onsdag 31 december 2008

Det finns nåd för nya världar...

Det finns nåd för nya världar, mycket större än den här. De orden är hämtade från psalm 285 i Psalmboken. Om några minuter lämnar vi detta år bakom oss. Det är nyårskväll - en kväll fylld av förväntan, fylld av tacksamhet, fylld av ångest, fylld av sorg, fylld av glädje. Allt detta får vi lämna - lämna i den gränslösa omsorgen. Vi får börja på nytt, börja om. Gårdagen med allt vad den innehållit var inte helt oproblematisk. Ekonomisk problematik, krig i Mellanöstern, o s v,
o s v. Allt detta upphör inte om några minuter - men vi får påminnas om nåden, den gudomliga nåden. Gång på gång återkommer jag till den för den är så viktig.

Vår bön får bli med psalmistens ord: Herre, låt din nåd vila över oss, ty vi hoppas på dig.
(Ps 33:22 )

Ett Välsignat Nytt År önskar jag Dig!

måndag 29 december 2008

... och på jorden fred åt dem han har utvalt..?

Vi känner igen orden från änglarnas sång i samband med att en Herrens ängel förkunnade det glada budskapet om det märkliga barnet. Vi har just firat jul och glatt oss över att få lovsjunga Jesus Kristus som den som är fredsfursten.

Men samtidigt kan man fråga: Ska det aldrig ta slut på konflikten i Mellanöstern? När ska Israel och Palestina kunna leva i fred? När ska bombbälten läggas av, de iranska misilerna sluta att skjutas mot Israel? När ska israeliska barn få leka i fred i städerna nära Gaza? När ska israeliska mödrar (och fäder) kunna handla sina grönsaker utan att riskera att bli attackerade från raketramper uppmonterade på palestinska skolgårdar i Gaza? När ska palestinska barn kunna leka i fred och palestinska mödrar (och fäder) kunna handla grönsaker utan att riskera att israeliska bomplan släper sin dödliga last över Gazaområdet? När ska fredens och försoningens tid vara inne? Ja inte hjälper misiler. Det borde både Hamas och Israel inse. Freden får inte ges upp. Samtalen får inte tystna. Kyrkornas protester måste höras så länge våldets och hatets väg är den som beträds.

Kyrkornas världsråd säger idag:
For immediate release: 29 December 2008
Violence against Gaza must stop immediately, WCC general secretary says
The World Council of Churches (WCC) general secretary Rev. Dr Samuel Kobia has condemned "the violence against Gaza" and called on "governments in the region and abroad" to seek the protection of "those who are at risk [...] on both sides of the border". “The deaths and suffering of the last three days are dreadful and shameful and will achieve nothing but more deaths and suffering,” Kobia said in a 29 December statement. He was referring to the “over 300 lives lost, more than 1,000 people wounded, [and] uncounted thousands traumatized” in the Gaza strip as a result of the “bombardment of one of the most densely populated places on earth”. “This must stop immediately,” he added.The statement reiterates previous WCC calls on “the government of Israel and Hamas to respect international humanitarian and human rights law,” and warns that in the present crisis the use of Israeli military ground forces “would deepen the current disaster”. The statement criticizes “policies that rely on cutting off shipments of food, medicine and fuel for 1.5 million Gazans, and on sending rockets across borders at random or ‘surgically’”. As “a terrible period of deadlock and deprivation has now erupted into greater violence,” the statement says, “the tired logic of public officials blaming others while denying their own government’s responsibilities has led to the loss of many lives”.Reiterating a WCC central committee statement of last February condemning the “collective punishment” of Gazans as well as “attacks on civilians in and around Gaza,” Kobia expressed his prayerful hope that “the New Year will bring new courage, new leadership and new commitment to the difficult work of peace in the Middle East”.

The full text of the WCC general secretary statement follows:
Statement on the Gaza crisisThe first word to say to the violence against Gaza is ‘Stop’. Over 300 lives lost, more than 1,000 people wounded, uncounted thousands traumatized, bombardment of one of the most densely populated places on earth… this must stop immediately. Governments in the region and abroad, the Arab League, the United States, the European Union, and the United Nations must use their good offices to see that all those who are at risk are protected, on both sides of the border, and must ensure access for emergency and medical aid. The deaths and suffering of the last three days are dreadful and shameful and will achieve nothing but more deaths and suffering. People around the world are looking for change that brings peace closer in the Middle East. A terrible period of deadlock and deprivation has now erupted into greater violence. Policies that rely on cutting off shipments of food, medicine and fuel for 1.5 million Gazans and on sending rockets across borders at random or ‘surgically’ only confirm how far from the path of peace the current authorities have strayed. To use ground forces would deepen the current disaster. Collective punishment against one’s neighbors is illegal and has no place in building peace. In the countries involved in this conflict, churches and church members are looking to their governments to take up the urgent work of securing a viable future for Palestinians, Israelis and their neighbors. The tired logic of public officials blaming others while denying their own government’s responsibilities has led to the loss of many lives. Governments need now to be accountable for peace.At the beginning of 2008, the World Council of Churches central committee condemned attacks on civilians in and around Gaza, called for all who exercise authority over Gaza including the government of Israel and Hamas to respect international humanitarian and human rights law, and urged member churches to pray and work for a just and lasting peace between Israelis and Palestinians. At the end of 2008, in this season of religious celebrations, it is a tragedy that the same measures are more necessary than ever. Our prayer is that the New Year will bring new courage, new leadership and new commitment to the difficult work of peace in the Middle East.

Rev. Dr Samuel KobiaGeneral SecretaryWorld Council of Churches29 December 2008

torsdag 25 december 2008

Detta är inte allt!

