måndag 30 augusti 2010

Hej alla bloggläsare!

Jag är åter i bloggosfären med nytt inlägg den 6 september (tidigast).

Man märker inte att Du är tandläkare!

En sådan kommentar ger man bara en riktigt dålig tandläkare, en som inte kan sitt arbete, som misslyckas och ställer till det i munnen. Förr tycktes denna typ av kommentar ha varit positiv i förhållande till präster. Han eller hon är så bra och så mänsklig. Det märks nästan inte att han eller hon är präst. Det var en fin kommentar som ville säga något positivt och samtidigt är det ju en förskräcklig kommentar. Visst ska det märkas att en präst är präst. En präst har vigt hela sitt liv, varje andetag, varje sekund, åt Gud. En präst har inte fritid i förhållande till sin vigningstjänst. En präst tjänstgör inte alltid. Vi har faktiskt 40 timmars arbetsvecka sett på en längre period. Samtidigt finns vi naturligtvis tillgängliga när så verkligen behövs också på andra tider. Men vi är präster också när inte prästskjortan är på. Vi har en förpliktelse mot Gud och mot Svenska kyrkan också när vi är "lediga". Därför kan man också ställa höga moraliska krav på präster. En präst kan inte bete sig hur som helst och säga att vederbörande ju gjorde detta på sin lediga dag eller på semestern.

Min företrädare på tjänsten Pastor Primarius Ludvig Jönsson, sa i ett middagstal vid min prästvigning: "Är man så är man". Är man vigd så är man och då är man det för hela sitt liv. Sedan kan domkapitlet frånta en präst rätten att utöva vigningstjänsten och det sker om prästens liv och leverne är sådant att han eller hon har brutit de löften som han eller hon har givit vid vigningen, har brutit sin tystnadsplikt i fråga om sådant som han eller hon har fått veta under bikt eller enskild själavård, på grund av sjukdom eller av annan liknande anledning har förlorat förmågan att rätt utöva vigningstjänsten, eller genom brottslig gärning, på grund av sitt levnadssätt eller på annat sätt i avsevärd mån har skadat det anseende en präst bör ha. Så står det i Kyrkoordningens kapitel 31 paragraf 12.

Men poängen är inte att en präst ska leva sitt liv i enlighet med sina vigningslöften i ständig rädsla att bli av med rätten att utöva vigningstjänsten. Nej, poängen är att en präst ska leva sitt liv, fylld och driven av den Heliga Anden, och i enlighet med de löften han eller hon avgett inför Gud och den samlade menigheten vid vigningsgudstjänsten. Att vigas till präst är något stort och livsomvälvande. Och det får märkas utåt i våra liv. Kanske säger då någon: Man märker att Du är präst! Och då märker man det för att prästen visar på Gud och inte på sig själv.

lördag 28 augusti 2010

Flyktingar eller pensionärer?

Den frågan tycks ställas i en reklamfilm gjord av Sverigedemokraterna. Tack och lov tycks det som att TV4 inte vill sända filmen. Vi får se vad som händer. En helg som denna som i Svenska kyrkans sammanhang handlar om medmänniskan känns det förskräckligt att tänka på deras utspel som säkerligen har en åsiktsgrund hos alltför många människor. Gärna några flyktingar, gärna några invandrare, bara de blir som vi, bara de snabbt lär sig vår kultur, firar jul med julgran, firar påsk med påskägg och firar midsommar och sjunger ”Små grodorna” skuttandes runt midsommarstången. Sverigedemokraterna har en fasansfull syn på flyktingpolitiken och den stinker av det gamla slagordet "Bevara Sverige svenskt". Men också den flyktingpolitik som talar om att flyktingarna ska sändas tillbaka och få en slant "för besväret" är omänsklig - en flyktingpolitik som talar mot amnesti. Jag har skrivit det förr och jag skriver det igen: Vi har råd med en generös flyktingpolitik! Vi har råd med ett mångkulturellt och mångreligiöst Sverige! Vi har råd att ta emot människor från när och fjärran! Låt oss inte spela ut olika grupperingar mot varandra. Pensionärer är värda allt stöd och allt det som både den borgerliga regeringen och oppositionen talar om.

