En vanlig lördag.

Idag har jag haft förbönsmässa i S:t Jacobs kyrka. Det blev en fin mässa med ett 15-tal deltagande. jag älskar förbönsmässan, med de skriva bönelapparna, med enkelheten och med Kristus närvarande på ett förunderligt sätt i sakramentet. Jag kan bara innerligt rekommendera alla att vara med om detta. Efter mässan är det alltid kyrkkaffe, längst nere i S:t Jacobs kyrka, i "kaffehörnan". Jonas hade ordant det hela så bra! Tack!

Efter mässan och kaffet gick jag till Storkyrkan. Det var dags för vigsel, en liten vigsel i Själakoret. Något annat var inte möjligt. 16 personer var vi inkluderande brudpar, präst och Håkan Martinsson som spelade på flygeln. Det blev oerhört fint och brudparet med följe gick, efter fotografering i olika konstellationer, iväg för att fira med afternoon tea.

Flera personer (turister) ville komma in i samband med att jag släppte in brudparet. Men jag var naturligtvis benhård. 2 maj gäller. Då öppnar vi för allmänheten och i Storkyrkans kyrkorum ser det nu ut som en arbetsplats fylld med ställningar. Men, så fint det blir! Jag gläds över min kyrka. Den komer att bli mycket ljusare än vad den varit på länge. Det är ju ca 60 år sedan den rengjordes och renoverades senast.

Efter vigselgudstjänsten var det dags för sorgesamtal. Dödens realitet blir verkligen påtaglig i sådana stunder. Vi talar, som jag skrivit tidigare, alldeles för lite om döden. Den borde vara på var mans tunga jämt för att andra saker ska få lite perspektiv.

Nu ska jag snart gå ut och äta med en god vän för att sedan se filmen Avatar. Jo, trots vad påven säger så ska det bli spännande att se den. Vem vet, kanske håller jag med påven, eller så tycker jag annorlunda?

I morgon firar jag gudstjänst i Bullkyrkan på morgonen (kl 09.00). Det är Stadsmissionens kyrka på Stortorget med många trasiga människor som kommer. Det är ett oerhört viktigt sammanhang. Sedan är det dags för musikhögmässa i S:t Jacob med speciell musik med en ensamble ur S:t jacobs kammarkör. VÄLKOMNA!

Att gifta sig i Storkyrkan.

Just nu talas det med all rätt mycket om kronprinsessan Victorias och herr Daniel Westlings vigselgudstjänst i Storkyrkan den 19 juni. Stockholms domkyrkoförsamling får många frågor. En del svarar vi på, andra hänvisar vi till hovet och ytterligare andra låter vi bara vara. Men, det är klart att vi gläder oss på många plan över denna vigsel. Först och främst gläder vi oss över att det nu är dags för deras vigsel, att kungen och regeringen givit sitt tillstånd! Jo, sådana är ju reglerna, oavsett vad man tycker om det. Jag gläder mig över att brudparet vill dela resten av sitt liv tillsammans, ett liv med mycken uppmärksamhet från omvärlden – ett liv som säkerligen inte blir helt lätt och där de kommer att få bära varandras bördor, som aposteln Paulus skriver i sitt brev till församlingen i Galatien. Och samtidigt ett liv där de har varandra, där de kan hämta kraft av varandra, glädjas med varandra och älska varandra – tills döden skiljer dem åt.

Så gläder jag mig naturligtvis över att vi har fått 3,4 miljoner kronor från kyrkobyggnadsbidraget - ett bidrag som vi får av Stockholms stift liksom de 12 miljoner kronor vi får genom kyrkoantikvarisk ersättning! Dessa pengar kanaliseras genom Stockholms stift, som fått en större summa för bidrag till stiftets olika kyrkorenoveringsbehov, men som kommer från Svenska kyrkan på nationell nivå som i sin tur har fått 460 miljoner kronor av staten för vård av kulturbyggnader.

