossamfunden om olika tolkningar, om olika traditioner. Katolikerna har hela sanningen! Nej, Svenska kyrkan har sanningen! Nej, Pingstvännerna har sanningen! Nej den nya kyrkan som just har bildats (den ännu namnlösa) har hela sanningen. Tro som jag gör! Tro som vi gör! Tro som de gör! Men egentligen borde vi stötta varandra i att höja blicken - blicken bortom och ovanför käbblet och se att vad kristen tro handlar om inte är vem som har rätt, vem som är mest "klassisk" i sin kristna tro. Kristen tro handlar om evigt liv och om möjligheten till detta.

Men vad är då evigt liv. Den kristna traditionen har mången gång fokuserat på livet bortom döden - att det är det eviga livet. En stad ovan molnen där rosor aldrig dör, en gyllne morgon. Och visst, tanken på en fortsättning känns trevlig. Men vi får inte fastna i den tanken. Vi vet så lite om livet bortom livet. Det får vi överlämna till Gud.

Det eviga livet är snarare här och nu - en Gudsrelation här och nu. Kristen tro handlar då om att leva sitt liv i de tre grundrelationerna; till Gud, till medmänniskan och till oss själva. Främst handlar det eviga livet om relationen till Gud, en relation som börjar i detta livet, får levas i detta livet och som sedan fortsätter långt bortom språkets möjligheter.

Vad har Jesus med det eviga livet att göra? För oss kristna är Han det eviga livet inkarnerat, förkroppsligat. Han visar oss vad det är att leva i den grundläggande gudsrelationen och vilka konsekvenser den relationen får.

I en värld där så ofattbart många barn dör varje dag, där så ofattbart många skadas i krig, där så ofattbart många inte kan dricka ett glas rent vatten, där så ofattbart många lever i förtorkat land, där har vi inte råd med vårt kristna käbbel om vem som tror mest och bäst. Vi måste leva tron, älska Gud över allting, älska vår nästa och älska oss själva. Jo, vi får faktiskt göra också det sistnämnda. Med fokus på Gud får vi leva det eviga livet här och nu, i den vardag som är din respektive min.

Kanske är det så att vi får smör ovanför när vi dör, d v s att vi kommer till något helt ofattbart och outtalbart men makalöst?! Vi vet inget om det. Låt oss vila i Gudstillit här och nu. Gud är generositetens Gud. Det vittnar hela skapelsen om - en skapelse i regnbågens alla färger. Synd bara att vi kristna inte alltid är lika generösa. Ja, just det. Det är synd!

På Midsommardagen predikar jag i Storkyrkan. Den dagen handlar evangelietexten om brödundret - en eruptiv generositet som inte ser några gränser. Det är underbart! Pris ske Gud!

Generositetens teologi

2011-06-11T16:39:00.000+02:00

Gud är generositetens Gud. Skapelsen och försoningen visar på detta och nu i sommartid påminns vi om det. Jag har just varit med om präst- och diakonexamen. Inför en läste vi en utmärkt bok av Cristina Grenholm som arbetar som direktor i Svenska kyrkan. Hon är präst och forskare. Den bok vi läste och samtalade om med blivande präster och diakoner heter "Levande teologi". Det är en bok, i hög utsträckning skriven för lekfolk, präglad av ömsinthet och klarhet, ödmjukhet och tydlighet, kristuscentrering och dialoginriktning. Varje individ myndiggörs som teologer. Teologi skapas inte av professionella. Teologi blir levande och utvecklas när alla får vara med i samtal och process. Hon skriver följande utmärkta ord: " Jag tror inte att vi får del av trons kraft genom att tillämpa tron på samma sätt, utan genom att vi i vår olikhet förmår ge plats åt vars och ens bekännelse till Jesus Kristus, samtidigt som vi tillsammans längtar efter och ber om det eviga livet, det fulländade gudsriket och att det tar gestalt hos oss här och nu. Trons kamp handlar inte om att ha rätt eller fel i tillämpningen av tron, utan om det eviga livet. Det finns utrymme för mångfald i evighetsperspektiv". (s 42 i Levande Teologi. Verbum 2010)

Tänk om vi i våra olika trossamfund och kyrkor kunde ha lite mer av den inställningen istället för att ligga nedgrävda i våra kyrkliga och teologiska skyttegravar. Ingen av oss har hela sanningen. Sanningen om Gud går inte att fånga in. Vi kan nalkas Gud på olika sätt och får göra det. För mig, i den tradition jag står i (i den mån jag endast står i en. Ibland tänker jag att jag och många andra står i många komplementära traditioner) är somliga saker viktiga och för andra är andra saker viktiga. Vi kan lära av varandra, inspireras av varandra i glädje över vårt eget.
Vad jag eftersöker (ibland också hos mig själv) och som jag tycker att Cristina Grenholm ger uttryck för är en generositetens teologi. Låt oss vara generösa såsom Gud själv är generös!

Äntligen!

2011-06-07T06:34:00.000+02:00

Igår var det nationaldag och Stockholm visade upp sig från sin bästa sida. Det var sol och vind och flaggorna vajade på de många stängerna. I Storkyrkan hade vi "öppet hus" utan entréavgift. Vi firade nationaldagshögtid (en sorts andakt) och hade inbjudit Elisabeth Tarras Wahlberg som talare. Det blev en fin nationaldagsgudstjänst där också vår gosskör sjöng.

Vi hade också vernissage. Överintendenten Daniel Birnbaum från Moderna museet kom och invigde den videotriptyk som kommer att stå i Storkyrkan hela sommaren. Jonas Dalberg heter konstnären och videofilmerna talar om alltings förgänglighet.

Efter vårt sedvanliga historiska spel där olika personer från vår kyrkas historia träder fram under valven begav sig hustrun och jag oss till Skansen för att fira nationaldagen där. Jag sitter som Svenska kyrkans representant i Rikskommittén Sveriges Nationaldag där jag vid ett flertal tillfällen föreslagit att det på något sätt borde finnas med ett multireligiöst inslag med tanke på att religion spelar en så oerhört stor roll för så väldigt många svenskar. Tanken har avslagits varje gång. Jag har därför försökt lobba för det på andra sätt och naturligtvis också gärna sett att inslaget kunde vara rent kristet.

Igår kunde jag säga "Äntligen!" när programkommittén lät sånggruppen Timotej sjunga tre sommarpsalmer (en vers av varje). Vi fick höra Den blomstertid nu kommer, I denna ljuva sommartid och En vänlig grönskas rika dräkt. Det var fantastiskt och blev ett viktigt inslag som många noterade och gladde sig över. Jag hade gärna sett att Psaltarens 23:e psalm hade lästas av t. ex Stina Ekblad. Den psalmen har alla de tre abrahamitiska religionerna gemensamt och den ger en sommaraktig klang för den som längtar efter det och dessutom är den känd av stora delar av Sveriges folk. Men det var kanske en för häftig önskan...

Men jag och många andra är glada för psalmerna och det blev ett fint firande där kungen höll ett utmärkt tal!

En Gud som är större än vår bekännelse.

2011-06-05T22:20:00.003+02:00

Jag fick förmånen att tillsammans med biskopen och ett stort antal prostar åka på studieresa till Chicago och New York. Syftet var att fördjupa lutherska och ekumeniska kontakter och skapa nya kontakter men också att se olika typer av kyrkor och traditioner i ett land som på så många olika sätt påverkar utvecklingen i världen. En av gudstjänsterna som vi firade var i Trinity United Church of Christ i Chicago - en kyrka för svarta präglad av en mer reformert tradition. Gudstjänsten tog 3 timmar varav predikan var 55 minuter. Det kan man kalla en rejäl gudstjänst. Vad vi erfor var en gudstjänstfirande församling som var glada över att vara i sin kyrka, som var beredda att satsa både på och i och för kyrkan och i grunden satsas på Jesus Kristus själv. Det var spännande att vara med och den predikan som pastorn höll över Jobs boks första kapitel gjorde intryck. Samtidigt var det för långt och inte den tradition som jag själv står i. Men ändå...

Ett stort intryck gjorde också en annan kyrka nämligen The Cathedral Church of S:t John the Divine i New York. Det är en enorm katedral som är öppen för alla människor - inneslutande alla som vill känna sig hemma oavsett allt. I katedralen återfanns två judiska menoraljustakar, två asiatiska bönesymboler (tror att de var tibetanska) och vaser i jätteformat som var gåvor från andra religionsutövare. För församlingen var det viktigt med dessa symboler för andra religioner för att, med Kristus i centrum, visa att vi hör ihop, att Gud är Gud bortom våra bekännelser. På hemsidan står det:

Tänk att få vila i detta och känna trygghet i detta att Gud är större än allt och att jag får lovsjunga Jesus Kristus utfrån min kristna tradition utan att behöva trampa på någon annan. Den bortgångne biskopen Krister Stendahl skrev i sin bok "Meanings" ord som för mig blivit så viktiga: "How can I sing my song to Jesus fully and with abandon without feeling it necessary to belittle the faith of others? I believe that question to be crucial for the helth and vitality of Christian theology in the years ahead."

Jag har en dröm som handlar om att Storkyrkan på något sätt skulle kunna få vara platsen för lovsången till Jesus samtidigt som man skulle kunna få uppleva att det är en helig plats fylld av Gud som är bortom alla bekännelser och i alla religioner. Det handlar inte om synkretism. Vi ska inte blanda men det handlar om en gudomlig generositet och öppenhet som bara de kristna kan våga sig på som står riktigt nära korset.

Det handlar om en Gud som är större än vår bekännelse. Den Guden möter jag i Jesus Kristus!

Åter med nytt blogginlägg förhoppningsvis den 6 juni.

2011-05-27T23:23:00.000+02:00

Jo, nu bär det av igen. Denna gång ska jag på tjänsteresa med biskop och prostar. Jag återkommer med nytt blogginlägg den 6 juni (förhoppningsvis). Beklagar att det dröjer!
Glad Kristi himmelsfärdshelg, så småningom, önskar jag er alla!

Domkapitlet och löpsedlarna.

2011-05-24T23:41:00.001+02:00

Det har skrivits i media om djupt tragiska händelser där präster varit involverade i sådana handlingar som på något sätt i avsevärd mån kan ha skadat det anseende en präst bör ha. Jag vill omedelbart och tydligt understryka att alla former av fysiska och psykiska övergrepp är något som kyrkan tar kraftfullt avstånd ifrån! Det är fasansfullt att människor utsätts för övergrepp av olika slag i sammanhang där man måste kunna förvänta sig stöd, hjälp, vård för själen och praktiskt stöd i svåra situationer. Man ska i alla kyrkans sammanhang kunna lita helt och fullt på kyrkans medarbetare och alldeles särskilt på dem som vigt hela sitt liv i Guds tjänst. Handlingar där personer som innehar vigningstjänst eller annan tjänst i vår kyrka förgriper sig på en annan individ psykiskt eller fysiskt är därför och naturligtvis fullständigt oacceptabla!

Domkapitlen har dock att hantera dylika ärenden gällande dem som innehar vigningstjänst och har då tre olika alternativa beslutsmöjligheter. Det första är att tilldela prästen en skriftlig erinran vilket är en kraftfull varning. Det andra alternativet är att tilldela prästen en prövotid på tre år. Om något under den tiden kommer upp som antingen är samma handling som upprepats eller liknande handling blir prästen av med rätten att utöva vigningstjänsten. Det tredje alternativet är att frånta prästen rätten att utöva vigningstjänsten. Domkapitlets beslut meddelas i protokoll som är offentliga och därmed tillgängliga för alla som så önskar. Beslutet kan överklagas av den det gäller. Överklagandenämnden är överprövningsinstans och överprövar domkapitelbeslut om de skickas in i laga ordning.

Vad som sägs i domkapitlet, förhandlingarna, är inom lykta dörrar. Alla ledamöter har tystnadsplikt och ingen får referera vad som sagts under mötet. Därför kan vi inte kommentera de fall som media tar upp. Men vad jag kan säga är att inget fall där två eller fler personer är involverade i djupt problematiska situationer är enkla. Vi vrider och vänder på varje sten för att göra en så rättvis och riktig bedömning som möjligt. Vi tar inte hänsyn till prästers popularitet eller annat som i ett sådant fall kan vara ovidkommande. En handling är en handling. Vi jämför naturligtvis med liknande situationer, vi vrider och vänder på varje ärende ur många perspektiv och lyssnar till involverade personers vittnesbörd. Vi har domare med lång juridisk erfarenhet i vårt domkapitel, domare som är oss behjälpliga. Oftast tar ärendegången mycket lång tid och orsakar i sig lidande för alla de inblandade. Men när väl beslut är fattat är ett gediget arbete utfört av domkapitlet.

När media skriver om enskilda fall har de aldrig tillgång till hela det material, alla intervjuer, alla samtal, som domkapitlet har. Vi har att följa kyrkoordningen och det som gäller för en präst eller en diakon. Sedan kan man bli upprörd över att domkapitlet inte alltid fattar det beslut som utanförstående skulle önska. Men vi måste arbeta på det sätt vi gör och detta för att varje involverad individ ska få en så rättvis och riktig behandling som möjligt.

Ibland överklagas domkapitlets beslut och ibland får domkapitlet därmed justera det beslutade.

Allt detta kan vara viktigt att vara medveten om när man läser artiklar i pressen med braskande rubriker på löpsedlarna.

Efter gårdagen.

2011-05-22T08:57:00.000+02:00

I går var det Jesusmanifestation i Stockholm! Solen strålade och det blev en otroligt lyckad dag! Sedvanligt var det många olika traditioner runt om och jag själv och en kollega anslöt till katolikernas "torg" i Fatbursbrunnsparken på Södermalm. Vi kom rätt sent p gr av en mässa i Storkyrkan. Men det var fint att få vara där en stund och få vara med och ge uttryck åt vikten av enhet trots olikhet - en ekumenisk grundtanke.

Efter en lunch anslöt kollegan och jag till gudstjänsten i Kungsträdgården. Många tusen var samlade och gudstjänsten var väldigt fin - också den i mångfaldens tecken.

Bland de stånd som fanns uppställda i Kungsträdgården var naturligtvis olika typer av frikyrkliga traditioner mest representerade. Men jag gladdes mycket över att Kristna Studentrörelsen var på plats med ett stånd där de talade om HBT och kristen. Det var viktigt! Ju fler kristna av olika traditioner som kan visa att Jesus inte är några speciellas Jesus utan vår gemensamme Jesus, att ingen kan ta patent på Honom och säga att sådan är han och inte så, ju bättre är det. Jag saknade verkligen fler från Svenska kyrkan. Bortsett från några på scenen (Hakon Långström, Hans Weichbrodt) var de flesta prästerna antingen förklädda eller inte där. Nästa år, om det blir en ny manifestation, hoppas jag på ännu större svenskkyrkligt deltagande.

Åter igen: Vi behöver en dag (åtminstone) och en gudstjänst, där vi kan komma samman bortom alla tolkningar och visa att vi ha en och samma Herre. Jesus säger i dagens evangelietext:

Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen och jag kommer till dig. Helige fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett. (Joh 17:11 )

Också detta år!

2011-05-19T23:41:00.001+02:00

På lördag är det dags igen! Tusentals människor kommer med största sannolikhet att samlas runt om på torg i Stockholm för att i ord och ton manifestera sin tro på Jesus Kristus. Katoliker, lutheraner, pingstvänner, Livets Ordfolk, baptister, svenskkyrkliga, EFS:are, ortodoxa av olika slag, frikyrkliga bortom de klassiska benämningarna. Många, många kommer att vara med. Det är dags för Jesusmanifestation.

Många av dem som samlas på torgen och sedan till en gemensam gudstjänst eller gemensamt möte i Kungsträdgården har en helt annan bibelsyn än vad jag har. De har en helt annan syn på HBTQ, på ämbetsfrågan, på synen på vad det innebär att Jesus är Guds Son, på vad mission innebär, vad frälsning innebär, på vem som får komma till himlen etc, etc. Vi är väldigt olika och står långt ifrån varandra i vissa tolkningsfrågor. Men vi har Jesus tillsammans. Han är vår gemensamme Herre. Honom vill vi följa även om vi förstår själva följandet på olika sätt.

På lördag får vi mötas. man kan vara kritisk till olika organisatoriska frågor i Jesusmanifestationen. Avsändaren är kanske inte så tydlig och de som sitter i ledningsgruppen representerar ingen annan än sig själva (sägs det). Men på lördag är det en annorlunda dag, en dag då vi för några timmar får strunta i olikheterna och komma tillsammans i tacksamhet över att vi på olika sätt får vandra med den uppståndne Herren.

Jag hoppas att Jesusmanifestationen inte ska vara en motmanifestation, mot ett mångreligiöst och mångkulturellt samhälle, mot en förståelse av sexualiteten som inrymmandes samkönade relationer. Om manifestationen rymmer sådant är det en motmanifestation där Jesus Kristus själv kommer i skymundan. Jo, åter igen, vi tror och tolkar olika, men just i olikheten, i mångfalden, kan en rikedom skymta. I vår olikhet får kärleken vara ett kitt som håller oss samman i en gemensam fest.

Jag kommer att vara närvarande i Kungsträdgården (och kanske på något torg). Stockholms domkyrkoförsamling bidrar dessutom till Jesusmanifestationen genom en andakt i S:t Jacobs kyrka kl. 17.30 på lördag. Kom och var med både där och på andra platser! Det är inte en dag bara för dem som har en viss trostolkning. Det är en dag för alla oss som på olika sätt vill ha Jesus i centrum.

Manifestationen är viktig. Också detta år!

Åter i bloggossfären om ca en vecka (troligen)

2011-05-11T22:58:00.000+02:00

Kyrkomusik och musik i kyrkan

2011-05-11T22:40:00.000+02:00

I söndags avtackades Gustaf Sjökvist av Stockholms domkyrkoförsamling. Det skedde i den näst sista konserten som han ledde som anställd i vår församling. Kungen, drottningen och kronprinsessan samt landshövdingen bevistade konserten som framfördes till förmån för World Childhood foundation. Det var en fantastisk konsert och det var roligt att få tacka en medarbetare som varit i farten i 44 år på samma arbetsplats. Gustaf Sjökvist är på många sätt en föregångare som öppnat kyrkan för så mycket. Dödskallelistor med olämplig musik har varit honom väsensfrämmande. Tvärtom har han hållit fram vikten av respoekten för kyrkorummet samtidigt som musiken har fått utmana.

Kyrkomusik är viktigt! Det är så lätt att enbart det talade ordet värderas i kyrkans sammanhang. Men kyrkomusiken eller kanske snarare musiken i kyrkan kan ibland tala djupare än vad lite fyrkantiga bokstäver förmår. Kyrkan får dock aldrig förvandlas till en konserthall. Vi har redan flera i Stockholm. Nej, musiken i kyrkan, oavsett om den är modern eller mer klassisk, måste på något sätt ha med kyrkorummet att göra, det Gustaf Sjökvist kallar "respekt". Sen kan det vara nästan hur högt i taket som helst. Så länge respekten finns där, så länge viljan att beröra finns där, så länge musiken får vara ett gudomligt uttrycksmedel och egentligen djupast sätt får vara med och förkunna evangeliet, så länge kan ingen musik vara främmande. Då är ingen musik profan.

Så riv alla dödskallelistor! Låt sånger och psalmer klinga! Låt saxofoner, trummor, joijkar, körstämmor, orglar, symbaler, flyglar, dragspel och klarinetter och andra instrument få ljuda! Låt oss se och inse att Gud är större än alla uttrycksmedel och kan beröra där vi aldrig kunde ana det. Eller med psalmistens ord:

    Halleluja!
    Prisa Gud i hans helgedom,
    prisa honom i hans höga himmel.
    Prisa honom för hans mäktiga gärningar,
    prisa honom för hans väldiga storhet.
    Prisa honom med hornstötar,
    prisa honom med harpa och lyra,
    prisa honom med tamburin och dans,
    prisa honom med strängaspel och flöjt,
    prisa honom med klingande cymbaler,
    prisa honom med jublande cymbaler.
    Allt som lever och andas skall prisa Herren.
    Halleluja! (Ps 150)

Det är sannerligen inte enkelt!

2011-05-05T08:47:00.001+02:00

På något sätt känns det bra att Usama bin Ladin inte längre lever och samtidigt grubblar jag över mina egna (och andras) positiva känslor. Folk i USA, och på andra håll i världen, jublar över bin Ladins död, över att USA lyckades leta upp och oskadliggöra honom. Det måste verkligen vara en fjäder i hatten för Barack Obama. Men som kristen har jag svårt att jubla över en annan människas död. Jo, naturligtvis var bin Ladins verksamhet fruktansvärd. Han var en sorts nutida massmördare. Naturligtvis var han en av hjärnorna bakom 11-septemberkatastrofen i New York. Naturligtvis var han terrorismens okrönte ledare. Men ändå: "Du ska inte dräpa". Vad betyder det ur ett kristet perspektiv? Är det en sorts privatmoral som bara berör mig som privatperson eller kan jag applicera det budet också på andra, på system, på militära insatser? Är det rätt att döda för ett högre goda? Hur högt ska det goda vara? Är det rätt att döda för att värna andras liv? Är det rätt att döda vid försvar av det egna landet? Var går dödandets gräns? Om jag hade mött Usama bin Ladin och dödat honom, hade jag då varit en lömsk mördare, en hjälte som gjort något gott, eller något annat? Det är sannerligen inte enkelt att förstå budet om att inte dräpa i situationer när man önskar slut på våld och terrorism.

Åter igen, jag tycker naturligtvis, som de flesta andra, att det är bra om terrorismens krafter minskar, om världen kan bli fredligare, om människor kan leva i ett gott syskonskap med varandra i möten med olika kultur- och religionstraditioner. Men hur når man dit utan våld? Föder våld ännu mer våld? Kommer al-Qaida att slå till hårt och skoningslöst igen med en ny ledare?

Det är sannerligen inte enkelt!

Saligförklaringen

2011-05-02T07:07:00.000+02:00

Så var jag åter hemma från en intensiv helg, intensiv på grund av starka upplevelser. Hustrun och jag var inbjudna av Utrikesdepartementet att ingå i den svenska officiella delegationen vid saligförklaringsmässan

En glimt från Petersplatsen den 29 april

ute på Petersplatsen i Rom. Vi anlände under fredagen och fick då tillfälle att besöka Vatikanbiblioteket. Denna gång fick vi titta på och faktiskt bläddra i deras exemplar av Gutenbergs bibel, d v s den (enligt traditionen) första tryckta boken i världshistorien. Jo, det sägs tydligen att det kom någon bok i tryck redan innan men allmänt sägs det om Gutenbergs bibel att det är den första boken sedan boktryckarkonsten uppfanns. För mig som bokentusiast och teolog var det ett stort ögonblick. Både kardinal Farina, prefekten Don Caesare och den för inkunabler ansvarige Adalbert Roth tog emot oss under vårt biblioteksbesök. Ja, det var en stor upplevelse.