Medmänsklighet talar Bibeln om. I 5 Mosebok uttrycks detta starkt: Förbannelse över den som vränger rätten för invandraren, den faderlöse eller änkan. - Hela folket skall svara: Amen. (5 Mos 27:19) Det handlar om en helhetssyn med ett socialt ansvarstagande för både den ene och den andra. Låt oss leva i linje med detta! Vi får också svara: Amen!

söndag 22 augusti 2010

Och Ordet vart relevans!

Idag firade jag högmässogudstjänst (gudstjänst utan nattvard) för första gången i Slottskyrkan i Stockholms slott. Jag har blivit utnämnd till extra ordinarie hovpredikant och har då att två gånger per år predika i Tessins kyrka som ligger mitt emot Rikssalen.

När man firar högmässogudstjänst blir Ordet ännu viktigare. Som evangelisk luthersk präst är det viktigt att inte slarva med predikan (det är viktigt för alla andra präster och pastorer också). Det förkunnade Ordet måste vara ett befriande och bärande ord. Som präst är jag Verbi Divini Minister - Guds Ords tjänare. Därför måste predikan alltid vara väl förberedd och dessutom kristocentrisk. Samtidigt, och det är den stora utmaningen, måste predikan vara relevant, beröra de människor som sitter i kyrkorummet och som oftast inte är så förtrogna med kyrkans och trons språk. Predikan måste beröra den som kommer till kyrkan, som kanske kommer dit för första gången med lågt ställda förväntningar. Dessa lågt ställda förväntningar ska inte bekräftas. Tvärtom ska den som kommer till kyrkan kunna gå därifrån med en känsla av att hit vill vederbörande komma tillbaka - helst redan nästa söndag. Som predikant är det en utmaning.

Men Ordet ska befria, upprätta, och samtidigt inte bara stryka medhårs. Den som kommer ska få något att leva av under den kommande veckan. Jag kan därför bli sorgsen (minst sagt) när kollegor, i sin iver att göra Ordet relevant, blir banala och platta. Lika förtvivlad blir jag (även om jag hör det mer sällan) när en predikant bara staplar fromma meningar ovanpå varandra och då det fromma språket blir murar oss emellan (Psalm 289 i den Svenska psalmboken).

När nu detta är sagt vill jag också säga att det är svårt att nå alla och vad som är oerhört bra för en är inte lika bra för den andre och vi vet väldigt lite hur Ordet verkar i en människa. Det vet bara Gud och det är, tack och lov, Guds sak även om vi predikanter har uppgiften att predika så väl förberett och så bra som möjligt.

Svenska kyrkan (och jag själv få mig också en släng av sleven) beskylls ibland för att vara politiskt korrekt, som om vi skulle styras av de politiska strömmarna, som om evangeliet är en vindflöjel beroende på om vindarna är blåa eller röd-gröna. Naturligtvis är det belackarna som rallarsvingar kring detta - svingar som aldrig når fram annat än som ett kvalmigt luftdrag som inte berör. När kyrkans präster och biskopar predikar är det, också hos oss, evangeliet som får styra - det kristocentriska som får bära. Sen gör vi det mer eller mindre bra (se ovan). Men det handlar inte om politisk korrekthet utan om det som är vårt uppdrag - att förkunna Guds Ord rent och klart på ett relevant sätt.

Jag hoppas att jag klarade av detta idag i Slottskyrkan!

torsdag 19 augusti 2010

Värna vigselgudstänsten!

Jag gläds över den vigselgudstjänst som vi har i Svenska kyrkan! Det handlar om bibelläsning, bön och lovsång, men också om ord om själva äktenskapet och naturligtvis med möjlighet (som alltid ska utnyttjas) att hålla ett vigseltal. Till kyrkan eller andra platser kommer både brudpar och gäster med förväntningar - oftast högt ställda. Det man räknar med är att få vara med om en högtid, att få ana att livet är större än det vardagsrumsliga - att kyrkan ska ha något att säga som bär också utanför kyrkans väggar. Jo, många söker sig till kyrkan för att få vigas i ett rum som är en fin ceremonilokal. Men, man ska inte underskatta vad de bär med sig i sina hjärtan efter gudstjänsten och man ska inte underskatta vad de upplever i själva gudstjänsten.

Vi präster får inte slarva i förberedelse och genomförandet av vigselgudstjänsten. Vi ska heller inte, menar jag, ställa upp på vilka vigselgudstjänster som helst. Oftas kan man utforma en gudstjänst så att alla involverade är oerhört nöjda. man kan alltid lägga till musik och textläsningar, men det är betydligt svårare att dra ifrån.

