torsdag 20 oktober 2011

Ny bloggadress för Åke Bonniers blogg

Hej alla bloggläsare,
Det var inte så enkelt som jag  och vår it-expert trodde! Det gick inte att automatiskt överföra från min nuvarande blogg till bloggen under Svenska kyrkans bloggplattform. Därför vill jag igen upprepa adressen till min nya blogg så att Du kan lägga den som en favorit eller på annat sätt hantera den. För visst vill Du även i fortsättningen läsa vad jag tänker och ibland säger och alltid tycker?!Här finns den och redan nu har den ett nytt inlägg som Du inte kan läsa på denna blogg. Själva adressen är http://blogg.svenskakyrkan.se/akebonnier/

Välkommen in på Svenska kyrkans bloggportal!

Allt gott i höstregnet!

Åke

onsdag 19 oktober 2011

Teknikens under

Hej alla bloggläsare,
Nu finns jag också på Svenska kyrkans bloggportal (blogg.svenskakyrkan.se/akebonnier). Så även där kan nu många läsa vad jag skriver. Dock står det samma sak som på denna blogg. Alltså: Dubbelt upp av det Du gillar eller ogillar :-).

Åke

tisdag 18 oktober 2011

Och ljuset lyser i mörkret

För några dagar sedan var hustrun och jag i Köpenhamn. "Det är årets mest spännande kväll", sa en god vän när vi samtalade. Vi hade lyckats pricka in kulturnatten i Köpenhamn. Efter middagen begav vi oss ut på stan och tittade på människor som köade för det ena evenemanget efter det andra. Sammanhang var öppna (typ kungliga slottet etc) som inte annars öppnar upp för allmänheten. Museer, affärer, kyrkor höll öppet och extraöppet. Komers och kultur samsades med olika specialerbjudanden och folket trängde på. Kyrkan fanns på plats med möjligheter för barn att tävla i drickabacksklättring. En flicka hängde i en säkerhetssele och klättrade upp för knappt 20 backar. Jag skulle sannerligen inte kunna göra om det. Men kyrkan fanns också på plats med sitt sedvanliga program på Ströget, i den sedvanligt nattöppna kyrkan.

Hustrun och jag passerade och gick in i den fullsatta kyrkan. En stilla mässa pågick och vi som kom in välkomnades av präst och andra som delade ut smala vaxljus som vi kunde tända och sitta med så länge vi ville och det var möjligt. Människor trängdes vid ingången. Man ville stå en stund, komma bort från Strögets kommers och bara vara, bara låta den längtan som jag tror finns inom oss alla få några sekunders tillfredsställelse. Jag tänker nu efteråt osökt på kyrkofadern Augustinus som skriver: Du o Gud har skapat mig till Dig och mitt hjärta är oroligt tills dess det finner vila i Dig.

En stunds själslig vila - vila för våra oroliga hjärtan - tror jag vi fann allihop som var där. Den nattöppna strögetkyrkan blev som en refug mitt i tillvarons krävande ström. I kulturnattens mörker var mycket öppet och mycket tillåtet. Man kunde köpa ett kulturpass som gav inträde till olika aktiviteter, ett pass som gjorde det möjligt att komma in, att få delta. I det månghövdade gudstjänstsammanhanget behövdes inget pass, bara en längtan. Och längtan fanns!

Och längtan finns - och allas vår stora utmaning som Kyrka är att möta den längtan. För vi har ett svar, ett svar som håller både då det är dag och då det är natt. Låt oss vara tydliga med det svaret. Det finns ett svar för den som söker. Det finns ett svar för den som som längtar. I den mörklagda kyrkan på Ströget anades detta tydligt i vaxljusens lågor, i sången, musiken, stillheten. Det fanns en Närvaro!

Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det! (Joh 1:5)

fredag 7 oktober 2011

Kort paus!

Förr i tiden, när jag var barn och vistades en vecka på högfjällshotell och lyssnade till dansband, kunde de efter några låtar säga i mikrofonen: "Kort paus!" Den korta pausen kunde vara en halvtimme eller 20 minuter eller kanske bara 10 minuter. Sedan återkom de med förnyade krafter och spelade vidare.

Nu kommer jag att göra en kort paus på en vecka drygt och återkommer i bloggvärlden den 17 oktober eller i alla fall i den veckan!

Allt gott till Er alla!

Åke

Efter tandborstningen!

Innan jag skriver något om det som rubriken antyder vill jag uttrycka min glädje över att Tomas Tranströmer har fått årets Nobellpris i ltteratur. Liksom säkerligen många andra bloggare och twittrare och hemsidesskribenter, journalister, insändarskribenter, allmänna tyckare, så gläds även jag över att det är en svensk poet, en på många sätt tillgänglig poet, en poet som uttrycker andliga tankar och som tolkar livets viktiga frågor på ett fantastiskt sätt som fått priset. En av mina favoritdikter är Romanska bågar som återfinns i många sammanhang. Läs den och meditera över den!

Men nu något om vad som bör göras efter tandborstningen varje dag. Jo, då ska Du ställa Dig framför badrumsspegeln och stirra in i Dina egna ögon och säga högt till Dig själv: "Jag är oändligt älskad". Detta är grundbudskapet i den kristna tron. Det är för kärleks skull som Gud skapar världen. Det är för kärleks skull som Gud blir människa. Det är för kärleks skull som Jesus Kristus ger sitt liv för oss i både ord och handling. Det är för kärleks skull som han låter sig spikas upp på korset. Det är för kärleks skull som han uppstår igen ifrån de döda. Det är för kärleks skull som han är mitt ibland oss. Den kärlek det handlar om är den gudomliga kärleken som "inte söker sitt" (1 Kor 13), som inte värderar efter förtjänst, efter engagemang, efter produktivitet etc, en kärlek som inte går att stoppa, som inte ens döden kan stoppa.

Kort sagt handlar Guds kärlek om nåd, den nåd vi får öppna oss för, den nåd som bär också när allting annat sviker och bedrar. Detta är något vi behöver påminnas om, öppna oss för. För den "vanlige" svensken verkar detta vara svårt och samtidigt är det just detta som så många längtar efter. På en gång syndare och rättfärdig, säger Martin Luther. Så är människans sitaution. Att vi är syndare, att vi gör, säger, tänker en massa saker som vi kanske inte borde göra säga eller tänka, det är vi nog alla medvetna om. Kort sagt: det finns ett sorts syndamedvetande hos den "vanliga svensken" ett syndamedvetande som handlar om nedvärdering av det egna jaget. Även de s k underlåtenhetssynderna tycks vi vara medvetna om. "Jag borde ha gjort eller sagt...". Men nåden, den upprättande nåden är svårare för oss. Därför behöver vi stunden efter tandborstningen där vi får se in i våra egna ögon och säga de upprättande orden om vårt eget värde.

På söndagen (efter tandborstningen :-)) får vi komma till kyrkan som dem vi är, öppna oss för Guds nåd och bejaka att vi är älskade, att vi får leva av och i nåden, att vi är, med kyrkligt fikonspråk, "rättfärdiggjorda". Detta är vår dubbla natur. Vi är både det ena och det andra. Det ena vet vi och kanske tyngs av. Det andra behöver vi påminnas om!

Efter tandborstningen!

söndag 2 oktober 2011

Happy, happy?

För en liten tid sedan kom en bok om 10 kvinnors erfarenhet av skilsmässa ut. "Happy, happy - en bok om skilsmässa" heter den. Om boken står det:"I antologin Happy, happy - en bok om skilsmässa bjuds läsaren på en annan bild av separation än den som vanligtvis ges. Det är berättelser om skilsmässor som positiva och berikande erfarenheter. En bok som vill stärka och inspirera alla som tagit steget - och alla som kanske funderar på att ta det..."

Jag har inte läst den men hört en del om den, läst en del om den och varit på ett seminarium på bokmässan i Göteborg där bl a författarna Maria Sveland och Katarina Wennstam samtalade om boken och om skilsmässan.

Svenska kyrkan accepterar skilsmässan som något som ibland kan vara nödvändigt. Att tvinga (hur man nu kan göra det?) ett par att fortsätta sitt äktenskap där paret kanske inte talar med varandra eller bara säger vedervärdiga saker till och om varandra - till vilken nytta är det? Att tillåta paret att leva separerat men inte, i kyrkans sammanhang, godkänna skilsmässan annat än om det finns väldigt speciella skäl och som ska utredas av en kyrkojuridisk instans, är heller inte särskilt bra.

Svenska kyrkans hållning (undantag finns säkert) är att det är bättre för alla om ett par får gå skilda vägar både utifrån svensk lagstiftning och utifrån kyrkans syn på äktenskapet om äktenskapet är dött. Nog för att jag tror på de dödas uppståndelse men då det gäller äktenskap som helt och hållet havererat är det bättre för alla parter (inklusive ev. barn) att nya vägar och nya möjligheter ges.

Huvudhållningen i Svenska kyrkan är att vi viger frånskilda personer. Nåden  och möjligheten att få börja om i ett nytt äktenskap måste, menar jag, få gälla framför allt annat. Guds nåd handlar om att en frånskild man eller en frånskild kvinna måste kunna få gifta sig igen med den man älskar, med den man vill dela sitt fortsatta liv med.

Skilsmässan är ingen enkel sak. Kanske är en skilsmässa inte bara "Happy, happy"? En stor smärta finns med i processen, misslyckandets smärta. I bästa fall (obs) kan skilsmässan sedan leda till förnyade goda relationer där man igen kan tala med varandra, kanske t o m umgås, kanske t o m ha roligt tillsammans och tillsammans med barnen. Men allt detta är bara "i bästa fall".

Jag har tidigare skrivit om äktenskapet och kyrkan vill värna äktenskapet. Vi tror och tycker  att äktenskapet är en bra samlevnadsform. Därför vill vi värna äktenskapet och vi präster vill gärna vara en samtalsresurs, självklart inför själva vigseln men också lika självklart under pågående äktenskap.
Om ett par vill leva ihop tills döden skiljer paret åt, behövs naturligtvis gemensam tid och ett gemensamt intresse av att vilja vårda sitt äktenskap. Men det kan också behövas samtalsresurser innn det handlar om att gå skilda vägar. Där kan vi präster fylla en viktig funktion.

Det är viktigt att vårda sitt äktenskap men det är lika viktigt att ingen skuldbeläggs för att man valde skilsmässans väg. Den vägen är inte alltid (kanske sällan..?) Happy, happy. På den vägen, när man är drabbad, behöver man stöd i form av samtal och förbön. Där kan och vill kyrkan på många sätt vara en medvandrare.

onsdag 28 september 2011

Finns de?

Imorgon är det torsdagen den 29 september. Egentligen är det väl ingen speciell dag, en tisdag bland många andra. Ändå är den speciell. Jo, jag ska gå på förhandsvisning på Konstakademien och se en utställning med verk av Marcel Duchamp och Ulf Linde. Men det är inte därför den är speciell. Den 29 september är Mikaelidagen. Det är änglarnas dag, men få av oss tänker nog på änglar just imorgon. Många av oss firar istället denna högtid på söndag. Åtminstone vi som tillhör Svenska kyrkan.

Finns änglar? Jag tror inte att änglar med änglavingar i stil med bokmärkesänglar finns. Men jag kan mycket väl tänka mig och tror att Gud kan verka på olika sätt, möta på olika sätt, finnas hos människor på olika sätt. Kanske är talet om änglar ett symbolspråk - ett av de många sätten att tala om Gud. Ibland talar vi om skyddsänglar och Bibeln talar väldigt klart om änglarnas existens. Och samtidigt, Bibeln är ingen telefonkatalog i vilken det bara är att slå upp och se vad det står och läsa som det står. Bibeln är Guds kärlekstilltal till oss människor där många olika bilder används, många olika "språk" för det vi inte har språk eller ord för.