God fortsättning alla bloggläsare! Hoppas att julen hittills varit fin för var och en av Er! Det har det varit för mig också med närmaste familjen, släkt och härliga gudstjänster. Till eftertanke delger jag (för den som orkar läsa) min julottepredikan:

Var detta allt? Var det så livet var tänkt? Var det så livet skulle te sig? Kanske for dessa tankar genom herdarnas huvuden när de låg där ute på fälten och vaktade sin hjord. År efter år hade de gjort samma sak, år efter år hade de blivit betraktade på samma sätt och det var väl så livet skulle te sig när man var herde. Strukturen var given. Lammen och fåren fick styra. Så hade det alltid varit för herdar. Livets rytm styrdes av djurens rytm. Herdarna ansågs på den tiden tillhöra de lågt stående, en sorts utanförvarande samhällsgrupp, ibland jämställda med tjuvar och andra oönskade människor. De var att jämställa med kastlösa i det moderna hinduiska systemet och det är inte otroligt att frågorna åtminstone glimtvis fanns där som ett ifrågasättande innan de åter igen försjönk i tillvarons realitet, kapitulerande inför det rådande systemet. Men, var detta allt? Var det så livet var tänkt? Var det så livet skulle te sig?

Josef och Maria, hade, enligt evangelisten Lukas berättelse, fått ge sig iväg på en tre dagars färd från Nasaret till Betlehem p gr av romerska myndigheters iver att få bättre struktur och bättre ekonomi. Josef och hans gravida tonårsfästmö levde också i ett utanförskap, där Marias graviditet var en katastrof och dessutom obegriplig att förklara på ett hållbart och accepterat sätt. Vi kan bara ana hur Josef reagerade när han blev varse att hans unga fästmö var gravid med någon annans barn och Marias föräldrar Anna och Joakim var säkert förtvivlade. Vad gör man när man lever i ett hårt reglerat samhälle där tydliga strukturer finns för det sociala livet när dessa plötsligt bryts på ett flagrant sätt av ens tonårsdotter – som dessutom skyller på Gud? Maria och Josef hamnade i ett utanförskap genom graviditeten – ett utanförskap där bara Marias oerhört mycket äldre släkting Elisabeth kunde ana något av vad ett sådant utanförskap kunde innebära. Elisabeth var ju så gammal när hon fick sitt enda barn – långt bortom alla normala fertilitetsåldrar med allt vad det innebar av hån och spått och spe. Nu begav sig Josef och Maria till Betlehem, p gr av tvång från den romerska makten och evangelisten Lukas berättar om hur deras utanförskap bekräftas också i Betlehem. Det fanns inte plats för den höggravida kvinnan och hennes trolovade. Ingenstans inom det normala fanns det plats. De var utanför, dömda till utanförskap där det enda som tycktes vara möjligt var en plats på nedersta våningen i ett hus – en våning och plats där bara djur vistades. Halm, krubba, stark djurdoft, smuts – det var platsen för utanförskapet. Sedan 9 månader var livet så förändrat – från innanför till utanför, från trygghet till otrygghet, från säkerhet till osäkerhet. Var det nu så livet skulle te sig? Var detta allt?

Är detta allt? Är det så livet ska vara? Det är en oerhört vanlig frågeställning i dagens Sverige, i dagens Stockholm. Är livet egentligen bara en sorts ekonomisk realitet där somliga har och andra inte har, där somliga förmår klara sig och de sina medan andra är utanför p gr av livets orättvisa, p gr av ekonomiska tillkortakommanden ? Är livet egentligen ingenting annat än en sorts ekonomisk spiral där många kastas hejdlöst mellan hopp och förtvivlan? Handlar då livet egentligen mest om att försöka lyckas; lyckas med studier, lyckas med arbetet, lyckas med kärleksrelationen, lyckas med äktenskapet, lyckas med karriären, lyckas med ekonomin? På Moderna Museet återfinns Peter Tillbergs berömda tavla ”Är Du lönsam lille vän?” som visar ett väldigt grått klassrum med ett antal elever som sitter stilla vid sina skolbänkar som står i snörraka led. Kanske skulle man kunna traverstera Peter Tillbergs målningstitel och fråga: Är Du lyckad lille vän? Klarar Du av att uppfylla kraven som ställs på Dig, de outtalade kraven, de som på något sätt förväntas om Du ska vara någon och inte hamna utanför? Och ändå den brännande frågan som så oerhört många bär på: Är detta allt? Är det så vårt liv ska komma att te sig?

Ängeln visade sig för herdarna – för dem som räknades till de utanförstående. Det var inte som en tröst, inte som någon sorts religiös klapp på kinden och ord om att Du ska se att allt ordnar sig, att det finns en mening med allt. Nej, ängeln visade sig för herdarna som ett budskap om att vi inte är utlämnade till de givna strukturerna, inte utlämnade till de förväntningar på oss själva som vi kan uppfatta, inte utlämnade till livets begränsningar. När ängeln visade sig och talade om barnet som var fött, när änglarna utbrast i lovsång, blev detta till ett svar på längtans fråga, ett svar för herdarna och framför allt; ett svar för oss. Det givna är inte allt! Det finns något mer! Livet har fler dimensioner, det gudomliga engagemanget är inte enbart bortom det begränsade, bortom det vardagliga utan i det vardagliga, i det begränsade. Detta är inte allt!

Men vad gör vi då av vår egen längtan, den som finns där och som inte handlar om fler julklappar, mer julmys, mer skinka och köttbullar, mer mänskliga relationer – utan en längtan bortom allt det glittrande och blinkande, en längtan bortom all yta? Är svaret på våra livsfrågor - bättre jobb, mer lön, fler relationer? Ja, det kan vara en del av svaret men ändå inte hela svaret och inte det mest hållbara därför att frågan om detta är allt också ställs av dem som har allt och har gjort allt.