På senare tid har så kallade "drop ingudstjänster" aktualiserats där vigseln har gått snabbt och kryddats med lite kyrkliga inslag inkluderande de juridiska nödvändiga inslagen. Även i allsångsprogrammet på Skansen har en kraftigt förkortad vigsel ägt rum, där olika saker skurits ned, talet tagits bort - allt för att rymmas inom de givna 30 minuterarna inkluderande solosånger och psalmsjungande ( programmet/gudstjänsten sändes på webben direkt efter ordinarie tv-sändning den 6 augusti). Jag menar att vi präster inte ska ställa upp på den typen av "snabbvigslar". Vi ska värna vigselgudstjänsten, vi ska visa dess attraktion inom ramen för kyrkohandbokens möjligheter. Det finns en risk att vi "säljer vår själ" när vi drar ned på det som ingår i vår vigselgudstjänst för att vara andra (media etc) till lags.

Nej, låt oss stå upp för det vi har tills vi har en ny handbok. Vi som enskilda präster äger inte vigselgudstjänsten (eller någon annan handboksföreskriven gudstjänst). Den är vår kyrkas gudstjänst!

Låt oss värna den och fira den!

lördag 14 augusti 2010

Politik - det är att vilja.

Det lär vara ett uttryck av Olof Palme - ett uttryck som Hasse å Tage (Hans Alfredsson och Tage Danielsson) drev med i Sveahundsrevyn. Men visst är politik att vilja. Ska då kyrkan vara politisk? Det är klart att den ska och att den är. Kyrkan (och nu talar jag samfundsövergripande) är i hög utsträckning politisk när man utifrån evangeliet står upp för de svaga och marginaliserade, de som är drabbade av naturkatastrofer och krigens elände, de som är drabbade av förföljelser på olika sätt p gr av hudfärg, kulturell bakgrund, sexuell identitet o s v. Predikanter måste i både tal och skrift få stå upp för dessa. Evangeliet ska inte vara en tröstande kudde på vilket vi kan vila vårt huvud. Nej evangeliet om Jesus Kristus är grunden för vårt viljande, grunden för vårt politiska agerande. Men att därifrån gå till att driva ren partipolitik från predikstolen menar jag är fel. Debatt om detta förs i tidningen Dagen (http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=221624). Predikanten ska inte förespråka en viss politisk linje om det inte finns speciella skäl. Jag kan tänka mig att i krigssituationer där kyrkan måste stå upp mot diktatur, förtryck etc, då kan det finnas skäl att faktiskt vara ännu mer politiskt tydlig. Ett exempel på detta kan t ex den anglikanske ärkebiskopen Desmond Tutu utgöra när han under apartheidregimens tid tydligt vågade markera emot detta djävulska förtryck.

Men ska en präst stå i predikstolen och rekommendera gudstjänstfirarna att rösta på nn därför att nn har rätt åsikter, rätt etiskt tänkande etc. Och vad är rätt tänkande etc? Vem bedömer förutom den enskilde? Kyrkan ska vara politisk men inte driva partipolitik.

Låt oss vara skarpa i våra predikstolar men låt oss vara det på evangeliets grund med blicken fäst på Jesus Kristus inte på lämplig riksdagskandidat eller parti!

torsdag 12 augusti 2010

WÅG - You can´t miss it!

De tre versalerna står för Wager, Åstrand och Graden. jag har just varit på en allsångskonsert i S:t Jacobs kyrka en konsert som leddes av vår domkyrkokantor Gary graden, vår biträdande dokyrkoorganist Matias Wager och slagverkaren Anders Åstrand. Det finns bara en sak att säga: "You can´t miss it!" Du måste gå dit och det är imorgon kväll också kl 19.00 i S:t Jacobs kyrka. Det var för mig en underbar stund att få vara med och sjunga kända och okända sånger med Gary som ledde oss alla. Att lyssna till Matias improvisationer och Anders slagverksteknik. Jag bugar av tacksamhet inför Gud som kallat dessa män att göra det de gör.

Gå iväg i morgon kväll till S:t Jacob!

You can´t miss it!

onsdag 11 augusti 2010

"Döden tänkte jag mig så..."