Kanske vill talet om änglar och änglars engagemang bland oss människor påminna oss om att det gudomliga och det mänskliga hör tätt samman. Jag tror det. Änglarnas "funktion" blir då att vittna om Gud, om Guds omsorg, om Guds kärlek och engagemang för oss människor.

När Jesus talar om att vi "skall få se himlen öppen och Guds änglar stiga upp och stiga ner över Människosonen." (Joh 1:51 )handlar det kanske snarare om ett understrykande att Människosonen (d v s Jesus själv) både är sann Gud och sann människa, att det gudomliga och det mänskliga hör samman.

Det tål att tänka på i en värld där vi gärna delar in i kategorier och där himmel och jord ganska ofta tycks väsenskilda. Något av detta återkommer i min predikan på söndag (kl 11.00) i Slottskyrkan i Kungliga Slottet.

Finns inte änglar? Vem är jag att säga att de inte finns? Om Gud vill finns änglar men tanken ovan kan vara till hjälp när det gäller att förstå något litet av vad änglar kan betyda.

torsdag 22 september 2011

Den är omistlig!

Jag är på väg till min årliga litterära paradisupplevelse, bokmässan i Göteborg. Den som säger at boken spelat ut sin roll till förmån för läsplattan, tar miste. Boken som objekt verkar bestå och som bokförläggarbarn och bror gläder jag mig naturligtvis. Jo, jag har en iPad och läser tidningar på den och faktiskt också en bok som jag läser regelbundet i - Böckernas bok. Det är en fantastisk bok med så mycket innehåll som bär i livets olika skiften. Tyvärr verkar den dock inte vara så mycket läst av den alldeles vanliga människan. Någon myntade uttrycke att Bibln snarare är sluten än sliten.
Jag håller verkligen med Elisabeth Sandlund på tidningen Dagen (http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=277798 ) där hon skriver om vikten av bibelkunskap. Om man alls ska förstå film, litteratur, konst av både klassiskt och modernt snitt, är Bibeln omistlig.
Men inte bara det. Bibeln innehåller Guds Ord rakt in i våra egna liv, ord som visar nya vägar, ord som öppnar upp, ord som befriar, ord som leder vidare. Bibeln är bokstavligen makalös. Hoppas att den säljs i många exemplar på bokmässan. Det viktigaste är kanske ändå inte försäljningssiffrorna utan användandet. Läs Bibeln! Den är omistlig!

måndag 19 september 2011

Är då inte kärleken störst?

Varför har vi firat en kristen gudstjänst med interreligiösa inslag i Storkyrkan? Frågan har besvarats av mig i ett tidigare blogginlägg. Ändå vill jag fördjupa svaret något. För mig som kristen är det viktigt att se vad Jesus Kristus har som huvudbudskap. Det är naturligtvis budskapet om Guds rike. Hurdant är då Guds rike? Jo, det är ett sammanhang där man älskar Gud över allting och sin nästa som sig själv. Är då nästankärleken bara riktad till de kristna? Det skulle man ju kunna tänka sig. Låt oss i så fall bara bry oss om de kristna, och dessutom bara de som har den rätta tolkningen av den kristna tron. Låt oss dessutom inrätta någon form av trosdomstolar som har mandat att helt och hållet avgöra vad som är den rätta tron. I så fall utgår jag naturligtvis ifrån att en sådan domstol skulle vara evangelisk luthersk. I så fall så döms den katolska kyrkan ut som en stor samling heretiker, liksom pingstkyrkan, missionskyrkan, baptister o s v. Det är naturligtvis en fullständigt absurd tanke!

Om nu nästankärleken riktar sig till fler än de kristna måste den rimligen innesluta alla, inklusive muslimer och judar. Om nu nästankärleken verkligen är en kärlek som inte handlar om att min nästa måste bli som jag själv för att vara riktigt accepterad, då borde rimligen muslimen få vara muslim, juden få vara jude etc. Om nu dessutom både muslimen och juden både ber till och älskar/hyser största vördnad för Gud och inte vill sin medmänniska något ont och inte heller läser sin heliga skrift som en hatskrift mot oliktroende och inte vill tillspillogivning av människor med annan tro utan vill sträva mot en värld där ömsesidig kärlek får råda och en gudstillgivenhet är det grundläggande, då kan jag inte förstå att man inte kan komma samman i en kristen kyrka vid enstaka tillfällen (vartannat år i riksmötessammanhang) och fira en kristen gudstjänst med interreligiösa inslag där respekt för den andres övertygelse råder. Det handlar inte om religionssynkretism. Det handlar inte om att domprosten försöker skapa någon sorts egen religion som en del har skrivit. Det handlar om ett uttryck för att vi hör ihop, att Gud alltid är större än vår tro kan formulera och större än vad våra gudstjänster kan uttrycka men att vi tillsammans på olika sätt och i respekt för varandras olikhet får vända oss till Gud.

Till alla er som tycker att detta är fasansfullt vill jag bara påminna om vad påven salig  Johannes Paulus II gjorde i Assisi 1986 då han samlade olika religionsföreträdare till ett gemensamt bönemöte för freden där olika religioner bad i kristna kyrkor. Föredömligt!!

Jag gläder mig åt att vår kungafamilj, våra riksdagsledamöter ( de som kom och det var många), hovfunktionärer med flerra, fick uppleva en gudstjänst där Gud var i centrum, som firades i den treenige Gudens namn men där också företrädare för två andra stora världsreligioner kunde delta.

I en värld som präglas av hat och våld, där människor dödas och förföljs på grund av sin tro, måste vi kristna (tillsammans med alla andra av god vilja) ta initiativ till att visa att vi hör ihop som bröder och systrar, att broders- och systerkärleken och kärleken till Gud är störst.

Ni som citerar Koranen utan att se till sammanhang, ni som plockar ut verser som talar mot andra övertygelser för att visa på det negativa i Koranen bidrar föga till kärlekens rike, Guds rike. På samma sätt kan säkert människor från andra trosövertygelser göra med bibliska texter. Men vad vinner vi med det?

Nej, kära bröder och systrar! Låt oss tillsammans, i tron på Jesus Kristus som vår Herre och frälsare, kämpa för en värld där muslimer, judar, buddister, ateister, hinduer etc kan leva i fred med varandra - i trohet mot sin egen livsåskådning och i stor respekt för den andres övertygelse.

Gud får sedan döma oss och där kan jag bara, ur mitt kristna perspektiv, säga som Lasse Lucidor skriver i en av Svenska kyrkans psalmer:

Döden skrämmer mig ej mera,
ty dess udd bröt Kristus av.
Gud lät Sonen triumfera
över synd och död och grav.
Domen fruktar jag väl stort,
eftersom jag illa gjort,
men den trösten jag ej glömmer
att min broder Jesus dömer.


Är då inte kärleken störst?

fredag 16 september 2011

Inledningsorden vid Riksmötesgudstjänsten

Till alla er som vill veta vad som sades vid riksmötesgudstjänsten vill jag hänvisa både till Stockholms domkyrkoförsamlings hemsida och till en fortsatt läsning av detta blogginlägg. Nedan står ordagrant vad jag sa som inledningsord efter första psalmen:


I Faderns och Sonens och den Heliga Andens namn

Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. (1 Mos 1:27) Orden är hämtade från en text som judendomen, kristendomen och islam har gemensamt på olika sätt – från 1 Mosebokens 1:a kapitel. Vi tror att Gud är involverad i skapelsen och att skapelsen därför är pågående och inte avslutad.

Gud är involverad i det som skapas idag. När t e x en sädescell befruktar ett ägg börjar en skapelse igen . I graviditeten fortgår en skapelse och människan skapas till Guds avbild. Men avbilden ligger inte i om vi föds till män eller till kvinnor. Avbilden ligger i att vi kan skapa och älska. Var gång vi är med och skapar i den goda bemärkelsen, i alla sammanhang där vi älskar i ordets djupaste betydelse, där är vi Guds avbilder. Varje människa, oavsett genderdefinition, oavsett religiös tillhörighet eller etnisk bakgrund är gränslöst älskad och oskattbart värdefull. I våra olika uppdrag, både nedärvda och som folkvalda och i alla andra sammanhang får vi ha detta i fokus. Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. (1 Mos 1:27) Det handlar om en kärlek som inte ser till skillnader, som inte exkluderar men som inkluderar och som för oss kristna fick sin brännpunkt i korsets händelse.

onsdag 14 september 2011

Riksmötesgudstjänsten 2011

Eftersom Sverigedemokraterna anser det vara ett politisk påhopp att jag inbjudit imamen från fryshuset Othman Al Tawalbeh och den judiska rabbinen David Lazar att medverka i årets riksmötesgudstjänst vill jag till Jimmy Åkesson, övriga Sverigedemokrater och alla andra som tror att detta är ett politiskt tilltag säga: Ni har fel!

2006 fick jag, efter ansökan och prövning den domprosttjänst (tidigare Pastor Primarius) som jag innehar. Jag tillträdden den 17 september samma år. Den 3 oktober (om jag inte missminner mig) firades riksmötesgudstjänsten för första gången under min ledning. Inbjudna medverkande var ärkebiskop Anders Wejryd och pastor Sten Gunnar Hedin. Möjligen medverkade någon mer som jag nu i skrivande stund inte minns. Ärkebiskopen var inbjuden av min företrädare på tjänsten Hakon Långström.

2007 beslöt jag mig för, efter samråd med riksdagsdirektören, att själv predika. Jag var ju relativt ny domprost. Men samtidigt bars jag sedan sent nittiotal av övertygelsen att det bara finns en Gud och att Gud vare sig är kristen eller religiös på något annat sätt. Gud är Gud. 1999 firade mina vänner den judiska kantorn Maynard Gerber och den muslimske imamen Abd al haqq Kielan och jag en interreligiös andakt i Stadshuset på Lidingö. Den blev medialt uppmärksammad och vi gladde oss åt att kunna be, läsa texter etc på samma plats och gemensamt. Många kom för att vara med om denna händelse.

Utifrån min övertygelse om en enda Guds existens och att Gud har många vägar (som också Svenska kyrkan säger i ett dialogdokument med judendomen) beslöt jag mig för att tillfråga Maynard Gerber och Abd al haqq Kielan gällande riksmötesgudstjänsten 2007. Det blev upprörda känslor, inte minst hos ordföranden för riksdagens kristna grupp som ringde mig och uttryckte sitt och fleras ogillande. Det blev medial uppmärksamhet men jag underströk att det inte var av politiska skäl utan av två huvudskäl i övrigt:
1) Som jag redan skrivit: Jag bärs av en tro att det bara finns en Gud. Gud är Gud. Jag är kristen, andra är annat.  Det finns tre monoteistiska världsreligioner som uttrycker detta starkt: Judendom, Kristendom och Islam.
2) Det Sverige som vi lever i är präglat av det mångkulturella och mångreligiösa. Jag bärs av tanken att Sverige borde vara ett kristet land där det mångreligiösa har en given plats och givna möjligheter.
När Sveriges riksdag samlas företräder de Sveriges folk - ett folk som består av många kristna, många ateister, många, muslimer, ganska många judar, en del hinduer, några buddister etc.