Det berättas om en man på ett oerhört stort företag som var anställd på lagret där han slet och jobbade. Han drömde om att komma upp sig i tillvaron och få börja som ansvarig på avdelning ett. Han bad intensivt till Gud om den karriärmöjligheten och Gud svarade genom att mannen blev tillfrågad om just det arbetet. Efter flera år där började mannen längta efter förändring i livet. Han drömde om att komma till avdelning tre på företaget och bli chef där och bad intensivt till Gud om hjälp med sin karriär och Gud svarade genom att mannen blev tillfrågad om just det arbetet. Åter igen gick det några år och mannen började drömma om att bli vd på företaget och han bad intensivt till Gud om den möjligheten och Gud svarade genom att mannen blev tillfrågad om just det arbetet. Nu var mannen lycklig – tänk vilken karriär. Han satt i toppen för hela företaget. Men, efter ett antal år som vd för företaget förstod han att det fanns något ännu finare och det var att vara som Gud själv och därför bad han intensivt till Gud om att få bli som just Gud själv. Och Gud uppfyllde mannens bön - och genast var han tillbaka på lagret längst ned i källaren.

Gud blir människa i ett utanförskap – i ett litet palestinskt flyktingbarn – längst ned på den sociala skalan. Det handlar om inkarnationens mysterium där himlens och jordens skapare, alltings ursprung och mål möter oss i det allra mest vardagliga, i det allra enklaste, utan glitter, utan det stiliga, bortom allt vad makt och myndighet heter. Detta är en så oerhört viktig del av det underbara och fantastiska med kristen tro på Gud och som skiljer oss markant från alla andra trosåskådningar. Det gudomliga möter i det vardagliga där det inte handlar om ekonomi, om att ha och göra och klättra utan om en inre karriär – en inre karriär som handlar om fördjupning på ett sådant sätt att våra ögon öppnas så att vi kan se att tillvaron inte är reducerbar utan att Gud själv bryter igenom också där vi tror att det inte är möjligt, också där känslan av utanförskap kan vara påtaglig, också där misslyckandet kan trycka ned oss. Julmorgonens budskap till Dig är: Du behöver inte vara lyckad, du är inte utanför, du är innanför – innanför Guds gränslösa kärlek, innanför Guds gränslösa omsorg. Inte ens i den svartaste natten i ditt eget liv är Du övergiven. Gud är där. Gud är här. Livets vardagliga strukturer är inte allt. Och som Selma Lagerlöf har uttryckt det: Detta ska du komma ihåg, för det är så sant som att jag ser dig och du ser mig. Det är inte på ljus och på lampor, som det kommer an, och det ligger inte vikt vid måne och sol, utan det, som är nödvändigt, det är att vi äger sådana ögon, som kan se Guds härlighet. ( Den Heliga Natten).

Ära vare Fadern och Sonen och den heliga Anden. Såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet. Amen.

tisdag 23 december 2008

Frid över jorden Herren bjöd.

Frid över jorden Herren bjöd. Så slutar psalmen "Härlig är jorden" (Psalm 297 i den Svenska Psalmboken). Idag har jag upplevt den friden. Strax efter kl. 10.00 infann jag mig sedvanligt hos mina "extraföräldrar" Maj Britt och Ingmar. De är fantastiska Varje år sedan ca 18 år tillbaka har jag kommit till dem i deras hem. Första tiden bodde de i villa och nu bor de i en oerhört fin lägenhet i ett bostadsområde på Lidingö. Varje år står krubban framsatt (lagom tills jag kommer påstås det) och i år fick jag den stora äran att lägga Jesusbarnet i krubban. Maj Britt och Ingmar skapar en miljö där man känner Guds närvaro så påtagligt. De lever verkligen som vi andra lär. De bryr sig om, de tar hand om, de håller kontakt, de ordnar och donar trots att Maj Britt knappt kan se och Ingmar har det tufft med ryggen. För mig betyder stunden hos dem så ofattbart mycket!! Inte bara det att jag får väldigt goda hembakade kakor till kaffet, jag känner mig också fri tillsammans med dem, fri på ett sådant sätt att jag kan dela det som trycker mig och det som gläder mig. En sådan delandets stund fick jag idag, vid krubban, med kaffe och hembakade kakor. Kl. 10.00 varje 23 december börjar julen för mig. Frid över jorden Herren bjöd.

Sen kom döttrarna hem. Det är alltid roligt och vi hjälptes sedvanligt åt att klä julgranen. Sedan barnsben har jag varit med om att gömma tomtar i granen och den traditionen har jag fört vidare till barnen som lätt motvilligt gör sin far till lags gällande tomtegömmande och tomteletande. Efter granklädande med prydnader allt ifrån änglar och glaskulor till flaggspel (prideflaggan har äldsta dottern bidragit med) pryder vår gran, fast frågan är om allt detta pryder julgranen, ibland kallar vi den "fulgranen" för all den massa olika julgransprydnader som översållar grenarna, nåväl - efter allt detta är det dags att sätta upp krubban. Så också i år. Vi har en krubba med figurer från Frankrike, figurer som utgör en fransk bondby. Vi har någon sorts tävling om vem som lindar upp Jesusbarnet, Josef och Maria ur det papper i vilket de vilar. I år vann yngstingen och var nog lite glad över detta.

I Gamla stan finns sedan fyra år en tradition med julkalender i mer levande form. Olika fönster i Gamla stan öppnas med olika mer eller mindre kända personer med knytning till Gamla stan. Trumpetaren X:et blåser in varje lucköppning och idag gjorde han det för 94:e gången. Gunilla Lundell sjöng och jag talade om de tre herdarna som återvände från krubban och om deras resonemang och vad de gjorde. Det var roligt och många var samlade på Brända tomten för att lyssna.