På lördagskvällen mötte vi så den övriga delegationen bestående av ärkebiskopen Anders Wejryd och hans hustru, civilminiter Stefan Atterfall med hustru och Kristin... (sakkunnig inom civildepartementet gällande bland annat trossamfundsfrågor), ambassadören vid Heliga Stolen Ulla Gudmundson och hennes assistent Linda Schwartz, Olof Ehrenkrona som är utrikesministerns medarbetare och Jorge de Salas från Stockholms katolska stift ( den sistnämnde kom först på söndagsmorgonen). Vi åt middag och bytte tankar om mångahanda ting och såg alla fram emot söndagens upplevelse.

Så kom själva dagen för saligförklaringen och vi färdades med poliseskort i ambassadbilar till Peterskyrkan där vi gick in och fick stå några sekunder framför Johannes Paulus enkla träkista som var uppflyttad från den krypta där många av de tidigare påvarna ligger begravda. Det var några sekunder av både stillhet och helighet innan vi steg ut på podiet utanför Peterskyrkan där alla officiella delegationer var placerade. Så kom processionen med påven och gudstjänsten som kunde följas i svensk tv påbörjades. Det var starkt att vara på plats, att känna den glädje som präglade hela gudstjänsten, att ana vad Johannes Paulus betytt, inte minst för det polska folket, både religiöst och politiskt.

Jag är inte katolik och delar naturligtvis inte allt vad den katolska kyrkan lär, men jag kunde och kan känna en stor glädje över denna saligförklaring. Jag tror inte att den har någon betydelse för Johannes Paulus tillvaro hos Gud. Gud är oberoende av saligförklaringar och helgonförklaringar och för den som velat be om Johannes Paulus förbön har det varit möjligt redan innan ( den sjuka nunnan som blev frisk gjorde ju just detta), men det är en jordisk bekräftelse av Johannes Paulus betydelse. Jag tolkar saligförklaringen som en sorts postum utmärkelse som jag gläds över. Jo, han hade sina brister och hela pedofilifrågan var bristfälligt behandlad under hans tid. Bendiktus XVI har varit mycket tydligare (tack och lov). Johannes Paulus var på många sätt en stor ekumen. Vi var många ickekatoliker som gladdes över hans besök i Sverige 1989. Det var också då den dåvarande ärkebiskopen Bertil Werkström välkomnade påven till Uppsala Domkyrka med orden om att Petrus (som saknades vid det ekumeniska mötet i Uppsala 1925) nu äntligen hade kommit.

Till mina katolska bröder och systrar vill jag säga grattis till denna saligförklaring! Jag gläds med er! Johannes Paulus II var och är på många sätt en inspiratör och kan likaledes vara en förebild. Han levde den kristna tron, ett kristet liv och sitt uppdrag in i sitt sista andetag. Saligförklaringen i går på Petersplatsen bekräftade att han kan, i vår tuffa värld, hjälpa andra att andas lättare.

Sten-Gunnar Hedin, Anders Arborelius och Peter Halldorf

2011-04-28T23:44:00.000+02:00

Tre visa män far till Rom tillsammans. Det tycks ha blivit för mycket för vissa pingstvänner som i tidningen Dagen hackar ned på den romersk katolska kyrkan och beskyller den för både det ena och det andra. Som riktigt sann pingstvän bör man enligt dessa "rättroende" hålla sig bort från allt vad katolicism heter.

Själv ser jag det som ett gott tecken i tiden. Sten Gunnar Hedin är en klok ekumen inom pingströrelsen. Vi har stått och debatterat mot varandra gällande bibeltolkningar men den debatten förde oss närmre varandra och idag finns det säkert teologiska övertygelser som skiljer oss åt men en ömsesidig syskonkärlek som överbryggar det som skiljer. Peter Halldorf är en fascinerande man som kombinerar pingsttradition med ortodoxi och katolsk tradition. Hans ekumeniska Bjärka Säby betyder mycket för väldigt många. Anders Arborelius är också på många sätt en öppen ekumen och klok som få i den härva av elände som delvis drabbat katolska kyrkan. Dessa far tillsammans till den "eviga staden" för att se, uppleva och fördjupas tillsammans. Ett tecken i tiden. Jag saknar att ingen svenskkyrklig (gärna kvinnlig eftersom det i övrigt är tre män) biskop är med. Alla dylika ekumeniska manifestationer, små eller stora, vittnar om att det är mer som förenar oss kristna än som skiljer oss åt.

Pingstfundamentalister (och andra antiekumeniska fundamentalister) må komma på skam! Ekumenikens väg är en viktig väg framåt för kristenheten - kanske den enda vägen. Men samtidigt, när vi talar om ekumenik, är det viktigt att, åter igen, hålla fram mångfaldens ekumenik där det inte handlar om att ge upp sig själv utan snarare att få vara sig själv i respekt och ömsesidig kärlek i förhållande till den andre.

Ni antiekumener är ute i ogjort väder! Ni har helt missförstått Jesu budskap om enheten. Nej, tvärtom: Låt oss stå upp för en enda Kyrka med mångfaldens uttryckssätt - med Kristus som kärnan och stjärnan.

Påskdagspredikan från TV-gudstjänsten

2011-04-24T18:02:00.000+02:00

Följande predikan höll jag i Storkyrkan i dag i högmässan kl 10.00:
Varför gråter du kvinna? Vem letar du efter? (Joh 20:15). Orden riktades till Maria från Magdala när hon stod vid Jesu grav, platsen som var central för hennes obeskrivliga sorg och saknad. Orden riktar sig också till Dig och mig idag. Varför gråter Du?

Så många av oss gråter ibland, gråter därför att vi saknar den vi älskar, gråter förlustens och förtvivlans tårar. Dagligdags gråter människor i förtvivlan här i Sverige och runt om i världen. Tårarna är ett av de många olika uttryck för sorgen. Hur ser Din sorg ut? Vilken smärta bär Du på? Vem letar Du efter? Vem längtar Du efter? Handlar det om Din livspartner, dina barn, din förälder, din vän, ditt arbete, din hälsa? Handlar det om Ditt egenvärde? Handlar det om längtan att få vara den Du är – om Din grundläggande och bärande identitet? Varför gråter Du? Vem letar Du efter? (Joh 20:15)

Maria saknade och grät. Hennes söndagsmorgon, två dagar efter den fasansfulla avrättningen, präglades av förtvivlan, av tomhet, av det svarta. Du kan säkert känna igen Dig i hennes känsla, en känsla av att hela tillvaron bara stannat upp, att ingenting är särskilt viktigt eller meningsfullt längre, en känsla av total förlamning och där framtiden känns som ett jätteberg – omöjligt att bestiga.

Mitt i detta kom det ofattbara, överraskande och omtumlande budskapet. Mot alla odds, mot allt vad förnuft hette, mot allt vad den samlade erfarenheten talade om, hade det givna slutet inte sista ordet. Den till synes färdigformulerade sanningen om tillvaron var inte det yttersta budskapet. Det fanns en fortsättning och det finns en fortsättning. För Maria blev allt ihop förvirrat. Var kroppen stulen? Vem hade lagt honom någon annanstans? Var hade någon lagt honom?

Varför gråter Du kvinna? Vem letar Du efter? (Joh 20:15) Den uppståndne Jesus stod framför henne, inte som en vålnad, inte som en hallucination, men som en ny verklighet – ett reellt möte som förändrade allt.

Marias erfarenhet talar in i vår erfarenhet av sorg och saknad. Vännerna kan säga: Du ska se att det blir bättre, så småningom. Du lär dig att leva med det som är. Det går kanske inte så fort men det blir bättre, något mera uthärdligt. Vi känner igen släktingars och vänners livsviktiga omsorg. Vi behöver varandra när livet gör oss illa på olika sätt. Vi behöver varandras erfarenheter, varandras stöd, varandras ord.

I dag är det påskdag och över stora delar av världen ljuder det obegripligt fantastiska påskdagsropet: Kristus har uppstått! Ja, han är sannerligen uppstånden! Kyrkans budskap är bergfast. Jesus Kristus har uppstått från de döda – inte som en teori, inte som en intressant och livstolkande tanke som lever vidare och ger meningsfull struktur åt livstolkningar. Nej, Han har verkligen, historiskt verkligen, uppstått från de döda. Graven var tom och Maria och de andra lärjungarna var totalt förvirrade mitt i sin sorg och tomhet. Vi vet inte hur uppståndelsen har skett. Vi kan inte vetenskapligt förklara den. Men, kyrkan bekänner att Jesus på tredje dagen uppstått från de döda. En ny möjlighet, en ny skapelse – ett ljus trots allt.

Maria från Magdala blev den första att förkunna om uppståndelsen. I sin förvirring, i sin glädje, i sin sorg, i allt det omtumlande fick hon uppdraget att gå och vittna. Och det är hennes vittnesbörd som sedan spritts över världen. Det är för hennes vittnesbörds skull som jag kan stå här i kyrkan denna påskdagsmorgon och säga till Dig som är med i gudstjänsten framför Tv:n och här i Storkyrkan: När livet gör Dig illa är det inte kört! När Du är beredd att ge upp är Du inte övergiven! Jesus Kristus själv är med Dig i sorgen och smärtan, i längtan och hoppet. Jesus Kristus själv vandrar vid din sida och bär Dig när Du inte orkar gå. Och också döden är besegrad. Det finns en fortsättning bortom livets gränser – en fortsättning som vi inte har tillräckliga ord för. I en av dagens psalmer står det: Här var mellan ljuset och mörkret en strid. Dock segrade ljuset för evig tid. Nedstörtad är döden och tron står opp bland jordiska öden med himmelskt hopp. (Sv. Ps. 146:2) Just så förvirrat, så glatt, så obegripligt, så svårt och så underbart är påskdagens budskap.

Kristus har uppstått från de döda! När den uppståndne Jesus mötte Maria från Magdala, mötte han henne som den hon var, med all den erfarenhet hon bar på, med allt det som var hon. Han såg henne och bekräftade henne. Maria – hennes namn nämndes som ett tecken på denna bekräftelse. Kristus uppstod för den gränslösa kärlekens skull. Maria var älskad som den hon var. Du är älskad som den Du är! Våga därför vara den Du djupast sätt är med allt det som verkligen är Du! Jesus Kristus ser Dig, vill upprätta Dig och bekräfta Dig! Han är den uppståndne – den som vill leda Dig och mig vidare, steg för steg, stund för stund. Vi får följa Honom i våra egna liv och i ljuset av Hans uppståndelse både törs jag och vill jag igen önska Dig en riktigt glad påsk för Kristus har uppstått! Ja, Han är sannerligen uppstånden! Amen

Kristus vårt ljus!

2011-04-23T18:01:00.000+02:00

Om några timmar ljuder de orden i Storkyrkan. I mörkret bärs det lysande påskljuset in och orden "Kristus vårt ljus" sjungs! Vi firar påsknattsmässa kl 23.00. Det obegripliga skedde för 2000 år sedan. Graven var tom. Kristus hade uppstått. Det var detta budskap som förändrade livet för lärjungarna och som sedan förändrat livet för oräkneligt många människor under 2000 år. Det är detta budskap som bär mig i mitt liv, som fått mig att vilja bekänna mig som kristen, som fått mig att vilja engagera mig i kyrkan för den uppståndnes skull. Det är Han som kallat mig vidare att vara Hans präst, att bära ut evangeliet om Jesus Kristus, den korsfäste och uppståndne.

När jag skriver detta blogginlägg är det bara några minuter kvar tills klockan är 18.00. Då bryter helgen in enligt svensk helgsmålstradition och i min lilla familj samlas hustrun, döttrarna och några vänner och önskar varandra glad påsk och äter ägg och annat tillsammans.

Men det är inte förrän efter påsknattsmässan som påskljuset tänds hemma hos oss på Prästgatan. Då går vi hem, samlas vid det klosterstöpta påskljuset, tänder det och ropar ut påsknattens makalösa budskap:
"Kristus har uppstått! Ja, han är sannerligen uppstånden!"

Må det budskapet bära också Dig!

Amazing grace!

2011-04-20T22:06:00.000+02:00

Bara några timmar kvar till Skärtorsdagen. De heliga dagarna börjar med nattvardens instiftande. I skrivande stund bultar mitt hjärta av längtan att gå in i de tre, eller kanske på sätt och vis, fyra dagarnas stora mysterium. Jo, jag ska arbeta, förbereda olika saker, leda mässor, assistera och bara delta. Men dessa dagars ljus genomlyser och upplyser allt mitt "arbete". I morgon kl. 12.00 leder min biskop Eva Brunne den årliga Skärtorsdagsmässan i S:t Jacobs kyrka vid Kungsträdgården för alla som har tid att på lunchen delta, en mässa där vi präster och diakonerna får förnya våra vigningslösften. Enligt gammal tradition instiftade Jesus prästämbetet denna dag. Det är en tolkningsfråga, naturligtvis, men jag får vara en av de präster som åter igen säger mitt hjärtas JA till Guds kallelse av mig. Jag är vigd präst, vigd med hela mitt liv, vigd med varje andetag till att vara det Gudomliga Ordets tjänare - Verbi Divini Minister. Jag är kallad att förkunna Ordet och förvalta sakramenten. Jag begriper det inte! Det handlar inte om min skicklighet eller om min duktighet. Det handlar om Guds kallelse av mig och kyrkans bekräftelse av denna kallelse. Egentligen handlar det bara om den gudomliga nåden - den oändliga nåden, den ofattbara nåden - amazing grace!

På kvällen får jag leda Skärtorsdagsmässan kl. 19.00 i Storkyrkan. Då firar vi mässan med osyrat judiskt bröd - Matzabröd - det sorts bröd som våra judiska systrar och bröder använder när de firar de två första kvällarna i den judiska påskhögtiden - Sedermåltiderna. Och sedan äter de detta osyrade bröd i sammanlagt 8 dagar. Vi firar mässan vid Storkyrkans huvudaltare - ett altare som annars bara används vid högtidliga tillfällen såsom vigslar (inte bara kungliga), präst- och diakonvigningar och så Skärtorsdagsmässan.
När mässan är slut kläds altaret av under textläsningar och till slut är allt borttaget utom ett brinnande ljus som lyser i den nästan nedsläckta kyrkan, och ett kors som står på altaret. I tystnad lämnar vi kyrkorummet och går ut i mörkret. Det är en stor kväll denna första kväll bland de Heliga dagarna. Mitt hjärta längtar...

Amazing grace!

Den 1 maj i Rom.

2011-04-19T11:59:00.004+02:00

Idag skriver tidningen Dagen (läs här) om den delegation som kommer att vara med i samband med påven Johannes Paulus II:s saligförklaring. Det kommer att vara en högtid på Petersplatsen och hustrun och jag är inbjudna att vara med i den svenska delegationen tillsammans med ärkebiskop Anders Wejryd, trossamfundsminister Stefan Attefall och Sveriges ambassadör vid Heliga Stolen, Ulla Gudmundson med flera. Hustrun och jag känner oss oerhört hedrade. Johannes Paulus är en påve som betytt mycket för ekumeniken, en påve som på många olika sätt är en förebild. Den 1 maj saligförklaras han vilket är ett viktigt steg mot helgonförklaring. För mig personligen är helgonen förebilder i att leva det kristna livet konkret. Vi behöver förebilder, inspiratörer i den djupaste bemärkelsen. Helgonen och inte minst de som levt i vår tid) har verkligen visat oss nutidsmänniskor att det går att leva kristen, att tron inte bara handlar om det introverta utan också om det extroverta, inte bara om tro utan också om handling. Men ändå inte bara om handling - utan också om tro, apropå vad jag skrev om i mitt tidigare inlägg.

Nu gläds jag med minas katolska systrar och bröder och hoppas på en solig dag över en "solig" händelse. Som sagt: Jag är hedrad! Måhända återkommer jag med en liten rapport från upplevelsen på denna bloggsida.

Är Sverige ett kristet land?

2011-04-17T08:54:00.000+02:00

I en debatt i måndags kväll på S:ta Katharinastiftelsen hävdade Mats Svegfors att Sverige i någon mån är ett kristet land med kristna värderingar, med kulturell bakgrund i den kristna myllan, med en juridik som har kristna klanger, med en syn på människan som likställer människan, åtminstone inför lagen o s v.

Vad är det att vara kristen? Och vem bedömer? Egentligen kan man ge ett enkelt svar på frågan: Kristen är den som vill kalla sig kristen. Det undanröjer alla dem som vill förklara andra för "smygkristna". Jo, han är kristen, fast han vet inte om det. Den attityden är ett sorts religiöst översitteri, en besserwisserattityd som är skrämmande.

Men samtidigt måste man nog fylla ordet kristet och kristen med mer innehåll än det ovan nämnda. Kristen och kristet måste ha med Kristus att göra. I dag börjar Stilla veckan, en vecka som sätter Jesu sista dagar med hans väg till korset, hans lidande, hans död och hans uppståndelse i centrum. Dessa dagar och dessa händelser är centrala i den kristna tron. Det är Jesu korsdöd och uppståndelse som är några av fundamenten för den kristna tron. Tron i sig, kristuscentreringen och inriktningen i sig, är viktig för att begreppet kristen/kristet ska vara relevant. Sedan hör naturligtvis handlingar till detta, men som en konsekvens. Tron är på sätt och vis inte beroende av handlingarna. Handlingarna är trons konsekvens. Men det är konstigt med en tro som inte får konsekvenser. I en av psalmerna i vår psalmbok står det "Handling och bön må bli ett" (Psalm 292 i Den svenska psalmboken). Så är det.!

Är då Sverige ett kristet land? Nej, det är det inte. Goda handlingar, god etik, god moral, goda värderingar överlag gör ingen och inget till kristen/kristet. Kristus måste få vara i centrum. En relation med den korsfäste och uppståndne är det som gör oss till kristna, som sedan naturligtvis drar konsekvenser av tron. Allt annat är ett urvattnat användande av ordet kristet/kristen. Låt oss tala öppet och tydligt om detta.

Han är där - och det räcker!

2011-04-13T21:40:00.000+02:00

I Storkyrkan firar vi högmässa varje sön- och helgdag med några få undantag. Långfredagen är ett sådant undantag. För mig är mässan oerhört viktig! Varför det? Jo, för att Kristus, under brödets och vinets gestalt, är närvarande. När jag delar ut oblaten till den som vill ta emot, är det Kristi kropp och vinet från systembolaget eller druvjuicen är Kristi blod därför att en vigd präst har bett över brödet och vinet. Kristus har, i de ord som vi kallar instiftelseorden och som är hämtad från både paulinsk tradition och evangeliernas berättelser, lovat att vara närvarande . Det är fantastiskt och jag gläder mig över att så många vill ta emot nattvarden - och alla är välkomna!

Jo, så är det i vår församling. Om Du som läser denna blogg kommer till Storkyrkan och vill vara med och ta emot Kristus själv i nattvardens mysterium är Du välkommen! Svenska kyrkans grundläggande hållning är att man ska vara döpt för att ta emot nattvarden. Men vi kan inte kontrollera vilka som är döpta och vi vill inte kontrollera detta. Vi vill att varje enskilds hjärtas längtan ska få tala högre än alla kontroller. Nattvarden är ju Guds stora kärlekstecken, precis som dopet, ett tecken som vill påminna oss om hur älskade vi är, att Kristus själv givit sitt liv för oss i kärlek. "För Dig utgiven"! "För Dig utgjutet".

När Jesus instiftade nattvarden var det troligen i samband med den judiska påsken som firas om några dagar (18-26 april med de två sederaftnarna den 18 och 19 april). Vi vet inte vad han använde för vin, om det var rött eller hur starkt det var. Katolikerna använder ofta vitt vin till sina mässor (åtminstone i Rom). Frågan är ju om det ska vara starkvin med 18-20% alkoholstyrka, eller om det räcker med 14% eller 13% eller 12% eller 8% eller... för att Kristus ska vara närvarande? Dumheter säger Svenska kyrkan. Det ska vara saft från en druvas frukt d v s antingen vin som har alkohol eller av-alkoholiserat vin, eller alkoholfritt vin eller druvjuice. Druvorna är det viktiga eftersom Jesus använde "druvsaft" i någon form. Det är möjligt och till och med troligt att Jesus använde alkoholstarkt vin och att man inte funderade över vilka som tålde detta eller inte i kyrkans sammanhang tidigare. I dagens kyrka vill vi ta hänsyn till dem som inte tål alkohol av olika skäl. I kyrkorna i Stockholms domkyrkoförsamling använder vi både druvjuice och alkoholstarkt vin (Madeira fine). Men det är lika mycket "Kristi blod" oavsett alkoholstyrka. Sådan är Svenska kyrkans hållning.

Till nattvardsbordet (som hos oss är mer av kö... Guds folk på vandring).. är som sagt var och en välkommen vars hjärta längtar efter att vara med. Om man sedan inte är döpt är det rätt och riktigt att börja fundera över detta, samtala med oss präster (någon av oss) om det hela och kanske börja vandringen fram mot dopet. Men, ingen är utesluten från nattvarden. De första som var med var en skara av syndare av olika slag, förnekare, förrädare, tvivlare. Men de fick vara med därför att näst intill alla (kanske inte Judas) ville vara med sin mästare.

Kom och var med och fira mässans mysterium hos oss eller i Din egen församling. Kom och ta emot brödets och vinets mysterium - Kristi närvaro. En grekisk ortodox munk har en gång sagt (och jag vet att jag citerat det tidigare): Ni västerlänningar säger att Kristus kommer i brödets och vinets gestalt eller genom brödets och vinets gestalt. Vi säger: Han är där. Det räcker.

Ja, tack gode Gud! Han är där - och det räcker!

Regnbågsfolket

2011-04-09T17:50:00.001+02:00

I går var det den romska nationaldagen. Romerna är en del av det mångkulturella Sverige och deras språk romani chib är sedan 2009 en del av de officiella språken i Sverige. Jag gläds över de många kulturerna i vårt land och menar att vi både har råd med och berikas av det mångkulturella. Jag skäms över att många (och jag också ibland p gr av okunnighet) lätt uttrycker förutfattade meningar om dem som inte har min etniska bakgrund. Romerna får möta många nedvärderande hållningar. Jag hörde en gång hur en romsk familj skulle beställa plats på en camping. De var så välkomna, men när de kom dit visade det sig att campingplatsen var "fullbokad" och de var inte välkomna. Visst, det finns romer som stjäl i butiker, men det finns pensionärer och ungdomar (och säkert sådana i min egen ålder) som inte är romer som också stjäl i butiker.