Jag fick frågan varför jag inte bjöd in en ateist att medverka. Men ateisten tror ju inte på Gud. Det gör vi i de tre monoteistiska religionerna. Men varför inte en Hindu? Hinduismen kan tolkas både som monoteistisk (Brahman är världsjälen) och polyteistisk där man har ca 30 miljoner inkarnationer och i vardagstal talar vi alla om ett antal gudar inom Hinduismen; Shiva, Vishnu, Ganesha etc.
Men Buddismen då? Buddismen har ingen Gudstro i egentlig mening. Buddismen handlar bland annat om att bli fri från lidandet, att bli en upplyst och att i slutänden komma till Nirvana.

Därav valde jag de tre monoteistiska abrahamitiska religionerna. I morgon kl 12.30 börjar Gudstjänsten. Närvarar gör kungafamiljen, stora delar av regeringen, riksdagen, representanter från hovet. Vi gläds över att få fira en kristen gudstjänst tillsammans med företrädare för två andra stora religioner som medverkar med textläsningar från sina heliga skrifter. Biskopen i Växjö, Jan-Olof Johansson, är den inbjudna predikanten. han kommer också att läsa välsignelsen över alla närvarande. Han är inbjuden därför att han är en ganska nyvigd biskop och för hans engagemang i religionsdialogsammanhang. Genom Svenska Jerusalemsföreningen är han engagerad i bl a en kristen skola i Bethlehem där mängder av muslimska flickor går. Men hans engagemang sträcker sig också vidare i dialogsammanhang.

Jag kommer att hålla en kort inledning, domkyrkokantor Gary Graden leder S:t Jacobs kyrkas kammarkör, domkyrkoorganist Mattias Wager spelar orgel.

Jimmy Åkessons artikel i SvD är osaklig. Hans reaktion bygger på faktafel men kanske speglar reaktionen snarast hans politiska åskådning och syn på invandrare. Även Sverigedemokraten Erik Almqvist tar avstånd från gudstjänsten. Naturligtvis står det var och en fritt att avstå från att fira gudstjänst i Storkyrkan. Men gudstjänsten är ingenting annat än en kristen gudstjänst i den treenige Gudens namn med interreligiösa inslag.

2008 firade vi en gudstjänst med ekumeniska inslag (med representanter från andra kyrkofamiljer i Sverige). Det gjorde vi också förra året och vi kommer att göra det nästa år. Vartannat år firar vi riksmötesgudstjänst med interreligiösa inslag och vartannat år med ekumeniska inslag. Så får det vara!

Jag gläder mig över att så många vill vara med och inleda det viktiga riksdagsarbetet med en gudstjänst. Det är fantastiskt!!

lördag 10 september 2011

Älska och gör vad du vill!

De orden är kyrkofadern Augustinus ord. De kan låta lättsinniga, men just kärleken är det kristna budskapets hjärta. Nu på morgonen läste jag i Dagens Nyheter en debattartikel som prästen Annika Borg och Humanisternas ordförande Christer Sturmark skrivit tillsammans om vikten av att, i stället för att strida mot varandra, stå upp för de gemensamma värdena. Det är en god tanke, för oavsett allt har vi en hel del gemensamt. Vi vill gemensamt värna om människovärdet. Vi vill gemensamt värna om de mänskliga rättigheterna o s v. Men sedan är finns det grundläggande saker som skiljer oss åt. Till exempel vill Humanisterna sträva efter ett sekulärt samhälle där var och en i stillhet får bli salig på sin egen tro men där samhället i stort ska präglas av en religionsfrihet som är frihet från religion. Jag vill inte ha och tror inte på en statsapparat som styrs av en trostolkning (oftast är de fundamentalistiska) och samtidigt är jag inte säker på att jag vill ha ett sekulärt samhälle där den kristna tron förpassas till kyrkorummet eller den enskilda individens hjärta.

Jag tänker ibland på Elviskonserten på Hawaii på 70-talet där en röst, efter konserten proklamerade: "Elvis has left the building". För mig, som troende och förhoppningsvis praktiserande kristen, är det viktigt att tron får vara med och påverka vårt samhälle. Kyrkan och kyrkfolket måste ut, utanför byggnaden och visa i ord och handling på det viktigaste. Jesus själv höll fram de två bud som han ansåg vara de allra viktigaste och som också återfinns i den judiska traditionen. Evangelisten Markus skriver: Jesus svarade: "Viktigast är detta: Hör, Israel, Herren, vår Gud, är den ende Herren, och du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft. Sedan kommer detta: Du skall älska din nästa som dig själv. Något större bud än dessa finns inte." (Mark 12:29-31 ). Vi kallar dessa bägge bud för "Det dubbla kärleksbudet".

Ett samhälle som på många olika sätt ger uttryck för Gudskärlek på många olika språk och där vi lär oss att Gud och människan hör samman och där vi medmänniskor i våra många olika variationer är systrar och bröder, ett sådant samhälle blir betydligt rikare och mänskligare än ett sekulariserat samhälle där, draget till sin spets, egoismen blir drivkraften. Därför menar jag att vi kristna måste vara med och påverka utanför kyrkorummet, inte nödvändigtvis i kristna grupperingar utan påverka i samhällets olika skikt och strukturer, politiskt och på andra sätt. Att ge avkall på Gud för det medmänskliga kan bara den göra som menar att Gud inte existerar. En liberal kristendomstolkning där Gud som skaparen, försonaren och livgivaren får komma till uttryck i samhället i stort är ju egentligen ett av målen för den kristna tron, såsom Svenska kyrkan uppfattar den. Det är svårt att ge avkall på detta. När jag skriver liberal, gör jag det för att skilja den typen av kristendomstolkning från den som tillexempel kreationisterna står för. 

Visst ska vi vara respektfulla och inte smutskasta varandra eller fara med osanningar om varandra i fördomsfullhet eller komma med förutfattade meningar om den andre. Det är oerhört viktigt, liksom att föra en god och öppen dialog med oliktänkande! Men vi som är religiösa (notera ordet som inrymmer religioner i plural) måste vara tydliga med att Gud har med vårt samhälle att göra, med medmänniskor att göra, med strukturer att göra och med oss själva att göra. Ett samhälle där det blir verkligt viktigt att älska Gud, medmänniskan och sig själv - i det samhället råder friheten att göra vad man vill för i det samhället vill man det goda.

fredag 2 september 2011

Korsfäst, död och begraven. På tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda.

Jag blev ombedd att skriva om Jesu korsdöd och dess betydelse för oss människor. När jag skriver detta gör jag det väl medveten om att olika traditioner kan se på korsdöden ur olika perspektiv. Det är det makalösa med den händelsen - att den rymmer så mycket och olika kristna traditioner betonar olika.

För mig som kristen och svenskkyrklig präst är Jesu korsdöd tillsammans med uppståndelsen på tredje dagen det mest centrala i den kristna tron. Och omistlig för mig i min förståelse av vad kristen tro är. Detta har jag skrivit om mången gång på denna blogg. Men jag delar denna min syn med aposteln Paulus som sida upp och sida ner i sina brev hävdar korsets och uppståndelsens betydelse. Men hur kan man då förstå Jesu korsdöd?

Anselm av Canterbury talade på 1000-talet om korsdöden som en sorts gottgörelse. Hans lära har kommit att kallas den objektiva försoningsläran och är än idag grunden i Svenska kyrkans bekännelse. Gud skapade människan till sin avbild men människan bröt med Gud genom att äta av den förbjudna frukten (det står ingen stans att det skulle vara ett äpple. Mina första konfirmander på 80-talet hävdade att deras biologilärare sa att det var en banan för det var den frukten som kunde växa i det klimatet :-)). I vilket fall blev Gud vred och Gud ville då straffa den skyldiga, d v s människan. men om nu Gud skulle straffa människan på ett adekvat sätt skulle mänskligheten utrotas. Ett gap mellan Gud och människan uppstod och människan kunde inte täcka över detta gap eller nå fram till Gud. Gud var den enda som kunde göra något om inte mänsklighetens kulle utrotas och att det skulle ske ville inte Gud. Den enda möjligheten för Gud var då alltså att själv ta straffet på sig. Därför skedde inkarnationen för att det syndiga människosläktet skulle slippa det hemska straffet. Jesus bar detta straff på korsträdets stam. Han korsfästes för att vi arma syndare skulle gå fria. Samtidigt går vi inte helt fria. Vi fortsätter att vara syndare men nu, säger Martin Luther, ser Gud på människan genom Kristus och då ser Gud en rättfärdiggjord människa. Korset blir en sorts lins genom vilken Gud ser på den enskilda människan, på Dig och mig. I oss själva är vi syndare och bär på Adams (och Evas) försyndelse. Men genom Kristus blir vi rättfärdiggjorda därför att han burit vårt straff. På en gång syndare och rättfärdig, säger Luther.

Jo, fast ändå inte riktigt så, sa Paul Peter Waldenström som på 1800-talet reagerade så starkt mot detta och mot det öppna nattvardsbordet att han blev ledare för det som då kom att kallas för Missionsförbundet. Han anslöt sig till dem som förespråkade den subjektiva försoningsläran som säger att Gud inte blev människa för att ta på sig ett straff utan Gud ville bevisa sin kärlek till sina människor genom att göra sig sårbar och gå ned på mänsklig nivå. Människans ovilja till omvändelse blev då det stora hindret för människan att nå Gud.

Biskop Gustaf Aulén förespråkade det som kommit att kallas den klassiska försoningsläran eller den dramatiska försoningsläran som går ut på att poängen med Jesu korsdöd är kampen mellan ont och gott. Gud segrade, mot alla odds, över ondskan på korset vilket bevisades i uppståndelsen. D v s, ondskan existear ännu. Människan är en syndare, men synden och det onda har inte sista ordet. Guds kärlek har sista ordet. Gud älskade och älskar människan så oerhört mycket och Gud ville visa att inget kan stoppa denna kärlek, inte ondskan, inte synden, inte tvivel, inte förnekelse, ingenting. Du är älskad och segern är vunnen. När Ditt liv är svårt, när Ditt lidande känns omänskligt, är Du inte övergiven. Han som ropade sitt rop av övergivenhet på korset är med i smärtan, delar smärtan, delar det svåra, delar, helar och älskar.

Kanske anar ni att jag står närmre biskop Aulén än Anselm av Canterbury? Så är det. Detta  som Aulén förespråkar är så viktigt, ja en grundbult i min egen tro. Jag må skriva om mycket annat i min blogg, vi må ha religionsdialog aldrig så mycket och vara engagerade i HBTQ-frågor aldrig så mycket, men lämnar vi korset som centrum och Jesu död och uppståndelse, då har vi dött som kyrka.

När både Kyrkans Tidning och tidningen Dagen talar om vikten av en tydlig profil för Svenska kyrkan, skulle jag som präst och domprost säga att just detta, just Jesus, hans liv, död och uppståndelse måste vara vår profil. Att Jesus dött på korset för kärlekens skull, för vår skull för att vi, med all vår skröplighet kan få komma till korset och lämna allt och bli upprättade, få ny kraft, ny glädje, nya möjligheter - det måste vara det viktigaste. Och han som hängde på korset är Sann Gud och Sann Människa.

O salighet, o gåtfullhet!

fredag 26 augusti 2011

Bara för att jag älskar min egen hustru...

Prästerna Helena Edlund, Annika Borg och Christer Hugo går i två olika artiklar (Borgs och Hugos artikel finns här) till någon form av attack mot den typen av religionsdialog som ställer sig positiv till att Gud möter i andra religioner. Nej, man säger inte direkt så, men man talar på olika sätt om att tongivande företrädare för kyrkan krattar manegen för en annan religion. Och så ifrågasätter man detta och talar om att det har blivit utmanande att kalla sig kristen.