Det är lite speciellt med julen - minst sagt. Nu önskar jag att alla mina bloggläsare ska få en riktigt God och Välsignad jul där orden från psalm 297 ska förverkligas: Frid över jorden Herren bjöd.

måndag 22 december 2008

Blodtrycksfall och Gudomligt handlande

Jag var med hustrun och överlämnade en blomma idag hos en gammal prästfru. När vi satt och förde ett trevligt samtal kände jag hur jag började må sämre och sämre. Jag tog mig ut ur lägenheten alldeles kallsvettig och illamående och sjönk ned på en stol i trapphallen. Blodtrycksfall hade drabbat mig. Turligt nog tog både hustrun och en läkare hand om mig. Läkaren bodde i bostaden bredvid och kom som av en gudomlig skickelse förbi, tog pulsen, ordnade vatten åt mig och var allmänt omhändertagande. Jag kvicknade till efter ett tag. Men upplevelsen var förfärlig. Jag vet inte varför jag fick det. Kanske kan för mycket kaffe (har fått en espressomaskin i födelsedagspresent så det blir (för-)mycket espresso) vara orsak?

Jag är tacksam när Gud skickar goda människor i ens väg. Vi borde vara mer uppmärksamma på detta, få upp ögonen för Guds handlande också i det vardagliga. Det är ju en del av julens budskap.

Gud, öppna mina ögon för Din härlighet - också i min vardag!

söndag 21 december 2008

4:e advent

I morse var jag i högmässan i Lidingö kyrka. Lidingö är fortfarande min boendeförsamling även om jag naturligtvis känner en oerhörd samhörighet med Stockholms domkyrkoförsamling. Den är min församling trots att jag inte bor i den. Jag tror man kan skilja mellan tre olika typer av församlingar: 1) Den församling där man bor. 2) Den församling som finns där man arbetar och 3) Hjärtats församling. I mitt fall sammanfaller 2 och 3. Jag känner mig verkligen som sammanlänkad med Stockholms domkyrkoförsamling - inte bara för att jag arbetar där utan för att jag älskar de tre kyrkorna, känner mig hemma där och trivs med gudstjänstlivet och musiklivet.

Och samtidigt var det roligt att vara i Lidingö kyrka med en hoper konfirmander och ett antal andra. Prästen Leif predikade fint och en av koristerna sjöng varmt och vänligt. Jag såg några församlingsbor som jag känner sen min prästtid på Lidingö och gladdes över att de fanns på sina sedvanliga platser.

Efter den fina Mariagudstjänsten for jag med min lilla familj till Skansens julmarknad ( se fotot som jag lyckats lägga på bloggen. Så såg vi ut medan vi fortfarande stod ut med kylan). Förutom att vi saknade tunnbrödstillverkningen var allt som det ska. Vi åt sotare och annan fisk och våfflor och tog lotter (en av döttrarna vann vinstgrupp 1 på chokladlotteriet. Vilken lycka!!!).

Efter julmarknaden tog hustrun och jag Djurgårdsfärjan över till Skeppsbron och gick till Storkyrkans julkonsert. Karl-Magnus Fredriksson, Storkyrkans kör och Domkyrkoförsamlingens gosskör sjöng underbart och Håkan Martinsson spelade ljuvligt på orgeln liksom en av Frälsningsarmens musikkårer bidrog på ett härligt sätt.

Årets mörkaste dag blev en ljus dag! Tack gode Gud!

lördag 20 december 2008

Smörgåsbord och kristendom?

Jag tycker om julbord (smörgåsbord) men det räcker att äta julbord någon eller några få gånger per år. I dag ska jag iväg med hela min lilla familj och äta julbord med en av mina bröder och hans familj Det ser jag fram emot och jag försöker ibland att tänka på journalisten och författaren Cecilia Hagens råd om att inte äta för mycket bröd och att hoppa över sillen så man inte dricker för mycket (lättöl)... Då orkar man inte tillräckligt av allt det andra. Fast jag misslyckas med denna hållning nästan varje gång för både sill och bröd är så gott!

Smörgåsbord eller julbord är en sak och kristen tro är något annat. Bitte Assarmo som är kulturskribent och debattör skriver i tidningen Världen Idag att kristendomen inte är något smörgåsbord och jag håller sannerligen med henne i det påståendet. http://www.varldenidag.se/index.php?option=com_content&task=view&id=3459&Itemid=29 Kristendomen har utvecklats genom kyrkohistorien. Den börjar med Paulus och Petrus. Jesus själv var ju inte kristen och hade inga planer på att konvertera. Jesus själv talade mest om Guds rike. Med de första apostlarna förändrades förkunnelsen och kom att handla om Jesus Kristus själv. När de första kristna började kallas något annat än Nasaréer och att de var på "den vägen" var det viktiga en enda sak - att Jesus Kristus var korsfäst för vår skull och att han har uppstått igen ifrån de döda. Sida upp och sida ned i de paulinska breven i Nya Testamentet återkommer detta. Det handlar sannerligen inte om något smörgåsbord.

Men, att som Bitte Assarmo och många andra, förvandla kristendomen till en sorts tablett som man måste svälja rakt upp och ned eller ett paket med färdigt innehåll som definieras av fundamentalister, det är ett förhållningssätt som känns väsensfrämmande för mig och många teologer i kyrkans sammanhang. Kristen tro har Kristus i centrum! Det är det viktiga. Jesus Kristus som är Gud som möter oss på ett unikt sätt i en människa - det vi nu får påminna oss om och fira om bara några dagar. Att som Bitte Assarmo försöka skapa den rene Jesus, är att säga att man vet precis hur man får avbilda Jesus Kristus. Min fråga till Bitte Assarmo blir då: Var Jesus ung, utan skägg, äldre med skägg, var han ljus, var han mörkhyad, hade han blå ögon, bruna ögon, rak eller krokig näsa o s v, o s v? Jo, jag vet att frågorna är fåniga men hela denna diskussion om hur man får avbilda Jesus Kristus, när man inte är ute efter att häckla honom, blir genant. Ingen av oss vet hur Jesus såg ut. Både i Elisabeth Ohlsson Wallins bilder liksom i utställningen Uppenbar(a)t, liksom i Velasques, Caravaggios, Kyhlbergs och andra seriösa konstnärers bilder möter jag Jesus Kristus om jag vågar öppna mig för tavlans och fotografiets budskap.