Hur ser vi på varandra i Sverige? Hur ser vi på våra judiska och muslimska syskon? Hur ser vi på buddister, hinduer och Siker och andra med annan religion, annan kultur? Har just sett en spännande program om Chassider i Sverige. (Titta på programmet här). De officiella språken i Sverige är finska, meänkieli och som sagt romani, men även samiska och jiddish. Det vittnar om en politisk vilja till mångfald. Må den viljan bli än tydligare!

Låt oss glädjas tillsammans med våra minoriteter och i nyfikenhet lära oss mer och kanske inspireras av våra nya svenskar i glädje och stolthet över det som är vår egen tradition.

Regnbågsflaggan kopplas oftast till HBTQ-rörelsen. Men det mångkulturella rymms i regnbågens symbolik. Vi får vara regnbågsfolket, det mångkulturella folket som får ta vara på varandras erfarenheter och kultur i svensk kontext.

Att döpa eller inte döpa - det är frågan...eller?

2011-04-03T19:38:00.000+02:00

Snart kommer biskoparnas nya biskopsbrev. Det ska handla om dopet utifrån olika perspektiv. Min egen biskop hävdar att det måste bli lättare att bli döpt, och det ligger mycket i det. Dopet är ett av kyrkans sakrament - ett sakrament som vi dessutom delar med så många andra kyrkor. Barnet, den unga, den vuxne/vuxna tas upp i den världsvida kristna kyrkan och också, då dopet sker inom Svenska kyrkan, i den församling där dopkandidaten är folkbokförd. Dopet är ett kärlekstecken från Gud. Vi är gränslöst älskade och dopet är ett tecken på denna kärlek. Gränslöst, var ordet. Men tydligen finns det hinder i vägen för att bli döpt. Asylsökande tycks ha diskvalificerat sig. Här gäller det att ha rätt siffror och rätt tillhörighet innan dop kan vara aktuellt. Vid en första eftertanke kan det låta rimligt. Om dopkandidaten tror att det kan vara en hjälp att var döpt, sett ur svensk lagstiftning, är det nog inte korrekt. Dopet är ingen garanti för att den sökande ska få rätt till asyl i Sverige. Det måste dopkandidaten informeras om innan, och säkerligen görs det i de flesta fallen. Likaså kan det vara farligt att vara döpt och kristen i vissa länder, ja livsfarligt att ha konverterat till kristendomen. Detta måste prästen samtala med dopkandidaten om innan dop kan äga rum. Pastoral klokhet gäller här, och prästen har ansvar för det. Stiftsadjunkt Helene Egnell säger: Man döps in i en kristen gemenskap och har ansvar för att bli en del av en församling. Om man inte stannar i Sverige så tar man ju inte del av den gemenskapen. Det känns konstigt. Hur gör vi med utlandssvenskar som kommer hem till sin sommarförsamling och har ett barn eller en ungdom som vill bli döpt under sommaren för att sedan åka tillbaka utomlands. Endast vår herre vet när de återkommer till sin församling i "gamla Svedala". Och hur gör vi med nordiska medborgare som vill bli döpta i Sverige? Islänningar som inte har en egen kyrka i Stockholm (mig veterligen), får de inte döpas om de vill? Nej, det kan knappast vara ett skäl. De som är folkbokförda i Sverige döps också in i en lokal församling. De som inte är det döps in i den världsvida kristna kyrkan. Det första är en mänsklig registreringsfråga, det sistnämnda är ett Guds handlande.

Men, som präster är vi utsända av Jesus Kristus själv att döpa och undervisa, att dela bröd och vin i nattvardens mysterium. Dopet är ett av nådemedlen och det kan vi knappast undanhållas någon så länge dopet inte strider mot vår kyrkoordning. Så när kyrkans tidning med braskande rubrik skriver: "Biskopar avråder: Döp inte asylsökande" känns det utmanande och konstigt. Betydligt lättare känns det när biskop Eva Brunne säger: "Jag har tillit till att kulturkompetenta präster i Stockholms stift för de samtal som behöver föras inför ett dop." Det ska bli intressant att se vad som verkligen står i biskopsbrevet.

Men, för mig kommer det att vara självklart att döpa den som vill bli döpt och som inte redan är döpt. Det kommer att vara självklart att föra samtal med vederbörande, oftast flera samtal i undervisningssyfte och med ett klart och tydligt sikte på dopet.

En mer utmanande fråga för både biskopar, präster, diakoner och lekmän är hur vi lever i vårt dop, hur vi dag för dag går helgelsens väg och fördjupar vår Kristusrelation. För dopet är ju inte ett målsnöre utan kanske snarare en startlinje för oss kristna. Om vi ska vara trovärdiga i ett multikulturellt och multireligiöst samhälle handlar det ju om att också leva det vi lär. Snacka går ju, men att omsätta dopets nåd i handling i det egna livet och att fördjupa Kristusrelationen i mötet med min medmänniska – det är en utmaning.

Inför Gud och i denna församlings närvaro...

2011-03-29T00:05:00.002+02:00

För några dagar sedan skrev författaren, kolumnisten och ateisten Lena Andersson en signerad ledare (kolumn) i Dagens Nyheter (http://www.dn.se/ledare/signerat/karlek-eller-parliv ) där hon först kritiserar sajten som förespråkar lite "krydda" i äktenskapet genom en "affär" och där man via sajten kan få kontakter för sådana upplevelser. Men ju längre jag läser hennes kolumn, ju mer inser jag att hon också kritiserar tanken på det livslånga äktenskapet. Det står henne naturligtvis fritt att göra, men jag vill slå ett slag för äktenskapet väl medveten om att många lever i singelhushåll och att det inte är alla förunnat att hitta en partner att dela livet med tills döden skiljer en åt.

Jag menar att äktenskapet är den bästa samlevnadsformen, både av olika juridiska skäl, men också för att den formen innebär löften som avges offentligt och som kan vara ett stöd för paret (samkönat eller särkönat). Man lovar varandra, inför Gud och i denna församlings närvaro, att älska varandra och hålla ihop tills döden skiljer en åt. Det är starka löften, viktiga löften och ett stort steg i livet att avge sådana. Vad man lovar är att man vill leva i en relation där man får växa tillsammans och det innebär att äktenskapet måste vårdas.

Ett äktenskap kräver följande punkter:

1. Tid för varandra också när barn och arbete tar mycket tid. Man ska aldrig tro att parets egen tid kommer sen. "Sen" har en benägenhet att aldrig dyka upp. Man måste avsätta tid för varandra, avsätta tid för delande, för samtal, för att bara vara med varandra. Man har ju valt varandra oerhört noga och då måste man fortsätta att välja varandra.

2. Att ha roligt tillsammans är viktigt. Skratta tillsammans med varandra och åt sig själv. Hitta på saker tillsammans som inte alls behöver vara ekonomiskt kostsamma.

3. Planera tillsammans och följ de planerna eller korrigera dem ihop.

4. Ge den andre egen tid utan att ge efter på punkt 1 och 2.

5. Fortsätta att "uppvakta varandra" även efter många års äktenskap. Då behöver man inte gå in på sajten som handlar om "affärer" under det pågående äktenskapet för då blir äktenskapet självt den bästa av alla "affärer".

6. Vara lyhörda för den andres tankar, önskningar etc. men en lyhördhet som är ömsesidig.

7. Om det "knakar i fogarna" måste man fråga sig själv vad det beror på, våga formulera för sig själv varför man känner som man känner. Sedan är det viktigt att tala med varandra och se vad man kan göra åt saken. Det tredje steget som också är viktigt är att våga gå till en tredje part (som inte är en av ens vänner) och tillsammans med sin livspartner våga tala igenom situationen, få den belyst, få hjälp så långt det är möjligt att fortsätta relationen.

8. Vad som kan vara bra att påminna sig om är också att man inte är ensam i sitt äktenskap. Även Gud är inblandad. Det är kyrkans övertygelse. Därför är bönen viktig också i äktenskapet. Bön är att öppna sig för Guds handlande. Bön är att hämta kraft hos Kärleken själv. Bön kan ge mod och styrka att ta ett steg till i kärlek. Kyrkans vigselgudstjänst vill påminna om just detta. Brudparet är inte ensamma, inte utlämnade i sin relation. Gud själv omsluter och bär men det gäller att vara öppen för detta.

När man gifter sig måste man vara medveten om att man gör det för resten av livet. Det ska vara grundinställningen. Att se äktenskapet som ett sorts projekt som vara x antal år och sedan kanske inte längre är felaktig inställning, menar jag.

Sen är det kanske ändå så att, om alltings elände drabbar, äktenskapet leder till skilsmässa. Det är ibland, trots det sagda, bättre att gå skilda vägar efter att ha provat allt än att stanna kvar i en hatets och besvikelsens relation där alla inblandade (parterna och eventuella barn) blir drabbade. Och kyrkan säger då att det är möjligt att gifta om sig. Det handlar om ett av många uttryck för Guds nåd där nåden då konkretiseras i nya löften och en ny start i tillvaron. Men jag skulle önska att fler ville följa ovanstående punkter så att skilsmässostatistiken kunde minska. Den lär vara mellan 50-70 % av alla ingångna äktenskap, åtminstone i Stockholm.

De par som vigs av mig kallas nästan alltid till ett återsamtal efter ett år, då vi talar om hur första året som gifta varit - vad som varit bra och vad som varit svårare. I regel är det både roliga och viktiga samtal och en del uttrycker att de vill komma tillbaka efter ytterligare år.

Lena Andersson skriver: Skilsmässan är åtminstone en skärva av ett erkännande att det inte går att skriva kontrakt om känslor. Ett mer förnedrande scenario än att någon stannar kvar hos en fast de längtar bort är svårt att tänka sig. Om man försöker att leva efter punkterna ovan behöver man inte hamna i skilsmässans tuffa sammanhang. Då behöver man inte längta bort utan snarare längta efter varandra när man är borta. Det handlar inte om att "skriva kontrakt om känslor". Det handlar om ett livslångt äventyr tillsammans och det är något annat!

Störst av allt är kärleken!

2011-03-22T18:05:00.001+01:00

Ibland kan jag tänka att pridefestivaler, prideseminarier, queermässor etc, inte borde behövas. Det finns en enorm fixering från kyrkligt håll på detta med sexualitet i någon form av förbudsengagemang. I en värld där 16000 barn dör varje dag av svält, där Japan är drabbad av Tsunamikatastrof, där Nordafrika och inte minst Libyen drabbas av diktatorers våld och egenfixering på andra människors livsbekostnad, borde kyrkan som är bärare av evangeliet om Jesus Kristus ha annat att fokusera på än människors sexualitet så länge man inte skadar någon annan eller sig själv. Men nu är det som det är och då är det viktigt med samtal, viktigt med pridefestivaler, viktigt med queermässor. För så många är fortfarande drabbade av att vara osynliggjorda, att vara utanförställda, att vara oönskade, att vara utfrysta p gr av sin sexuella läggning eller identitet – också i kristna sammanhang.
På söndag fortsätter samtalet i offentlig form. Stockholms nye rabbin David Lazar och jag ska samtala om homosexualitet utifrån bibliskt perspektiv. Det sker nu på söndag kl 18.00 på Södra Teatern. Samtalet leds av Arne Ruth och ingår i judiska församlingens kulturdialog Sverige-Israel med HBT-kultur som första tema.(http://www.qx.se/kultur/17071/minipride-startar-i-stockholm-i-veckan)

Jag kommer att företräda den teologiska hållning jag förfäktat och förfäktar på denna blogg och som rubriken ger uttryck för. Sedan vet jag att flera av mina bloggläsare inte håller med mig. Men kom gärna och lyssna och ta del. Ty:

Störst av allt är kärleken! Och det måste påminnas om igen och igen och igen....

Håller Svenska kyrkan på att skriva om sin tro?

2011-03-19T18:44:00.000+01:00

I den debatt som följt i kölvattnet av fryshusimamens anställningsform har ord om att Svenska kyrkan håller på att skriva om sin tro förekommit. Stiftsprosten Bo Larsson har skrivit en artikel till försvar för Sofia församlings involvering i imamanställningen. Jag delar inte alla stiftsprostens uppfattningar i imamfrågan vilket torde ha framkommit i mitt förra blogginlägg. Men, det är viktigt att framhålla att både stiftsprosten och jag delar synen på att Svenska kyrkan, med sin evangelisk lutherska identitet, är stadd i ständig reformation. Kyrkans lära måste hela tiden tolkas in i det dagsaktuella sammanhanget för dagens människor. Det handlar inte om att skriva om tron. Kyrkans trosgrund är klar och tydlig: Gud själv har mött oss på ett unikt sätt i Jesus Kristus. Det kallar vi inkarnationen. Jesus Kristus har dött och uppstått för vår skull. Inkarnationen och korset är det centrala kring vilket kyrkan bygger hela sin existens. Lämnar vi detta har vi skrivit om vår tro. Men kyrkan har inte lämnat detta. Detta är den fasta grund på vilken vi står. Och ju stadigare vi står på den grunden ju mer kan vi vara öppna för andras traditioner. Inom ramen för det ovan skrivna kan vi sedan föra religionsdialog, vara öppna för att den ömsesidiga kärleken kan ha många olika uttrycksformer. Men grunden är lagd. Med aposteln Paulus ord: "Ingen kan lägga en annan grund än den som redan finns, och den är Jesus Kristus." (1 Kor 3:11 ). Utifrån denna grund är vi reformatoriska med fortgående reformation.
Så låt oss slå vakt om vårt reformatoriska arv. Låt oss slå vakt om en kyrka i fortgående utveckling med en tydlig grund.

Vi håller inte på att skriva om vår tro! Tro inte det!

Det är skillnad på form och funktion!

2011-03-15T17:50:00.000+01:00

I dagarna diskuteras det i kristna kretsar om det var rätt av Sofia församling att anställa en imam för arbete i Fryshuset. Sofia församling har under ledning av sin kyrkoherde ett stort och viktigt engagemang i Fryshuset. Kyrkan närvaro där, på många olika sätt, är oerhört viktig. Fryshuset är ett multikulturellt och multireligiöst sammanhang där all form av dialog är väsentlig. Det är en plats där samförstånd kan tränas genom kunskap om varandra, genom personliga möten, genom delande av det egna och lyssnande till den andres. En helig avund talade Stockholmsbiskopen Krister Stendahl om. Fryshuset är en plats där också många ungdomar med tuff bakgrund finner hemmahörighet. Sett i ljuset av allt detta förstår jag Sofia församlings intentioner att vara med och underlätta religionsdialogen genom en ekonomisk insats i väntan på mer stabila ekonomiska strukturer för "dialogprojektet". På många sätt kan jag känna att imamens närvaro på fryshuset är en "Gudi behaglig gärning". Men...

Varför måste Sofia församling anställa imamen? Svenska kyrkan är ett kristet trossamfund, evangeliskt lutherskt som sätter Jesus Kristus i centrum. När det gäller anställningar i Svenska kyrkan, gällande det utåtriktade arbetet ska den anställde tillhöra Svenska kyrkan även om undantag kan beviljas vid specifika situationer. Och kyrkoordningen skrevs förvisso inte för den situation som råder i Fryshuset, men att som kristen församling anställa en muslim för utåtriktat arbete känns konstigt. Dessutom kan det mycket lätt uppfattas som storebrorsfasoner där vi som är ett stort (störst i Sverige) trossamfund, är goda och anställer någon från ett helt annat sammanhang.
Jag gläds över att en imam får verka på Fryshuset, men det blir en aning oklart när en församling i Svenska kyrkan med den identitet och grundläggande trosåskådning som kyrkan har, är den anställande parten. Min fråga är varför inte Sofia församling kunde ge pengar till fryshusets projekt, pengar som projektledningen kunde använda för utvecklingen av dialogprojektet och t ex anställa en imam? Då skulle det vara Fryshuset som var anställande part. Ett annat alternativ hade kanske varit att föra en dialog med lämplig muslimsk församling och höra om inte de kunde/ville anställa en imam för Fryshusets räkning.
Som kristna ska vi hålla fram Kristus, visa på Kristus - endast Kristus! Det är den lutherska hållningen. Vi kan inte begära av en imam att han ska hålla fram Kristus. Imamen kan tala om Jesus sådan han återfinns i Koranen. Han kan tala om, och på olika sätt visa på, Allah, som betyder Gud. Men när han leder fredagsböner på Fryshuset är det något annat än det som är typiskt för den kristna traditionen. Det är säkert vackert och viktigt, ja omistligt. Men, det är inte Svenska kyrkans uppgift att finansiera detta.
Funktionen i projektet kan säkert bli oerhört bra! Formen för anställningen är, enligt min mening, mindre bra och inte Svenska kyrkans uppgift.

Det är skillnad på form och funktion!

Vem är jag?

2011-03-09T23:05:00.002+01:00

Det är nog en fråga som många av oss ställer. Vi undrar måhända över vår djupaste identitet i förhållande till det omgivande samhället. Kanske är också själva frågan präglad av behovet av att passa in, passa in i mönster, strukturer, grupper, fack etc. Men tänk om vi inte passar in? Tänk om det inte går att "paketera oss" så enkelt?

Jag har just läst om biskopshearingen i Göteborg. Folkkyrklig, högkyrklig, lågkyrklig. Orden betecknar olika kandidater och olika kyrkliga strömningar. Ibland klassificeras jag av andra och av mig själv som en liberal kristen. Men jag är inte säker på att det passar in. Kanske är jag snarare högkyrklig, fast jag menar naturligtvis att våra vigningstjänster självklart är öppna för alla som har både den inre och yttre kallelsen, oavsett kön. Måhända är jag folkkyrklig? Fast vad är det? Evangeliet ska nå ut till hela folket? Jo, och det vill jag ju. Men vilket evangelium? Handlar det om att Bibeln är bokstavligt sann och att det bara är att läsa den rakt upp och ned och sprida dess budskap (pluralis) ut över nejden? Nej, det tror jag inte! Bibeln måste tolkas och förstås in i det egna livet. Men vem ska tolka? Är det var och en som den vill eller har kyrkan tolkningsföreträde? Luther bemyndigade människan att hantera bibeltexten genom att översätta den till sin tids tyska. Vi är myndiga människor och har rätt att tolka. Samtidigt har präster en större sakkunskap än andra och kan vara guider i bibeltolkningens snårskog.
Evangeliet till alla? Vilket är evangeliet som måste nå ut? Handlar det om jungfrufödslar, specifika under i stil med att Jesus gått på vattnet, förvandlat 600 liter vatten till vin? Nej, evangeliet handlar om synden. Det glada budskapet är att en vän hade fel i kväll när han sa att "synd är sådant som man inte får förlåtelse för". Tack gode Gud att han har fel, min gode vän. Evangeliet som borde nå ut till alla handlar om att det finns en förlåtelse som vi får leva i och leva av. Är jag hög-, låg- eller folkkyrklig när jag skriver detta? Måste det finnas en etikett? Måste jag passa in i ett mönster, en struktur eller ett fack? Kan jag inte bara få vara kristen, för det är det jag är. Låt oss försöka att arbeta bort etiketterna som vi sätter på varandra och se på varandra som bröder och systrar som har så mycket gemensamt - också inom Svenska kyrkan.
Vem är jag? Jo, en människa bland människor, en kristen, en präst i Svenska kyrkan och just nu domprost i Stockholms stift. Det kan räcka, några andra kyrkliga etiketter behöver jag inte.

Brödet är ett...!

2011-03-08T17:49:00.001+01:00

På den tiden jag hade konfirmander sjöng vi ofta psalmen "Vi reser ett tecken" (Psalm 398 i Den Svenska Psalmboken). Konfirmanderna och vi ledare höll upp våra händer tillsammans som ett tecken på att vi instämde i psalmens ord om rättvisans tecken, måltid delad med alla I dag är det Fettisdagen och jag hävde ganska tidigt i mig en semla. Jo, jag är semmelfundamentalist och menar att det bara är i dag som man får äta dessa härligheter. Vi lever ju just dessa dagar i fastlagstiden när det handlar om att äta och dricka så att man sedan kan klara den 40 dagar långa fasteperioden som börjar i morgon, då det är Askonsdag.
Få är det väl som fastar under denna period men den påminner oss om att så gränslöst många människor genomför en ofrivillig fasta i vår värld. Hungern i världen tycks enligt undersökningar eskalera. 1997 gick ca 775 miljoner människor till sängs undernärda beroende på fördelningsproblematik, jordbruksutnyttjande, etc, etc. 2007 var samma siffra 980 millioner och 2017 väntas enligt prognoser 1, 2 milliarder människor lida av daglig undernäring. Det är ofattbart för oss svenskar, men inte bara ofattbart utan också oacceptabelt. Vi kan inte bara sjunga om rättvisa, om bröd som delas, om måltid för alla utan att leva detta. Svenska kyrkan har just inlett fasteinsamlingen som handlar om att stoppa hungern. Vi kan naturligtvis inte ensamma stoppa värdens undernäring och vända alla siffror åt rätt håll. Men, vi kan vara med och måste vara med och förändra.
Att nattvardens bröd delas och räcker åt alla är inte bara en realitet i mässans sammanhang. I det brödet är Kristus närvarande men han är också närvarande där brödet bryts i våra andra sammanhang, där vi delar vårt dagliga bröd med bröder och systrar som inte har det så bra som vi. Jesus själv uppmanar oss i Matteusevangeliets 25 kapitel att bry oss om dem som har det tufft i tillvaron och säger också att vad helst vi har gjort mot en av dessa mina minsta som är mina bröder, det har vi gjort för honom.
Låt oss därför vara med och göra en insats också i Svenska kyrkans fasteinsamling, ja låt oss göra allt för att utrota hungern! (http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=712719)

Brödet är ett...!

En reformatorisk glädjetanke i Reformationsdagens tid

2011-03-04T13:50:00.001+01:00

Jag är glad att jag är lutheran! Observera att jag inte är glad över att jag inte är katolik eller pingstvän, men jag är stolt över att stå i den lutherska traditionen, en tradition som varit min sedan mitt barndop . Den vecka som gått har präglats av Reformationssöndagen. Vi har i samtal och gudstjänster påmint oss om reformationens och inte minst Luthers goda betydelse för den kristna trostolkningen. Martin Luther översatte Bibeln till folkspråket för att göra den åtkomlig för alla, han höll fram ett antal "sola" - allena:
• Kristus allena

• Skriften allena

• Tron allena

• Nåden allena

• Gud allena (sole Deo Gloria)

För mitt lutherska hjärta är detta fantastiska punkter. Det handlar för det första om Kristusinriktning. Vi borde i Svenska kyrkan bli ännu mer Kristusinriktade ännu mer Jesusinriktade. Det har jag skrivit om och talat om mången gång och jag vidhåller det. Är det något vi kristna har att komma med till skillnad från våra judiska och muslimska vänner, är det Jesus själv. Låt oss tala mer om vad han betyder, vad han förkroppsligar (inkarnationen), vad han talar om och driver (Guds rike), vad hans död och uppståndelse betyder i 2000-talets Sverige.

