söndag 31 augusti 2008

Älska Dina fiender

I skolvärlden talar man om kristen etik eller ibland, för att verka extra kunnig, om judisk-kristen etik. Vårt samhälles lagstiftning anses vara grundat på 10 Guds bud men frågan är hur just dessa kommer till uttryck hos oss?

Ibland tänker jag att det inte finns någon specifik kristen etik, att all god etik egentligen är allmänmänsklig. Vi delar den med så många. Man kan tänka att det finns en "etikpott" till vilken vi kommer från olika håll, från olika religioner, från olika traditioner och så motiverar vi samma sak utifrån lite olika perspektiv.

Men, det finns faktiskt något som jag inte funnit i andra religioners läror och som jag tror är typiskt kristen etik och det är när Jesus i Bergspredikan säger: Älska era fiender och bed för dem som förföljer er (Matt 5:44). Till alla som anser att det är viktigt med kristen etik vill jag säga: Låt oss tillsammans försöka leva detta. Tänk vilken skillnad det skulle göra på jobbet, i fritiden, i familjen, i släkten o s v.

lördag 30 augusti 2008

Vad är rätt i höst?

I dag läste jag en artikel av Amelia Adamo - ett utfall gent enot modehysterin. Och jag håller med. På något sätt måste modehysterin stoppas. Jag kan ibland fundera över vilka krafter som styr det som ska gälla - inte minst i skolans värld där det gäller att vara rätt. Men det är inte bara att vara klädd rätt som är viktigt utan också att vara rätt person, gärna en ledande gestalt på något sätt, en som utmärker sig, en som kan samla folk omkring sig. Det hjälper inte den som står utanför att vara klädd rätt. Inga jackor, tröjor, skjortor och blusar i världen kan ge ett hållbart människovärde. Det är djävulska krafter som styr, djävulska krafter som sätter upp kravlistan, som lägger ribban för vad som gäller för att vara godkänd.

Även på arbetsmarknaden är det så. Mobbing sker inte bara i klassrum och på skolgårdar. Även i vuxenlivet, på arbetsmarknaden, i affärsvärlden äger mobbing rum. Vem ser den tyste medarbetaren, vem vill äta lunch med honom eller henne. Vem bryr sig om den som inte är drivande?

Tillslut är det stora problemet i vårt svenska samhälle att vi tror för lite på oss själva, att vi alltför mycket har uppfostrats med att nedvärdera oss själva till förmån för andra. Det är därför som modehysterin har framgångar. Men Dior, Boss, Versage, Yves Saint Lauren, Gant och många andra tjusiga märken av olika slag kan inte annat än för stunden ge oss ett egenvärde.

För många år sedan stod jag på en förskoleavslutning i Lidingö kyrka. Kyrkan var fylld av barn och direktörer av olika slag - kvinnor och män - och naturligtvis mor- och farföräldrar. Budskapet handlade just om människovärde - att de var älskade för dem de var. Jag talade och fick alla att sjunga en liten refräng med orden: Jag är glad att jag är jag. Hela kyrkan sjöng, alla direktörer sjöng - och då handlade det inte om hur mycket de känade, vad de ägde, vad de gjorde utan om att de var glada för att just de var just de.

Det som är rätt i höst handlar inte om en speciell klädstil. Det som är rätt i höst får vara att vara stolt och glad över sig själv - att tro på sig själv. Och kanske säga:

Jag är glad att jag är jag.

fredag 29 augusti 2008

Eight is enough!

Eight is enough (åtta är nog), skanderade hela stadion i Denver i natt svensk tid när Barack Obama valdes till demokraternas presidentkandidat. Åtta år har George W. Bush suttit på presidentstolen i ovala rummet - åtta år av tveksamt styre. Jo, jag vet att det är lätt att sitta bakom sitt skrivbord i Stockholm och ha åsikter om hur andra borde sköta världpolitiken. Snacka går ju, och jag är oerhört tacksam att jag "bara" är domprost. Samtidigt kan jag inte låta bli att, tillsammans med miljontals människor, konstatera att den utrikespolitik som förts av president Bush väldigt mycket har handlat om vapnens politik - en politik som inte visat sig hållbar. Jag vill helst inte tänka på hur många oskyldiga människor som drabbats av vapnens makt i Afghanistan, Irak o s v. Visst ska man bekämpa terrorism men kulor och missiler tycks inte ha någon riktig makt mot talibaner och terrorister. Eight is enough!