Varför är det så svårt för fundamentalister att se att Jesus Kristus, sann Gud och sann människa, inte går att fånga in på en bild utan att bilden just är en bild för Honom vi älskar, Honom vi vill följa, Honom som möter oss på så många olika sätt och som finns mitt ibland alla dem som samlas i Hans namn?

Det handlar inte om att Kristendomen skulle vara ett smörgåsbord. Det handlar om att Jesus Kristus är vägen, sanningen och livet - och det går inte att fånga in med fundamentalistiska renhetsprinciper!

fredag 19 december 2008

Josef - en förebild

Ibland tänker jag på Josef. Han fick vara den jordiska pappan åt Jesus. Samtidigt var han utanför. han hade inte mött ängeln Gabriel på samma sätt som sin trolovade(även om han i drömmen mötte en ängel som sa åt honom att inte skilja sig från Maria). Han måste under hela Jesu uppväxt ha grupplat över den märklige sonen som han bara fick acceptera trots att han inte själv ville ha barn från början. Ibland kan jag tycka synd om Josef som på sätt och vis var utanför hela tiden och som bara fick finna sig. En märklig situation som formade en märklig man.
Josef var lyhörd för Guds vilja utan att helt förstå. Han får också vara en förebild för mig. jag måste bli ännu bättre på att vara lyhörd för Guds vilja utan att alltid helt förstå.

torsdag 18 december 2008

1+1+1+1=1

Det är sannerligen inte lätt för de centrala cityförsamlingarna att fungera i enlighet med Kyrkoordningen. Gudstjänst, undervisning, diakoni och mission är församlingars viktigaste uppgifter. Gustaf Vasa församling och Adolf Fredriks församling har, på sikt, svårt att helt och hållet uppfylla sina församlingsfunktioner och önskade bli sammanslagna. Naturligtvis kan de inte bära varandra. Det blir en blind som leder en blind. S:t Johannes församling har förbättrat sin ekonomi och omstrukturerat församlingen med Stefanskyrkan som främsta gudstjänstkyrka. S:t Matteus församling räknar med utvidgning och har en bra ekonomi och bra struktur. Dessa fyra församlingar har av stiftsstyrelsen slagits samman till en församling - Norrmalms församling. Jag tror på den sammanslagningen och jag önskar fler sammanslagningar. Så länge den lokala kyrkan finns där med sina engagerade medarbetare, både ideella, förtroendevalda och anställda kommer kyrkan att upplevas lokal av de församlingstillhöriga och samtidigt ha starkare "slagkraft" i form av ekonomiska och personella resurser. Vi behöver inte vara rädda för större pastorala enheter så länge som den lokala församlingskyrkan finns där med öppna dörrar och gudstjänster, undervisning, diakoni och mission. Var kyrkoherden sitter spelar inte så stor roll liksom inte heller var kyrkorådet sammanträder. Låt kyrkan "blomma" i kraft av kyrkans Herre och med hjälp av jordiska resurser Det är det viktiga!

Vi måste skilja mellan tradition och uppdrag och uppdraget är det riktigt viktiga. Jesus säger: "Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut." (Matt 28:18-20)

onsdag 17 december 2008

Röja väg!

Denna vecka har som tema: Bana väg för herren. Det låter som snöröjning. Kanske en konstig bild när vi nu med stor sannolikhet får en grön jul i Stockholm. Men jag tänker mig att när det finns snö finns det olika sätt att röja på. Man kan skotta med olika skyfflar, man kan ha snöslunga, man kan ploga med mer eller mindre stora plogar. Kanske är det så också med vägröjning för Herren. Det finns många olika sätt, många olika typer av "röjningsalternativ". Jag hoppas att jag själv, nu och framgent, inte minst i jul när våra kyrkor är fyllda av människor som längtar efter något mer än allt det vanliga, ska få vara med och röja väg, bana väg för Jesus Kristus - på det sätt som Herren har kallat just mig till - precis som alla andra i kyrkans tjänst får göra det på det sätt som Herren kallat dem till. Bara vi röjer väg!

måndag 15 december 2008

Vägen framåt!

Jag har senast idag blivit påhoppad av en f d kyrkoherde som menar att jag "inte har mött den Helige" (Gud). Den typen av påhopp är pinsamma. Särskilt när de kommer från kristet håll. Jesus ber i sin översteprästerliga förbön i Joh 17 att vi ska bli ett. Ekumenik är viktig och vi får vandra på vägen mot enhet med vår gemensamma Herre. men enhet och att tro identiskt, tycka identiskt lika etc är inte samma sak. Enheten i Jesus Kristus måste vara en enhet i mångfald - inte en enhet i enfald. Men däremot är respekt viktigt - respekt för olika åsikter. Samtidigt kan den inomkyrkliga respekten inte gå så långt att kyrkans ordning överträds. Men att beskylla varandra för olika saker som man rimligen inte kan ha en aning om - det är lågvattenmärke. Nå väl. Jag tror på dialog och delande i ömsesidig respekt med Jesus Kristus själv närvarande mitt ibland oss. Det är vägen framåt! Må jag själv också bli ännu bättre på detta!