Skriften allena. Luther talar om att skrift ska tolkas med skrift. I sann luthersk reformatorisk anda får vi borra i skriften, tolka skriften och se hur den kan tala in i det multisamhälle vi lever i, tala in både på strukturell och individuell nivå.

Tron allena. Tron på Jesus Kristus för oss inte bort från vardagen, för oss inte bort från lidanden och andra problem, men hjälper oss att se vår livssituation i ett nytt samanhang, ett djupare sammanhang, ett sammanhang där vi ser att vi mitt i vår smärta, mitt i vårt lidande, mitt i allt oavsett hur det ser ut och ter sig, inte är ensamma. Tron blir en livshållning men också ett öppnande av våra sinnen på ett nytt sätt, ett livsviktigt och kompletterande sätt.

Nåden allena, handlar om mitt eget värde. Luther jagades av tanken på ett nådig Gud, en Gud som accepterade honom som han var men som han skulle kunna tillfredställa genom gärningar. Hans ångest var att han inte tillräckligt förtjänade Guds rättfärdiggörande kärlek. Då drabbades han av tanken om nåden, nåden som inte ser till förtjänst, som inte ser till duglighet men som säger att jag förtjänar Guds kärlek bara för att jag är den jag är, att jag duger inför Gud bara för att jag är den jag är. Kristus har burit mig och burit mitt liv, burit mina misslyckanden, burit allt det jag lyckats med på korset - och nu är det bara nåden som gäller.

Nära i anslutning till detta är rättfärdiggörelsen genom tron allena. Inför Gud kan vi bara komma med vår trosgnista. Vi kan lita på vad Jesus gjort för oss på korset, lita på hans död och uppståndelse, öppna oss för den i vårt eget liv och överlämna oss i detta. Det är nåd allena som gäller inför Gud.

Så får vårt liv som ju naturligtvis också handlar om handling bli till en lovsång till Gud. Gud allena ska ha all ära. För allt det ovan skrivna är bara möjligt i kraft av Gud som är närvarande här och nu genom den heliga Anden.

Det ovan skrivna är reformatoriska tankar. I Storkyrkan har vi en pelare där allting började, där Olaus Petri predikade den nya teologin från Wittenberg. Efter olika svårigheter kom Uppsala möte 1593 där Svenska kyrkan blev en evangelisk luthersk kyrka. Den kyrkan, med all dess styrka och med dess brister, gläds jag över och i den glädjen och i den tillhörigheten känner jag glädje över mina katolska syskons kyrka, över pingstkyrkorna, baptistkyrkorna, missionskyrkorna, för mitt i våra olika profiler hör vi ihop. Men för att kunna glädjas över andras sammanhang måste man också kunna vara glad och stolt över det egna.

Och det är jag!

Sexuella övergrepp mot barn i Katolska kyrkan i Sverige.

2011-02-27T17:01:00.003+01:00

I dagarna har en rapport kommit ut från Katolska kyrkan i Sverige gällande sexuella övergrepp mot barn begångna av katolska präster. Fasansfullt och naturligtvis helt oacceptabelt. Jag har redan tidigare skrivit att jag tycker att biskop Anders Arborelius har varit föredömligt tydlig. I går uttalade han sig i morgonsoffan i TV4 (http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=249667). Klokt och genomtänkt, både om bikten och celibatet.

Som evangelisk luthersk präst och dessutom gift, har jag svårt att förstå djupet i celibatet och kan ju också se probelm som det har orsakat, eller snarare de problem som präster som brutit sitt celibat orsakat. Jag skulle önska att celibatet fanns kvar som kallelse i katolska kyrkan - en kallelse för präster (för ordensfolk ingår celibatet i själva ordenskallelsen om inte orden har en gren för gifta män och kvinnor). Dessutom skulle det finnas en möjlighet (inte bara undantagsvis som det är nu) för gifta män ( i väntan på prästvigning för kvinnor) att få sin kallelse till präst bejakad av Romersk Katolska kyrkan. En nåd att stilla bedja om...

En Gud som inte gör skillnad på människor

2011-02-26T19:14:00.004+01:00

Svenska kyrkan i Stockholms stift har just nu en "reklamkampanj" på SL-bussar och i tunnelbanan saom handlar om en Gud som inte gör skillnad på folk och folk. Det finns en god grundteologi i detta även om Lena Andersson som är återkommande skribent i Dagens Nyheter och dessutom ateist ondgör sig över denna kampanj (http://www.dn.se/ledare/signerat/ja-till-polyteism). Lena Andersson attackerar på sedvanligt rallarsvingarvis Svenska kyrkan med argument som att kampanjen uttrycker polyteism. Lena Andersson är författare, skribent och debattör och nog borde man kunna förvänta sig mer av en debattör än sådana lågvattenmärken som hon levererar i DN idag.

Vad Svenska kyrkan vill uttrycka är naturligtvis det människovärde som alla människor har oavsett etnisk, religiös, sexuell eller annan bakgrund och identitet. Vi tror på en Gud som är kärleken, en Gud som visat oss vad det betyder genom att bli människa i Jesus Kristus ( som Lena Andersson sablade ned på ett obegripligt sätt för några somrar sedan i ett sommarprogram). Vi tror naturligtvis inte att det finns fler gudar. Vi tror att det bara finns en enda Gud men att kärt barn har många namn. Allah, Brahman, JHVH, Gud etc är bokstavskombinationer för samma verklighet, den verklighet som jag som svensk och kristen använder mig av när jag inte stavar Gud med bokstavskombinationen J-E-S-U-S. För, för oss kristna är Jesus Gud inkarnerad - förkroppsligad.

Vi tror på en Gud som inte gör skillnad. Det är viktigt att påminna om i en värld, i ett land, där det finns politiska strömningar som menar att det är skillnad på folk och folk, skillnad på svenskar och andra och att de andra nog borde vara någon annan stans än i Sverige. Vi tror på en Gud som inte gör skillnad som älskar ateister lika mycket som buddhister och kristna etcetera. Denna tro måste få respektens konsekvens, respekt för oliktroende (jo då, Lena Andersson och alla andra som tillhör Humanisterna gärna fortsätta med det), respekt för folk med olika bakgrund och olika identitet, respekt för olika åsikter och trosövertygelser men också en självrespekt där vi som kristna vågar stå upp för vår tro, vågar stå upp för Gud såsom vi förstår Gud.

Sen kan man ändå fundera över vad tron på en Gud som inte gör skillnad betyder i slutänden, d v s vad det betyder gällande den yttersta domen. Behandlas alla lika? Hurdå? Vad betyder nåden? Vad betyder ansvar? Vad betyder den klassiska tanken på den dubbla utgången? Handlar det om apokatastasis panton, d v s alltings återställelse? Paulus skriver:
Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära. (Fil 2:5-11) Men Jesus talar i evangelierna om den yttersta domen, som i och för sig handlar om att vi människor inte ska göra skillnad på människor (Matt 25:31-46), om en dubbel utgång. Skillnad på människor? Tål att diskuteras men utofrån andra perspektiv än de som Lena Andersson presenterar i sin artikel.

Har Svenska kyrkan en framtid?

2011-02-24T08:24:00.003+01:00

Kanske är frågan felställd? Kanske borde den vara ännu mer tillspetsad: Har Svenska kyrkan en nutid? Vi har inte råd att invänta framtiden i en kyrka där färre och färre är medlemmar, där ekonomin blir kärvare och kärvare, där färre och färre döps och konfirmeras, där färre och färre bekänner sig som kristna. Svenska kyrkan, och nu tänker jag på den interna strukturen av personal och förtroendevalda, kan väldigt lätt fastna i det som handlar om medel, om interna strukturer, fastna i kommunikationsplattformar, fastna i intranät, fastna i alla möjliga olika inre angelägenheter som naturligtvis också måste kunna diskuteras och hittas lösningar på. Men om kyrkan, både på nationell, stifts- och församlingsnivå mest fokuserar inåt missar man målet (som tidigare sagts är detta definitionen för synd). Målet är att göra Jesus Kristus känd, trodd, älskad och efterföljd. När Jesus bad Petrus att kasta ut nätet på djupet var det inte ett intranät det handlade om. Jo, visst behöver vi fungerande kommunikationsmöjligheter över webben och där vi internt kan dela erfarenheter, material mm. Närvaro, öppenhet och hopp är naturligtvis viktiga kärnvärden för oss att kommunicera ut.

Samtidigt måste vi än mer, och redan nu, samtala om hur vi kan möta människors längtan efter ett rum, en plats där de kan finna den de djupast längtar efter - Gud själv. Jag menar inte att vi finner Gud på en plats. Gud är allestädes närvarande, men vi behöver inre och yttre platser där vi kan upptäcka Guds närvaro, där vi kan erfara att Jesus själv är mitt ibland oss. Svenska kyrkan på alla nivåer borde därför samtala mer om vad mission betyder i svensk kontext. Daniel Grahn skriver i gårdagens tidningen Dagen apropå en bok som handlar om varför män hatar att gå i kyrkan och där författaren talar om konkretisering och relevans: "Men långt, långt, innan dess måste vi alla - män och kvinnor -förstå evangeliets förändringskraft. Utan den insikten blir all utmaning bara meningslös action! Knallpulverskott i luften. Kyrkans budskap, evangeliet, handlar om synd, nåd och frälsning. Det är på liv och död, så brutalt utmanande att det är skamligt att vi inte förstår dess kraft". (http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=249148)

Låt oss än mer våga tala med varandra om dessa ord, om synden, om nåden, om frälsningen. Vi har något livsviktigt och livsförändrande att erbjuda. Vi har det makalösa evangeliet om att det destruktiva inte har sista ordet, att människovärdet inte är beroende av de många områdenas duktighet, att räcka. Låt oss räcka det i tydlighet och respekt - i engagemang och stolt ödmjukhet. Men låt oss för Guds skull och människans skull göra det nu, göra det högt och göra det tydligt i mötet med den enskilde. Det är bråttom! Vi kan inte invänta kyrkans framtid för när börjar den om inte nu? Detta är det viktigaste av allt! Låt oss gå till verket tillsammans!

Vem kommer till himlen?

2011-02-17T10:19:00.004+01:00

Det har förts en diskussion på en av mina blogginlägg om vem som har rätt och fel och i slutänden mest rätt av de kristna trossamfunden. Det har hävdats att det är den romersk katolska kyrkan och det har hävdats att det inte är så. Egentligen är det en svår diskussion att alls föra. Det är klart att den romersk katolska kyrkan är den som i grunden har alla de kristna "sanningarna" sett ur ett romerskt katolskt perspektiv och det är klart att det inte är så sett ur andra perspektiv. Det är detta som är den ekumeniska grundkonflikten. Skulle denna fråga inte finnas skulle heller inte ekumeniken finnas. Ekumeniken bygger i dagsläget på splittring, en splittring som funnits i kyrkans sammanhang ända sedan Paulus och Petrus tid. Petrus hävdade att de kristna borde omskäras och hålla koscher, d v s tillhöra det judiska folket, medan Paulus ganska snart hävdade att man kunde tillhöra Guds utvalda folk utan att vara jude. Paulus fick så småningom godkännande av de övriga apostlarna att förkunna för hedningarna. Men det var många konflikter kring detta i de tidiga församlingarna och Paulus var ganska upprörd.

Idag är Kyrkan med stort K bestående av många olika kristna trossamfund. Vi förstår den Heliga Skrift utifrån många olika perspektiv. Vi betonar olika saker. Vi tolkar utifrån olika perspektiv och så får det vara. Vår uppgift som kristna, vilket är en stor utmaning, är att sträva mot en enhet i mångfald, en enhet där det tillslut inte blir så viktigt med våra etiketter utan en enhet där Jesus Kristus är det viktiga, han som är Kyrkans Herre, han som har dött och uppstått för vår skull. Men vi är inte framme vid denna typ av enhet ännu. Men vi får aldrig ge upp. Ekumenik där jag får vara jag och du får vara du är gränslöst viktig!

Men vem kommer då till himlen? Är det katoliken? Är det lutheranen? Är det den reformerta? Är det någon annan? Kanske är det inte det största bekymret! Vissa saker får vi låta Gud vara ansvarig för och tacka Gud att vi slipper. Vi är inte ansvariga för den yttersta domen. Det är Gud. Vi är inte ansvariga för vem som kommer till himlen eller inte. Det är Gud och enbart Gud. Men vi är ansvariga för att leva våra liv här på jorden, att sträva efter en enhet i mångfald där kärlekens initiativ tas av oss. Vi är ansvariga för att fördjupa vår Gudsrelation så att vi mer och mer, dag för dag ser Jesus själv i vår medmänniska oavsett kyrkotillhörighet eller religionstillhörighet. Vi är ansvariga för att leva i vår miljö på ett sådant sätt att vi efterlämnar en god miljö till våra barnbarn. Vi är ansvariga för att fredens och försoningens hållning får råda i vår egen närmiljö och på andra håll.

Så vem får komma till himlen? Vet inte! Jag litar på Gud! Jag litar på Jesus Kristus som är Gud! Och jag ber om kraft och hjälp att leva mitt liv i det jag har att ta ansvar för. Det räcker och blir över...

Men, min tro är att katoliker, lutheraner, reformerta inte finns i himlen, därför att dessa etiketter inte är viktiga då. Det finns inga samfund i himlen. Det finns inga kyrkor i himlen. Vi behöver dem i vårt jordiska liv. Men sedan handlar det om det stora Gudsmötet, den stora Gudsgemenskapen.

Tacka och lova Herren!

Tack och lov!

2011-02-12T10:20:00.002+01:00

Hosni Mubarak har avgått som president i Egypten. Vi får glädjas med Egyptens folk, och be i våra kyrkor för en snabb demokratisk utveckling i landet! Låt oss be för alla de kristna! Låt oss be för alla muslimerna! Låt oss be för alla andra egyptier av annan tro och övertygelse! Egypten behöver än mer bli ett land och ett folk i demokrati och frihet.

Ticket to heaven?

2011-02-10T17:02:00.005+01:00

För några veckor sedan vandrade jag på en gata i centrala Stockholm och passerade en affär med namnet "Ticket to heaven". Det visade sig vara en klädesaffär (barnkläder). Men jag började tänka på vem som egentligen har en "ticket to heaven" - en biljett till himlen? Och så började sången om spårvagnen upp till himmelen att ljuda i mitt huvud. I den sången står det "Gud som kör, och Jesus konduktör. Det går så lätt, lätt, lätt för vi har fribiljett, för Jesus är vår bäste vän." Jag log stillsamt för mig själv vid tanke på sången men kände samtidigt: Vem har fribiljett till himlen? Inte alla som säger Herre, Herre skall komma in i himmelriket, säger Jesus. Vem får jag möta i himlen? Vem kan ha tillit till att komma till himlen? Alla i slutänden? Kyrkofadern Origines menade att det var så. Han drev tanken på "Alltings återställelse" enligt Filipperbrevets andra kapitel. Dock blev han så småningom kättarförklarad. Den dubbla utgången talar den traditionella kristna tron om. Somliga hamnar i himlen medan andra inte gör det? Finns det någon biljett till himlen? Räcker tron? Räcker gärningar? Räcker tro och gärningar?

När Lilla boken om kristen tro lanserades 1993 tänkte man sätta upp en reklamkampanj med rubriken "Vem får vi möta i himlen?". Bilder av Marelyn Monroe, Adolf Hitler och många andra (inklusive Jesus om jag minns rätt) förekom och diskussionerna gick heta redan innan reklamen sattes upp.

Martin Luther hade tankar om detta. han var ju Kristuscentrerad (Solus Christus), Bibelcentrerad (Sola Scriptura), nådescentrerad (Sola Gratia) och naturligtvis Gudscentrerad (Sole Deo Gloria) och även troscentrerad (Sola Fide). Men han lär ha sagt följande drastiska ord: "När jag kommer till himlen kommer jag att bli förvånad över tre saker:

- För det första att så många är där som jag inte trodde skulle vara där.

- För det andra att såmånga inte är där som jag trodde skulle vara där.

- För det tredje att jag själv är där."

Kanske är det så? Det finns ingen "biljett" att lösa. Inget säkert att hålla sig till annat än Guds nåd - en nåd som just är Guds, Guds bedömning, Guds beslut och inte vårt oavsett fromhet, oavsett kyrkotillhörighet.

Det finns ingen "ticket to heaven" - bara barnkläder och de kanske skyddar här mot snö och annat. Allt annat handlar om nåd - endast nåd. Men nåden har sin tydligaste brännpunkt i korset. Det som skedde där skedde för Din och min skull av nåd, av kärlek. Ticket to heaven? Nej, korset är ingen biljett men ändå någonting som jag får hålla mig väldigt nära.

Prästen som missade målet...

2011-02-06T17:01:00.004+01:00

Idag är det Kyndelsmässodagen i kyrkoåret. Det har firats runt om i Sveriges olika församlingar (i alla fall i de svenskkyrkliga). Jag var också i kyrkan, som "vanlig" gudstjänstfirare. För mig är det viktigt att varje sön- eller helgdag få fira gudstjänst. Det är en del av min "andning". Om jag inte får komma till en gudstjänst en söndag (oavsett var) är söndagen inte komplett för mig och en tomhet uppstår.

Nu var jag i en liten kyrka i Stockholms stift och vi var inte så många gudstjänstfirare. Prästen i fråga verkade missa att det var Kyndelsmässodagen. Det nämndes inte med ett ord. Predikan anknöt några få sekunder till dagens texter och handlade mer om dem som inte var i kyrkan än om oss som var där. Det nytestamentliga ordet "hamartia" (nytestamentlig grekiska) betyder "missa målet". Det översätts på svenska till "synd". Att synda är att missa målet. Prästen som kunde lagt ut evangeliet om Jesus som frambars i templet eller om himmelriket som är som ett senapsfrö talade om helt andra saker i en predikan som hade klangen av en litania. Predikan handlade om varför folk inte gick i kyrkan. Med en oerhört välformulerad predikan sa han ingenting om texterna mer än de nämnda sekunderna. Den i Svenska kyrkan vigde/vigda prästen är en Verbi Divini Minister - Guds Ords tjänare. Oavsett om det är två närvarande eller två hundra får vi inte bli syndare i den bemärkelsen att vi missar målet med vårt uppdrag, att bära ut evangeliet, att borra i texterna, tolka texterna och låta dem bli lika levande för nutidens människor som de var för dåtidens mottagare. Predikans uppgift är att visa att evangeliet är angeläget, att evangeliet håller att leva av och dö för och att det handlar om mig som gudstjänstfirare, mitt liv, min vardag, min nutid. Antagligen är vi många som syndar och det är så lätt att se grandet i sin broders öga men missa bjälken i det egna ögat.

Om vi vill att människor ska hitta till våra kyrkor måste vi som vigt vårt liv till Guds tjänst i kyrkan i ord och handling visa på det vi brinner för. Människor som kommer till våra kyrkor ska inte i en uppgiven ton behöva säga eller tänka: "Vad var det jag sa?!" utan "Hit vill jag komma tillbaka!!" Gudstjänsten i sin helhet, både med predikan, liturgi och musik måste få beröra.

I eftermiddag var jag på en Bachkonsert med trombon, orgel, flöjtist/klarinetist, basist, vokalist, organist och kör. En åhörare som jag stötte på i vapenhuset sa på engelska till någon annan "I was touched in my soul". Så borde vi alla få säga efter en gudstjänst.

Vilken utmaning!

Lykta för min fot.

2011-02-02T07:57:00.005+01:00

Idag är det Kyndelsmässodagen, ljusets dag, i alla fall om man ser i den alldeles vanliga almanackan utgiven av Svenska Akademien. Vi firar själva Kyndelsmässodagen på söndag i Svenska kyrkans tradition och många kyrkor kommer säkert att dela ut välsignade ljus att ta med hem och tända.

Men Kyndelsmässodagen får också påminna om Bibelns ord som ljus i vår tillvaro. Psalmisten skriver i den 119:e psaltarpsalmen: Ditt ord är en lykta för min fot, ett ljus på min stig. (Ps 119:105). Ibland kan jag hysa en helig avund mot mina judiska bröder och systrar gällande deras förhållande till den hebreiska Bibeln. Inom judendomen säger man att varje bibelord har 70 ansikten, d v s kan tolkas på så många olika sätt och både Mishna (den tidigaste rabbinska textsamlingen) och Talmud ( en rabbinsk diskussion kring de bibliska texterna som färdigställdes på 600-talet e Kr.) ger uttryck för detta. Det handlar inte om ett sätt att se, ett sätt att tolka. T o m kan texterna få tala in i vår tid på ett sätt som de kanske inte alls var menade när de skrevs för nästan 3000 år sedan. Det är fascinerande. Midrashen Eliahu Zuta berättar:
En kung anförtrodde ett mått vete och en linbunt till var och en av sina två tjänare. Vad gjorde den förståndige tjänaren? Han vävde en duk av linet och malde mjöl av vetet. Därefter bakade han ett bröd, lade det på bordet och bredde duken över i väntan på kungen. Den oförståndige tjänaren, däremot, gjorde ingenting. Efter ett tag återvände kungen och sa till sina tjänare: 'Mina söner, för hit det som jag gav er.' Den ene hämtade då brödet övertäckt av duken, medan den andre hämtade måttet med vetet och linbunten. Vilken skam! Behöver man ens ställa frågan vilken tjänare som var den mest älskade? Naturligtvis den som hade gjort en duk av linet och bakat bröd av vetet. (Citatet hämtat från boken 'Inte i himlen! Text, tolkning och tillämpning i judisk tradition'. Författaren är docenten i judaistik vid Lunds universitet Karin Hedner Zetterholm. Boken är utgiven av Arcus).