Storkyrkan har behövt renoveras, rengöras och kompletteras under flera år. Nu har vi, tack vare det kungliga bröllopet, fått den möjligheten och det är fantastiskt roligt! Vi gör det för att det behövs! Vi gör det också för alla de hundratusentals besökare som vi har varje år i Storkyrkan. Det kommer människor, inte bara från hela Sverige utan också från stora delar av övriga världen, som vill se S:t Göran och draken och som kanske inte bryr sig så mycket om huruvida Bernt Notke har gjort skulpturgruppen eller om det är en nederländsk konstnär (Se dagens kulturbilaga i Dagens Nyheter ). De kommer och vill se, vill uppleva kyrkorummet, beskåda Silveraltaret, se en av de äldsta Stockholmsmålningar som finns i Sverige. Men många kommer också för att få tända ett ljus, sitta ned och ana Guds närvaro i den kyrka där reformationen började. För alla dessa rengör vi Storkyrkan liksom för alla som kommer till alla våra gudstjänster för att tillbedja och lovsjunga den treenige Guden. För alla dessa renoverar vi Storkyrkan.

En hel del barn döps i Storkyrkan, några brudpar vigs i kyrkan varje år (förra året var det 11 brudpar och i år är det 11 som är inbokade hittills). En del begravningsgudstjänster hålls också i Storkyrkan. Stockholms stift firar konfirmationsgudstjänster och naturligtvis firas präst- och diakonvigningsmässor i vår katedral.

Men alla par, där en av kontrahenterna tillhör Svenska kyrkan, har rätt att vigas i Storkyrkan. Ni behöver inte bo i Stockholms domkyrkoförsamling. Kostnaden "clearar" vi mellan församlingarna. Vi har alltså s. k. vigselclearing. Är man med i Svenska kyrkan ska man kunna gifta sig gratis i någon av Svenska kyrkans församlingskyrkor.

Man behöver således inte vara kunglig för att få gifta sig i Storkyrkan. Det gäller bara att finna en vigseltid och det gör man lämpligast genom kontakt med vår kyrkvaktmästare Lena Landqvist (lena.landqvist@svenskakyrkan.se). Välkommen att boka vigsel enligt de förslag Lena har!

Ps: Vår andra kyrka - S:t Jacobs kyrka är också en underbar vigselkyrka!!! Ds.

Burka, Niqab...kors?

Diskussion förs just nu i Sverige om detta med burka eller niqab. Ska muslimska kvinnor få gå klädda i dessa plagg? Burkan täcker hela kroppen sånär som att man kan ana ögon bakom ett nät i ansiktshöjd. Niqab är en dräkt som täcker allt utom ögonen. Ingen av våra partiledare (hur är det med Sverigedemokraterna?)tycks vilja lagstifta mot bärandet av dessa kläder. Det är rätt! Det måste få finnas en frihet att uttrycka sin religiösa övertygelse också i klädessammanhang. tack och lov har turbandiskussionen gällande SL:s personal ebbat ut för länge sedan och en SL-anställd kan idag bära turban ( t ex sikherna). I Frankrike, inte minst i skolsammanhang, verkar det betydligt tuffare. Där får man sannerligen inte gå klädd hur som helst. Inte ens ett kors får en elev bära synligt (åtminstone har man resonerat om att lagstifta just så, minns inte i skrivande stund om den lagen gått igenom). Religionsfrihet måste få innebära klädesfrihet. Samtidigt, och med risk för att säga emot mig själv, måste varje enskilt företag få avgöra hur man vill att personalen ska vara klädd. Somliga har uniformer, andra lägger sig inte i klädseln så länge den inte är extrem på något sätt. Man kan tänka sig att det finns sammanhang, företag, daghem etc. där man vill att personalens ansikten ska synas helt och fullt. Å andra sidan kan man tänka sig att det finns motsvarande platser där man inte bryr sig och där de som arbetar och de som tar emot omsorg, barn t ex, är vana vid att möta kvinnor som har täckta ansikten.