Jo, jag erkänner, att jag tar klar ställning för Barack Obama. Det måste bli en ändring, en förändring i den amerikanska utrikespolitiken och Obama signalerar detta tydligt - en politik som, då det gäller utrikesdelen, handlar mindre om krig och förföljelse - särskilt gällande Irak.

USA och Ryssland trappar också upp gent emot varandra. Det börjar kyla. Det kalla krigets dagar får inte åter igen bli en verklighet. jag vet att det inte är ens fel att två träter, men kanske kan Obama vara med och leda världen på en annan väg. För mänsklighetens skull.

Eight is enough!

torsdag 28 augusti 2008

Stureplan - på jakt efter mening

Jag gick ut på Stureplan ikväll. Har varit och ätit middag med yngsta dottern. Väldigt trevligt med många goda samtalsämnen. När jag kom ut på Stureplan var där många ungdomar och unga vuxna i barerna och runt om på restaurangerna. Naturligtvis förs många goda samtal också bland dem - samtal vänner emellan. Men jag vet också att Stureplan är platsen dit många drar sig för att hitta en partner, för att fördriva en kväll, för att dricka bort några timmar. Idag är det torsdag och egentligen är det först på fredags- och lördagskvällar som Stureplan kokar av olika åldrar - alla mer eller mindre berusade.

Jag vet att jag kan låta moralistisk och det är sannerligen inte min mening. Samtidigt önskar jag att alla dessa unga vuxna, med mer eller mindre lyckade relationer, mer eller mindre planerad framtid, mer eller mindre trygghet skulle kunna finna en mening i tillvaron - ett grundmönster som håller.

Ibland tänker jag på existentialisten Soeren Kirkegaard som talade om hoppet utför 70.000 famnars djup - ett språng där man inget ser, inte har garantier men där en röst säger: Hoppa, jag tar emot. Tron på Gud - tron på en meningsfull relation, tron på den som ytterst eller innerst angår oss alla - den tron är ett språng - meningssökandets språng.

Kyrkan är ofta på plats på Stureplan. Ett gäng från S:ta Clara kyrka, korskyrkan, Roseniuskyrkan och Frälsningsarmén finns där väldigt många fredagsnätter, bjuder på kaffe och samtal. Den närvaron är en motkraft mot det destruktiva - en motkraft mot ensamheten, en motkraft mot meningslösheten.

Jag tror inte att alkoholen är svaret på meningsfrågan. Kanske kan språnget in i det som är större, språnget in i det som inte helt går att sätta ord på - meningssökandets språng - vara värt satsningen. Jag tror det! Jag vet det!

onsdag 27 augusti 2008

Upprörd på Drottninggatan

Jag gick på Drottninggatan idag och passerade en affär med dagens löpsedlar utanför. Expressen och Aftonbladet skyltade med krigsrubriker gällande morden på de två små barnen och kvinnan som anses skyldig. Hon mördade Saga och Max stod det och så var det en bild på kvinnan. Vad hon anses ha gjort är naturligtvis fasansfullt - ett brott som är obegripligt och oförlåtligt i mänsklig bemärkelse. Men samtidigt är det ganska vedervärdig löpsedelsjournalistik att skrika ut mordet på barnen, mördarens namn och mördarens bild. Jag får en känsla av vilda vestern med skylten "Wanted dead or alive" (Efterlyst - död eller levande) och där man får en känsla av att det är det förra som är det bästa. En löpsedelstext som den jag mötte idag är grym mot familjen, ja mot alla inblandade. Jakten på att sälja lösnummer får inte ta vilka propotioner som helst.

Jag vill inte alls försvara det hemska dådet - den vidriga handlingen, men jag menar att även gent emot en sådan person, som den tyska kvinnan, måste man visa mänsklig respekt - även på löpsedlarna. Någon sorts etisk hållning måste det väl ändå finnas också hos Aftonbladet och Expressen..?