Vad är det att vara kristen? Jag har ställt frågan tidigare och svarat: Att vara kristen är att tro på Jesus Kristus, att tro att Gud har mött oss på ett unikt sätt i en historisk person (inkarnationen), att Jesus har undervisat i ord och handling och samlat lärjungar, att han har utmanat etablissemanget på ett sådant sätt att han dömdes till döden på ett kors, att han har dött men uppstått på tredje dagen från de döda och att han, genom den Heliga Anden, lever och verkar bland oss än idag. Så ungefär sammanfattas tron också i den apostoliska trosbekännelsens två sista artilar. Den första talar om Gud som alltings skapare och ursprung - en tanke som vi delar med både Islam och judendomen.

När jag bekänner mig till detta, vilket är viktigt för mig, säger jag ingenting om Guds begränsning. Gud kan mycket väl möta också på andra sätt och jag delar den bortgångne biskopen och bibelforskaren Krister Stendahls övertygelse att bara för att man älskar sin egen hustru behöver man inte hata alla andras. D v s, bara för att jag vill lovsjunga Jesus behöver inte det betyda att jag vill hindra min muslimske vän att lovsjunga Gud ur sitt perspektiv.

Jag tycker det är djupt beklagligt att de ovan nämnda prästerna, känner åtminstone två av dem som kloka och bra personer, ska rallarsvinga på det sätt som görs i deras artiklar. Visst, låt oss i vår kristna kyrkor och som kristna stå upp för Jesus, visa på vad han betyder för oss, visa på vår kärlek till honom, tala tydligt om honom och inte minst leva det han utmanar oss till. Men låt oss se på vår medbroder och medsyster muslimen och vår judiska medsyster och medbroder som just syskon. Vi har ju en och samme "Far". Det finns bara en Gud och Gud är en och samtidigt treenig såsom vi kristna förstår Gud.

I Koranen kan vi hitta fruktansvärda verser. Vi kan hålla fram det sämsta inom Islam och förfasa oss i ljuset av det bästa inom den kristna trosövertygelsen. Men varför ska vi göra det? Borde vi inte istället hålla fram det bästa inom Islam och jämföra med det bästa inom den kristna trosövertygelsen? Krister Stendahl underströk vikten av just detta. Det finns en del i Bibeln som handlar om tillspillogivning, underkastelse o s v som vi är många som har svårt för. Slaveriet, som Paulus försvarar, eller åtminstone inte vill förändra i väntan på Kristus, är vi också några som tar avstånd från. Ja, säkert kan den som vill, hitta fler saker i vår heliga skrift som vi har svårt att bejaka.

När vi talar om religionsdialog i Sverige, är det naturligtvis skillnad mot religionsdialog i mellanöstern. I Israel och Palestina är det inte så "enkelt" som i Sverige. Samtidigt finns det viktiga grupper. Biskop Munib Yunan i Jerusalem (ordf i Lutherska världsförbundet) samlar regelbundet företrädare för olika religioner för samtal. Kan han, kan vi. I ett multireligiöst och multikulturellt Sverige är det viktigt att föra denna dialog, att be tillsammans, att fira gudstjänst tillsammans så långt det är möjligt. Ofta är det Svenska kyrkan som tar initiativet, men jag är glad för det initiativet. Den nye rabbinen i Stockholm David Lazar anordnade en interreligiös sabbatsgudstjänst i Prideveckan vid vilken jag var inbjuden att säga några ord. Under samma festival var rabbinen i Storkyrkan och bad och läste text i samband med Kärlekens mässa. I den kommande gudstjänsten vid riksmötets öppnande kommer de tre monoteistiska religionerna vara företrädda. Det finns bara en Gud och Gud har många vägar men jag får vara stolt över och stå upp för och tydligt bekänna mig till den Vägen som heter Jesus Kristus.

Så Helena Edlund, Annika Borg och Christer Hugo, vi har en monoteistisk tro samtidigt som vi bekänner oss till treenigheten. Det är en del av det kristna mysteriet. Det får ni och vi andra som vill kalla oss kristna stå upp för och vara tydliga med. Så uppfattar vi den ende Guden. Därför kan vi säga med Martin Luther och ur vårt perspektiv med ord som får gälla för oss som kristna med vår kristna tolkning: Kristus endast, tron endast, nåden endast, Bibeln endast, all ära endast åt Gud. Men Krister Stendahls generositetsprincip både kan och måste få råda utan att vi på något sätt skulle förminska vår Herre och Mästare. Som sagt:
Sole Deo Gloria!

lördag 20 augusti 2011

För barnens skull!

Jag har tidigare bloggat om skilsmässostatistiken. Mellan 50-70% av alla ingångna äktenskap (särkönade handlar det om och statistiken hänför sig till tiden innan möjligheten för samkönade par att ingå äktenskap) leder till skilsmässa. Många par har, genom åren, suttit i mitt tjänsterum och bedyrat att de älskar varandra hett och innerligt och att de absolut ska vara gifta tills den fysiska döden skiljer dem åt. Och visst menar de verkligen det i det ögonblicket. Visst har de den hundra procentiga intentionen när de sedan står där i sin bröllopskyrka och svarar JA och upprepar att de tar varandra till äkta makar och ska vara trogna varandra i mörka och ljusa dagar. Visst, de menar allt och är övertygade att det ska gå, att just de ska klara det. Och ändå blir det inte alltid så. Skilsmässostatistiken är så skrämmande!. Och vilka är det som kommer i kläm? Naturligtvis paret, naturligtvis de som finns runt paret i form av släkt och vänner. Men de som verkligen kommer i kläm, de som verkligen drabbas av skilsmässans elände är barnen. Barn behöver en trygg och kärleksfull uppväxtmiljö där de kan utvecklas till att bli goda samhällsmedborgare med tryggheten att vara dem de är, med vetskap om att de har rätten att välja sin egen livsväg så länge de inte skadar sig själva eller någon annan. Drömmen för oss alla är att barn ska växa upp övertygade om att kärleken är starkare än hatet, det kreativa viktigare än det destruktiva och de sedan födelsen står i det godas tjänst. För mig som troende och praktiserande kristen är drömmen att barn ska växa upp i vetskap om att de är gränslöst älskade också av Gud, att deras värde inte handlar om betyg, om vilka vänner de har, om vilka prylar som finns i deras hem och familjens ekonomiska situation utan om  att de är dem de är.

Som kyrka måste vi därför vara med och på alla sätt stödja relationer där det ovanstående positiva kan vara möjligt. Barn som växer upp i äktenskap, oavsett om paret är samkönat eller särkönat, men där paret älskar varandra och sitt barn och som tillsammans vill skapa en miljö för barnet där det ovan skrivna realiseras, dessa barn torde i långa loppet ha bättre förutsättningar att bli harmoniska medmänniskor än de barn som i särkönade äktenskapstragedier drabbas av skilsmässans elände.

Nu menar inte jag att alla särkönade äktenskap leder till skilsmässa och att alla samkönade äktenskap är lyckade. Det senare vet jag för lite om, men det jag vill hävda i detta blogginlägg är att kyrkan borde stå upp för regnbågsfamiljer där barn växer upp i trygghet med två mammor eller två pappor eller två mammor och två pappor. Svenska kyrkan borde än mer utveckla äktenskapsrådgivning och äktenskapsstöd både före och efter själva vigseln. Vi behöver mer kunskap gällande äktenskap i regnbågsfamiljesammanhang och jag är glad över att kyrkomötet har uppmanat stiften att utveckla kunskapen i HBTQ-frågor.

Jag skriver nu inte detta utifrån ett politiskt korrekt perspektiv (tänk att de konservativa kristna alltid slungar ut detta när det handlar om trostolkningsskillnader eller om andra saker de ogillar hos medkristna). Jag skriver detta utifrån övertygelsen att kärleken och tryggheten i en relation alltid måste stödjas, att skilsmässan är ett ont som ibland dessvärre är nödvändigt men att kyrkan måste stå upp för och stödja goda familjekonstellationer oavsett allt. Vi ska därför, med kärleken som vapen, bekämpa skilsmässostatistiken! Vi ska göra det för parets skull, för samhällets skull men framför allt för barnens skull.

Tuve Skånberg och Rolf Åbjörnson går i fredagens nummer av tidiningen Dagen till storms mot de Kristdemokrater som står upp för det som ligger i linje med det ovan skrivna. RFSL delade ut årets Regnbågspris till de tre KD-politkerna  Magnus Kolsjö, Erik Slottner och Caroline Szyber. Jag gläder mig över att KD har sådana som vågar stå upp för rätten att som homosexuell bedömmas lika inför lagen, med lika möjlighet att adoptera barn. Som sagt, det viktiga är, liksom i alla adoptionssammanhang, att familjen är lämplig och det lämpliga ligger i hög utsträckning i det som jag skissartat skrivit om ovan.

Heja Kolsjö, Slottner och Szyber!



onsdag 17 augusti 2011

Trots allt!

Hur kan vi alls tro på en Gud när världen ser ut som den gör? Hur kan vi tro på en Gud när så många barn dör varje dag av svält? Hur kan vi tro på en Gud när massakern på Utöja kunde ske? Hur kan vi tro på en Gud när bomber och missiler drabbar skoningslöst runt om? Hur kan vi tro på en Gud när världen stundtals ser ut som ett helvete?

Vore det inte bättre att försöka inse att allt tal om Gud är meningslöst? Vore det inte bättre att inse att vi är totalt utlämnade åt oss själva, vår egen förmåga att skapa vår tillvaro, vår egen förmåga att göra världen bättre. Gud är då död, eller snarare, allt gudstal är dött och vi som tidigare bekänt oss som kristna kan möjligen ropa: "Min Gud, min Gud, varför har Du övergivit mig?"

Men är inte detta destruktionens tankar, de djävulska tankarna? Är det inte just så som "frestaren" vill att vi ska tänka. T o m Jesus tänkte så på korset i sitt övergivenhetsrop.

Vi som Kyrka måste visa på den Gud som delar smärtan. Vi som kristna måste än mer sätta vår lit till den Gud som finns i det mänskliga helvetet. Vi som kristna måste våga dela med varandra Guds närvaro i det meningslösa, i det ofattbara, i det tomma. Det finns ingen mening med svälten. Det finns ingen mening med massakern på Utöja, det finns ingen mening när oskyldiga människor dödas. Det finns bara det svarta, det ofattbara, den ogripbara sorgen, smärtan som inte går att formulera.

Vi måste våga formulera meningslösheten och inte hävda att det finns en mening med allt. Och samtidigt, också där är Gud. Jesus fick inget svar på sitt rop när han hängde på korset. Men uppståndelsen ägde rum - ett svar som vi får luta oss mot.

Trots allt!

fredag 12 augusti 2011

Andlig klarsyn?

Just nu sitter jag och stirrar ut över den lokala fjärden och njuter av lite vågskvalp, halvklar himmel och båtar som går förbi. Skärgården är en underbar del av Guds skapelse och jag har förståelse för alla som säger att de möter Gud i naturen även om jag menar att det inte räcker om man vill leva ett kristet liv.

På söndag ska jag predika i Storkyrkan igen. Dte är fantastiskt att få predika i den kyrkan där den svenska reformationen har sin vagga. Olaus Petris gravsten finns rakt under predikstolen och under hans tid i Storkyrkan predikade han från en korg som hängde på samma pelare där predikstolen nu finns. Andlig klarsyn är temat för den kommande veckan. Temat är utmanande. Det är så lätt att säga att andlig klarsyn handlar om att läsa Bibeln 'som det står'. Bibeln ska inte tolkas säger en del evangelikala präster. Bibeln ska läsas och tas in utan tolkning. Men vad betyder det? Å andra sidan om man nu tolkar bibeltexter, vilken tolkningsnyckel är användbar och varför?