Bo Setterlinds dikt känns säkert igen av många. Döden är ständigt aktuell även om vi tycks glömma bort att vi är dödliga. Egentligen, för att fortsätta att citera lyriker, är vi bara en liten "blåsa i Guds Andes glas" (Aniara av Harry Martinsson). Samtidigt är vi insatta i ett stort, ja ett evigt sammanhang som har med Gud att göra. Vår kropp är ett Guds Andes tempel (1 Kor 6:19) och därmed något heligt. Men vad gör vi med kroppen den dagen den inte längre har någon funktion? Hur ordnar vi det för oss efter livets slut? Många fyller i s.k. "vita arkiv" där man skriver ned sina önskemål om begravningsform, psalmer, begravningsförrättare etc. Det är oerhört bra och underlättar för de anhöriga. Andra överlämnar begravningsplaneringen till de anhöriga. Ni får göra hur ni vill. Jag bryr mig inte så länge det blir bra för er. Och så kommer dödsdagen och dödsdagar kommer alltid olämpligt. Döden går alltid före och stör all planering. Men i dagens Sverige finns det en alltmer påtaglig risk att döden inte får störa, att döden inte får gå före utan att det hela ska klaras av så snabbt och "smärtfritt" som möjligt. En möjlighet är nu att kremera den anhöriga utan några ritualer eller ceremonier alls. Den älskade körs till krematoriet direkt från sjukhuset och sedan kan gravsättningen komma raskt också; kanske minneslund där man vare sig behöver eller får vara närvarande vid asknedgrävningen eller den s k "spridningen för vinden". Man kan också kremera och sprida ute på havet (med Länsstyrelsens tillstånd) eller lägga i askgrav, vilokulle etc.

Det vi i kyrkan vänder oss mot är de s.k. direktarna. Vi menar att vi människor behöver gudstjänsten, behöver få vara kring den älskade, behöver få be, sjunga och överlämna den avlidne i Guds omsorg. Vi behöver begravningsgudstjänsten med kistan som påminner oss om att den döde med hela sin kropp, ligger där och sedan behöver vi påminna oss om att det inte är riktigt hela sanningen i alla fall därför att den döde har fått möta Gud ansikte mot ansikte. Det är prästens uppgift att påminna om detta i begravningsgudstjänsten. Vi behöver begravningsgudstjänsten. Vår hantering av den döde får aldrig styras av hetsig tid eller ekonomiska intressen. En begravningsgudstjänst är alltid kostnadsfri för dödsboet om den döde tillhörde Svenska kyrkan. Hade den döde däremot lämnat Svenska kyrkan, oavsett orsak, är det kyrkoherden i församlingen där begravningen ska äga rum som har att fatta beslut om den döde ändå ska ha en begravningsgudstjänst. Det är ett pastoralt övervägande där många i slutänden säger ja och då tillkommer en kostnad eftersom den döde inte betalat detta genom sin kyrkoavgift.

Men vi, som är medlemmar i Svenska kyrkan, borde värna om begravningsgudstjänsten som i sig är ett framhållande av den enskilde individens värde. Låt Er inte luras in i "direktartänket". Nej, för livets skull, för den sörjandes skull, är det viktig med gudstjänsten. För den dödes skull då? Den döde klarar sig lika bra ändå. Vi kan inget göra för den döde. Det kan bara Gud, men vi kan visa vördnad för kroppen, för individen och vi får överlämna den döde i Guds gränslösa omsorg.

lördag 7 augusti 2010

Himmelskt vatten.

Jo, jag tycker rubriken passar bra när jag sitter i mitt arbetsrum hemma på Prästgatan i Gamla stan och skriver dessa rader. Regnet fullständigt häver ned. Jag vet att det är bra för naturen och jag gläds med den för skapelsen har sannerligen suckat och våndats i väntan på det regn som så väl behövs. Samtidigt sörjer jag med alla barn och ungdomar som drabbas av regnet. Varför kan det aldrig regna på natten och vara varmt och skönt på dagen? Varför kan aldrig vädret vara lagom? Kanske beror det på oss - att vi är med och miljöpåverkar och dessutom för det mesta i negativ bemärkelse?

Himmelskt vatten östes också tidigare idag på Oscars huvud. Oscar är drygt 4 månader gammal och han döptes idag i S:t Jacobs kyrka. Det blev ett oerhört fint dop - också beroende på att dopet var så viktigt för Oscars pappa som varje dag ber för sina barn.