Kyrkans budskap är att vi i alla människor möter godheten på något sätt. Ibland är det fasansfullt svårt att urskilja den ibland är det betydligt lättare. Men vår uppgift som kristna är att anstränga oss till det yttersta att visa kärlek också mot en kärlekslös. Det är en mothållning mot gottandet i tragik. Det är ett värnande av mäniskovärde trots allt. Det är en utmaning!

tisdag 26 augusti 2008

Rör inte mitt museum!

I kväll vandrade jag längs Narvavägen i centrala Stockholm på väg mot tunnelbanan vid Karlaplan. Plötsligt passerade jag en gammal välkänd gata som omedelbart väckte nostalgiska minnen, Gumshornsgatan. Där på gatan låg tidigare ett paradis för modellintresserade pojkar. När jag gick längs Narvavägen i kväll med hustrun och en god vän tvingade jag dem att stanna upp vid Gumshornsgatans mynning för jag hade sett den skylt som visade vägen in mot pojkdrömarnas paradis - Eskader - modellaffären som hade allt. Ville man ha en liten kanon till sjörövarskeppet, eller ett lämpligt litet träd till tågbanan eller skenor eller... så fanns det alltid. När jag i kväll såg skylten slog hjärtat en frivolt. Tänk om affären fanns kvar. Jag var helt enkelt tvungen att gå in under valvet vid Narvavägen och gå en bit längs Gumshornsgatan. Men ingenstans kunde jag se min barndoms mest spännande affär. Något hade hänt sedan jag för många år sedan var där sist. Affären hade flyttat och jag blev besviken näst intill arg.
Varför skulle affären flytta? Varför kunde den inte få finnas kvar där jag lämnat den och som jag lämnat den? Den borde finnas där - som ett sorts minnenas museum. Rör inte mitt museum!

Kanske är det just så som många tänker om kyrkan. Den ska vara där med sina lite lätt obegripliga gudstjänster och traditionella psalmer ungefär som när man lämnade den för så många år sedan. Det ska vara i kyrkan som det alltid har varit och ordet "alltid" handlar då om den erfarenhet som nostalgikern har - inte den långa historien. Men liksom Eskader inte kunde finnas kvar på den plats som var förr med dess lilla lokal och allt vad den stod för, kan inte kyrkan heller vara ett sorts minnenas museum. Gudstjänster utvecklas, pslamboken förändras, nya bilbelöversättningar kommer. Så har det varit så länge kyrkan funnits och så kommer det att fortsätta att vara. Historien är viktig men kyrkan lever inte i forntiden utan i nutiden. Kyrkan måste vara för människan i tiden. Det är vårt uppdrag. Nostalgi är underbart. Historien är viktig att kunna och att lära av. Men kyrkan lever nu och ska sikta mot framtiden. Rör inte mitt museum, tycks alla de säga som vill ha det som förr. Det går inte. Guds Andes vind blåser vart den vill (Johannesevangeliet kap 3 vers 8) och vi får hänga med - också i kyrkan.

måndag 25 augusti 2008

För kärlekens skull!

I dag har vi kunnat läsa i DN om de stora problemen för de olika politiska blocken. FRA är naturligtvis ett av dem, liksom kärnkraftsfrågan och en lång rad andra frågor. För Socialdemokrater, Miljöpartister och Vänsterpartister är det liknande frågor. En av de blocköverskridande frågorna, men där Kristdemokraterna har avvikande mening, är frågan om äktenskap för samkönade par. Med största sannolikhet kommer äktenskapslagstiftningen att förändras. Rent juridiskt kommer det då att bli möjligt för två män respektive två kvinnor att få gifta sig med den de älskar på samma juridiskt bindande sätt som idag endast är möjligt för en man och en kvinna i ett tradionellt äktenskap.

I kyrkans sammanhang måste vi hantera denna nya situation när den är ett faktum. Jag tror att det finns två huvudlinjer. Den ena är att kyrkan blir av med det vigseltvång vi har idag (vi måste viga ett par där åtminstone den ena parten tillhör Svenska kyrkan). I detta alternativ skulle då brudparet gifta sig borgerligt och sedan ha en välsignelsegudstjänst i kyrkan om man så önskar. Det skulle gälla både äktenskap mellan man och kvinna och äktenskap mellan två av samma kön. Den formen av välsignelse av juridiskt ingångna relationer är mycket vanlig i Europa och jag tror att väldigt många skulle vara beredda att satsa 5 minuter för att gifta sig borgerligt och sedan komma till kyrkan och ha en stor och härlig välsignelsegudstjänst med ringar och löften etc.