Jag menar att Bibeln måste tolkas in i vår egen tid, in i vårt eget sammanhang och in i människors liv för att bli begriplig och angelägen. Guds Ord är intet statiskt. Guds ord finns i Bibeln som ett tilltal och min uppgift som präst är att hjälpa människor att både kunna höra och läsa detta tilltal. Tolkningsnyckeln som åtminstone jag tycker är viktig är det dubbla kärleksbudet Vad betyder den enskilda bibeltexten in i en människas liv sedd ur det dubbla kärleksbudets lins? Du ska älska Gud över allting och din nästa son Dig själv. Att läsa Bibeln med de glasögonen hjälper oss att se att Bibelordet ha med vårt eget liv att göra. Men det krävs vägledning och därför benövs präster som kan vägleda genom förkunnelse och undervisning.
Andlig klarsyn kan då handla om en vilja att brottas med texten, borra i den för att försöka se vad den kan säga mitt i mitt eget liv, fyllt av glädjeämnen och bekymmer. Andlig klarsyn handlar inte om att ha alla svaren, att vara tvärsäker. Andlig klarsyn kan handla om att se att Gud har många sätt att uttrycka sig på, att Gud har många vägar, att Gud kan tala på olika sätt i olika sammanhang och till olika personer.

Men, för mig som kristen handlar också andlig klarsyn om att se på Jesus och med Guds Andes hjälp se att Jesus är den som är min Herre, att Jesus är den som jag ska följa, att Jesus är den som jag får berätta om, vittna om för den eller de som vill lyssna.

Andlig klarsyn kanske till sist handlar om att se att Gud är mångfaldens Gud, hela skapelsens Gud, den ende/enda Guden som möter bortom min fattningsfömåga och som möter i mänsklig gestalt.

På söndag firar vi sedvanligt högmässa. I brödets och vinets mysterium möter vi Jesus Kristus själv. Han är där. Andlig klarsyn kan handla om att ana den gudomliga närvaron i det ofattbara. För Dig utgiven! För Dig utgjutet!

Tack gode Gud att Du som är mångfaldens Gud möter mig också i det enkla och vanliga - i en liten bit bröd och i en liten klunk vin, fast jag inte begriper det. Amen

lördag 6 augusti 2011

"..såsom dig själv"

I torsdags var jag på ett seminarium med bland annat rabbinen David Lazar, riksdagsledamoten Barbro Westerholm, representanter för HBTQ-rörelsen. Ämnet handlade om transgenderfrågor. Det kan hända, och det har hänt (ca 590 personer mellan 1992-2009) att man känner att man har fel kropp, att kropp och djupaste identitet inte stämmer överens. Man kan vara född med en kvinnas kropp men känna att man är man och tvärtom. Frågan som då inställer sig är: Kan man få hjälp med könskorrigering? Idag är svaret Ja. Men... om Du vill byta kön måste Du också ta konsekvenserna. Du får under inga omständigheter bli gravid. Du måste steriliseras. Detta säger Sveriges lagstiftning idag. Om Du som kvinna vill bli en man men samtidigt ha kvar förmågan att få ett barn, d v s om Du vill bli juridiskt sett en man, måste Du antingen ha passerat klimakteriet eller steriliseras.

Normalt sett kan inte en man bli gravid. Det är vi vana att tänka sedan årtusenden. Thomas Beatie från USA var tidigare kvinna. I USA och många andra länder behöver den som könskorrigeras inte steriliseras. Thomas Beaties fru kunde p gr av en cansersjukdom inte föda barn men paret ville så gärna ha barn, biologiska barn, och möjligheten fanns. Thomas blev gravid tre gånger och födde familjens barn.

Vi är ovana och kanske tänker man spontant att någon sorts ordning måste det väl vara. Män kan inte få barn. Men vem säger att det inte skulle kunna vara möjligt att låta män föda barn? Gud skapade människan till sin avbild enligt 1:a Mosebokens första kapitel. De hebreiska ord som talar om man och kvinna kan också betyda manligt och kvinnligt. Till manligt och kvinnligt  skapade han dem. ((1 Mos 1:26-27). Alltså; Gud skapade människan med den inneboende kvinliga respektive manliga möjligheten. Det är som mänsklighet vi är Guds avbild med hela det spektrat av sexuella identiteter och individdefinitioner som återfinns i vårt samhälle. HBTQ, hetrosexuella, a-sexuella etc, människor som har bytt juridiskt kön, människor som har genomgått könskorrigering, människor som är på väg in i en ny identitet som hon, han eller hen och alla vi som är de vi är sedan födelsen; alla vi är tillsammans Guds avbild.

Jesus påminner oss om det dubbla kärleksbudet som talar om att vi ska älska vår nästa som oss själva. Att älska sig själv är svårt för den som finner att man inte får vara sig själv, får vara den man djupast sett är, och vara det utan att straffas av svensk lagstiftning, med tvångssterilisering som straffsats.
Om vi som kristna och kyrka ska kunna leva budet om att älska vår nästa så måste det vara vår nästa som hon, han, hen vill definiera sig, inte som vi bestämmer att vederbörande ska definiera sig. Och nu talar jag utifrån ett genderperspektiv - inga andra perspektiv i detta resonemang. Jag förstår att detta är en svår fråga och vi har alltför lite samtalat om detta i kyrkans sammanhang. 2007 svarade Sveriges Kristna Råd på en remiss och svaret var snabbt och kanske alltför oreflekterat. Man stödde tanken på tvångssterilisering. Låt oss tänka igen. Låt oss samtala öppet och förhoppningsvis komma fram till samma resultat som Socialstyrelsen, de flesta riksdagspartier och vad många länders regeringar har fastslagit, nämligen att ingen sterilisering alls ska vara nödvändig. Socialstyrelsen skriver i sin utredning:
Kravet på att den som ansöker om ändrad könstillhörighet ska vara steriliserad
eller på annat sätt sakna fortplantningsförmåga ska tas bort.
Det ska vara tillåtet att frysa ner könsceller på samma villkor som ges
andra patientgrupper.
Låt oss ge varandra och andra möjligeheten att älska vår nästa såsom oss själva!

måndag 1 augusti 2011

Happy Pride!

Så har Pridefestivalen börjat. Jag var uppe tidigt, inte på grund av festivalen utan på grund av att jag skulle promenera en halvtimme in till Ropsten från Lidingö. När jag gick över bron kördes jag ikapp av Lidingötåget som hade prideflaggan på vagnarna och i Ropsten såg jag SL-bussarna med prideflaggan och sedan naturligtvis på många flaggstänger inne i city. När jag såg alla dessa flaggor tänkte jag att det är fantastiskt! Sverige är fantastiskt! Vi har ett tämligen öppet klimat där vi alla kan få finnas tillsammans, där vi kan påminna varandra om att vi är olika och får vara olika. Vi får påminnas om att mångfald är något vackert.

Och samtidigt sker fortfarande hatbrott! Fortfarande är det många som inte vågar "komma ut" vare sig hemma, eller i andra sammanhang. I många församlingar får man smyga med sin identitet, man blir stämplad som syndare (jo vi är alla syndare, en skara förlåtna syndare, för att citera Bo Giertz) p gr av sin sexuella identitet. Men fundamentalisterna får naturligtvis hävda att jag och många med mig har fel när vi säger att Gud är mångfaldens Gud. Gud är hela skapelsens Gud! Mina systrar och bröder som är homo- eller bisexuella eller transpersoner eller queer eller heterosexuella eller asexuella eller.. är en del av Guds skapelse! Gud skapade inte den heterosexuella människan. Det har jag både sagt och skrivit tidigare. Gud skapade människan.

Vad jag drömmer om är en kyrka där öppenhet och det inkluderande kan få vara verklighet fullt ut. Jag drömmer om en kyrka där vi inte syndastämplar varandra. Jag drömmer om en kyrka där vi alla kan verka och leva stolta över vår gemensamma Herre. Han/ Hon är kärleken! Vår Gud (som är allas Gud) möter oss var och en i Jesus Kristus och vill befria oss, upprätta oss och visa på vårt människovärde som är gränslöst. Du är älskad som den Du är! Låt oss lämna helvetet åt Gud. Det är Guds sak att ta hand om oss. Vi ska inte hålla på och döma varandra och hota med helvetets pina. Låt oss istället fokusera på kärlekens Herre - Jesus Kristus - och lära av honom. Han påminner oss om det dubbla kärleksbudet. Låt oss sträva efter att dagligen och stundligen leva det.
Många kom till Queermässan idag i S:t Jacobs kyrka. Många gick fram till nattvardsbordet. Många tog emot Jesus Kristus själv i brödets och vinets gestalt. Jag gladde mig så och tänkte: "Ja just det. Här vid nattvardsbordet hör vi alla hemma, inte som dem som andra tycker att vi borde vara utan som den vi är". Tack gode Gud för mina bröder och systrar i HBTQ-sammanhanget! Tack att jag som hetero får vara med i en öppenhet som svetsar samman! Flaggan sitter nu på S:t Jacobs kyrkas torn. Det är en viktig markering!

Kyrkan finns närvarande också i ett tält i Kungsträdgården. Välkommen in och pröva Dina tankar i en test, samtala, få ett kärlekskort etc!
Happy Pride!

fredag 29 juli 2011

Vilket samhälle vill vi sträva emot och vad är kyrkans roll? Tankar i Pridetid.

Jag ställer ovanstående fråga med tanke på att Pridefestivalen börjar på måndag. Kl 17.00 firar vi queermässa i S:t Jacobs kyrka och Prideflaggan ska också detta år ska sitta på kyrkans torn.

Temat för årets Pridefestival är 'Öppenhet'. Och är inte det ett av flera nyckelord för det samhälle vi vill leva i? Ett samhälle som präglas av öppenhet och kärlek, i respekt för mångfalden,en kärlek och öppenhet som inte skadar vare sig den egna individen eller andra, det samhället måste vi kämpa för tillsammans och här har kyrkan en viktig uppgift! Kyrkans budskap handlar ju om Guds rike - en gemenskap präglad av kärlek till Gud och kärlek till medmänniskan. Kyrkan ska stå för öppenhet. 'Närvaro, öppenhet och hopp' är Svenska kyrkans kärnvärden när det gäller kommunikation. Men dessa värden kan också appliceras på kyrkan i stort. Vi vill vara en närvarande kyrka som finns där människor är. Vi vill vara en öppen kyrka som välkomnar var och en som den är oavsett etnisk bakgrund, oavsett stark, svag eller mer eller mindre obefintlig tro, oavsett sexuell identitet. Var och en ska kunna känna sig hemma i kyrkan därför att kyrkan ska vara öppen. Men kyrkan ska samtidigt inte vara profillös. Kyrkan ska tydligt tala om kyrkans budskap, om nåden, om försoningen, om förlåtelsen, om upprättelsen, om de nya möjligheternas väg i Guds kärlek. Det handlar om hopp!