Innehållet i den ovan citerade midrashen är väldigt lik Jesu egen liknelse om talenterna: Håll er därför vakna. Ni vet inte när dagen och timmen är inne. Det blir nämligen som när en man skulle resa bort och kallade till sig sina tjänare och lät dem ta hand om hans egendom. Den ene gav han fem talenter, den andre två, den tredje en, åt var och en efter hans förmåga. Sedan reste han därifrån. Den som hade fått fem talenter gav sig genast i väg och gjorde affärer med dem så att han tjänade fem till. Den som hade fått två talenter tjänade på samma sätt två till. Men den som hade fått en talent gick och grävde en grop och gömde sin herres pengar. Efter lång tid kom tjänarnas herre tillbaka och krävde redovisning av dem. Den som hade fått fem talenter kom och lämnade fram fem till och sade: 'Herre, du gav mig fem talenter. Här är fem till som jag har tjänat.' Hans herre sade: 'Bra, du är en god och trogen tjänare. Du har varit trogen i det lilla, jag skall anförtro dig mycket. Gå in till glädjen hos din herre.' Den som hade fått två talenter kom fram och sade: 'Herre, du gav mig två talenter. Här är två till som jag har tjänat.' Hans herre sade: 'Bra, du är en god och trogen tjänare. Du har varit trogen i det lilla, jag skall anförtro dig mycket. Gå in till glädjen hos din herre.' Den som hade fått en enda talent steg också fram. 'Herre', sade han, 'jag visste att du är en hård man, som skördar där du inte har sått och samlar in där du inte har strött ut. Jag var rädd och gick och gömde din talent i jorden. Här har du vad som är ditt.' Hans herre svarade honom: 'Du är en slö och dålig tjänare, du visste att jag skördar där jag inte har sått och samlar in där jag inte har strött ut. Då skulle du ha lämnat mina pengar till banken, så att jag hade kunnat få igen dem med ränta när jag kom. Ta nu ifrån honom talenten och ge den åt mannen med de tio talenterna. Var och en som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har. Kasta ut den oduglige tjänaren i mörkret där ute.' Där skall man gråta och skära tänder.
(Matt 25:13-30 )

Det är tuffa ord som oftast har tolkats gällande de möjligheter som getts oss i livet. Men kanske skulle även en tolkning gällande vårt förhållande till Bibelordet vara möjlig. Vi har fått Ordet att förstå in i vårt eget liv. Att bara låta det Ordet vara, leder ingen vart, men att faktiskt förstå det in i vårt eget liv och söka att leva efter det leder vidare, på olika sätt för olika människor. Det är en oerhört spännande tanke.

Men, ropar den lutherske prästen inom mig, finns det då ingen grundhållning i bibeltolkningen, något att ta fasta på? Jo, just Martin Luther sätter fingret på det mest centrala och som för mig personligen är det allra, allra viktigaste. Solus Christus! Kristus allena! Kristus är Bibelns kärna och stjärna. Med de ögonen läser jag de heliga texterna, med den förståelsen nalkas jag de 77 böckerna i vår Bibel.

Med den inställningen vill jag, med mina dagliga tillkortakommanden låta Ordet vara en lykta för min fot, ett ljus på min stig. Måtte det vara det för Dig också!

Ha en välsignad Kyndelsmässodag - ljusets dag!

Syndabekännelsen

2011-01-29T17:39:00.004+01:00

I den diskussion som förs kring Svenska kyrkans kommande kyrkohandbok, talas det om att möjligen ta bort syndabekännelsen i samband med huvudgudstjänsten på söndagar. Många ovana kyrkobesökare (och även vana) känner sig tyngda av syndabekännelsen. De känner sig nedklubbade i skorna när de omedelbart ska få höra hur dåliga de är, hur värdelösa de är men att Jesu kan upprätta dem. Jag kan förstå deras känsla utan att dela den. Jag delar heller inte tanken på att ta bort syndabekännelsen. Tvärtom talar vi alldeles för lite om vad synd är i rädsla för att folk ska slå dövörat till. Synd handlar ju om att nedvärdera sig själv, att låta sig tryckas ned av olika krafter i vårt samhälle. Om vi nedvärderar oss själva finns också en risk att vi nedvärderar andra. I det judiska dubbla kärleksbudet (som vi kristna har "ärvt" via Jesus) talas det om att vi ska älska vår nästa som oss själva ( En av de skriftlärda som hörde dem diskutera märkte hur väl Jesus svarade och kom fram och frågade honom: "Vilket är det viktigaste budet av alla?" Jesus svarade: "Viktigast är detta: Hör, Israel, Herren, vår Gud, är den ende Herren, och du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft. Sedan kommer detta: Du skall älska din nästa som dig själv. Något större bud än dessa finns inte." Den skriftlärde sade: "Du har rätt, mästare! Det är som du säger: han är den ende, det finns ingen annan än han. Mark 12:28-32). Då kan vi inte nedvärdera oss själva. Då måste vi våga se på oss själva som älskade och gränslöst värdefulla. Syndabekännelsen handlar om att be om hjälp och krfta och förnyelse, att våga lämna det som varit, det som gått snett, att våga lämna den destruktivt egocentrerade människan för att stå upp som en människa med självuppskattning och uppskattning av vår medyster och medbroder.

Mest av allt handlar kanske synden om att vi inte ser att vi inte är utlämnade. Gud själv är med oss. Gud själv bär oss. Jesus Kristus vandrar vid vår sida i goda tider och bär oss i mörka tider. Det är den kristna synen på livet. Vi är inte övergivna. När vi vågar ge oss hän åt Gudstillgivenhet lever vi sant mänskligt. När vi inte gör det missar vi målet med livet och isolerar oss från både Gud och medmänniskan. Vi behöver syndabekännelsen som en påminnelse om just vårt eget oskattbara värde och att vi är ofattbart älskade.

Låt oss därför i Gudstillit be och bekänna. Att inte göra det är synd!

Yad Vashem

2011-01-27T21:04:00.005+01:00

"...de skall i mitt hus, inom mina murar, få ett namn, ett äreminne som är bättre än söner och döttrar. Ett evigt, oförgängligt namn skall jag ge dem." Orden är hämtade från profeten Jesaja (56:5) och står tecknade med stora hebreiska tecken på en av ytterväggarna på det historiska museet inom Yad Vashem, förintelsemuseet i Jerusalem. Att gå in i det museet är att gå in i helvetet, en av ingångarna. Successivt förs man längre och längre ned, också rent fysiskt) tills allt handlar om förintelse, utplåning, dödsläger och industriellt mördande.

I dag är det förintelsedagen, en dag när man i Stora synagogan i Stockholm har en åminnelsesamling. Vi behöver sannerligen minnas det djävulska, minnas för att kunna lära, minnas för att kunna säga om och om igen: aldrig mer! Men ändå tycks vi inte kunna lära fullt ut av historien. 6 miljoner judar mördades av Hitlers anhang. Det är en ofattbar summa av individer. Dessutom ett oräkneligt antal Romer och homosexuella. De sändes in i en säker död p gr av sin identitet.

Vad betyder orden "Aldrig mer"? Hur lär vi i nutiden av dåtiden? Vad betyder lärdomen för vårt multikulturella samhälle. När kristna talar om att vi måste bekämpa Islam, när Sverigedemokraterna eldar på med sin antiattityd, vilka lärdomar bär vi då med oss från helvetet för dryga 60 år sedan? Vi får inte bli historielösa. Historielöshet manar till människoförakt och egocentrering.

"...de skall i mitt hus, inom mina murar, få ett namn, ett äreminne som är bättre än söner och döttrar. Ett evigt, oförgängligt namn skall jag ge dem." Våra judiska systrar och bröder och våra muslimska systrar och bröder måste kunna leva i vårt land och leva i enlighet med sin religiösa identitet så länge det inte handlar om sådant som direkt strider mot vår lagstiftning där man gör andra eller sig själv illa.

Ibland beskylls jag för att vara naiv. Jo, jag kanske är det. Men jag är hellre naiv i en kamp för ett positivt multireligiöst och multikulturellt samhälle där vi kan leva tillsammans i respekt och stolthet än "klok" och uteslutande, utestängande. Vi som är kristna borde stå upp för det mångreligiösa, mångkulturella i en naiv entusiasm. För sådan är vår kallelse, en kallelse till en kamp för Guds rike. Jesus säger: Den som inte tar emot Guds rike som ett barn, kommer aldrig dit in. (Mark 10:16).

Gud, hjälp oss att leva i respekt för varandra, i trohet mot Dig, burna av Dig. Amen!

Åter i bloggrymden den 26 januari

2011-01-17T08:15:00.002+01:00

Jo, fast kanske något tidigare. Ska till Jerusalem för förkovran. Måhända kommer någon blogg därifrån.

Santo subito!

2011-01-14T16:18:00.004+01:00

Santo subito! De orden ropades i samband med påven Johannes Paulus II begravning. Orden betyder "helig fort" och var människors uttryck för att man önskade att den kommande påven skulle saligförklara Johannes Paulus så snabbt som möjligt. Nu kommer det att ske på Josef arbetarens dag (1 maj i år) och jag gläder mig. Nej, jag är inte katolik. Ja, jag är kritisk till en del inom katolska kyrkan men Johannes Paulus var en stor påve med en stor kärlek till ekumeniken. Han var på många sätt en dialogens påve och en påve som kunde konsten att kommunicera med människor av alla slag. Att läsa om hans liv i en biografi har gripit mig mycket. Jag gläds därför med mina katolska systrar och bröder över att Johannes Paulus nu blir saligförklarad.

Men kanske kan orden "santo subito" också inspirera oss kristna. Vi har att leva vårt liv, i vår vanliga vardag, som heliga. Att sträva mot helighet handlar inte om att vara avskild från världen i något sorts religiöst töcken. Nej att sträva mot helighet handlar om att än mer fördjupa relationen med Jesus Kristus genom Ordet, bönen, dopet och nattvarden, att än mer öva oss att se honom i vår nästa (oavsett vem), att än mer ta kärlekens initiativ, att än mer älska med den kärleken som Jesus själv älskade oss med, d v s vara beredda att på olika vis ge vårt eget liv för våra medmänniskor. Santo subito, får vi säga till oss själva som en utmaning till att vara trogen helighetssträvandet, vara trogen helgelsens väg. Santo subito får vi säga som en utmaning att vara med och förändra världen så att den blir än mer lik det Gud vill.

Helgonen och de saligförklarade (jo det är skillnad), får vara förebilder för oss, inspirera oss att leva i den ömsesidiga kärlekens ideal - en kärlek som spränger gränser, en kärlek som ser, upprättar och bekräftar.

Den egna hustrun och andras...

2011-01-12T17:33:00.003+01:00

Bara för att man älskar sin egen hustru behöver man inte tala illa om alla andras. Så sa den tidigare biskopen i Stockholms stift, Krister Stendahl. Han var en stark förespråkare för religionsdialog och en stark Jesusanhängare. Jag är mycket påverkad av honom. Han har satt starka avtryck inte bara hos mig utan hos så många andra, kristna som judar.

När jag talar om frälsning för andra, handlar det inte om att relativera vad Jesus gjort på korset. Det handlar inte om att relativera det nya förbundet (i en rad av bibliska förbund), men det handlar om att för både troende och tvivlare och ateister visa på att Gud alltid är större.

Gud är Gud och hur Gud tänker och menar är ingen av oss kapabel att helt och fullt uttrycka. Kyrkans vigda män och kvinnor har i uppdrag att vara Ordets tjänare och det ska vi vara. Vi ska utlägga texterna i enlighet med vår kyrkas tro och lära (dessutom ska vi leva i enlighet med kyrkans tro och lära). Men kyrkan är inte statisk i sitt tolkande. I den reformatoriska traditionen ligger möjligheten att se och tolka så att texterna talar in i den situation som vi lever i idag. Det handlar inte om det politiskt korrekta utan om att se dagens situation i ljuset av det dubbla kärleksbudet, i ljuset av den Gyllne regeln, i ljuset av Jesu eget bud - kort sagt i ljuset av Jesus själv. Må han vara vår stjärna och i livet också vår kärna.

Utifrån det sagda menar jag att vidsynthet, kristen generositet (som är intolerant mot allt djävulskt) och "helig avundsjuka" (biskop Krister Stendahls uttryck gällande förhållande till andra religioner) borde prägla oss. Som sagt:

Bara för att man älskar sin egen hustru behöver man inte tala illa om alla andras.

En ekumenisk böneappell

2011-01-09T19:43:00.003+01:00

Olof Djurfeldt, tidigare chefredaktör för tidningen Dagen, skriver i en gästkrönika i senaste numret av nämnda tidning: Vi behöver, enligt Pingsts böneappell, ha Guds svar på de här frågorna:Hur kan vi på ett relevant nå vår tid med evangelium?Hur kan vi i högre grad medverka till att möta de sociala behoven, ensamhet och utanförskap i våra städer och samhällen?Hur kan vi vara en välkomnande inkluderande miljö där människor får lära känna Jesus?Hur kan vi hitta språk och förhållningssätt som på ett relevant sätt förklarar Guds ord?

Dessa frågor är naturligtvis oerhört viktiga i ett kristet sammanhang. Vi får vara med och be i olika sammanhang för dessa ämnen. Vi behöver nå ut med evangeliet på ett relevant sätt i vårt multireligiösa samhälle. Alla goda krafter behöver än mer möta de sociala behoven. Jag sitter i ett antal fonder där jag mycket konkret möter människor akuta nöd. Fler krafter borde vara engagerade för både kortsiktig och långsiktig förändring till det bättre. Att hjälpa människor att än mer ana och förstå vad Jesus kan betyda är viktigt liksom att förkunna på ett sådant sätt i både ord, musik och handling så att människor på ett relevant sätt berörs av Guds Ord är en av kyrkans huvuduppgifter.

Men sen kan man fråga sig vad detta betyder på djupet. Vad betyder det att Gud vill att alla människor ska bli frälsta? Vad är frälst? Är endast den frälst som kan ange dag och stund för sin relationsstart med Jesus Kristus? Är den frälst som tror att det skedde för 2000 år sedan på korset utan att behöva orda så mycket om dag och stund i övrigt? Är den frälst som tror att det är en Guds gärning snarare än att individen själv bidrar? Är den frälst som hittat en annan väg till Gud än genom Jesus Kristus? Är den frälst som inte tror alls, fast Guds frälsning gäller alla? Måste människan bejaka Guds frälsande handlingar för att kunna bli frälst?

Som jag skrivit mången gång, tror jag Gud har många vägar. Gud är den som frälser. Jesus är den väg som jag håller fast vid. Han är min Herre. Men jag kan mycket väl tänka mig att mina judiska vänner ska hålla fast vid sin judiska väg och min muslimske vän vid sin muslimska väg. En god och trogen Hindu skulle då kunna hålla fast vid sin väg. Alternativet, som många kristna förespråkar, är att det bara finns en väg till Gud. Alla andra vägar leder bort och i slutänden till någon form av helvete. Men vart tar den Guden vägen då som är kärlek?

Nej, låt oss understryka böneämnena ovan för jag menar att de är viktiga också i ett multireligiöst tänkande med gudomliga multimöjligheter. Gud vill att alla människor ska bli frälsta. Men det är Gud som verkar det! Och Gud är alltid större än våra teologier.

Tack gode Gud för det!

Dop - för vem?

2011-01-06T21:00:00.003+01:00

I morgon är det präst- och diakonexamen igen. 6 kandidater ska vigas till präster på söndag och en ska vigas till diakon. Det ska bli spännande att få vara med om deras examen där samtal kring Carolin Johansons bok "Bråkdelen av en sekund" (Libris förlag) ska äga rum. Kandidaterna har skrivit korta uppsatser med reflektioner både kring boken, trons vägar i Svenska kyrkan och sin egen väg till tron.

Carolina Johansson berättar i sin bok bland annat om sin väg till dopet. Hon hade en stark gudsupplevelse och kom till en präst i en Stockholmsförsamling, bad att få bli döpt och fick först gå under lång tid i undervisning.

En fråga som nämns i boken är om inte dopet egentligen, också i vuxensammanhang, skulle kunna föregå undervisningen.

Men vad är egentligen dopet? Och för vem?

Dopet är, menar jag, ett kärlekstecken ifrån Gud. Som spädbarn förstår man inget annat än tecken. man förstår inte kärleksfulla ord från föräldrarna, man förstår bara kramar, pussar, mat och blöjbyten. Det handlar om närhet, värme, kärlek och matbehovstillfredställelse.

Men som vuxen förstår vi ord. Vi kan väga ordens betydelse, vi kan med ordens hjälp borra oss djupare in i det som från början kan verka oförståeligt. När en konfirmand eller ännu äldre "vuxen" döps i Svenska kyrkan, föregås det av undervisning. Det är inte så att det krävs kunskap för att man ska döpas. Dopet är ju ett uttryck för Guds nåd. Men som vuxen (eller konfirmand) fattar man sitt eget beslut och då bör man veta på vilka grunder man fattar sitt beslut. D v s man bör ha mer kunskap om vad kristen tro innebär.

När man har dopsamtal med en vuxen sker det oftast vid flera tillfällen, ett dopsamtal som blir samtal om den kristna tron. Det är spännande också som präst att få reflektera tillsammans med dopkandidaten över dopets betydelse i 2000-talets Stockholm och i vederbörandes liv. Efter en tid beslutar man gemensamt om lämplig tidpunkt för dopet, som inte blir en examen i kristen tro utan en bekännelse. Som dopkandidat bekänner man sin tro på Kristus. Bekännelsen sker indirekt (eller direkt?) genom själva dopögonblicket men också genom trosbekännelsen etc.

Vem är då dopet till för? Svaret är enkelt. Det är till för alla, för alla som vill bli döpta. Du som läser denna blogg och inte är döpt men vill bli döpt kan kontakta din församlingspräst eller någon annan präst, ungefär som Carolina Johansson beskriver i den läsvärda boken.

Vi behöver dopet som en konkret påminnelse om Guds kärlek till Dig och mig!

På söndag prästvigs Magnus, Tomas, Katrin, Rebecka, Maria och Eva. Malin diakonvigs. Bed för dem. Kom och var med i Storkyrkan. Vigningsmässan börjar kl 11.00. Välkomna!

Simchat Tora.

2011-01-02T17:19:00.006+01:00

Gott nytt år alla bloggläsare!

Mitt första blogginlägg vill jag ska handla om Bibeln. Jag har just läst i Syster Sofie Hamrings (O.P) underbara bok "Om jag glömmer dig Jerusalem. Möten mellan judendom och kristendom" (Artos bokförlag) om Simchat Tora - "Torans glädjefest". Syster Sofie är i Jerusalem och får komma till en ortodox synagoga där man på den åttonde dagen av Suckot (Lövhyddofesten) firar Torans glädjefest med dans i synagogan med Torarullarna. Det är en glädjens fest och man firar bland annat att man läst hela Tora, alla fem Moseböckerna. Man gläds på alla vis och så börjar man om läsningen igen från Bibelns första kapitel. Hela inställningen till de bibliska skrifterna, och inte minst Tora, är så inspirerande. De bibliska skrifterna med alla sina motsägelser och otydligheter och underligheter inbjuder till djupare studier. Och studiet av Tora är viktig inom judendomen, ett studium där man inte behöver tycka lika. Hela Talmudtraditionen (rabbinska kommentarer) visar på att olikhet är tillåtet. Rabbin NN kan tolka ett styke ur Toran helt olikt rabbin YY. Och det är tillåtet. Ingen rabbin har hela sanningen. Ingen rabbinskola erkänns ha hela tolkningsföreträdet. Tvärtom är Toran så djup, så innehållsrik att den också inrymmer många tolkningsmöjligheter. Det finns ett judiskt uttryck som säger att där det finns två judar finns det tre åsikter. Tänk om den generositeten skulle kunna smitta av sig på oss kristna.

Min önskan är att vi kristna skulle kunna se på Bibeln, både den hebreiska delen och den grekiska delen, som en livskälla i vilken vi får dyka ned, upptäcka tankar, upptäcka olika saker för vårt eget liv. Martin Luther översatte Bibeln till folkspråk för att alla ( d v s de tysktalande) skulle kunna läsa på egen hand. Olaus Petri och hans bror Laurentius Petri översatte Bibeln till svenska av samma skäl. Guds ord till Sveriges folk handlade det om. I början fanns bara få exemplar men successivt spreds bibeln mer och mer och på 1800-talet kom den också i en behändig "normal" storlek och 1917 kunde den dessutom läsas på ett språk som låg nära det svenska vardagsspråket utan att ha tappat sin grundbetydelse. Nu har vi en översättning som blev klar 1999. Många bibelläsare reagerar över att gamla formuleringar inte längre finns kvar och jag själv kan sakna ord som "dödsskuggans dal" etc. Men det är fantastiskt att läsa Bibeln helt nyöversatt från grundspråken och upptäcka texter på nytt och på nytt...

Vi får glädjas med våra judiska bröder och systrar över Tora och inspireras i vårt eget förhållningssätt till Bibeln. Tänk om vi fick dansa med Bibeln i kyrkorna vid en speciell högtid som ett utrryck för vad den Heliga Skrift betyder för oss som en livets bok, en livets källa, en inspiration för vår nutid och framtid och en hjälp att se Guds närvaro i det som varit.

När vi lutheraner tolkar skriften gör vi det med Jesus för ögonen. Kristus är Bibelns kärna och stjärna, säger Luther. Låt oss vara mer lutherska i bemärkelsen att engagera oss mer i de bibliska texterna, borra i dem, skrapa bland lagren av tradition, av tidsbundna uttryck etc. Det är spännande att se var texterna skrevs, av vem, när, hur man tänkte då, vad författaren ville och hur de tidiga läsarna förstod det hela.

Bibeln är en livsviktig bok - en bok i vilken vi får se vårt eget liv i ljuset av de bibliska texterna. Men Böckernas Bok måste också läsas ur kälekens perspektiv, i ljuset av det dubbla kärleksudet, annars kan man riskera att hamna i den fällan där de bibliska texterna blir lag snarare än evangelium, förtryckande snarare än upprättande. När jag talar om lag menar jag inte den lag som återfinns i Tora som ett rättesnöre, som en inriktning, utan en lag som vill stänga in, som vill förkrympa. När jag talar om evangelium talar jag om hela Bibeln som ett glädjebudskap, som vill visa oss livets möjligheter.

I den judiska traditionen säger man att det inte finns för mycket i Toran. Det finns precis så mycket att det räcker för att dansa med. Det borde gälla hela Bibeln. Det finns inte för mycket i Bibeln. Det finns precis så mycket att det räcker för att dansa med. Vilken underbar hållning! Vilken glädje!

Kära bloggläsare,

2010-12-30T11:22:00.004+01:00

Så är det bara drygt en dag kvar på detta år, ett år fyllt av svårigheter och fasansfulla händelser i vår värld, ett år fylt av underbara saker borta och nära, ett år fyllt av det alldeles vardagliga. När jag ser tillbaka på detta år ur mitt eget perspektiv, ser tillbaka på min familj, mina vänner, mitt arbete kan jag bara tacka Gud, tacka för att jag fått leva och verka ytterligare ett år, tacka för allt jag fått uppleva i arbete och fritid, tacka för min familjs och mina vänners kärlek och vänskap, tacka för alla som velat lyssna, velat läsa, velat samtala.

Nu stundar det nya året och en hel del (kanske alltför mycket!?) är redan planerat. Men mitt i allt som ska komma, mitt i allt vi har att göra, både Du som läser detta och jag, ber jag att vår Gudsrelation, Din respektive min, ska få fördjupas, att vi ska se Gud allt klarare, älska Gud allt djupare, komma Gud allt närmre. Jag önskar att 2011 ska bli ett nådens år, där Guds nåd såsom den tydligast kommer till uttryck i Jesus Kristus, i Hans liv, död och uppståndelse, ska få prägla det kommande.