Låt oss ha ett öppet klimat i Sverige där både Niqab och kors får synas i olika offentliga sammanhang och låt oss aldrig glömma att bakom slöjor av olika slag döljer sig vanliga kvinnor som oftast av fri vilja valt att klä sig som de gör.

Börjar man förbjuda t ex Niqab i Sverige dröjer det säkert inte länge innan vi vandrar på franska vägar och anser att kors inte bör bäras synligt i skolan. Det luktar religiös intolerans.

Aftontankar efter en resa...

Så var vi åter från det Heliga Landet med erfarenhet av den förfärliga muren som klyver, hindrar, försvårar, omringar, förnedrar och med erfarenhet av att se och höra om de stora bosättningarna på ockuperat område. Hur kan man? Samtidigt måste israelerna få leva inom erkända gränser, inte ständigt vara hotade. Många av de kristna lämnar Palestina. De orkar inte vara kvar och inte heller i Israel. Den kristna närvaron är viktig, hur kan man skapa ett sådant klimat att de kristna stannar? Jerusalem kokar av olika åsikter, olika inriktningar, olika trosuppfattningar. Det finns inga enkla lösningar? Staden är den mångreligiösa staden. Vem har rätt? Vem har fel? Min tro är att ingen har rätt, ingen har fel. Gud har många vägar! Jag får vandra min väg, gå tidigt på morgonen till gravkyrkan, lyssna till de olika liturgiska sångerna, knäböja vid de kristnas allra heligaste plats, bedja till Jesus Kristus den korsfäste och Uppståndne. Sen kan jag ändå inte låta bli att också bedja vid Västra muren tillsammans med mina judiska bröder och systrar. Jag stod där och bad med huvudet lutat mot muren och jag kände åter igen en stor samhörighet med dem och med min judiska broder Jesus.

Vi var några som for upp till Galiléen. I två dagar åkte vi runt, såg de platser där Jesus sägs ha varit, mötte lärare och rektor i en kristen skola med många muslimer i Nasaret. Firade mässa på saligprisningarnas berg och vid Primatkyrkan. har Jeus varit på alla dessa platser? Vet inte och det är inte så viktigt. jag påminns om att Jesus undervisade, att Jesus delade ut bröd och fisk, att Jesus var en nasaré, att Jesus var en historisk person. Den påminnelsen är det viktigaste.

Tina Haettner Blomquist var vår guide i Galiléen. Hon var strålande och många goda samtal fördes om viktiga ting. Tack Tina för fantastiska dagar!!

Nu är jag hemma igen tillsammans med alla andra i resesällskapet. Jag önskar att Stockholms domkyrkoförsamling ska än mer bli en dialogförsamling där religionsdialog, ekumenisk dialog och annan typ av dialog ska stå högt i kurs.

Stockholms domkyrkoförsamling är i år för första gången medansvarig för Pridehouseverksamheten under Pridefestivalen. Det handlar om seminarier i Kulturhuset. Ett sådant ansvar är också en del i dialogtänkande.

Världen är komplicerad! Men har det någonsin varit bättre?

En mosaik snarare an smaltdelgel!