Kyrkan ska vara ett salt i samhället! Idag lever vi i stor utsträckning i ett heteronormativt sammanhang, där vit heterosexuell man är riktlinjen. Men vårt samhälle måste mer och mer få präglas av den öppenheten som inte handlar om att somliga inte hör hemma beroende på sådant som de inte kan hjälpa. Jag kan t ex inte hjälpa att jag är heterosexuell. Det är min grundläggande sexuella identitet. Andra har andra grundläggande sexuella identiteter. Låt oss, som kyrka och kristna, vara med och stötta mångfaldens samhälle där vi hör samman, där var och en an får vara öppen med den hen/hon/han är. Ingen borde behöva 'komma ut' därför att det inte borde finnas några garderober att komma ut ifrån. Så många har i kyrkans sammanhang ( och i samhället i stort) fått dölja sin identitet, fått låtsas vara någon och något som man inte är. Min önskan är att var och en ska få komma ut och att sedan inga garderober av den typen ska få finnas. Den öppenheten borde både kyrkan och samhället i stort präglas av. Då skulle inga pridefestivaler behövas. Då skulle vi gemensamt, oavsett sexuell identitet, fira kärlekens festival - en kärlek som ju är störts av allt, den kärlek som är en del av Gud och som återspeglas, om än i mikroformat, i den mellanmänskliga kärleken. Innan denna vision är en verklighet får kyrkan vara det salt som evangeliet utmanar till också i den mellanmänskliga kärleken.

Svenska kyrkan kommer att finnas på plats i Kyrkans tält i Kungsträdgårdn. Vi samarbetar med Ekho (Ekumeniska gruppen för homo- och bisexuella, transpersoner och queerpersoner) och med Svenska kyrkans Unga. I tältet finns vi för att samtala, svara på frågor, finnas till på olika sätt. Denna kyrkans hållning handlar inte om att vara politiskt korrekt utan om att ta skapelsens Herre på allvar. Så älskade Gud världen, skriver evangelisten Johannes (Joh 3:16). Just så är det. Gud älskar världen med sina barn, barn av olika slag, olika religioner, olika hudfärg, olika språk, olika sexuell identitet. Gud har skapat oss alla som dem vi är. Gud vill oss, vill dem vi innerst inne är. Homo-, bisexuella, transpersoner, queerpersoner, heterosexuella, a-sexuella, vi hör ihop. Vi är syskon för vi är Guds barn tillsammans. Därför ska Prideflaggan sitta på S:t Jacobs kyrkas torn under Prideveckan. Därför ska kyrkan vara öppen och stå för öppenhet. Därför ska kyrkan vara närvarande i Kunsträdgården och i seminariesammanhang i Kulturhuset. Därför ska kyrkan stå för och proklamera hoppets budskap, ett budskap som får vara med och påverka vårt samhälle så att det blir ett samhälle som präglas av öppenhet.

tisdag 26 juli 2011

Jag är kristen! Men vad betyder det i hatets och våldets tid?

Jag är kristen! Det kanske inte är en så konstig bekännelse om man är präst i Svenska kyrkan. Somliga av mina bloggläsare tycker nog att jag är en kristen som tolkar evangeliet fel eller som tycker att jag lämnat den 'sanna bekännelsen.' Jag är född och uppvuxen utanför kyrkans sammanhang. Jo, jag är barndöpt men i övrigt ingen 'kristen fostran' förutom några textläsningar på julafton varje år. Konfirmandtiden blev revolutionerande för mig och jag upptäckte den kristna tron på ett för mig utmanande och inbjudande sätt. Jesus var en person som personifierade kärleken, den Sanna djupa kärleken till medmänniskan och till Gud. Mötet med Jesus i Bibelns texter, i nattvardens mysterium, i sånger och psalmer och inte minst i ungdomsgruppens gemenskap blev livsviktigt för mig. Det blev så viktigt att jag mer och mer kände att jag ville engagera mig i kyrkans sammanhang också i min yrkesutövnibg. Efter ett samtal med en kamrat bestämde jag mig för att jag ville bli präst. Jag gick i första årskursen i gymnasiet när de beslutet togs och min familj vart förvånade. Det var kanske inte riktigt vad de väntat sig. Men efter gymnasiet, ett volontärår i kyrkans sammanhang samt vapenfri militärtjänst, bestämde jag n för att läsa teologi i Uppsala. Den 10 juni 1984 prästvigdes jag i Storkyrkan av dåvarande biskopen Lars Carlzon och så fortsatte min livsresa som kristen och mer och mer förstod jag att kristen tro och egentligen Jeus själv är inkluderande snarare än exkluderande. Det har varit och är en grundbult i min förståelse av kyrkans tro.

Jag skriver detta därför att jag tycker att de är så fel när terrorister likt den i Norge kallar sig kristna. Inte ens kristen fundamentalism står för den död och det hat som terroristen Anders Behring Breivik gav uttryck för genom sina ofattbart fasansfulla handlingar. Kristen fundamentalism kan ivra för allas omvändelse till Jesus Kristus. Kristen fundamentalism kan mena att alla kommer till helvetet som inte tror på Jesus Kristus. Men jag känner inte till någon kristen ( OBS: kristen!!) fundamentalism som menar att man ska ta livet av oliktroende. Breivik är inte kristen. Han är en människa som helt spårat ut, som begått omänskliga handlingar, som genomfört politiskt riktade terrordåd. Men han är inte kristen. Allt det han gjorde i fredags strider mot allt vad kristen tro och livsåskådning heter.

Men vi andra då? Vi som tror på den inkluderande kärleken, vi som tror att Gud är kärleken; hur långt sträcker sig den kärleken? Personligen har jag full förståelse för alla som vill se att terroristen Breivik hamnar i helvetet, som önskar livet ur honom o s v. Jag har full förståelse för alla som säger att Gud måste hata honom för vad han gjort därför att vi andra hatar honom för vad han gjort. Men vad betyder det då att Gud är kärleken? Vad betyder orden om att älska sina fiender och be för dem som förföljer dig? Jag förstår att det är svårt, ja omöjligt, för de drabbade att älska terroristen Breivik. Ingen kan begära det av dem. I Predikaren i Gamla Testamentet ( Pred 3:1-11) återfinns denna underbara text:
Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen: en tid för födelse, en tid för död, en tid att plantera, en tid att rycka upp, en tid att dräpa, en tid att läka, en tid att riva ner, en tid att bygga upp, en tid att gråta, en tid att le, en tid att sörja, en tid att dansa, 5 en tid att kasta stenar, en tid att samla stenar, en tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag, en tid att skaffa, en tid att mista, en tid att spara, en tid att kasta, en tid att riva sönder, en tid att sy ihop, en tid att tiga, en tid att tala, en tid att älska, en tid att hata, en tid för krig, en tid för fred. Vad får då den strävsamme ut av all sin möda? Jag har sett vilket arbete Gud har lagt på människan. 11 Allt vad Gud har gjort är skönt i rätta stunden.

Vi får leva med alla våra känslor. Och samtidigt finns Jesu utmaning där, en utmaning som plågar mig i sorgens och vredens tid, en utmaning som talar om att älska mot alla odds, älska trots allt, älska den som är ens fiende. Det är min uppgift som kristen.

Om nu Gud älskade oss så in i döden att Jesus själv dog och uppstod för vår skull hur kan då ett helvete finnas? Helvetet var på Utöya. Helvetet är här och nu för de föräldrar som mist sina barn, för dem som mist sin maka eller make i explosionen i Oslo, för dem som mist sina vänner genom terrordådet, för dem som har att leva med erfarenheterna från Utöya.

Min bön idag är: Gud ge mig ork, mod och kraft att vara kristen, att inte bara tala och skriva om tron och om Din kärlek utan att också kunna leva den, varje dag, mot alla odds! Amen

lördag 23 juli 2011

Länk till ett vittnesbörd från massakern

Här är en länk till ett personligt vittnesbörd från massakern utanför Oslo:
http://www.expressen.se/nyheter/1.2508054/gomde-sig-bland-lik-for-att-overleva

fredag 22 juli 2011

Oslo

När katastrofen sker är det svårt att hitta de rätta orden. Men det var inte bara under Oscar II: s tid som norrmännen var våra bröder och systrar. Också nu tror jag vi alla känner extra stark samhörighet med vårt nordiska grannland. Jag hoppas att vi både i vår enskilda andakt och i våra gudstjänster nu i helgen ber för alla dem som på olika sätt har drabbats både av den fasansfulla explosionen och det fruktansvärda massmordet på det norska socialdemokratiska ungdomslägret.

Min bön ikväll är att Gud ska omsluta alla de familjer som drabbats, att kärleken och omsorgen ska visa sig starkare än hatet och att Gud ska leda var och en vidare steg för steg till ny glädje, nytt hopp och ny framtidstro.

Må aldrig hatet och ondskan få sista ordet.

Gud är helig!

I onsdags kväll var jag på plats för fjärde gången. Jo, också i år sken solen över gräsmattan, också i år vajade den svenska flaggan utanför servicehemmet, också i år spelade den ordinarie musikern Marie och också i år sjöng solisten Lena.Håkan skötte också i år ljudet. Det var dags för ett av juli månads trädgårdsmöten vid ett annat av våra visten. Jag har hedersamt blivit inbjuden fyra somrar att predika vid ett av den lokala missionsförsamlingens friluftfsmöten. Jag känner mig oerhört hedrad! Det är roligt och en utmaning att få uttrycka evangeliet på ett sådant sätt att det bär också hos dem som kanske inte vanligtvis går i kyrkan eller är van vid det religiösa språket. Mitt tema var tredelat och handlade om Guds namn, Guds hamn och Guds famn. Egentligen är alltihop ett uttryck för Guds helighet.

Gud är helig! Vad betyder det? Jo, att Gud är Gud, att vad vi än säger om Gud så förminskar det Gud. Gud är alltid större än allt det vi förmår uttrycka om Gud. Gud är större än summan av alla religioner. Gud är större än summan av alla dogmer. Gud är större än summan av alla trosbekännares intensiva vilja att ha rätt. Gud är större än påståendet att Gud är större. Och samtidigt: något kan vi också säga om Gud för vi får tala om Gud liksom vi får tala till Gud. Gud är kärlek. Gud är ljus. Gud är Ande. Dessa tre påstenden återfinns i Nya Testamentet. Sådan är Gud. Och samtidigt kan vi säga något ytterligare. Vi som kristna kan säga att Jesus själv är modellen av Gud. Sådan som Jesus var, sådan är Gud. Därför får vi se på Jesus, följa Jesus, fördjupa vår relation till Jesus. De är vår väg till förståelse av Gud. Men vägen till Gud går också via vår medmänniska. Jesus själv pekar på detta när han säger de berömda orden att vad helst vi har gjort mot någon av dessa minsta som är hans bröder ( och systrar) det har vi gjort mot Jesus själv.

Gud är helig! Vad betyder det mer? Jo, att Gud alltid är med. Gud, som är kärlek, är med också då livet inte är så enkelt. Vi är inte övergivna. Vi är inte ensamma när livet gör oss illa. Gud vill inte det svåra, vill inte vårt lidande. Men, Gud är med i lidandet. Gud omsluter och kan ge en mening åt lidandet, en mening som vi inte ( eller i vilket fall sällan) kan se när vi är mitt i lidandet, mitt i svårigheten, men som i backspegeln kan bli en realitet.

Gud är helig! Vad betyder det? Jo, att det inte finns något profant. Allt är heligt. Hela tillvaron - allt! Sedan kan människan med våld och hat, med förstörelse på olika sätt, profanera det heliga. Men, hela tillvaron andas helighet - andas Gud. Då är skapelsens mångfald ett uttryck för Guds helighet med regnbågens många färger som en symbol också för detta.

Gud är helig! Vad betyder det? Jo, Guds helighet är en utmaning till oss. Gud vill att vi ska vara heliga, mänskligt heliga, egentligen att vi ska vara mer människor, vara mer dem vi verkligen på djupet är. Låt oss träna nu i sommar i kärlek till Gud och våra medmänniskor - i ord och handling, i engagemang och påverkansarbete.

Gud är helig!

onsdag 13 juli 2011

Vem är jude? Vem är svensk?