På lördag är det 1:a januari. Då börjar vi det nya året med att fira högmässa i Storkyrkan kl 11.00. Biskop Eva Brunne predikar och präster och lekmän från Hovförsamlingen och Finska och Tyska församlingarna är med också. Gamla stans alla fyra församlingar kommer samman i en gemensam mässa. Det är roligt och viktigt! Vi hör ihop i Jesus Kristus och vi börjar det nya året tillsammans! Välkommen att vara med vill jag säga också till Dig!

Så vill jag önska Dig och de Dina ett riktigt Gott Nytt och Välsignat År!

Åke

"...det ständigt återskänkta undrets glans från källor bortom allt förnuft."

2010-12-25T19:20:00.007+01:00

Kära bloggläsare,
I all hast och med något krångel med det tekniska publicerar jag min julottepredikan från Storkyrkan idag. Hoppas att den kan vara till glädje i någons liv. Med önskan om en god fortsättning på julens tid!

Gud dör inte den dag vi ej längre tro på en personlig gudom, men vi dör den dag livet för oss ej längre genomlyses av det ständigt återskänkta undrets glans från källor bortom allt förnuft. Så skriver Dag Hammarskiöld i boken ”Vägmärken”. Och just dessa ord uttrycker något av det innersta budskapet i julottans heliga evangelium. Den unga Marias faktiska tillstånd, Josefs frustration över det som var både oförklarligt, obegripligt och livsfarligt. Och så förklaringen, möjligheten, namnet och uppdraget. Immanuel – Jesus. Gud med oss – ty han ska frälsa sitt folk från deras synder (Matt 18:21). Allt detta sammanfattas i orden om det ständigt återskänkta undrets glans från källor bortom allt förnuft.
Denna tidiga julmorgons budskap är riktat till Dig och mig in i det multisammanhang som vi lever och rör oss i – ett multisamhälle som är multikulturellt, multireligiöst, hög- och multiteknologiskt. Denna julottemorgon, när bara sju dagar återstår av det innevarande året, möter oss det som är bortom allt förnuft och som samtidigt måste gripas av vårt förnuft, av vårt hjärtas förnuft. Gud – den som är bortom allt och innanför allt, Gud, som vi inte kan se eller ta på, har blivit människa. Det gudomliga Ljuset med stort L har fått en brännpunkt i en människa, i ett litet barn, ovetande, oskyldigt och utlämnad åt mänskliga brister. Brännpunktens budskap är: Genomlysningens möjlighet upphör inte. Dess möjlighet är bottenlös – en genomlysning av det ständigt återskänkta undrets glans från källor bortom allt förnuft.
Jesus Kristus vill genomlysa Dig och mig. Det är inkarnationens förkunnelse – Immanuel – Gud med oss (Matt 18:21). Jesus får vara ett ljus i vårt eget mörker – ett sökarljus i mörkret som hjälper oss att hitta vägen – vägen inåt i det liv vi har att leva och hantera. Jesus vill hjälpa oss att se Gud, denna bokstavskombination av två konsonanter och en vokal som vi i desperation använder för att det är det enda möjliga sättet att nalkas den som alltid är större än alla de möjliga formuleringar vi kan göra gällande Gud. Jesus vill hjälpa oss att se att Gud inte är den frånvarande, den bortomjordiska, i en stad ovan molnen där rosor aldrig dör, se att Gud inte är det döda begreppet, det otidsenliga trosobjektet för den som inte mäktar att ta ansvar för sitt eget liv. Nej Jesus Kristus – barnet som Josef tog till sig redan innan födelsen var ett faktum - förkroppsligar Guds budskap till Dig som kommit hit i mörkret: Immanuel, Gud med Dig, i Ditt liv – oavsett allt – här och nu – en gränslös möjlighet att låta det gudomliga sökarljuset få skölja in i Ditt innersta, inte som det yttersta hotet men som den innersta möjligheten – här och nu. Immanuel – Gud med oss (Matt 18:21).
Genomlysningen av det ständigt återskänkta undrets glans från källor bortom allt förnuft hjälper oss att se att vi, Du och jag, är insatta i ett sammanhang. No man is an island – ingen människa är en ö, skriver prästen och poeten John Donne som levde i slutet av 1500-talet och början av1600-talet. Vi hör ihop oavsett allt. När mörkrets terrordåd sker i våra egna sammanhang är det viktigt att inte bygga murar, att inte förskjuta, att inte skapa motpoler som i själva verkligheten inte är motpoler. Vi hör ihop, är julens budskap in i rädslans mörker. Vi hör ihop, är ängelns budskap om Gud som är med. Gränsposteringar som vi så lätt sätter upp gent emot oliktroende, oliktänkande får genombrytas av Guds kärleks väsen – det ständigt återskänkta undrets glans från källor bortom allt förnuft.
Jesus Kristus vill genomlysa oss så att vi ser vår egen svaghet. Vi är beroende, beroende av Guds kärlek, Guds omsorg, Guds närvaro såsom den tydligast kommer till uttryck i Jesus själv. Vi behöver inte vara duktiga inför Livets Herre. Det finns stunder när vi kan bäras av detta att få se och uppleva vår egen litenhet, upptäcka och se att barnet – det beroende barnet är Du och jag och där Gud är vår himmelska förälder – bortom allt vad vår mänskliga förståelse av förälder kan definiera. … det ständigt återskänkta undrets glans från källor bortom allt förnuft hjälper oss att se att barnet just är Du och jag – bortom alla duktighetsbehov i vårt eget inre, bortom alla krav som ställs av andra och oss själva. I det får vi vila – också denna julottemorgon.
Men ljuset – det gudomliga sökarljuset vill också hjälpa oss att se vår egen storhet, vårt eget värde, vår egen värdighet. Du har ett värde, är värdefull, gränslöst värdefull oavsett allt. Ljuset från källor bortom allt förnuft vill hjälpa Dig att se just detta. Du är älskad och vår egen brist är när vi inte ser det. Vår egen synd är när vi stänger våra ögon och sluter vår inre blick för kärlekens omsorg. Den synden bär Jesus själv på korset där kärlekens yttersta konsekvens blir tydlig – den Gudomliga kärleken i krubbans glans är den korsfästa kärleken. Som Carl-Mikael Bellman skriver i boken Sions högtid: Du gjorde väl, du kom ... Men ack, min frälserman! din vagga och ditt kors stå redan när varann.
Vem är Han då? Vem är Han för vars skull kyrktornen sticker upp sina trotsiga spiror runt om i Stockholms innerstad? Vem är Han för vars skull så många strömmar till gudstjänster? Han är Din medbroder, en som delar Ditt liv, delar Din mänsklighet, som bryr sig, också bortom all fattningsförmåga. Sådan är Han som blev till av helig Ande. En medbroder som förkroppsligar Medmänniskan med stort M. Ecce Homo – se människan! Se Jesus Kristus! Immanuel – Gud med oss (Matt 18:21).
Men Han är också Gud. Två konsonanter och en vokal – en bokstavs-kombination för det ofattbara får sin tydligaste bild, sin tydligaste konkretion i Jesus själv. Sann Gud. Vi förstår det inte, vi kan inte gripa det med vårt intellekt – men just där, just i denna historiska person möter vi Honom som visar Guds kärlek allra starkast, genom sitt liv, genom sina ord och handlingar, genom sin död och sin uppståndelse.
Men Hans mål är inte en geografisk plats, ett land för 2000 år sedan, vid en bestämd historisk tidpunkt. Hans mål är inte himlen bortom alla geografiska bestämningar. Nej, Hans mål är Ditt och mitt liv, Ditt och mitt hjärta. Kristi födelse skedde inte bara före all tid när Ordet fanns hos Gud (Joh 1:1) Kristi födelse skedde inte bara genom den unga Maria. Nej, Kristus till jorden är kommen för att födas i Ditt hjärta, i Ditt liv, i Ditt sammanhang. För att vårt liv ska kunna få en djupare glans får Kristus själv födas i vårt eget hjärta. Därför skedde inkarnationen – Guds människoblivande. Och vägen till Ditt och mitt hjärta är Via Dolorosa – smärtornas väg – korsets väg - befrielsens väg. För Din skull. För min skull.
Var inte rädd! Orden var ängelns ord till Josef och de är Guds ord till Dig och mig idag. Var inte rädd! Vi behöver inte rädas, rädas vårt eget jag, rädas sanningen om oss, rädas Gud. Vi behöver inte bygga murar mellan oss medmänniskor, vi behöver inte rädas mörkrets djävulska handlingar. Tvärtom! Genomlysta av Guds sökarljus, burna av Guds kärlek får vi vara med och riva hatets och våldets isolerande murar oss människor emellan, för vi hör ihop i ett syskonskap där mångfald ryms i enheten. Var inte rädd! Det handlar om liv – liv för Dig, här och nu, och liv för mig. Eller med Dag Hammarskiölds ord: Gud dör inte den dag vi ej längre tro på en personlig gudom, men vi dör den dag livet för oss ej längre genomlyses av det ständigt återskänkta undrets glans från källor bortom allt förnuft.
Var inte rädd!
Amen

Lucka 23

2010-12-23T16:44:00.003+01:00

Jo, idag är det den 23:e luckan som ska öppnas. Det är i och för sig inget märkvärdigt men den adventskalender som jag tänker på finns bara i Gamla stan i Stockholm. Det är en levande adventskalender där olika fönster i Gamla stan öppnas under decemberdagarna. Kl 18.15 varje dag fram till julafton öppnas en ny "lucka" och någon artist/annan "kändis"/präst/domprost/författare/sångare/akademieledamot´etc. framför något lämpligt under maximalt sju minuter. Till detta kommer sång och musik. Allt inleds med en trumpetfanfar av X:et en pensionerad militär trumpetare. Fast idag är det min vän Roberto som hoppar in och ersätter den ordinarie. Och jag ska tala...

Jag ska tala om ljusets tid för nu har det börjat bli ljusare. Jordens rotation kring solen är orsaken. Vi går mot ljusare tider. Men ljuset betyder så mycket så här års. Vi har behov av att tända ljus i mörkret.

Våra judiska syskon har i början av december firat Chanukka - en tempelreningsfest till minne av Judas Makabeus insats i att rensa templet från hellenistiska saker som Antiokus IV Epifanes ställde dit på 160-talet före Kristus. Judas och hans män hittade välsignad olja till oljelampan men bara olja som skulle räcka ett dygn och det var viktigt att oljan inte tog slut och det tog tid att välsigna ny olja. Men oljan räckte, som genom ett under i 8 dagar och man hann välsigna ny olja. Ett Guds ingripande. Därför har våra judiska syskon en nioarmad ljusstake hemma för att med hjälp av det niondeljuset, tjänarljuset, tända de åtta andra, ett varje dag under åtta dagar för att påminna sig om händelsen år 164 före vår tideräkning. Man firar Chanukka för att påminna sig om rätten att få vara annorlunda, att få vara sig själv.

Nu firar vi ljusets högtid. Vi har tänt 4 adventsljus under 4 adventssöndagar och nu firar vi det stora ljusets ankomst, Världens ljus - Kristus, som är centrum för oss kristna. Utan Jesus Kristus, ingen kristendom. Vi får också påminna oss om rätten att vara annorlunda, rätten att vara oss själva. I vårt mångkulturella samhälle med många religioner, med en utbredd sekularisering, är det viktigt att vi kristna också vågar hävda vår egen identitet, vågar tala tydligt om Jesus Kristus, vågar i ord och handling stå upp för det som är typiskt kristet.

Barnet i krubban är Gud. Det är centrum för oss! Låt oss inte tala tyst om det. Låt oss mitt i allt vad julstök, julbak, julstädning, julhandel, julgranar, julkalas, jultrötthet, julfrustration, julglädje, julmat, juldryck, jultomtar... heter inte marginalisera julens brännpunkt - Jesus Kristus.

Kanske kan denna jul få bli ett tillfälle till fördjupning också av vår Kristusrelation! För Hans ljus lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det. Det får vi påminna oss om när lucka 23 öppnas i Gamla stan.

Kära bloggläsare, nu dröjer det några dagar innan jag skriver igen och jag vill önska Er alla en riktigt God och Välsignad Jul!

Hans enfödde son...

2010-12-21T18:09:00.004+01:00

Nu är det bara några få dagar kvar till julhelgen. Jag är en stor julentusiast som älskar julen ur många olika perspektiv. Ett av de många perspektiven är att tillsammans med döttrarna få sätta upp julkrubban hemma på Prästgatan. Nu är det andra julen vi firar där och det ska bli så roligt att ur hushållspapper och silkespapper få veckla upp kameler, vise män, herdar, Josef och Maria, präster, höns, två speglar som fungerar som sjöar, en väderkvarn, en bro, skolbarn och gamla kvinnor och män och munkar. Alla dessa ställs på plats i vår provensalska krubba. Och så naturligtvis Jesusbarnet - fast Jesusbarnet läggs i en låda i ett av matsalens bord i väntan på att midnattsmässan har firats och vi kommit hem igen och tänt stearinljuset vid stallet. Då läggs barnet på plats och julen har nått sitt crescendo.

Men är Jesusbarnet viktigt på riktigt? Är det viktigt att han är född i Betlehem? Är det viktigt att stjärntydare kom, att stjärnan lyste över stallet, att herdarna fick höra ängelns budskap? Nej, det är inte viktigt! jag vet inte ens om det är historiskt sant, eller troligen är det inte det. Det är en berättelse, eller egentligen flera berättelser, påverkade av dåtida motsvarande berättelser om kungar och gudar och andra. Egentligen spelar det inte så stor roll med krubba, herdar, änglar etc. om man inte försöker förstå vad berättelsen vill säga in i vårt eget liv, in i vårt eget sammanhang.

Jag bekänner varje söndag (nästan) att jag tror på Jesus Kristus, hans (Guds) enfödde son. Det gör jag av hela mitt hjärta därför att det som är grundväsentligt är att Gud har blivit människa, att inkarnationen har skett, att Gud möter mig på ett helt unikt sätt i en historisk person. Gud vet vad det är att vara människa. Gud vet vad det är att ha ett tufft liv, att ha ett bra liv, att leva i olika situationer. Gud är inte enbart en Gud ovan molnen utan en Gud som är med oss och delar med oss. Det är det viktiga. Huruvida krubberättelsen är en from romantisk skildring av något som kanske inte ägt rum eller om den är en historisk realitet - det är inte särskilt viktigt. Det viktiga är att Jesus Kristus är Guds enfödde Son i bemärkelsen av inkarnationens verklighet.

Inkarnationen som ett historiskt skeende är viktigt och det är därför som jag firar jul och sätter upp krubban hemma på Prästgatan också detta år. Inkarnationen är en av grundbultarna i min kristna tro. Hans enfödde son, Immanuel - Gud med oss! Det är därför som jag kan önska God Jul!

Bevara Sverige svenskt?

2010-12-18T17:45:00.003+01:00

Det går lätta rysningar genom hela min kropp när jag läser rubriken ovan, trots att jag själv skrivit den. De lätta rysningarna beror på att rubriken antyder rasism, nationalsocialism, främlingsfientlighet, nynazism etc. och allt i en hemsk brygd.

Men inte kan väl någon på allvar uttrycka sådana tankar och inte kan väl någon tillåta publicering av sådana tankar? Krönikören Ulf Nilsson hävdar på allvar i en krönika i Expressen den 15 december att Sverige ligger i krig med Islam. Han skriver utifrån att muslimer föder fler barn och att det muslimska inflytandet ökar och antyder att detta måste motarbetas. Som kristen och "pursvensk" (hans uttryck) skäms jag över Ulf Nilsson skriverier och än mer skäms jag över att Expressen har publicerat dem! Man kan inte, som ansvarig utgivare, gömma sig bakom åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Jo, legalt kan man säkert söka stöd i detta, men en tidning som säger sig stå för ett grundliberalt tänkande (åtminstone på ledarplats) där medmänsklighet och generositet är viktigt, borde kunna dra gränser för vad man publicistiskt tillåter.

Sverige borde vara ett föregångsland i mångfaldstänkande med uttryck i de stora "drakarna". Vi lever i ett samhälle där så många, beroende på religion, etnicitet och sexuell identitet tvingas samman i intressegrupper som lätt kan bli isolationistiska. Låt oss i stället sträva efter ett samhälle där regnbågens alla färger får komma till uttryck i kultur, religion, sexualitet och mycket annat. Låt oss sträva efter ett mångfaldssamhälle där vi respekterar varandra, där vi får glädjas åt det som är viktigt för oss själva i öppenhet för den andres glädje och utan att skada oss själva eller någon annan. I ett sådant samhälle kommer också det dubbla kärleksbudet till konkret uttryck.

Kanske stavas det samhället "Guds rike"? Åtminstone är vi ett stycke på väg då.

Så, låt oss tillsammans sträva efter ett regnbågssamhälle!

Provokation eller inte provokation, det är frågan.

2010-12-17T11:54:00.002+01:00

Är det provocerande att avporträttera Muhammed, som en rondellhund? Ja, svarar många av våra muslimska syskon. Det är provocerande eftersom Muhammed inte får/bör avbildas alls, p gr av bildförbud. Har konsten rätt att provocera? Naturligtvis kan man hävda det och konst har under lång tid varit och är provokativ på många olika sätt. Personligen är jag svårprovocerad när det gäller konst. Jag menar att konsten har en andlig dimension, att den kan tala till oss, även den provokativa konsten, på ett djupt sätt. Därför menar jag att konsten också hör hemma i kyrkan. Också den konst som inte är klassisk kyrkokonst eller avbildar traditionella bilder kan få rymmas i ett kyrkorum. Konsten och rummet brottas då med kyrkan.

När det gäller rondellhundarnas förhållande till muslimerna, eller snarare tvärtom, menar jag, precis som jag skrivit tidigare, att vi, i respekt för de som står i den muslimska traditionen, bör undvika att, som ickemuslimer, skapa konst som är direkt provocerande för muslimerna. Många muslimer upplever att deras tro trampas på, och dessutom av någon som inte är muslim. Hotet mot Lars Vilks är naturligtvis fruktansvärt och inget vi kan acceptera. Som jag tidigare skrivit är sharialagarna något som inte kan och inte får styra den lagstiftande församlingen i Sverige. Men åter igen: Varför kan man inte visa respekt mot den muslimska hållningen gällande avbildande av Muhammed?

Elisabeth Ohlson Wallins bilder på Jesus visades som diabilder eller motsvarande i Uppsala under kulturnatten. Bildvisningen väckte en storm av protester som t o m nådde påven som senarelade ett möte med ärkebiskopen KG Hammar. Sedan dess har bilderna visats i församlingshem och i andra lokaler. jag är inte alls så säker på att jag skulle vilja visa just dessa bilder i Storkyrkan. Jag tror att de just i kyrkorummet provocerar starkare än de vittnar om den kristna tron. Däremot skulle jag med glädje visa dem i någon annan kyrklig lokal (Storkyrkosalen t ex) och gärna med Elisabeth Ohlson Wallin som kommentator. Bilderna är starka och några är extra provocerande. För mig är bilderna vittnesbörd om att Jesus solidariserar sig med mänsklig kärlek, att mänsklig kärlek finns i olika former, att HBTQ ryms inom det mänskliga, att vi är ett regnbågsfolk med våra sexuella identiteter och att detta ryms i kyrkans sammanhang. Vi, var och en, är älskad som den vi är.

Om jag nu tolkar Ohlson Wallins bilder på det sättet, varför kan de då inte visas i en kyrka som just vill vara hemma platsen för alla oavsett sexuell identitet? Jo, därför att provokationen skulle tala högre än det kristna budskapet (som sannerligen också är provocerande). Det skulle bli fel fokus. De kränktas röster skulle överskölja de andras. Vi vet hur det gick i Uppsala. Låt oss lära av erfarenheten.

Vi har för ett drygt år sedan haft bilder av Elisabeth Ohlson Wallin i Storkyrkan, men den gången handlade det om cancersjuka, om döden och om livet inför döden. Det var en makalös utställning.

Men olika individer provoceras av olika saker. Kanske beror det djupast på vilken typ av klangbotten, vilken typ av receptiv förmåga vi har och där är vi, utan att alls värdera, olika.

Så, provokation eller inte provokation, det är frågan.

Svaret kanske handlar om respekt.

För en gång skull vill jag vara lite privat.

2010-12-16T22:24:00.005+01:00

För ganska många år sedan bodde Elin Piel hemma hos oss i vår bostad. Hon är nära vän med vår äldsta dotter och hade inget bra boende. Elin gick på ett gymnasium i vår närhet och vår dotter kom hem och sa: Kan inte Elin bo hemma hos oss? Vår yngsta dotter tyckte att det var helt okey och också vi instämde. Elin blev som en extra dotter i familjen och när hon nu gjort succé med eget band "The preacher and The bear" och med egna låtar kan jag inte låta bli att vara otroligt stolt. I dag var hon och hennes medsångare på TV 4 i morgonprogrammet. Bandet har just gett ut en skiva och varit på en bejublad turné i Tyskland. Vilket "brake through"! Vill Du se och höra henne och hennes medspelare kan Du klicka på denna länk: http://www.tv4play.se/nyheter_och_debatt/nyhetsmorgon?title=the_preacher_och_the_bear_-_leave_my_side&videoid=1176570

Grattis Elin!

Den gyllne regeln.

2010-12-15T15:38:00.004+01:00

Allt vad ni vill att människorna skall göra för Er, det skall ni också göra för dem. (Matt 7:12) Orden är hämtade ur Jesu bergspredikan och är välkända inom såväl kristendomen som i andra religioner. Också icketroende kan tycka att det är kloka ord därför att det handlar om medmänsklighet och respekt, samma respekt som vi vill att andra ska visa oss.

När det talas om att vi inte ska vika oss gällande den konstnärliga friheten måste man först och främst fråga sig om det är tillrådligt att göra vadhelst i namn av den konstnärliga friheten (Anna Odells "konstnärliga" experiment är ett annat exempel). Som sagt så störs jag inte av rondellhundar med Muhammed och skulle inte störas av att se Jesus som en rondellhund. Men det är jag och utifrån min teologi och mitt sätt att förstå den kristna trons innersta kärna. Kanske skulle jag skratta lite, tycka att det var fånigt, men Jesus blir inte mindre. Jesu storhet går inte att rubba, menar jag. Men, åter igen, det är den teologi som jag (och många med mig i Svenska kyrkan) företräder.

Men i respekt för att mina muslimska syskon blir sårade av att Muhammed är framställd som en hund när man inte alls i bild ska framställa Muhammed, borde man vara restriktiv, ja rent av avstå från sådana framställningar oavsett om det sker i den konstnärliga frihetens namn.