söndag 14 december 2008

20 år i S:ta Clara och 40 år som präst

Jag måste medge att jag är imponerad över allt det arbete (både gudstjänst, diakoni, undervisning och mission) som bedrivs i S:ta Clara kyrka. I dag var jag med på en gudstjänst där vi bl a firade att domkyrkokomministern Carl-Erik Sahlberg varit präst i 40 år och i S:ta Clara i 20 år. Det är värt att fira tyckte jag och nästan en helfylld S:ta Clara kyrka. Carl-Erik predikade om att han inte kände igen sig själv (han höll fram ett ungdomsportträtt från prästvigningen), inte kände igen den kyrka som han prästvigdes in i, inte kände igen S:ta Clara kyrka men kände igen Jesus. Mig veterligen är inte Carl-Erik drabbad av någon demenssjukdom och han bekräftade också att det hänt så mycket, både med honom själv, med Svenska kyrkan och med S:ta Clara sedan han prästvigdes. Carl-Erik är en starkt bibelförankrad predikant som läser som det står och undviker alltför många tolkningar (även om jag faktiskt tror att man måste tolka även då man hävdar att man läser som det står). Det är klart att det har hänt mycket i Svenska kyrkan som kanske den evangelikala traditionen känner sig en aning tveksam inför medan andra (som jag själv) kan glädjas.

Carl-Erik och jag har olika syn på olika saker grundade på våra olika infallsvinklar gällande den bibliska texten. Jag har av Carl-Erik blivit kallad den mest liberala domprost han haft (och han har betat av 6 domprostar inklusive undertecknad). Först reagerade jag ganska negativt på den beskrivningen. Men sedan jag hämtat mig från "chocken" har jag kunnat konstatera att det nog stämmer, d v s att jag har en liberal bibelsyn - och det är jag stolt över och glad för. Men mitt i min liberala hållning som får många olika konsekvenser ( t ex att jag både gått i prideparad och ska vara med i Jesusmanifestationen) vill jag ändå hävda en respektens linje för oliktänkande, oliktroende bland de traditionella trossamfunden. Vi är ju olika i mångt och mycket men mitt i denna olikhet har vi så mycket gemensamt. Det får vi hålla fram och glädjas över och odla.

Samtidigt som jag betecknar mig liberal känner jag att jag står i den breda traditionen i Svenska kyrkan - en liturgiskt intresserad och sakramentalt entusiastisk tradition. Vi behöver öppenheten och traditionen på en gång. En öppenhet utan fast grund tenderar att glida iväg och en fast grund utan öppenhet tenderar att bli förstenad.

I S:ta Clara har det onekligen hänt mycket under Carl-Eriks tid. Gudstjänstlivet har utvecklats enormt, liksom diakonin, undervisningen och evangelisationen. Idag kommer mellan 2-4 hundra (!) personer varje söndag till gudstjänsten i kyrkan. Det är få församlingar i Sverige som kan "skryta" med ett sådant gudstjänstliv! Det är bara att buga inför detta samtidigt som jag känner att jag inte är ett barn av den karismatiska rörelsen. Jag har svårt för den typen av uttryckssätt och samtidigt respekterar jag att många känner sig hemma i det.

Carl-Erik kände igen Jesus, sa han. Jesus är viktig för Carl-Erik - att få följa Jesus är Carl-Eriks livskallelse. Det kan jag känna igen mig i. Det har vi gemensamt även om vi följer på lite olika sätt. Men vi får vandra tillsammans, lovsjunga i olika "tonarter", dela med varandra, lyssna till varandra, ifrågasätta i det goda samtalet men främst hålla fram vår gemensamme Herre.

Carl-Erik är karismatiker och har en mer bibelordscentrerad kristendomstolkning medan jag själv är mer liberal (i lämplig blogg kan jag säga något mer om det). Så får det vara.

Grattis Carl-Erik till Ditt jubileum!

lördag 13 december 2008

Prästfamiljen

Sankta Lucia, ljusklara hägring... Bodals kammarkör från Lidingö sjöng för Stockholms stifts prästfruförening denna morgon. En samling entusiastiska damer (och några herrar) var samlade till Luciafirande i Storkyrkosalen vid Stortorget i Gamla stan. Jag gläds när jag ser dessa damer (de närvarande herrarna är präster) och när jag tänker på allt vad de har fått betyda och fortfarande betyder för kyrkan. Utan annan ersättning än glada tillrop har de bakat, fixat, talat, organiserat och funnits som en resurs som alla räknat med. Jag kan bara i största ödmjukhet och tacksamhet tänka på deras insatser. På olika sätt har de också stöttat sina prästmän och möjliggjort för prästerna att verka på så många olika sätt.

Men i dag då? I dag ser prästfamiljen annorlunda ut. Och så ska det vara nu. Det är inget konstigt. Familjen kan bestå av två präster med eller utan barn, två respektive av samma kön - med eller utan barn. Arbetslivet ser annorlunda ut, kraven har på många sätt ökat, kostnader har ökat och oftast är bägge parter heltidsarbetande. Så är det. Trots allt det myckna hinner många med att stötta i det tysta - att finnas där för varandra - att ge energi till varandra. Just det är så viktigt också i en prästfamilj. Visst har Hasse Alfredsson rätt när han i monologen om "ringaren" talar om att pastor Janssons predikan handlar om att få kraften uppifrån. Vi får naturligtvis också kraften från Guds heliga Ande - men den kan kanaliseras genom våra nära och kära. Därför är prästfamiljen så viktig - viktig att värna om, att vårda (liksom naturligtvis alla andra familjer fast just nu skriver jag om prästfamiljen). I prästfamiljen behöver man också tid för varandra - tid att bara vara. Det är så lätt att kallet blir en slavpiska. Du ska vara i tjänst dygnet runt. Alltid redo! Plikten framför allt! Tjänsten framför allt! Det håller inte!Prästfamiljen har det ofta tufft p gr av det oregelbundna arbetet. Detta borde alla vi som lever i sådana familjer tala mer om, dela med varandra, uppmuntra varandra, tipsa varandra och stärka varandra. men mest av allt behöver man, menar jag, mer tid för varandra i familjen.