Sadan ar staden Jerusalem. Den bestar av olika trosinriktningar, olika religioner, olika livsasksadningar. Det mesta tycks finna plats har. Den gamla staden ar indelad i kvarter -judiska, muslimska, kristna och armeniska. Samtidigt gar bosattningar och helgedomar in i varandras kvarter. Konflikter ar verklighet trots (eller tack vare)tron pa en gemensam Gud. Daniel Rossing som ar ledare for Jerusalem center for Christian-Jewish dialogue, talar om att vi hela tiden lever 'in between' himmel och jord, himmel och helvete, ost och vast, datid och framtid, minoritet och majoritet. Jerusalem maste 'hanteras' utifran denna plats/hallning av 'in between' - mitt emellan. Det handlar inte om att alla ska vara pa samma satt. Det handlar om dialog, respekt och se hur man paverkas av dessa olika 'delar' av datid och framtid, ost och vast etc, etc. Jerusalem ar baed en sorts mosaik och ett laboratorium. Ja, sannerligen ett laboratorium - ett klassrumslaboratorium dar man lar sig pa olika satt men kanske anda mer och mer. Den judiske direktorn talade om Gravkyrkan som den mest fantastsiska lektionssal for just denna 'in between-hallning.' Sa manga olika ar dar, sa manga olika tillber samtidigt pa olika satt men anda, det fungerar. Vad kan det lara oss i Stockholm om ekumenik, om interreligios dialog? Mitt svar ar: Mycket!

Christmas church

I torsdags motte (beklagar att jag skriver fran en dator dar jag inte har tillgang till prickar och ringar for de typiskt svenska vokalerna)vi de ekumeniska foljeslagarna vid muren som skiljer Jerusalem fran Betlehem. Vi fick hora om edras viktiga arbete som handlar om att stotta palestinierna och genom sin narvaro vara vittnen om vad som sker vid muren och inne vid sparrarna och kontrollerna. Efter att ha gatt igenom till andra sidan fortsatte vi till Christmas church som ar den lutherska kyrkan i Betlehem dar vi bl a traffade Inger Jonasson som ar med och driver ett kulturcentrum som tillhor den lutherska forsamlingen, ett centrum for konst, film och mycket annat. Under belagringen betydde detta center valdigt mycket. Svenska kyrkan ar med och stoder centrat ekonomiskt. Vi besokte ocksa den Gode Herdens skola som ar en flickskola fran lekskolealdern upp till gymnasiet. Mestadels muslimska flickor gar dar. Betlehem ar ju i stort sett en muslimsk stad. Sa manga kristna valjer att lamna Palestina. Man ser inte att man har en framtid i det landet. Nar vi traffade biskop Munib talade han om vikten av att de kristna ska stanna kvar. Palestina och Israel far inte forvandlas till ett kristet 'Skansen' med kyrkor och minnesplatser utan vara ett land dar heligheten ligger i att det finns manniskor som lever sin kristna (och judiska och muslimska) tro.

Igar var vi nagra som gickk upp tidigt pa morgonen och var vid gravkyrkan for att komma in i sjalva gravavdelningen. Den inre kyrkan stangdes nar vi kom for man skule fira massa men vi vantade utanfor och tittade pa andra kyrkor i kyrkan under tiden. Vi satt och mediterade utanfor sjalva gravdelen (alltsa den plats dar Jesus dog och uppstod). Vi horde manga olika typer av liturgier pa en gang. Det var en marklig kansla av olikhet och likhet pa en gang. Allt fick plats i samma sammanhang. En fantastisk ekumenisk vision.

Alla ar har!

Jo, sa kanns det! Alla trossamfund finns pa plats i Jerusalem. Sedan anar jag att det inte ar pa det viset. Men inte minst de kristna kvarteren i gamla Jerusalem sjuder av olika kristna som tillber sin fralsare. Gravkyrkan torde nog vara den enda kyrkan i varlden som har sa manga trossamfund representerade i en och samma kyrka. Och det tycks rada nagon sorts harmoni. Tva muslimska familjer har hand om kyrknyckeln. En familj forvarar den och en familj far hamta nyckeln och lasa upp pa morgonen.

I Gravkyrkan kanns det verkligen att det som ar det viktiga ar att Jesus dott och uppstatt. Det delar man och samsas om pa samma plats.

Men situationen i Jerusalem ar samtidigt knepig. Vem ska bo var? Vem var dar forst? Vems hus ar det?

Vadret ar delvis bedrovligt. Det regnar. Typiskt, nar det var bra vader fram tills denna mandag. Men man har bett om regn och Gud hor bon. Tack och lov!