Sharialagar som dömer till döden är inget vi ska vika oss för. De ska inte styra den svenska lagstiftande församlingen, men en sorts god medmänsklig respekt kan få vara med och styra våra handlingar oavsett om det gäller oss själva, våra muslimska, judiska, hinduiska, buddistiska eller ateistiska syskon.

Allt vad ni vill att människorna skall göra för Er, det skall ni också göra för dem.

Med den regeln kommer man långt.

Hur mycket hädelse tål vi?

2010-12-14T16:31:00.004+01:00

Konstnären Lars Vilks är delvis i centrum för det senaste terrordådet i Stockholm. Anledningen är hans framställning av profeten Muhammed som en rondellhund. Jag har hävdat att religioner måste tåla andras begabbande, andras smädande uttryck. Men det är naturligtvis lätt för mig som kristen att säga att andra ska tåla så länge inte jag själv känner mig personligt berörd. Det är lättare att tala utifrån än att ta emot inifrån. Så är det i de flesta frågor. Och samtidigt; har konstnärer konstnärlig frihet? Var går gränsen? Kan konsten rymmas inom lagstiftningen för yttrandefrihet - och var går gränsen? Och måste man tangera gränsens yttre områden?

För mig som kristen är hädelse ett osäkert begrepp. Om någon tecknar av Jesus i något olämpligt sammanhang kan jag bli illa berörd kanske, eller möjligen försöka förstå vad konstnären vill. Flera blev illa berörda av Ecce Homobilderna som Elisabeth Ohlsson Wallin ställde ut där Jesus framställs i HBTQ-sammanhang. Jag blev inte så provocerad. Snarare såg jag det andliga djupet i dem medan andra ansåg att de var en ren och skär provokation och hädelse.

Hädar vi själva var gång vi fastslår hurdan Gud är? Är det egentligen en sorts hädelse att begränsa Gud? Och ändå måste vi ju tala om Gud...

Hur mycket hädelse tål vi? Och vem bestämmer vad vem ska tåla? I dag kan jag tycka att det kanske var dumt att framställa profeten Muhammed som rondellhund, inte minst för att det just kan vara sårande för så många muslimer som inte vill framställa Muhammed i bilder. I moskén finns ju inga bilder, bara ornamenteringar.

Men, får man då inte framställa Jesus i mer provocerande sammanhang i risk för att såra någon? Jag tror att vi i den kristna traditionen är vana vid att se olika Jesustolkningar och Jesusbilder i konstsammanhang. Vi har inget bildförbud på det sättet. Därför tål vi nog mer än andra. Det kan vara värt att tänka på, både för mig och för fler, även för Lars Vilks, i respekt för muslimers känslor och religion.

Terror och Gud.

2010-12-13T17:50:00.004+01:00

Så var då terrordåd ett faktum också i Sverige. En person har begått ett fruktansvärt illdåd som kunde slutat ännu värre än vad det gjorde. Sverigedemokraterna muttrar stillsamt "Vad var det vi sa?!" Säkert väcks tankar om tuffare invandrarpolitik, skärpta kontroller, ökad bevakning, och inte minst stakare kritik mot Islam. För det måste ju vara muslimernas fel att det blir på detta sätt. Det måste vara alla som inte inordnar sig under den kristna traditionen som åstadkommer terror, inte bara i Stockholm utan överallt. Eller hur...? Ja, det finns så många märkliga tankar som kan väckas och än värre uttalas.

Låt oss sluta upp bakom våra muslimska bröder och systrar som står för den tolkning av Islam som handlar om att leva ett liv i vördnad för Allah i gemenskap med systrar och bröder bland bokens folk. Låt oss höja vår röst mot all islamofobi och samtidigt vara lika kritiska mot muslimer som mot judar och kristna och andra religiösa anhängare som brukar våld och dödliga attacker i syfte att hävda sitt eget!

Låt oss stå upp för ett samhälle där man har rätt att leva sin tro i stolthet över sin egen tillhörighet och i god nyfiken respekt för andras övertygelse! I detta sammanhang och i dessa dagar är det, för mig, värt att upprepa det som jag skrivit och sagt mången gång: Det finns bara en Gud och det är Gud! Men Gud har många vägar!

Tack gode Gud!

Abort.

2010-12-10T12:45:00.003+01:00

På mitt förra blogginlägg blev det en kraftfull reaktion från många kristna. Som bloggare är man ju ansvarig för det man skriver och det jag skrev var en reaktion på artikeln i tidningen Dagen. För att än mer tydliggöra vad jag menar, väljer jag att skriva ytterligare ett inlägg i frågan om abort.

Så många kvinnor, både äldre och yngre genomgår abort i Sverige. Vi har en lagstiftning som talar om att det är möjligt att göra detta utan obligatoriskt samtal upp till ca den 18 veckan under graviditetstiden. Vi har också en lagstiftning som tillåter abort långt fram i graviditetstiden. Jag är ingen förespråkare för en hejdlös abort där tidig abort blir något man tar till som ett sorts preventivmedel i brist på andra. Jag är ingen förespråkare för sena aborter och inser att man nu, genom teknisk utveckling, kunnat rädda foster långt ned i fosterstadiet samtidigt som man, med socialstyrelsens godkännande, får abortera ett foster upp till 22 veckan. Jag ser komplikationerna och jag är inte en abortivrare, men...

Oavsett vad kristna i olika trossamfund anser, har vi idag en abortlagstiftning som möjliggör abort och där detta kan väljas som en möjlig utväg i en, för många, förfärlig och förtvivlad situation. Abortvalet är sällan lättvindigt även om en tidig abort i regel sker genom en "dagoperation" medan senare aborter (efter v 12) sker genom medicinsk behandling. Jag önskar verkligen, precis som alla andra som skrivit kommentarer till mitt förra inlägg, att abortstatistiken ska sjunka. Men kyrkans uppgift är inte att skuldbelägga de kvinnor som gått igenom aborten. Kyrkans uppgift är att stötta kvinnorna genom förbön, genom själavårdande samtal. Vi vet så lite om varje enskild individ, vi vet så lite om varje kvinnas historia. Låt oss vandra ett stycke, som medkristna, på dessa personers väg, stötta, samtala, dela smärta, dela oro och kanske dela olika möjliga framtidsvägar. Låt oss visa kärlek mot dessa kvinnor snarare än fördömande.

Låt oss också tillsammans kämpa för att få ned abortstatistiken genom t ex ännu bättre preventivmedelsinformation, både i hemmen, i skolorna och varhelst det behövs.

Ingen av oss vill väl tillbaka till den tid då man reste utomlands för att kunna genomföra en abort som kanske inte genomfördes på samma kliniska sätt som i Sverige. Och än värre: Ingen av oss vill väl tillbaka till strumpstickornas tid när desperata kvinnor försökte att på egen hand genomföra en bort med hjälp av strumpstickor eller andra ”instrument”.

Nej, mer information och stöd, nåd och barmhärtighet - det är vad som behövs.

Herre förbarma Dig!

Visst vill jag be med Er, men...

2010-12-08T08:06:00.003+01:00

"Be med oss" uppmanar biskopen i Stockholms katolska stift Anders Arborelius, ärkebiskop Benjamin Atas i Syrisk-ortodoxa kyrkan, pastor Ulf Ekman från Livets ord och pastor Sten-Gunnar Hedin från Pingströrelsen i gårdagens nummer av tidningen Dagen (http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=237887). Det är roligt och viktigt när ledare från olika trostraditioner inom den kristna familjen går samman i upprop för angelägna saker och min första reaktion var entusiastisk. Man uppmanar till gemensam bön för livet och menar att vi alla ska fira Livets söndag nu på söndag. Det gör jag gärna men livet är inte enkelt och det vet ju de fyra kyrkoledarna också. Att be för livet blir i deras tapponing också till en protest mot dödsstraff, aktiv dödshjälp och abort.

Dödsstraf och aktiv dödshjälp vill jag också protestera mot men protesten mot abort har jag svårt att ställa upp. Fyra manliga kyrkoledare vill tala om hur många unga flickors liv ska vara. Visst ska kyrkan hålla fram etiska riktlinjer, visst ska kyrkan stå upp för människovärde, stå upp för livets skull i olika sammanhang men själva abort frågan är så mycket mer komplicerad. En ung flicka som är drabbad av ofrivillig graviditet och som vare sig vill eller kan ta emot ett barn - ska hon då tvingas till det? En kvinna som blivit utsatt för våldtäckt och blivit gravid - ska hon tvingas att föda ett barn? En familj med barn med grava funktionshinder och utvecklingsstörning, ska de tvingas ta emot ett nytt barn med kromosomförändringar? När börjar livet? Är det i konceptionsögonblicket? Är det när hjärtat börjar slå? Är det när fostret i princip kan räddas? Det är naturligtvis lätt att säga att livet börjar i konceptionsögonblicket och att liv aldrig får hindras. Då ska man heller inte använda preventivmedel. Påven har ju i och för sig sagt att det är tillåtet med kondomer i vissa speciella fall men regeln är fortfarande nej till preventivmedel. Livet måste alltid gå före också i det sexuella sammanhanget. Livet får inte stoppas. Med den synen är det följdriktigt att vara emot abort. Jag delar inte den synen.

Abort är inte något enkelt. Många unga flickor drabbas av ärr, inte i livmodern, men i själen. Det är inte bara att skrapa lite på en fysisk yta, man skrapar också lite på en inre själslig yta i många fall. Tankar efteråt kan ligga och mala. "Jag kunde ha haft ett barn i samma ålder som det som ligger i barnvagnen där borta." Processen är i många fall lång innan man beslutar sig för abort. Ingen vill abort men ibland är aborten det minst dåliga beslutet.

Låt oss be för alla kvinnor, unga och äldre, som är med om aborten. Låt oss be att de ska få styrka och glädje att gå vidare i livet, att deras inre ärr också kan leda till något gott, trots smärtan. Låt oss tillsammans stödja och uppmuntra klok preventivmedelsanvändning.

Biskop Anders, ärkebiskop Benjamin, pastor Ulf och pastor Sten-Gunnar, visst vill jag be med Er, men min bön kommer att vara modifierad. Jag vill be med Er för de kvinnor och barn som exploateras, som "på olika sätt missbrukas misshandlas och utsätts för förnedring". Jag vill be med Er att dödsstraff i alla länder må avskaffas. Jag vill be med Er att den aktiva dödshjälpen aldrig blir en verklighet i Sverige och att den synen får vara en syn som råder i vår mänskliga värld. Jag vill be, förhoppningsvis med er, för de kvinnor i olika åldrar som inte ser någon annan väg framåt än att vara med om en abort, att Gud ska vara med dem i deras smärta, att Gud ska leda dem vidare, att Gud ska ge dem styrka också i det svåra.

Amen!

En vison som bär?

2010-12-06T23:02:00.007+01:00

Jag hopppade in i kväll som samtalsledare på S:ta Katharinastiftelsen p gr av den ordinarie samtalsledarens insjuknande. Feber och förkylning ska man inte dela med sig av till andra. Att få leda samtalet var oväntat roligt (jag var ju så gott som helt oförberedd) och jag fick samtala med framtidsforskaren Lorentz Lyttkens och nationalekonomen Anne-Marie Pålsson. Samtalet handlade om visioner utifrån temat "Visionslöst land?" Diskussionen böljade fram och tillbaka men ganska tidigt slog Lorentz Lyttkens fast att en "fullt potent" vision bör omfatta följande 6 punkter:
1) Den har en transcendent dimension dvs. den är tidlös och går bortom det sakliga.
2) Den inbjuder till existentiell och moralisk mening.
3) Den antyder värden bortom tidens arenor.
4) Den lockar fram vår djupaste längtan.
5) Den är mångtydig och öppen för tolkningar och berör också bortom vår vardagliga sfär.
6) Den erbjuder extas och kan få människor att känna sig "utom sig" eller "bortom sig".

När jag lyssnade till utläggningen gällande dessa punkter kom jag att tänka på en stor visionär som förkroppsligade sin vision - Jesus själv. Hela hans tal om Guds rike är tidlös och går bortom allt det sakliga. Gudsrikestanken inbjuder till existentiell och moralisk mening. Den inte bara antyder utan också visar på värden bortom tidens arenor - det eviga livet och de tre grundrelationerna , d v s med Gud, med min medmänniska och med mig själv.Talet om Guds rike, när vi verkligen lyssnar på djupet, lockar fram vår djupaste längtan. Gudsrikestanken är på sätt och vis mångtydig även om kärleken är en huvudingrediens. I vissa sammanhang kan extasen komma till uttryck.

Visionen som bär är en Gudsrikesvision som inte handlar om en gudsstat med religiöst styre utan en vision där människovärdet är en självklarhet hos var och en, också det egna värdet, där var och en blir sedd, bekräftad och upprättad i det sammanhang som han eller hon lever i, där var och en ser att livet är större än livets gränser, att Gud är, vad teologen Paul Tillich en gång uttryckte: Den som djupaste berör oss.Visionen om Guds rike får konsekvenser både i de mellanmänskliga relationerna såväl som i miljö- och klimatsammanhang.

Men kyrkan måste våga tala tydligare om detta! Kyrkan måste våga tala högt och tydligt om Jesus, våga tala högt och tydligt om det som Jesus själv drev: Guds rike! Vi är ju bärare av denna vision, en vision som handlar om en bättre värld, en vision som inte bara handlar om ord utan om handling. Åter igen, se och bli sedd, bekräfta och bli bekräftad, upprätta och bli upprättad.Enkelt och fruktansvärt svårt på en gång men en vision och ett uppdrag som får bära oss och utmana oss.

Kyrkan får inte tiga för då sviker vi!

Är Gud en man?

2010-12-03T06:13:00.003+01:00

I början av 70-talet gjordes en undersökning om Svenska folkets Gudstro och Gudsuppfattning. En ung flicka skrev: "Gud är en gubbe med långt svart hår och svart skägg. Han sitter på ett moln. Men han finns inte." Många har genom tiderna tänkt på Gud som ett sorts manligt väsen, en himmelsk farbror, en sorts underbar morfar eller farfar som samtidgt är obegriplig eftersom han på något sätt är skyldig till allt ont i världen genom att tillåta det. På samma gång som man bekänt en sådan gudsbild har man också tagit avstånd från den. Gud kan inte vara så och om Gud nu är så, finns han inte.

Idag tänker vi nog knappast på Gud på det viset, åtminstone inte om vi är bekännande kristna. Gud är bortom alla mänskliga kategorier, större än allt, bortom alla bokstavskombinationer och själva ordet Gud är då inget annat än ett mänskligt försök att tala om det som bara går att förminska.

Ändå har vi ett maskulint patriarkalt språk i våra religiösa uttryckssätt, åtminstone i de mer formella. Vi talar ofta om Gud Fader, om Han och Honom. Hur kommer det sig? Naturligtvis är det nedärvda formuleringar. För våra trossyskon i generationer före oss, ända tillbaka till 1000-talet före vår tideräkning, var det naturligt att tänka sig den gudomliga makten som en maskulin makt även om det också fanns gudinnor, men inte på samma sätt i den judiska traditionen och inte heller så inom Kristendomen. Denna maskulina tradition har vi med oss också in i vår tid. Idag är vi dock mer medvetna om den, mer medvetna om att talet om Gud som Fader, som man, kan kännas främmande, delvis bortstötande. Vi är mer medvetna om behovet av ett inkluderande språk snarare än ett exkluderande. Och samtidigt fortsätter vi att bekänna att vi tror på Gud Fader allsmäktige, och vi ber: Vår Fader...

Jag menar inte att vi ska ändra på våra trosbekännelser. De är dokument som vi bär med oss som länkar i en lång kedja av bekännare. Vi ska inte heller ändra på Herrens bön, den har Jesus, inspirerad av rabbinsk tradition, själv lärt oss. Men samtidigt borde vi bli mer observanta på hur vi använder ordet han och Fader om Gud. Som man kan jag känna en stor samhörighet med Gud genom ett maskulint språk, men jag kan förstå om många kvinnor har svårt att känna den samhörigheten. Jag kan också förstå att många, som haft ett komplicerat fadersförhållande, känner fadd smak i munnen vid användandet av ordet Fader om den som ska vara så makalös.

Hur kan vi då hantera det maskulina språket i vår bekännelsefromhet? Jag tror inte på ett uteslutande av det nedärvda. Tvärtom måste det få finnas kvar och också användas, precis som nu. Men vi behöver pröva på och träna på att uttrycka oss mer inklusivt i både liturgiska sammanhang och i förkunnelsesammanhang, visa på Guds storhet som sträcker sig bortom alla genusbegrepp. Gud är inte en man. Gud är inte en Fader, men Gud är såsom en Fader och en Moder, precis som det står i en av våra nattvardsböner. Gud är en himmelsk förälder och vi är alla Guds barn. Det handlar om omsorg, om gränslös kärlek, om någon som aldrig överger, om någom som delar vårt liv och delar vår död, och som vet vad det är att vara människa, att vara begränsad. Men det handlar också om tron på en Gud som, med prästen och författaren Christina Lövestams ord, är helig och varm, som ger kampglöd och identitet, en helande Gud som gör trasigt till helt, som stärker till medvetenhet.

En sådan Gud vill jag bekänna mig till och Jesus Kristus själv är just så. Han (jo, Jesus var en man) är den inkarnerade vars ankomst vi nu förbereder oss inför.

Gud ske pris!

Politiskt korrekt?

2010-11-28T23:03:00.003+01:00

Kära bloggläsare,
Jag önskar Er alla ett riktigt Gott Nytt Kyrkoår och delger Er min predikan från Storkyrkan denna dag:

Politiskt korrekt är ett begrep som det gått mode i. Man kan säga att det politiskt korrekta är något som sägs eller hävdas och som ligger i tiden, som det s a s hör till att tycka och hävda i den tid och i det sammanhang man lever där den politiska strukturen sätter agendan liksom olika lobbyister och mediala påtryckningskanaler.

Kyrkan beskylls allt som oftast för att vara politiskt korrekt, särskilt av kritiska röster inifrån, bevarare som vill att kyrkan ska vara som den alltid har varit, att evangeliet ska ljuda som det alltid har ljudit. Beskyllningen handlar ofta om att kyrkan vänder kappan efter den politiska vinden, antingen på församlingsnivå, stiftsnivå eller på riksnivå. Främst har dessa beskyllningar haglat när frågan om samkönade äktenskap blev aktuell och kyrkan beslöt att möjliggöra för alla par, där en av parterna tillhör Svenska kyrkan, att få vigas fullt ut i kyrkans sammanhang och dessutom med juridisk giltig konsekvens. Men kyrkan kommer aldrig att låta sig fångas av det politiskt korrekta. Den tyska evangelisk lutherska kyrkan gick, under nazitiden i Tyskland, statens ärenden, åtminstone den officiella kyrkan. Då gav kyrkan röst åt nazismens djävulska drivkrafter. Men vi i den evangelisk lutherska traditionen säger: aldrig mer! Aldrig mer ska kyrkan ge röst åt de destruktiva krafterna som vill förtrycka. Aldrig mer får kyrkan stå på maktens sida kontra de svaga, kontra de trampade, kontra de marginaliserade, kontra dem som inte har möjlighet att tala för sin sak.

Kyrkan med sina biskopar, präster, diakoner och lekmän har bara en enda uppgift och det är att ge röst åt Jesus Kristus, att leva Hans evangelium, hans glädjebudskap och att förkunna detta i ord och handling. Det utmanar, för evangeliet är inte ett bedövningsmedel. Det är inte ett opium för folket, som Karl Marx beskyllde det för. Evangeliet utmanar och kan göra människor frustrerade därför att det inte alltid smeker vanans mönster medhårs.

Jesus kom till synagogan i Nasaret, den lilla byn upp i Galiléen där han hade växt upp, där han hade lekt, gått i Torahskola, där han lärde sig byggnadssnickararbetet av sin pappa, där han med sina föräldrar bevistat sabbatsgudstjänsten så många lördagar. Jesus var en from och praktiserande jude som levde judiskt, tänkte judiskt och handlade judiskt. Han grundade ingen religion. För honom var judendomen det viktiga, men samtidigt såg han sitt eget liv i ett speciellt perspektiv, med ett speciellt uppdrag. Den Gud som är himlens och jordens skapare, som genom Mose givit lagen, givit Torah, som fört Israels barn ut ur Egypten och lett folket från fångenskap till befrielse, som genom den väntade Messias skulle befria, ge ny syn, som skulle upprätta och låta ett nådens rike framstå, denna Gud mötte i Jesus själv på ett unikt sätt. Jesus hade nog synen på sig själv att han var Messias – det som Petrus bekände på Jesu fråga om vem lärjungarna ansåg att han var. Petrus sa: Du är Messias, den levande Gudens son. (Matt 16:16) Detta har också blivit kyrkans bekännelse fast med lite annorlunda ord. Vi säger: Sann Gud, och sann Människa. Men Jesus kom till sin barndoms synagoga i samband med sabbatsgudstjänsten. Han fick hedersuppdraget att läsa haftalahläsningen d v s profettexten och man räckte honom en bokrulle med profeten Jesaja där han läste från två ställen och vi har just hört orden också här i Storkyrkan.

När han hade läst satte han sig ner och förväntan på en predikan som skulle bära dem resten av veckan, låg i luften. Då höll han världens kortaste predikan: Idag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig. (Luk 4:21) och förvirringen och frustrationen bland åhörarna lät inte vänta på sig. Jesu budskap var sannerligen inte politiskt korrekt.

Kyrkans uppdrag idag i 2010-talets Stockholm är att leva dessa ord om frihet för de fångna, syn för de blinda, om glädjebudet för de fattiga, om de förtrycktas frihet. Kyrkans uppgift är att bära ut evangeliet, det glada budskapet om Jesus Kristus, försonaren och befriaren, på ett sådant sätt att människors liv förändras, att strukturer förändras. Vi ska leva orden i ett samhälle som ser så annorlunda ut än det gjorde i Nasaret på Jesu tid. Vi ska leva dem i ett samhälle som är högteknologiskt, mångkulturellt, multireligiöst, med förtryck av annat slag, med människor som på andra sätt är marginaliserade, med andras och egna blinda ögon. Men Jesu ord manar till ett engagemang för livets skull, för kärlekens skull, för Guds skull och tydligast för medmänniskans skull. Därför förstår kyrkan budskapet i Nasarets synagoga som en uppmaning att vara med och ge röst åt de fattiga, att vara med och på olika sätt påverka ekonomisk fördelning både på hemmaplan och bortaplan, vara med och ge människor en möjlighet att leva ett värdigt liv där det också kan ta sig uttryck i påverkan av stadsplaneplaneringar så att 3000 hemlösa i Stockholm har en chans till annat tak över huvudet än källare, trappuppgångar och brovalv. Det handlar också om att ge kunskap, både baskunskap genom stöd till utbildning, men också djupare kunskap om Gud och Guds verklighet som är vår verklighet.