Kommer då Oscar till Gud när han dött en gång om väldigt många år (hoppas att Oscar blir riktigt gammal och får ett bra liv)? Räcker det med dopet? Är dopet nödvändigt för att "bli salig"? För Martin Luther var dopet oerhört viktigt och så är det också idag. Dopet är en port in i det kristna livet, en port som leder in på helgelsens väg - en väg som vi och Oscar sedan har att vandra med stöd av faddrar, föräldrar, syskon och församling. Dopet är ett av Svenska kyrkans sakrament - ett tecken som synliggör det osynliga, synliggör Guds nåd. Men är dopet nödvändigt för att Gud ska älska, för att Gud ska bry sig om, för att Gud alls ska engagera sig?

Om en stund ska hustrun och jag äta middag med två judiska vänner. De är naturligtvis inte döpta. Om dop krävs för att Gud ska bry sig, älska och engagera sig i människan, kommer de naturligtvis inte till Gud i slutänden. Gud bryr sig inte om dem. Jo, jag vet ju att de tillhör det judiska folket men deras roll var väl mest att föda Messias, d v s Jesus, och nu har de spelat ut sin roll och den kristna kyrkan har ersatt dem. Gud har lämnat det folket och nu gäller det att vara döpt för att det inte ska gå åt "pipsvängen".

Vilket fasansfullt resonemang! Möjligen skulle Luther ha instämt. Han utvecklade en dåtida antisemitism som kom till fullt uttryck i skriften "Om judarna och deras lögner" som också Adolf Hitler hade som teologisk grund för förintelsen. Tack och lov består förbundet med judarna med den manliga omskärelsen som förbundstecken. Vi som vill vara kristna får döpas som ett tecken för oss på Guds kärlek, Guds förbund med mänskligheten slutet på korset. När Oscar döptes påmindes han om att Guds kärlek trotsar allt; trotsar synd och död. Vi som är döpta får påminna oss om att vi är älskade med en kärlek, Guds kärlek, som inte började vid dopögonblicket utan som har funnits där för var och en av oss sedan vår tillblivelse.

Men våra halvsyskon muslimerna? Hur går det för dem som tror på Allah? Allah betyder ju Gud. Vi har, som bekant, samma Gud och Guds vägar är outgrundliga. Jo, jag vet att en del säger att muslimer inte har någon Gud. Enfalldigt! Gud är större än våra försök att begränsa Gud. Måste en muslim döpas för att bli salig? Jag vet inte. Jag vet bara att dopet är Guds himmelska kärlekstecken - en påminnelse om den gränslösa nåden, den nödvändiga nåden, som jag skrev om i mitt förra inlägg. Jag fortsätter att döpa dem som vill döpas oavsett bakgrund. Och döper jag en mer medveten person (är man 4 månader är man inte så medveten...) handlar också dopet om rening från synden. När jag döpt konfirmander och vuxna har jag undervisat mycket om detta eftersom dopet blir ett grundläggande reningsbad där synden tvättas bort. "He washed my sins away", som det står i en negro spiritual.

Ja, dopet är något underbart - en gåva som vi fått att använda och en gåva som vi fått att leva i.
Att leva i sitt dop är att medvetet, dag för dag,fördjupa sitt gudsförhållande och leva ut det gent emot sin medbroder och medsyster.

Dopet är fantastiskt! Det är himmelskt vatten!

torsdag 5 augusti 2010

Den nödvändiga nåden.

Jo, jag bekänner gärna offentligt: Jag är inte Guds bästa barn! Jag är en syndare!

Men, som den tidigare biskopen Bo Giertz sa: Kyrkan består av en skara förlåtna syndare. Det är just så det är! Jag behöver Guds nåd, jag bärs av den varje dag, varje stund. Det är till syvende och sist det enda jag helt kan luta mig mot i mitt liv. Av mig själv förmår jag inte särskilt mycket och inför Gud kan jag inte komma med någon, skryta med något. Nej, jag är en syndare - helt och hållet beroende av vad Jesus gjort för mig genom sin död och sin uppståndelse. Martin Luther håller fram den för Svenska kyrkan och andra reformatoriska kyrkor livsviktiga tesen: På en gång syndare och rättfärdig. Det handlar om nåden, nåden allena.