Jo, jag vet att det sannerligen är lättare att tala om det än att leva det. Men det är ack så viktigt - egentligen i alla familjer. Tid till samtal, tid till delande, tid till det roliga, tid till det vardagliga.

Det borde vara möjligt och det skulle stärka relationerna, och det behövs i många fall!!!

fredag 12 december 2008

Jag har blivit äldre...

Jag har just fyllt ytterligare ett år. Egentligen utan att göra så mycket åt det. Dagarna kommer som en ny gåva året runt. Jag kan bara tacka Gud och mina föräldrar för min existens, för att jag får leva som människa i denna värld. Varje dag är en nådens gåva till mig. Jo, jag vet att jag är priviligierad på så många olika sätt. Jo, jag vet att det är lätt att tala om nådens dagar när man har en underbar familj, ett arbete som är stimulerande och en ekonomi som fungerar. Det är lätt att uttala sig om nåd i sådana sammanhang och betydligt svårare när man är drabbad av egen eller andras sjukdom, egen eller andras svårighet med arbete, bostad och ekonomi. Men ändå: För mig är varje dag en Guds gåva och sedan handlar det om hur jag hanterar min dag, hur jag lever mitt liv, vilka val jag gör. Jag väljer sannerligen inte sjukdom, jag väljer verkligen inte ekonomiska problem eller relationsproblem. Men jag har ändå att försöka hantera dessa problem, d v s att göra det bästa möjliga av dagen.

Varje stund, varje andetag får jag som en gåva av Gud. I varje andetag skulle jag egentligen kunna säga: Gud älskar mig. Jag glömmer bort det titt som tätt. Jag liksom så många andra behöver mer tid att reflektera över detta, mer tid till att bara vara inför Gud.

Jag har blivit angripen i dag i en tidning av en kristen profilperson i Sverige som tycker att jag är alldeles för liberal i min teologi och att det som sådana som jag står för borde motarbetas å det kraftigaste. Men egentligen bärs min grundläggande teologi inte av något annat än Guds gränslösa nåd som är just gränslös.

Jag har just avslutat yyterligare ett år av mitt liv och påbörjat det nya. Jag får påminna mig om att jag är buren av Guds nåd - också när jag blir trött, irriterad och har svårt att förstå andras angrepp.

Ett ord att leva är: Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.

Jag har blivit äldre - av nåd!

onsdag 10 december 2008

Avfall eller tempel?

Ibland får jag en känsla av att våra kroppar är viktiga bara så länge blodet pulserar, hjärtat slår och hjärnan sänder signaler. När allt detta har upphört återstår bara avfall, en slaggprodukt av vårt forna jag. Denna slaggprodukt, den ruttnande muskelmassan, den stinkande ansamlingen av ben, hud och människokött är då något som kan behandlas hursomhelst. Blodiga lakan i kylrummet på sjukhuset, armar som hänger utanför etc, etc. Många exempel finns - inte minst från tidigare år. Nu läser jag i Dagens Nyheter att det har blivit "ändring på torpet".

Det är så oerhört viktigt att man behandlar den döda människan pietetsfullt, med värdighet. Också den döda kroppen är en del av individen - om än en del som kommer att multna eller brännas. Människan är i biblisk terminologi ande, själ och kropp. Dessa tre hör ihop. Vår själ är vårt jag, vår identitet som påverkas av, formas av Guds heliga Ande. Vår själ får möta Gud, ansikte mot ansikte i det som är helt annorlunda än det vi kan beskriva i jordiska termer. Men detta gör inte kroppen oviktig. Inför den döda kroppen samlas vi i avskedets stund hemma eller på sjukhuset. Inför den döda kroppen ber vi, sjunger vi psalmer, minns vi den döde och påminns vi om livets verklighet och Livets gränslöshet. Vid begravning är nästan alltid en kista med kroppen närvarande. Det finns dock undantag som bekräftar regeln. När en människa dött utomlands är det vanligt att kroppen kremeras och att askan läggs i en urna redan innan kroppen kommer hem till Sverige. Men den allra vanligaste begravningsformen är att man samlas kring en kista.

Kroppen är Andens tempel, säger aposteln Paulus. Den döda kroppen får därför inte betraktas som avfall och än mindre behandlas så. Det är förnedrande och upprörande där så sker. Tack och lov att det har uppmärksammats! Tack och lov att en ändring tycks ha kommit till stånd!

tisdag 9 december 2008

Låt barnen komma...

Det är inte konstigt att Jesus håller fram barnen! I går talade jag i Storkyrkan till en massa barn som ville titta på vår underbara julkrubba som är tillverkade av Eva Spångberg. Det är en fantastisk krubbuppsättning där man just nu kan beskåda en gravid Maria som rider på en åsna med Josef bredvid sig, tre stjärntydare och en kamel som befinner sig i "Österns länder" och herdarna ute på fältet med får och lamm och där det brinner en eld. Mitt i centrum för uppsättningen finns en stängd stalldörr med en tjur, en hund, en katt och en get utanför liksom en pojke och en flicka/kvinna. Förskolebarn och skolbarn kommer dagligdags i veckorna innan jul och får en visning av krubban inkluderande hela julevangeliet översatt för aktuell ålderskategori. När vi berättar om det som enligt evangelisten Lukas hände vid den tiden då kejsar Augustus lät utfärda ett påbud, då lyssnar barnen så att öronen fladdrar. De är oerhört intresserade och suger i sig.

När Jesus sa: "Låt barnen komma till mig och hindra dem inte. Guds rike tillhör sådana som dem" (Mark 10:13-16) tror jag att han menar att barnens öppenhet, tillit till det som är större än det vi kan se och mäta, tillit till Gud är föredömligt. När jag talade till barnen och såg deras nyfikenhet predikade de för mig om vikten av att jag vågar lita till Gud, att jag mitt i allt det som jag har att göra, mitt i alla sammanträden, samtal, budgetproblem, mitt i all stress och jäkt vågar leva i tillit till Gud.