Det andra alternativet är att vi viger till äktenskap också i kyrkan (precis som nu) men både samkönade par och par bestående av en man och en kvinna. Idag har vi möjlighet att välsigna samkönade par som ingått registrerat partnerskap. Utformar man den gudstjänsten som man utformar en välsignelsegudstjänst för dem som gift sig borgerligt, är det nästan ingen skilnad mellan en vanlig vigselgudstjänst och välsignelsegudstjänsten.

Så, vad det handlar om är ett semantiskt problem. Ordet äktenskap är så laddat, så viktigt. Men låt oss inte fastna i semantiken. Jag vet att det jag skriver om är känsligt utifrån ett ekumeniskt perspektiv men redan välsignelse av homosexuella par var känsligt. Vi måste tala med våra olika trossamfund i Sverige, hålla goda kontakter och inte låta ekumeniska relationer frysa till is. Samtidigt måste vi våga hävda en annan åsikt, en annan hållning. Trots allt är det så viktigt att två människor som älskar varandra hett och innerligt och som vill varandra allt gott i världen och som vill leva i relation tills döden skiljer dem åt ska få göra det - sammanvigda - och välsignade inför Gud och i församlingens närvaro. Kanske kan vi vara föregångskyrka i detta sammanhang - för kärlekens skull!

söndag 24 augusti 2008

Bara 6 timmar kvar...

När jag skriver denna blogg är det bara sex timmar kvar av helgen. I morgon är det måndag igen. Måndagmorgnarna är kämpiga för somliga. När jag talar med brudpar om Guds kärlek brukar jag säga att just Guds kärlek är det som ger oss kraft att gå den "svåraste vägen i livet" - den från kudden till golvet när väckarklockan ringer.

Många människor släpar sig igenom veckan med sikte på helgen - och visst är det skönt med helg och vila (fast för präster, kyrkomusiker och kyrkvaktmästare är det sällan vila på helgen). Men samtidigt kan man träna sig att se på vardagen som ett nytt uttryck för Guds nåd, för Guds trofasthet. Ytterligare en dag får jag som gåva. Ytterligare en dag har jag chansen att leva ett bra liv, eller börja om, lägga av gårdagen.

Vi får träna att se med Guds blick på den alldeles vanliga vardagen, den alldeles vanliga måndagsmorgonen. Det är sannerligen inte enkelt och snacka går ju, men att leva detta är värre.
Dock får vi träna. Jag måste börja...

lördag 23 augusti 2008

Låt oss satsa!

Ibland, ja t o m rätt ofta, menar vi att förändringarnas vindar måste börja hos våra politiker. De måste göra något. Fredrik Reinfeldt, Anders Borg, Sten Tolgfors, Tobias Billström, Maud Olofsson, Göran Hägglund, Jan Björklund och andra måste göra något för ett förändrat och förbättrat samhälle. Det är ju därför den borgerliga majoriteten är vald - eller hur? Vi förväntar oss att höstbudgeten när den presenteras ska leda till förbättringar - särskilt för dem som tillhör de marginaliserade i samhället.

Men kan vi hela tiden lämpa över förändringsmöjligheterna på våra politiker? Är det inte så att detta är för viktigt för att politikerna själva ska ta hela ansvaret liksom religion och teologi är för viktigt för att överlåtas åt teologerna?

Ska förändringens vindar blåsa i vårt samhälle måste det börja med Dig och mig i en kärlekens revolution. Den börjar i det lilla, i att Du och jag vågar älska våra medmänniskor, oavsett om vi spontant tycker om dem, oavsett om de delar våra åsikter, våra teologier, vår politiska övertygelse, oavsett om de kommer från Sverige eller från något annat land. Att älska någon handlar om att se det goda i den personen, att koncentretra sig på det goda och inte på det som irriterar. Det är en utmaning - en utmaning till förändring. En utmaning som leder vidare.

Så, det börjar alltså i det lilla och det börjar nu - med Dig och mig! Låt oss satsa! Tillsammans!

fredag 22 augusti 2008

Du är ett svin!