Befrielse för de fångna talade Jesus om. Den befrielsen handlar idag om att stödja de marginaliserade i vårt svenska samhälle, att stå upp för alla som drabbas av eller riskerar att drabbas av hatbrott p gr av etnisk, religiös eller sexuell identitet. Kyrkans röst får inte och kommer inte att tystna. Men också till alla andra, till Dig och mig, säger Jesus: Kom ut! Kom ut ur dina förförståelsers garderob! Våga ta emot evangeliet i Ditt eget hjärta och våga låta det forma Ditt eget liv! Också Du och jag behöver befrielse.

Syn för de blinda vill Jesus ge. Vi behöver den synen. Vi behöver få öppnade ögon så att vi ser våra medsysystrar och medbröder oavsett om det är i tunnelbaneuppgången i Gamla Stan, vid Stureplan eller någon helt annan stans. Men vi behöver också få upp ögonen för vårt eget liv, se vårt eget värde, se att vi, Du och jag är gränslöst älskade, oändligt värdefulla, oavsett allt – ett värde och en kärlek som ingen och ingenting kan ta ifrån Dig eller mig.

Ge de förtryckta frihet, säger Jesus (Luk 4:29). Vi kristna kan aldrig sluta att stå upp för människors lika värde, stå upp för mänskliga rättigheter, stå upp för en mänsklig hållning där ordet svensk är ett begrepp för ett regnbågsfolk med många etniska bakgrunder. Vi kristna får inte tiga när antisemitismen och rasismen sticker upp sina fula trynen oavsett om det sker i Skåne eller i riksdagen. När flyktingar gömmer sig i rädsla för att skickas tillbaka till osäker framtid eller ofta till säkert fängelse eller säker död, måste Kyrkan med stort K samlas och höja rösterna för våra bröders och systrars skull. Det handlar inte om det politiskt korrekta utan om uppdraget att förkunna evangeliet, att leva evangeliet, ett evangelium som har med vardagslivet att göra.

Nådens år från Herren, talar Jesus om. Begreppet ”nådens år” dektós på nytestamentlig grekiska, betyder egentligen behagligt, väl mottagen och var året som Gud hade utvalt för att visa sin frälsning. Detta år var tänkt att firas vart 50 år i den israeliska traditionen under gammaltestamentlig tid. Tanken var att åkrarna under det året skulle ligga i träda, människor skulle återvända till sina hem, skulder skulle kvittas och slavar friges. Man vet inte om detta år levdes fullt ut, men Jesus anknyter till det och ger det en djupare mening. Det handlar om Guds nåd, Guds nåd för var och en i det innevarande.

Den djupt alkoholiserade slavskepparen Jon Newton som blev präst och psalmdiktare skrev: Jag kom ur tvivel, mörka djup, ur vanmakt och ur skam. Den nåd som bar mig intill nu ska bära ända fram. (Sv.Ps 231:3) "Amazing grace". Han som talar om nådens år i Nasarets synagoga är nådens Herre. Han är vår medbroder, som delat och delar vårt liv, som stått upp för den gudomliga kärleken och som i sin död och sin uppståndelse visat att ingenting kan stoppa den kärleken – inte ens döden.

Jesus Kristus är den som vill liv och ger tro och Du och jag får öppna oss för Honom och låta Honom befria oss från det som trycker oss och förtrycker oss. Tillsammans få vi så stå upp för friheten, den nya synen, glädjebudet till de fattiga, nådens år som kan bli nådens liv. Det är inte politiskt korrekt – men gudomligt korrekt och Jesus själv kommer till sörjande hjärtan och livet får annan gestalt. Han kommer i makt att regera tills Gud ut i alla blir allt. (Sv.Ps 108:5) Och då törs vi säga:

Ära vare Fadern och Sonen och den Heliga Anden. Såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet. Amen

Paulus, hans teologi och vi själva.

2010-11-23T21:16:00.002+01:00

I Storkyrkans samlingsrum (ingång genom huvudingången) 18.00 Paulus, hans teologi och vi själva III. Onsdagen den 24/11.

Bibelseminarium (studium och samtal) med efterföljande andakt.

VÄLKOMNA!

Nya slottet Bjärka Säby

2010-11-23T20:57:00.005+01:00

Jag har varit på domprost- och domkyrkokaplanskonferens. Det är alltid roligt att träffa kollegor, dela erfarenheter, diskutera gemensamma ämnen, fira gudstjänster, lyssna till föreläsning och se något spännande. Denna gång var vi i Linköping och då passade vi på (mycket planerat) att besöka "Nya Slottet Bjärka Säby" där Peter Halldorf leder en andlig gemskap. Det var fantastiskt att vara där, att få be Vesper i deras kyrka, att få andas in den Heliga Andens närvaro och känna att det som äger rum på detta ställe är en andlig källa som är bortomkonfessionell. Jo, det finns regler och ordningar också där, men Anden har sprängt fikyrkligt, kyrkligt, katolskt och ortodoxt som beteckningar och allt blandas i en gudomlig mix.

Normalt sett skulle jag vara mycket tveksam till något sådant och jag tycker att sann ekumenik är när en svenskkyrklig får vara svenskkyrklig, en katolik får vara katolik, en pingstvän får vara pingstvän och så möts man i gudstjänstliv där alla kan delta, man möts i ett delande i full respekt för olikhet och i glädje över det man har gemensamt.

Men just på Bjärka Säby i det nya slottet där sker ett gudomligt övertramp. Det är som om Gud inte längre brydde sig om de olika kyrkorna just där. Andens vind blåser friskt och den andliga gemenskapen som vi kunde känna en doft av (inte bara en doft av god mat) känns sund.

Jag tackar Gud för denna andliga källa! (http://www.nyaslottet.se/)

Ps: Nu kommer jag inte att skriva förrän efter 1:a advent så därför önskar jag alla mina läsare ett riktigt Välsignat Nytt Kyrkoår!

Vem hör bön?

2010-11-21T13:28:00.003+01:00

Att bedja är oerhört viktigt i ett kristenliv. Bönen är hjärtats stilla samtal med den vi vet älskar oss, säger Teresa av Avila. Att få vara stilla och be, i tacksamhet, i behov av hjälp, i behov av förlåtelse, det är en del av det kristna livets andning. Svenska kyrkan håller fram bönens möjligheter under detta bönens år och man kan skriva sin bön, om man vill det, på Svenska kyrkans hemsida - böner som sedan bärs fram i våra domkyrkor.

Men det viktiga är inte att skriva ned sin bön. Det viktiga är hjärtats samtal med Gud. Därför blir jag en aning "trött" när jag ser reklamen på tunnelbanan i Stockholm där man ser håriga armar och händer med lite småsmutsiga naglar som håller en mobiltelefon i en sorts bönehållning och där det talas om att man kan sms:a sin bön till Svenska kyrkans hemsida för en kostnad av ett sms och att man får vara anonym. På hemsidan publiceras bönerna från sms:en. Men om man inte har en mobiltelefon eller dator (många äldre människor har det på det viset) kommer då inte bönen fram? Och vem ska bönen nå? Måste den gå via hemsidan eller är det viktiga att Gud faktiskt har uppmanat oss att be - att bön är meningsfullt?

Jag förstår att min älskade kyrka vill hålla fram bönens betydelse, och det är väldigt viktigt och bra. Men ibland kan reklam för dylika ting mer skapa frågor som inte var meningen och i absolut värsta fall skapa ett sorts löjets skimmer. Vem hör bön? Svenska kyrkans webbsida publicerar dem. Och en del av dem återfinns i en nyutkommen bok. Men det viktigaste är själva svaret på frågan:

Gud hör bön!

Så älskade Gud världen att han sände en bok..?

2010-11-18T17:23:00.003+01:00

Idag har jag varit på prostmöte i Stockholms stift i den nyrenoverade, ljusa och trevliga biskopsvåningen. Där satt kontraktsprostar, stiftsprost, stiftsdirektor, biskop och domprost och samtalade om viktiga ting. Vi gör så två gånger per termin - delar, diskuterar och samtalar och fattar en del beslut inom ramen för våra mandat. I dag hade vi dessutom besök av Lennart Möller som är ordförande i Jesusmanifestationen. Han berättade om bakgrund, mening och upplägg för denna stora samling och avslutade med att också vittna något från sin egen medicinska forskning kopplad till Bibeln. Jag minns inte riktigt det hela men det handlade om DNA-forskning som gjort det möjligt att härleda Kohaniterna (den prästerliga gruppen) på ett sådant sätt i de gammaltestamentliga texterna att summan av Kardemumman var att Bibeln var sann - i alla fall hela Gamla testamentet.

Måste Bibeln vara sann? Måste allt kunna vetenskapligt beläggas som står i Bibeln? Och vad är sanning? En av de mest omdiskuterade bibeltexterna är just skapelseberättelserna i 1:a Mosebok. Jo, de är två stycken och dessutom ganska olika. För många kristna är det viktigt att de uttrycker en sorts vetenskaplig sanning, att man inte räknar bort dem när man vetenskapligt talar om jordens och arternas tillkomst. En del kristna har behov av att tala om de 6 skapelsedagarna som år i stället för dagar, kanske tusentals år. Man har behov av att visa på att ordningen för skapelsen stämmer också vetenskapligt och det har skrivits, om inte hyllmetrar, så i alla fall många böcker om detta.

Jg vet inte i vilken fåra jag befinner mig i när jag säger att Bibelns skapelseberättelser inte alls vill säga hur det gick till utan bara att det gick till, att det går till. Att Gud är skaparen och att Gud har skapat allting gott. Sedan tror jag att vi mycket väl kan härstamma från apor, att Darwins teorier ännu inte är helt kullkastade, att det också handlar om ett pulserande universum som expanderar och som har sin utgångspunkt i den okända stora smällen (Big bang). Varför måste man bolla ut det ena mot det andra? Humanisterna har en tendens att göra just detta och jag kan inte förstå varför inte dessa sätt att uttrycka tillkomsttorier inte skulle kunna vara parallella? Jag kan mycket väl säga att skapelseberättelserna är sanna fast på ett annat plan ungefär som jag kan säga till hustrun att hon är som en ljuvlig ros. Hon ser sannerligen inte ut som en ros i sitt ansikte. Då skulle hon se rätt förfärlig ut och ha stora hudproblem. Men orden som jag kan rikta till henne vill säga något om henne, säga något om hurdan hon är.
Bibelns skapelseberättelser vill tala om den underbara skapelsen och den underbara skaparen. De vill tala om att livet har en mening och att vi behöver stanna upp och påminna oss om skapelsens skönhet och skörhet och påminna oss om Skaparen, åtminstone en dag i veckan.

Nej, låt oss inte jaga efter vetenskapliga bevis för olika saker i Bibeln. Det finns teorier och motteorier. Låt istället Bibelns texter få tala in i Ditt och mitt hjärta! Låt dem få tala om Gud, om skapelsen, om människan på ett sådant sätt som påverkar vårt sammanhang idag.

Gud sände inte en bok (tack och lov säger jag, trots att jag tillhör en förlagsfamilj). Gud, skaparen, blev tydlig i en människa. Det får vi inte glömma bort. Det håller att leva på och det håller att dö för.

Gud är inte kristen!

2010-11-14T22:40:00.004+01:00

Jo, jag menar verkligen detta och bekänner det. Gud är inte kristen! Hurdan är då Gud, den Gud som jag nästan varje söndag (och många andra dagar också) högt bekänner min tro till? Ordet Gud är egentligen bara en bokstavskombination för den obeskrivbare. I den judiska, mer konservativa (kanske ortodoxa) traditionen skriver man inte ut ordet Gud utan skriver G-d för att inte missbruka Namnet. Likaså uttalar man aldrig de fyra konsonanterna JHVH när de står i den nyss skrivna kombinationen. Man vill inte missbruka Namnet. Istället läser man och uttalar ordet adonai som betyder Herre eller min Herre. Allt detta vill också ge uttryck åt att den Gud jag bekänner mig till aldrig går att fånga in, aldrig går att beskriva, aldrig går att definiera. Gud är, med våra muslimska systrars och bröders bekännelse, större. Alla försök att tala om hurdan Gud är förminskar Gud. Nya Testamentet ger egentligen bara tre direkta beskrivningar av Gud: Gud är ljus ( 1Joh 1:5), Gud är Ande (Joh 4:24) och Gud är kärlek (1 Joh 4:8, 1 Joh 4:16). Men dessa beskrivningar är i sig så stora att det inte går att fånga in dem.

Många kristna har hävdat att den sanna bilden av Gud ges genom kristendomen. På sätt och vis kan jag förstå det, sett med kristna glasögon, och sett i ljuset av inkarnationen. Gud möter oss på ett unikt sätt i en historisk person, en person som genom sitt liv, sin död och sin uppståndelse vill visa oss hurdan Gud är. Och samtidigt: Gud är större. Gud är större än summan av alla religioner. Gud är större än summan av alla försök att tala om hurdan Gud är. Gud är alltid större.

Därför kan vi inte säga att Gud skulle vara kristen, eller tala om den kristna guden till skillnad från den muslimska eller judiska guden. Det finns bara en Gud. Till och med många hinduer säger att det bara finns en enda Gud. Gud är bortom alla våra definitioner, bortom alla våra mänskliga försök att nalkas Gud.

När vi säger att vi tror på Gud, handlar det om en längtan efter den ogripbare, en längtan efter den som är, som är i varje nyfött ögonblick, som var innan tiden blev till och som är när tid och rum har upphört.

I denne ende/enda Gud kan vi alla förenas, likt solens strålar, i en barnteckning, som kommer närmre och närmre varandra ju närmre solen de kommer för att sedan smälta samman i solen.

Gud är inte kristen, men jag är kristen och mer om det vill jag skriva senare.

Kristallnatten - och dagens antisemitism.

2010-11-10T23:13:00.004+01:00

1938 - den 9 november krossades judiska skyltfönster, synagogor brändes, judar förföljdes och dödades, en natt som var ett sorts litet "gen.rep." inför förintelsen. Fasansfullt! Obeskrivligt djävulskt!

I går genomfördes en åminnelsehögtid i tre delar. Den första var i S:t Jacobskyrka där texter och sång framfördes. Den andra var i S:ta Eugeniakyrkan (katolsk) där nuntien höll tal och en saxofonist spelade. Den tredje delen var i Stockholms stora synagoga där olika tal och musik blandades. Det blev en värdig manifestation mot våld, mot antisemitism, mot det som vill bryta ned. Judar och kristna var tillsammans över alla gränser som systrar och bröder.

För mig är det viktigt att vara med i ett sådant sammanhang. Om Hitler hade kommit till Sverige hade inte jag funnits och inte mina föräldrar heller. Pappa var jude. Mamma är inte judinna men var gift med en jude. Det räckte naturligtvis för att tillhöra den grupp som skulle förintas. Mamma utbildade sig till sekreterare för att kunna försörja pappa, ifall Hitler hade kommit och ppapa hade varit tvungen att gömma sig.

Antisemitismen finns också idag. Den är inte historia. Den är fortfarande nutid. Vi måste göra allt vi kan för att bekämpa antisemitismen och rasismen i alla dess former. Låt oss, oavsett kyrkotillhörighet, oavsett religionstillhörighet, oavsett partitillhörighet, oavsett andra typer av övertygelser, tillsammans stå upp för ett samhälle som är mångkulturellt, mångreligiöst och där kors, kipa och schal och andra religiösa symboler från de stora världsreligionerna kan bäras med stolthet.

Låt oss tillsammans kämpa för ett gränsöverskridande syskonskap! Jesus påminde om just detta när han uttryckte den Gyllne regeln med en positiv formulering: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger. (Matt 7:12 ). Så:

Stoppa antisemitismen och rasismen i dagens Sverige!

Stoppa utvisningen till Irak!

2010-11-08T22:56:00.004+01:00

Många kristna i Irak har det fruktansvärt. Terrordådet i Bagdad är ett exempel. På min blogg vill jag uppmärksamma deras situation och också möjliggöra ett undertecknande av protestlista mot utvisning av kristna Irakier. Tidningen Dagen har en sådan lista http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=233762 och Du kan genom denna länk skriva under listan. Det har jag gjort!

Gud - men vart tog Kristus vägen?

2010-11-08T17:41:00.004+01:00

I slutet av september deltog jag i ett panelsamtal på S:ta Katharinastiftelsen (Sturegatan 54) i Stockholm. Det blev ett spännade samtal om Jesus och Kristus - ett samtal som jag har svårt att återge annat än som en länk till kunskpaskanalen där alltihop finns som ett tv-program.
Länken är http://www.ur.se/play/160431.

Kommentera gärna!

Biskop Gene Robinsson i USA avgår i förtid

2010-11-08T16:27:00.004+01:00

Jag läste just på Kyrkans tidnings hemsida att den episkopale och öppet homosexuelle biskopen Gene Robinsson avgår i förtid. Dödshot och spänningar inom en anglikanska kyrkofamiljen blev för mycket för honom och hans make.

Detta är den kristna kärleken: dödshot och spänningar med utfrysning beroende på sexuell identitet. Jag hoppas och ber att min egen biskop inte ska utsättas för liknande. Det är ett avskyvärt beteende som borde fördömas av alla. Kyrkans uppgift borde vara att predika och leva evangeliet och bygga upp Guds rike, drivna av den Heliga Anden, kärlekens Ande - inte hatets och våldets ande.

Jag kan bara djupt beklaga hans avgång!

Tro och vetande i helgontid.

2010-11-04T23:08:00.003+01:00

Vad är egentligen en tro på Gud? Måste man tro på ett visst sätt? Måste man tro på det som står i Bibeln? Måste man tro på trosbekännelsens alla formuleringar? Dessa frågor är vanliga bland många människor som längtar efter någon form av gudsrelation men som inte är beredda att kalla sig kristna så länge som kristendomen presenteras som ett trospaket där det gäller att dunka in ett antal givna sanningar.

För mig handlar tron kanske inte främst om att "tro rätt" utan snarare om att ta sin Gudslängtan på allvar. Tron blir då snarare en sorts relation till Gud, en relation som inte bestäms av fyrkantiga staket uppspikade av dem som vet hur det ska vara. Nej, tron på Gud är just så generös som Gud själv. Den kan se olika ut och får vara olika. Tron handlar inte om att veta, att finna den sakliga och objektiva sanningen. Tron är snarare att våga treva sig fram, att pröva olika tankar, att brottas med Gud där bara Gud kan bedöma brottningsmatchens uppriktighet.

Kristen tro då? Vad är det? Kanske samma sak! Som kristen får jag brottas med Kristus, med Jesus själv. Kristen tro är inte att veta hur det verkligen är i förhållande till andra som inte vet det. Nej, kristen tro är större än så. Den handlar om att vilja följa Kristus, att vilja säga att "Jag är beredd att vandra ett stycke med Jesus, lära av Honom, lyssna till Honom, öppna mig för Honom".

Det var det som helgonen gjorde. De får vara vår förebild.

Måltiden som rit!

2010-11-03T07:49:00.003+01:00

I morgon, torsdagen den 4 november kl 18.15, börjar ett seminarium i S:t Jacobs kyrka. Stefano Catenacci som är chefskock på Operakällaren, Eva Aperia församlingspedagog i judiska församlingen och undertecknad ska samtala om måltiden som rit utifrån den egna bakgrunden. Måltiden på en restaurant kan nästan vara rituell i vissa sammanhang. Vad finns det för skäl att ha en sådan måltid? Vem skapar riten? Är det restauranten? Är det gästen? Vad betyder måltiden mer än en ren smakupplevelse?
I det judiska perspektivet - vad betyder måltiden där? Pesach, sabbat o s v. Judendomen är en av de mest matinriktade religionerna där de olika måltiderna har olika betydelse.

I den kristna traditionen finns den stiliserade judiska påskmåltiden i form av nattvarden. Många ungdomar tycker att detta med mässan är fantastiskt - vad betyder den? Mystiken - vilken betydelse har den i mottagandet av nattvarden? Begravningskaffen - en sorts rit i sorgens sammanhang.

Välkomna att vara med! Gratis inträde!

Redan kl 17.30 firar vi en enkel kvällsmässa i S:t Jacobs kyrka. Mässan följs omedelbart av ovanstående seminarium.

Pilgrimsresa

2010-10-31T15:28:00.003+01:00

Nu har jag varit med min bror i det Heliga Landet. Vi har gjort en kristen turistresa. Jo, jag har varit där många gånger, men att få göra det med min bror var en stor upplevelse, en resa på flera plan. Vi har rest i Jesu fotspår och jag frågade min icketroende bror hur han upplevde det hela. Han såg det som en intressant historisk resa. Och visst har det varit historia, religionshistoria och det Heliga Landet, är fyllt av sådan historia. Liksom svår nutida historia. Yad Vashem och Betlehem upplevde vi samma dag. Det är två storheter som kräver och tar mycket energi. Yad Vashem är förintelsemuseet där vi som kommer från judisk bakgrund inser att våra föräldrar skulle ha transporterats bort om Hitler hade tagit över Sverige. Museet är nödvändigt. Förintelsen får aldrig glömmas och inga andra krig kan jämföras med detta industriella helvete. Och sedan ned till muren mellan Jerusalem och Betlehem där Palestinierna tidvis och oftast behandlas under all kritik av Israelisk militär. Det är två obegripliga och ojämförbara storheter som vi ändå mötte och måste förhålla oss till.
Hot och försvar där identiteten är den som är hotad. Israel som land. Palestina som eget land. Kan en tvåstatslösning komma till stånd? Kan Israel sluta att bygga på ockuperad mark? Bosättarrörelsen försvårar den politiska lösningen. Kommer president Abbas att klara av att leda Palestina i framtiden?

Det Heliga landet - vad är heligt? Är platserna heliga? Är stenarna heliga? För mig är det Heliga Landet heligt därför att Gud är så påtagligt närvarande genom människorna, genom de som ber i Al Aqsamoskén, genom de som ber vid Västra muren och i synagogorna, genom dem som ber i de olika kyrkorna. Det är människorna som gör landet heligt. Politiken som förs är inte helig. Muren med taggtråd och omänsklig behandling är inte helig. Men Israelen och Palestiniern och alla de övriga som finns i landet är heliga därför att de genom sin religionsutövning där människorna i full respekt för andras tro lever sin egen religion vittnar om den ende Gudens närvaro.

För min bror och mig var det en viktig resa. Han fick en aning av det gudomliga på ett för honom helt nytt sätt och jag fick återvända till en plats som betyder så mycket för mig.

SEMESTER!

2010-10-21T21:06:00.001+02:00

Jag har semester och är åter i bloggossfären den 31/10 om inte förr.