Vi får inte tappa vårt barnasinne, säger vi ibland. Det barnasinnet handlar om lyhördhet, öppenhet och tillit till Gud som kommer oss mänskligt nära just i ett barn - Emanuel - Gud med oss.

måndag 8 december 2008

Uppenbar(a)t och Jesusmanifestationen

Stanley Sjöberg är orolig över min närvaro i Jesusmanifestationen den 2 maj 2009. Han säger i en artikel i på tidningen "Världen I dags"hemsida: – Jag blev mycket förvånad över att Åke Bonnier både har accepterat att finnas med i ledningen för Jesusmanifestationen 2009 och samtidigt försvarar att Jesus blev så förrådd och utsatt för vanheder. (http://www.varldenidag.se/index.php?option=com_content&task=view&id=3401&Itemid=33) Jag kan bara beklaga Stanley Sjöbergs oro!! Gällande utställningen Uppenbar(a)t som ägde rum i Kulturhuset i Stockholm hösten 2006 var vi många inom den kristna traditionen som hade annan uppfattning än den som Stanley Sjöberg och många med honom, hade. För min del ansåg (och anser) jag att utställningen med en lång rad olika Jesusbilder, i sitt sammanhang, var en oerhört stark utställning som pekade på att Jesus möter i de marginaliserade, i de svaga, i de utnyttjade. Jesus Kristus går inte att fånga in i några bilder helt och fullt - vare sig det handlar om klassisk kristen konst eller mer moderna uttryck. Men den utställningen hjälpte många att få reflektera i vidare vyer över Kristusbilden. Stanley Sjöberg har mången gång läst och predikat över Matteus 25 där Jesus säger: Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.' (Matt 25:35-36) De orden speglar en hel del av utställningen. Sen fanns det också andra bilder som talade om det hårda och tuffa i tillvaron. Mången gång har kyrkorna förvandlat Jesus till den krävande och dömande - den som skickar till helvetets eviga plågor. Jag vet att det finns ett stort antal bibeltexter (också i Matt 25) som talar om den eviga elden. Men liksom många bibeltolkare ser jag dessa texter som ett uttryck för det allvar med vilket vi har att leva våra liv - att vi inte ska förspilla livet. Men, som dem som följt min blogg sett och ibland kommenterat, är jag inte en bibelfundamentalist. Texterna måste tolkas och tolkas in i vår egen verklighet och förstås med kärleken och medmänskligheten som grundmönster - ett grundmönster som också Jesus själv var bärare av.

På onsdag ska jag träffa den övriga ledningsgruppen för Jesusmanifestationen. Vi planerar en dag til Jesu Kristi ära utifrån Johannes 3:16: Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Dessa ord bärs jag av i full respekt för att andra tycker och tror annorlunda. Dessa ord motsäger på intet sätt uppfattningen om att Jesus Kristus, den korsfäste och uppståndne, möter på många olika sätt.
Jag vidhåller att jag är glad över utställningen Uppenbar(a)t (på vilken jag dessutom firade en Mariagudstjänst) liksom jag är glad över att få manifestera min Herre och Frälsare också i Jesusmanifestationens sammanhang. Om Stanley Sjöberg eller någon annan i ledningsgruppen önskar att jag lämnar mitt uppdrag i det sammanhanget hoppas jag på direktkommunikation i ärendet. Men då jag valdes in var frågan om mina teologiska ståndpunkter tydliggjord. Kort sagt:

Jag står för det jag gjort och sagt!

tisdag 2 december 2008

Nästa blogginlägg

kommer måndagen den 8 december.

För alla, överallt och alltid!

Jag var i går i idolstudion i TV 4. Det var ingen inspelning utan studion var tom på förväntansfulla unga och kanske blivande artister, tom på en entusiastisk publik som jublar vid olika framträdanden, tom på en jury som prisar och kommenterar. I stället var vi en grupp förväntansfulla människor som ville höra mer om Tv 4 och "tänket" bakom dess framgång. Några deviser kom upp som fick mig att reflektera något utifrån Svenska kyrkan och dess sammanhang. Tv 4 ska på olika sätt vara "för alla, överallt och alltid". D v s alla TV-tittare borde kunna finna det dem vill se. Tv 4 borde möta människor på hemsidor på nätet och på andra sätt. Naturligtvis var deras devis en utmaning. De ansåg att det var det de strävade efter.

För mig handlade det om Gudsrelation. "För alla". Jag behöver inte vara så speciell, kunna något speciellt, vara extra bibelläsande för att leva i relation med Gud. Sen handlar bibelläsande mer om att "förstå" (så långt man alls kan förstå) något mer av Guds gränslösa kärlek och nåd. Men Gud är för alla. Gud älskar alla människor oavsett allt. "Överallt". Gud är inte begränsad till kyrkor, kapell, moskéer, synagogor, pagoder, o s v. Gud är överallt. Egentligen finns inga extra heliga platser annat än i den bemärkelsen att de påminner om att hela tillvaron är helig därför att hela tillvaron är Guds tillvaro (Läs gärna Psaltaren 139). "Alltid". Ordet påminner mig just om att det inte finns något tillfälle, någon situation där inte Gud är med mig, där inte Gud omsluter mig, där inte Gud vet hur jag har det. I glädje, i smärta, i framgång, i motgång.
Allt detta ville Jesus Kristus visa på genom sitt liv, sin död och sin uppståndelse.

När nu världen ser ut som den gör med alla konflikter, med alla krig, med all svält, med alla orättvisor, med finanskris och mycket annat får vi påminna oss om detta.

Gud, för alla, överallt och alltid.

Det ska jag tänka på i alla mina sammanträden idag - också där är Gud.

Tack gode Gud!