Den inkluderande nåden ska jag tala om på söndag i Storkyrkans och S:t Jacobs gudstjänster. Ordet "nåd" förknippar vi kanske med någon som utsätts för ett hot. "Nåd, skona mig!" Men nåd handlar också om att se med andra ögon på varandra, att inte bedöma och döma andra utan se på andra med en blick som vill väl.

Hur ser vi egentligen på oss själva? Jag vet att jag varit inne på tanken tidigare i min blogg men det kan inte nog upprepas att den inkluderande nåden är så viktig. En traditionell och grundläggande tanke i den reformatoriska traditionen - den som i Sverige har sitt hjärta och sin startpunkt i Storkyrkan - är tanken på att vi både är rättfärdiga och syndare. Typiskt kyrkliga ord som det har gått "troll" i. Men man skulle kunna översätta dem mer begripligt genom att citera en av Sveriges tidigare biskopar som berättat att han gick upp på morgonen, tittade sig i spegeln och sa till sig själv: Du är ett svin, men du kan ha knorr på svansen, för Du är ett älskat svin.

Vi får inte glömma detta om oss själva. Det finns nåd också för oss - också då vi själva känner oss misslyckade, också då vi känner att det inte blev som vi hoppades, som vi planerade på jobbet, i familjen, i vänskapsrelationer o s v. Den inkluderande nåden inkluderar inte bara andra utan också Dig och mig.

Vi är älskade. - Älskade svin!

torsdag 21 augusti 2008

Var lägger vi ribban?

Jag läste igår i Stockholms city om Stefan Holms resultat i OS. "Bara" 4:e plats. Rubriksättaren fick verkligen till det: "Här dör OS" och krönikören Carina Sigurdsson Löpp talar om hur det borde varit med Carolina Klüft så att krönikören sluppit "sitta här och vara bitter.." Vad är detta?

De idrottsmän och idrottskvinnor som ställer upp i OS gör naturligtvis sitt bästa, kämpar allt vad de kan och pressen från media och svenska folket i stort är naturligtvis fruktansvärd. När man då som OS-deltagare inte når fram till medaljmålet blir man antagligen grymt besviken. Att då sågas på ett sätt som sker i en del av vår media är pinsamt, genant och omänskligt. Vad är det för människosyn som kommer till uttryck?

I grunden kan man fundera över människovärdet som sådant i idrottssammanhang - allt ifrån förskoleklassens lagindelning till elitidrotten. Jag hoppas och tror att ingen längre ska råka ut för det som var vanligt på min tid i grundskolan där lag valdes ut av två riktigt duktiga elever. Det var gula laget och röda laget. Jag valdes alltid sist - tillhörde dem som ingen riktigt ville ha i sitt lag. Jag hoppas och tror att systemet är annorlunda idag. Det handlar om människovärde och människosyn och frågan är:

var lägger vi ribban?

onsdag 20 augusti 2008

Det sköra livet

En stor del av denna dag har jag ägnat åt sorgesamtal. Jag ska ha en begravning om några dagar och har samtalat med den närmaste familjen.

Ofta överaskas jag av hur lite vi normalt sett dalar om döden. Det är som om den är tabu. Ändå är det nästan det enda vi vet med 100 % säkerhet just detta att vi alla ska dö - att livet inte är oändligt. Livet kan vara skönt, komplicerat, fruktansvärt, underbart, "jämngrått" - men det är ändligt. Vad gör vi av den tanken? Hur hanterar Du och jag detta faktum att vi kan dö vilket ögonblick som helst?

Kanske borde vi ta vara på det innevarande än mer, ta vara på våra relationer med nära och kära, bry oss mer om varandra. Kanske borde vi se på det som vi anser vara så ofattbart oerhört viktigt i ljuset av döden. Då blir det inte så viktigt att äga, då blir det inte så viktigt att göra utan det viktiga blir att vara - att vara människa på djupet - att älska och bry sig om.

Livet är skört och vi får leva det stund för stund. Orden "fånga dagen" har blivit så slitna - en sorts truismer. Men, i ljuset av döden - Din och min egen död - är de viktiga och sanna.