Då finns ingen onödig nåd (några talar om att ta emot nåden i onödan). Det finns bara den nödvändiga nåden - för både katoliker, lutheraner, reformerta, anglikaner, ortodoxa och alla andra kyrkliga och för alla som ställt sig utanför kyrkan. Det finns bara nåd - Guds översvallande nåd, den oändliga nåden som vi får öppna oss för. Den nåden, den korsmärkta nåden, är nödvändig för mig och jag vill bestämt hävda att den nåden också är nödvändig för Dig!

Den nåden ger mig kraft att orka vidare dag för dag, stund för stund - mitt i allt och ibland trots allt.

I den nåden får vi vila oavsett allt!

Tack Jesus Kristus för det!

tisdag 3 augusti 2010

Ett nytt bud!? En ny utmaning?

Sexualitet är ett viktigt ämne inom våra kyrkor och diskussionens vågor tycks gå heta och bibel och kyrkotradition och förnyelse och tolkning slås i huvudet på debattörerna. Här tycks det gälla att vinna i övertygelseförmåga. Varför lyssna i ödmjukhet? Varför alls tolka den andre utifrån det allra bästa (Martin Luther menade faktiskt att man skulle tolka allt till det bästa)? Nej skopa gärna ned oliktänkande. Hacka gärna på den andres kyrka. Vi kan ladda lite till. Om katolska kyrkan finns både det ena och andra att säga, liksom om Svenska kyrkan, om baptister och pingstvänner, Missonsförbundare (Svenska Missionskyrkan) etc, etc. Låt oss ställa till med ett rejält bråk och hävda vårt eget som det allra bästa och de andras som det allra sämsta. Ni som inte tillhör Svenska kyrkan är i så fall papister av värsta sort, väl värda att försöka omvända, för att inte tala om alla "frimicklare" som är helt ute på villospår. I Svenska kyrkan har vi den rätta tolkningen av allt och alla ni andra har fel...

Nej, jag ironiserar naturligtvis i sorg över att ekumenik tycks vara så svårt ibland, att den respektfulla diskussionen där man lyssnar till varandra, ställer frågor, funderar, låter sig inspireras i god stolthet över det egna, att allt detta alltsom oftast tycks vara långt borta.

Kära katoliker, kära pingstvänner, kära baptister och missionskyrkliga, kära alla andra som delar tron på den treenige Guden med oss i Svenska kyrkan. Tänk vad vi skulle kunna göra tillsammans i det sekulariserade Sverige. Tänk vilket vittnesbörd vi skulle vara om vi, i vår mångfald och olikhet kunde stå upp och på olika sätt och med olika trosbakgrund och tolkningstradition vittna om Jesus Kristus vår gemensamme Herre. Jesus manifestationen är ett bra försök som kan utvecklas än mer. men det finns mer att göra och vi är kallade till systerlig och broderlig kärlek där vi ser på varandra med kärlekens ögon istället för med kniven-i-ryggen-attityden. Ekumeniken i Sverige borde kunna utvecklas än mer. Låt oss glädjas åt varandras kyrkor även om vi inte delar alla beslut och alla dogmer etc, etc.

Svenska kyrkan har ca 6 miljoner medlemmar även om inte så många är regelbundet praktiserande Samtidigt är det en väldigt, väldigt stor skara som går i en svenskkyrklig gudstjänst någonstans i Sverige. Vi kan bli fler och borde bli fler. Det är vår utmaning - inte minst i förkunnelsesammanhang.

Så finns det en del so inte känner sig hemma i Svenska kyrkan och som väljer att konvertera och då oftast till den Romersk Katolska kyrkan. Jag gläder mig med konvertiterna att de har hittat ett andligt hem och önskar dem all välsignelse. Samtidigt vet jag att många har sitt andliga hem i Svenska kyrkan. Dem ska vi vårda och hjälpa vidare på helgelsens väg.

Nej, kära bloggläsare, vi är olika, vi tolkar olika, vi har olika traditioner och synsätt i våra kyrkor men vi har det viktigaste gemensamt: Jesus Kristus - den korsfäste och uppståndne! Och han talar inte om hugg och slag och fördömanden. Han säger: Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar, om ni visar varandra kärlek. (Joh 13:34-35)

Låt oss i en kärleksfylld ekumenik visa att vi är Jesu lärjungar! Det torde imponera och påverka i en värld som inte tycks vara van vid sådant.