För några dagar sedan skrevs det på DN-debatt om detta med att vara svensk, om medborgarskap och vad som kan tänkas konstituera svenskhet. I judisk tradition har liknande diskussioner alltid förts men då beträffande vem som är jude och vad det judiska innebär. En jude är en person som är född av en judisk mor eller som själv har konverterat. Det räcker inte att, som jag, ha en judisk far. Men, säger någon i den judiska traditionen, en jude är en om känner sig judisk.

När jag läste artikeln om svenskhet och vilka som är svenskar och vad som kan tänkas krävas för att få kalla sig svensk kom jag att tänka på det judiska påståendet om att känna sig som en jude. En svensk skulle kunna vara en person som känner sig som en svensk. Sedan förstår jag att svenskt medborgarskap i mer formell mening är mer komplicerat och där kan man fråga sig vad som behövs. Ska man ha läst en del av den klassiska svenska litteraturen? Ska man kunna flytande svenska? Räcker det med att man bott sju år i Sverige? Säkerligen finns många olika åsikter i frågan. Men när jag skriver detta blogginlägg vill jag, åter igen, slå ett slag för en generös och välkomnande syn på invandrare och flyktingar. Vi har råd att vara generösa gällande vår flyktingkvot! Vi har råd att ge amnesti åt alla i landet befintliga flyktingar som inte begått ett annat lagbrott än att gömma sig i rädsla för verkställande av flyktingutlämning. Vi har råd att ha en generös syn på vad svenskhet är. I DN skrev debattören att alla kanske inte gillar sill och nubbe. Nej, och idag är den svenska matkultren en multikulturell mattradition. Pizza, kebab,spagetti, hamburgare, m m, m m. Också det s k 'finköket' består av mat från andra länder. Och ändå har i kvar köttbullar, rotmos, lax och annat svenskt och nordiskt.

Sverige borde vara ett land som präglas av det mångkulturella där okså gamla svenska traditioner ryms. Mångfaldens land med mångfaldens kultur där detta med att vara svensk skulle präglas av generositet och öppenhet och en omsorg om våra medbröder och medsystrar.

Sverige skulle än mer kunna vara ett land som med en kristen bakgrund värnar om religionsfrihet som blir en frihet til religion snarare en frihet från religion. Människor som bekänner sig till islam, judendom, kristendom, hinduism och buddism skulle än mer kunna samsas tillsammans utan varesig rädsla för eller fördomar om den andre.

Tänk om Sverige kunds vara ett land som präglas av det inklusiva snarare än det exklusiva!
Då skulle vi vara föregångare, ett ljus för andra folk.

Idag har vi långt kvar.

onsdag 6 juli 2011

Religion och politik

På ledarsidan igår i Svenska Dagbladet anklagades biskop Eva Brunne för att vara mer politisk än förkunnande eftersom hon skrivit under en artikel tillsammans med flera andra till stöd för ship to Gaza. Det finns en önskan att kyrkan inte ska lägga sig i politiken utan förkunna evangeliet om Jesus Kristus. Inte minst från borgligt håll uttrycks denna önskan. Kyrkan ska trösta, kyrkan ska finnas i krissammanhang, kyrkan ska ägna sig åt diakoni och stödja enskilda individer som är drabbade. Men Gud nåde om kyrkan lägger sig i politiken! Det har vi ju valt politiker till att sköta.

Jag delar inte min biskops syn på Ship to Gaza aktionen. Jag tror inte att den tjänar sitt syfte och frågan är vilka krafter som står bakom. Därom lär det finnas en del att säga. Men jag menar att det också som en konsekvens av evangeliet måste få finnas lite olika röster som på olika sätt ( fredliga d v s - icke våldssätt) talar för olika fredsaktioner, liksom det inom kyrkan finns olika tolkningar av evangeliet som leder till olika politiska tillhörigheter. Kyrkan måste också vara politisk, d v s evangeliet måste få konsekvenser annars riskerar vi att ge Karl Marx postumt rätt då han sa att religion är opium gör folket.

Mellanösternkonflikten är sannerligen inte enkel och det är inte ens fel att två träter. Men måhända försvåras Gazabornas situation av att Hamas och Fatah strider mot varandra, att det inte finns en regerande röst att samtala med i Palestina? Att sedan mer förnödenheter behövs i Gaza vittnar många om liksom att Gaza behöver återfå rätten att exportera sina varor.

Jag tror att vi alla som sitter hemma och tycker, skriver och talar, delar övertygelsen att raketer, misiler, kulor och krut inte löser konflikten. Det gynnar inte heller läget att Hamas önskar att Israel inte existerade. Likaledes utgör muren, taggtråden, vägspärrar, förstörda vägar, hinder av andra slag, barriärer mm stora stötestenar i fredsprocessen.

Lösningen då? Samtal, nya fredsprocesser, nya 'Osloavtal'. Men det är lätt att blogga om det, lätt att skriva och skriva under artiklar och betydligt svårare att leva den bistra verkligheten.

Jag hoppas att biskoparna fortsätter att reagera också politiskt utifrån evangeliet. Jag kommer inte alltid att hålla med. De kommer att få möta motstånd från olika håll. Men kyrkan är ingen åsiktsgemenskap, ingen tolkningsgemenskap utan en trosgemenskap.

onsdag 29 juni 2011

Tankar inför kvällen

Svenska kyrkans framtid ska jag tala om i en av Stockholms församlingar idag. Kyrkoherden och jag ska samtala och den lokala kyrkans vänförening har anordnat det hela. Just nu är vi i vår kyrka inne i stukturutredningar. Svenska kyrkan på nationell nivå har skickat ut en remiss som församlingar, stiftstyrelser, domkapitel mfl, har att svara på. Tanken är att församlingen ska vara den grundläggande enheten i Svenska kyrkan men att flera församlingar kan gå samman till ett pastorat med en kyrkoherde, ett kyrkoråd, ett kyrkofullmäktige men med bibehållna namn på församlingarna samt församlingsråd som väljs av kyrkofullmäktige. Vinsten med detta är både ekonomisk och administrativ. Detta är en del av den framtida kyrkan. Men få har väl lockats av kyrkan p gr av dess organisationsstuktur. Det viktiga är innehållet! Vad är det vi vill? Vad är det vi lär? Vad är det vi gör? Dessa frågor måste få tydliga svar. Svenska kyrkans framtid ligger i Kristuscentrering. Solus Christus, säger Luther. Vi måste hålla fram det unika med Jesus Kristus. Han är sann Gud och sann människa. Han är Gud, himlens och jordens skapare, alltings ursprung och mål, inkarnerad. Detta är unikt för den kristna tron. Vi måste hålla fram vad Jeus lärt och gjort, hans liv, lära och död och uppståndelse.Försoningen på korset är livsviktig. Ska vi ha något att säga som kyrka måste korset vara i centrum.

Nåden är därmed också viktig. Sola gratia. Nåden endast. Nåden är den inklusiva den som gör att jag får vara Guds barn, inte p gr av meriter, inte p gr av att jag råkar vara domprost eller något annat, utan bara för att jag är jag som just den jag är. Nåden allena inkluderar snare än utesluter.

Jag gläder mig över att få tala om detta, få tala tydligt om Jesus, som min biskop säger, och göra det uifrån det reformatoriska perspektivet. Reformationen i Sverige startade ju i Strkyrkan. Skam vore väl om inte detta påverkade den nuvarande domprosten.

fredag 24 juni 2011

Ska Du gå i kyrkan på söndag?

Om man skulle fråga en vanlig svensk denna fråga kanske svaret skulle bli: "Tror inte det! Varför frågar Du?" Om samma fråga ställts till någon i USA kanske svaret skulle bli: "Självklart! Det gör de flesta här." I Sverige är det inte särskilt många som går i kyrkan en vanlig söndag. Även om enstaka kyrkor drar många gudstjänstfirare är ändå statistiken väldigt låg. Sverige med dess många kyrkor är ett av världens mest sekulariserade länder. Konsumismen är kanske den största livsåskådningen. Och samtidigt: Många tillhör Svenska kyrkan. Ibland kan "de fromme" häckla det stora medlemstalet därför att så få bekänner sig som kristna. Nu har en ny statistisk undersökning visat att väldigt få delar Svenska kyrkans grundläggande tro. Fotfarande tillhör ca 6 miljoner människor vår kyrka. Själv tycker jag att det är fantastiskt! När sedan statistiska under sökningar görs blir frågor ganska trubbiga. Tror Du på Gud? Men vad innebär Gud? Är det en gubbe på ett moln som skapade världen på sju dagar? Handlar det om Adam och Eva, om Babels torn? Nej jag tror inte på Gud. Inte om det handlar om att bokstavligen tro på det som Bibeln berättar om i de 11 första kapitlen.


Statistiska undersökningar är viktiga, men trubbiga när det gäller människors tro och engagemang. Få går i kyrkan utom vid speciella tillfällen. Det är en utmaning. En högmässa borde vara av den karaktären att de som kommer dit säger: "Hit vill jag komma tillbaka!" Det är en utmaning för oss predikanter, för musiker och alla andra involverade.


Nu är det midsommar och dessutom är det i skrivande stund sol där jag befinner mig. Många ser den underbara naturen som sin kyrka. Jo, visst kan man säga med Carl von Linné att man i naturen ser Gud på ryggen. Själv ska jag fira högmässa i Storkyrkan i morgon och få sjunga de underbara sommarpsalmerna. Det räcker inte för mig att "se Gud på ryggen". Jag måste få ana Guds ansikte i Jesus Kristus, fördjupa mig i Guds Ord och ana Kristi faktiska närvaro i brödets och vinets mysterium. Det är stort! Så även om det inte är söndag på midsommardagen ska jag gå i kyrkan - med glädje! Ska Du?

Glad midsommar!

torsdag 16 juni 2011

"Du får smör ovanför" eller..?

Evigt liv - egentligen är det just vad kristen tro syftar till. Och så käbblar vi inom och mellan trossamfunden om olika tolkningar, om olika traditioner. Katolikerna har hela sanningen! Nej, Svenska kyrkan har sanningen! Nej, Pingstvännerna har sanningen! Nej den nya kyrkan som just har bildats (den ännu namnlösa) har hela sanningen. Tro som jag gör! Tro som vi gör! Tro som de gör! Men egentligen borde vi stötta varandra i att höja blicken - blicken bortom och ovanför käbblet och se att vad kristen tro handlar om inte är vem som har rätt, vem som är mest "klassisk" i sin kristna tro. Kristen tro handlar om evigt liv och om möjligheten till detta.

Men vad är då evigt liv. Den kristna traditionen har mången gång fokuserat på livet bortom döden - att det är det eviga livet. En stad ovan molnen där rosor aldrig dör, en gyllne morgon. Och visst, tanken på en fortsättning känns trevlig. Men vi får inte fastna i den tanken. Vi vet så lite om livet bortom livet. Det får vi överlämna till Gud.

Det eviga livet är snarare här och nu - en Gudsrelation här och nu. Kristen tro handlar då om att leva sitt liv i de tre grundrelationerna; till Gud, till medmänniskan och till oss själva. Främst handlar det eviga livet om relationen till Gud, en relation som börjar i detta livet, får levas i detta livet och som sedan fortsätter långt bortom språkets möjligheter.

Vad har Jesus med det eviga livet att göra? För oss kristna är Han det eviga livet inkarnerat, förkroppsligat. Han visar oss vad det är att leva i den grundläggande gudsrelationen och vilka konsekvenser den relationen får.

I en värld där så ofattbart många barn dör varje dag, där så ofattbart många skadas i krig, där så ofattbart många inte kan dricka ett glas rent vatten, där så ofattbart många lever i förtorkat land, där har vi inte råd med vårt kristna käbbel om vem som tror mest och bäst. Vi måste leva tron, älska Gud över allting, älska vår nästa och älska oss själva. Jo, vi får faktiskt göra också det sistnämnda. Med fokus på Gud får vi leva det eviga livet här och nu, i den vardag som är din respektive min.

Kanske är det så att vi får smör ovanför när vi dör, d v s att vi kommer till något helt ofattbart och outtalbart men makalöst?! Vi vet inget om det. Låt oss vila i Gudstillit här och nu. Gud är generositetens Gud. Det vittnar hela skapelsen om - en skapelse i regnbågens alla färger. Synd bara att vi kristna inte alltid är lika generösa. Ja, just det. Det är synd!

På Midsommardagen predikar jag i Storkyrkan. Den dagen handlar evangelietexten om brödundret - en eruptiv generositet som inte ser några gränser. Det är underbart! Pris ske Gud!

lördag 11 juni 2011

Generositetens teologi

Gud är generositetens Gud. Skapelsen och försoningen visar på detta och nu i sommartid påminns vi om det. Jag har just varit med om präst- och diakonexamen. Inför en läste vi en utmärkt bok av Cristina Grenholm som arbetar som direktor i Svenska kyrkan. Hon är präst och forskare. Den bok vi läste och samtalade om med blivande präster och diakoner heter "Levande teologi". Det är en bok, i hög utsträckning skriven för lekfolk, präglad av ömsinthet och klarhet, ödmjukhet och tydlighet, kristuscentrering och dialoginriktning. Varje individ myndiggörs som teologer. Teologi skapas inte av professionella. Teologi blir levande och utvecklas när alla får vara med i samtal och process. Hon skriver följande utmärkta ord: " Jag tror inte att vi får del av trons kraft genom att tillämpa tron på samma sätt, utan genom att vi i vår olikhet förmår ge plats åt vars och ens bekännelse till Jesus Kristus, samtidigt som vi tillsammans längtar efter och ber om det eviga livet, det fulländade gudsriket och att det tar gestalt hos oss här och nu. Trons kamp handlar inte om att ha rätt eller fel i tillämpningen av tron, utan om det eviga livet. Det finns utrymme för mångfald i evighetsperspektiv". (s 42 i Levande Teologi. Verbum 2010)

Tänk om vi i våra olika trossamfund och kyrkor kunde ha lite mer av den inställningen istället för att ligga nedgrävda i våra kyrkliga och teologiska skyttegravar. Ingen av oss har hela sanningen. Sanningen om Gud går inte att fånga in. Vi kan nalkas Gud på olika sätt och får göra det. För mig, i den tradition jag står i (i den mån jag endast står i en. Ibland tänker jag att jag och många andra står i många komplementära traditioner) är somliga saker viktiga och för andra är andra saker viktiga. Vi kan lära av varandra, inspireras av varandra i glädje över vårt eget.
Vad jag eftersöker (ibland också hos mig själv) och som jag tycker att Cristina Grenholm ger uttryck för är en generositetens teologi. Låt oss vara generösa såsom Gud själv är generös!

tisdag 7 juni 2011

Äntligen!

Igår var det nationaldag och Stockholm visade upp sig från sin bästa sida. Det var sol och vind och flaggorna vajade på de många stängerna. I Storkyrkan hade vi "öppet hus" utan entréavgift. Vi firade nationaldagshögtid (en sorts andakt) och hade inbjudit Elisabeth Tarras Wahlberg som talare. Det blev en fin nationaldagsgudstjänst där också vår gosskör sjöng.

Vi hade också vernissage. Överintendenten Daniel Birnbaum från Moderna museet kom och invigde den videotriptyk som kommer att stå i Storkyrkan hela sommaren. Jonas Dalberg heter konstnären och videofilmerna talar om alltings förgänglighet.

Efter vårt sedvanliga historiska spel där olika personer från vår kyrkas historia träder fram under valven begav sig hustrun och jag oss till Skansen för att fira nationaldagen där. Jag sitter som Svenska kyrkans representant i Rikskommittén Sveriges Nationaldag där jag vid ett flertal tillfällen föreslagit att det på något sätt borde finnas med ett multireligiöst inslag med tanke på att religion spelar en så oerhört stor roll för så väldigt många svenskar. Tanken har avslagits varje gång. Jag har därför försökt lobba för det på andra sätt och naturligtvis också gärna sett att inslaget kunde vara rent kristet.

Igår kunde jag säga "Äntligen!" när programkommittén lät sånggruppen Timotej sjunga tre sommarpsalmer (en vers av varje). Vi fick höra Den blomstertid nu kommer, I denna ljuva sommartid och En vänlig grönskas rika dräkt. Det var fantastiskt och blev ett viktigt inslag som många noterade och gladde sig över. Jag hade gärna sett att Psaltarens 23:e psalm hade lästas av t. ex Stina Ekblad. Den psalmen har alla de tre abrahamitiska religionerna gemensamt och den ger en sommaraktig klang för den som längtar efter det och dessutom är den känd av stora delar av Sveriges folk. Men det var kanske en för häftig önskan...

Men jag och många andra är glada för psalmerna och det blev ett fint firande där kungen höll ett utmärkt tal!

söndag 5 juni 2011

En Gud som är större än vår bekännelse.

Jag fick förmånen att tillsammans med biskopen och ett stort antal prostar åka på studieresa till Chicago och New York. Syftet var att fördjupa lutherska och ekumeniska kontakter och skapa nya kontakter men också att se olika typer av kyrkor och traditioner i ett land som på så många olika sätt påverkar utvecklingen i världen. En av gudstjänsterna som vi firade var i Trinity United Church of Christ i Chicago - en kyrka för svarta präglad av en mer reformert tradition. Gudstjänsten tog 3 timmar varav predikan var 55 minuter. Det kan man kalla en rejäl gudstjänst. Vad vi erfor var en gudstjänstfirande församling som var glada över att vara i sin kyrka, som var beredda att satsa både på och i och för kyrkan och i grunden satsas på Jesus Kristus själv. Det var spännande att vara med och den predikan som pastorn höll över Jobs boks första kapitel gjorde intryck. Samtidigt var det för långt och inte den tradition som jag själv står i. Men ändå...

Ett stort intryck gjorde också en annan kyrka nämligen The Cathedral Church of S:t John the Divine i New York. Det är en enorm katedral som är öppen för alla människor - inneslutande alla som vill känna sig hemma oavsett allt. I katedralen återfanns två judiska menoraljustakar, två asiatiska bönesymboler (tror att de var tibetanska) och vaser i jätteformat som var gåvor från andra religionsutövare. För församlingen var det viktigt med dessa symboler för andra religioner för att, med Kristus i centrum, visa att vi hör ihop, att Gud är Gud bortom våra bekännelser. På hemsidan står det:


Tänk att få vila i detta och känna trygghet i detta att Gud är större än allt och att jag får lovsjunga Jesus Kristus utfrån min kristna tradition utan att behöva trampa på någon annan. Den bortgångne biskopen Krister Stendahl skrev i sin bok "Meanings" ord som för mig blivit så viktiga: "How can I sing my song to Jesus fully and with abandon without feeling it necessary to belittle the faith of others? I believe that question to be crucial for the helth and vitality of Christian theology in the years ahead."

Jag har en dröm som handlar om att Storkyrkan på något sätt skulle kunna få vara platsen för lovsången till Jesus samtidigt som man skulle kunna få uppleva att det är en helig plats fylld av Gud som är bortom alla bekännelser och i alla religioner. Det handlar inte om synkretism. Vi ska inte blanda men det handlar om en gudomlig generositet och öppenhet som bara de kristna kan våga sig på som står riktigt nära korset.

Det handlar om en Gud som är större än vår bekännelse. Den Guden möter jag i Jesus Kristus!

fredag 27 maj 2011

Åter med nytt blogginlägg förhoppningsvis den 6 juni.

Jo, nu bär det av igen. Denna gång ska jag på tjänsteresa med biskop och prostar. Jag återkommer med nytt blogginlägg den 6 juni (förhoppningsvis). Beklagar att det dröjer!
Glad Kristi himmelsfärdshelg, så småningom, önskar jag er alla!

tisdag 24 maj 2011

Domkapitlet och löpsedlarna.

Det har skrivits i media om djupt tragiska händelser där präster varit involverade i sådana handlingar som på något sätt i avsevärd mån kan ha skadat det anseende en präst bör ha. Jag vill omedelbart och tydligt understryka att alla former av fysiska och psykiska övergrepp är något som kyrkan tar kraftfullt avstånd ifrån! Det är fasansfullt att människor utsätts för övergrepp av olika slag i sammanhang där man måste kunna förvänta sig stöd, hjälp, vård för själen och praktiskt stöd i svåra situationer. Man ska i alla kyrkans sammanhang kunna lita helt och fullt på kyrkans medarbetare och alldeles särskilt på dem som vigt hela sitt liv i Guds tjänst. Handlingar där personer som innehar vigningstjänst eller annan tjänst i vår kyrka förgriper sig på en annan individ psykiskt eller fysiskt är därför och naturligtvis fullständigt oacceptabla!

Domkapitlen har dock att hantera dylika ärenden  gällande dem som innehar vigningstjänst och har då tre olika alternativa beslutsmöjligheter. Det första är att tilldela prästen en skriftlig erinran vilket är en kraftfull varning. Det andra alternativet är att tilldela prästen en prövotid på tre år. Om något under den tiden kommer upp som antingen är samma handling som upprepats eller liknande handling blir prästen av med rätten att utöva vigningstjänsten. Det tredje alternativet är att frånta prästen rätten att utöva vigningstjänsten. Domkapitlets beslut meddelas i protokoll som är offentliga och därmed tillgängliga för alla som så önskar. Beslutet kan överklagas av den det gäller. Överklagandenämnden är överprövningsinstans och överprövar domkapitelbeslut om de skickas in i laga ordning.

Vad som sägs i domkapitlet, förhandlingarna, är inom lykta dörrar. Alla ledamöter har tystnadsplikt och ingen får referera vad som sagts under mötet. Därför kan vi inte kommentera de fall som media tar upp. Men vad jag kan säga är att inget fall där två eller fler personer är involverade i djupt problematiska situationer är enkla. Vi vrider och vänder på varje sten för att göra en så rättvis och riktig bedömning som möjligt. Vi tar inte hänsyn till prästers popularitet eller annat som i ett sådant fall kan vara ovidkommande. En handling är en handling. Vi jämför naturligtvis med liknande situationer, vi vrider och vänder på varje ärende ur många perspektiv och lyssnar till involverade personers vittnesbörd. Vi har domare med lång juridisk erfarenhet i vårt domkapitel, domare som är oss behjälpliga. Oftast tar ärendegången mycket lång tid och orsakar i sig lidande för alla de inblandade. Men när väl beslut är fattat är ett gediget arbete utfört av domkapitlet.

När media skriver om enskilda fall har de aldrig tillgång till hela det material, alla intervjuer, alla samtal, som domkapitlet har. Vi har att följa kyrkoordningen och det som gäller för en präst eller en diakon. Sedan kan man bli upprörd över att domkapitlet inte alltid fattar det beslut som utanförstående skulle önska. Men vi måste arbeta på det sätt vi gör och detta för att varje involverad individ ska få en så rättvis och riktig behandling som möjligt.

Ibland överklagas domkapitlets beslut och ibland får domkapitlet därmed justera det beslutade.

Allt detta kan vara viktigt att vara medveten om när man läser artiklar i pressen med braskande rubriker på löpsedlarna.