För mig som kristen är Jesu eget bud vägledande, även om det inte är lätt. Han säger: Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar, om ni visar varandra kärlek.” (Joh 13:34-35). Låt oss stötta varandra i detta i det sköra livet.

tisdag 19 augusti 2008

Arn och religionskrig

Igår var hustrun och jag inbjudna till förhandsvisning av Arn-filmen. Vi gick iväg spända av förväntan. Alla hade sagt att den var bättre än den första filmen. Jag har inte läst böckerna (måhända är jag en av de få i Sverige?) utan har varit utlämnad åt den filmatiserade versionen. Filmen beskriver mycket schabloniserat kampen mellan gott och ont där det goda symboliseras av Arn och hans nära och kära. Kristendomen framställs ganska komplicerad och i hög grad som ett politiskt ställningstagande där det gällde att befria "Det heliga landet" från "Turkarna".

När jag såg korsriddarna och hörde hur någon av dem talade om striden för det heliga och sanna korset, tänkte jag omedelbart: det är inte detta som kristen tro står för! Genom tiderna har berättelsen om korsriddartiden upprepats. Religionskrig har på nägot sätt rättfärdigat dödandet av människor av annan tro. Den ende sanne guden tycks kräva offer, blodsoffer. Tror du inte på det sätt som vi gör utan tror på annat vis så ska du dö. Vi har olika aktuella exempel på detta där konflikter i världen har fått religiös terminologi. Katoliker mot protestanter, kristna mot muslimer, muslimer mot hinduer o s v, o s v.

Jag menar att det aldrig har funnits och att det inte finns några religionskrig. Det fanns och finns bara krig som handlar om makt, om vem som ska styra, om vems tradition som ska vara rådande och så använder man religionen som en sorts fernissa. Krig kan aldrig vara lösningen på problemen. Det har vi många bevis för. Inte minst är Irakkrisen ett dagsaktuellt sådant.

De stora världsreligionerna talar i grund och botten om kärleken. Sedan kan vi i våra olika skrifter (också i Bibeln) hitta texter som talar om att man ska döda och utplåna. Men grundandan och den anda som Jesus helt och hållet förkroppsligade är kärlekens anda. Och kanske hade Hasse Alfredsson och Tage Danielsson rätt när de i en monolog säger: Det kanske inte är sant att man är såld om man bemöter våld med ickevåld.

måndag 18 augusti 2008

Kallelsen

Idag har jag suttit och samtalat med personer som önskar bli präster i Svenska kyrkan. 3 kvinnor och en man satt tillsammans med mig och en annan person från Stockholms domkapitel. Vår uppgift var att fråga ut dem om deras liv, deras teologi, deras syn på olika saker och sedan ska vi uttala oss om vad vi tycker och tänker så att biskopen kan fatta beslut om personerna i fråga ska kunna antas som prästkandidater i Stockholms stift. Det är en grannlaga uppgift och samtidigt oerhört rolig. Vi hade goda samtal som innehöll så mycket av olika erfarenheter, traditioner och kunskap.

Kallelse är viktigt och i kyrkan talar vi både om den inre kallelsen och den yttre kallelsen. Den inre handlar om en människas egen Gudserfarenhet och längtan efter att bli präst och den yttre kallelsen handlar om kyrkans bejakande av den inre kallelsen som manifesteras i prästvigningen.

Men en kallelse gäller inte bara prästens uppdrag eller ens andra tjänster i kyrkan. kallelsen är större än så. var och en av oss alla är kallad att vara i tjänst där han eller hon är. Martin Luther talade om att skomakaren har sin kallelse, läkaren sin o s v. Du och jag är kallade, kallade att leva Guds rike just i vårt vardagliga liv, just med det vi gör och där vi gör det. Vi är kallade att leva Guds kärlek i varje innevarande ögonblick.

Det är en livsviktig kallelse - det är stort!

söndag 17 augusti 2008

Är den gyllene regeln så gyllene?

Är det någonting som de allra flesta svenskar kan citera från Bibeln, är det den, så kallade, "gyllene regeln": Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Orden återfinns i Matteusevangeliets 7 kapitel, vers 12. Men liknande ord återfinns också i andra religioner. Grundtanken tycks vara djupt mänsklig. Men om nu denna "gyllene regel" är så gyllene i många människors ögon, ja kanske i allas våra ögon, varför lever vi inte efter den? Tänk vad vår värld skulle se annorlunda ut om vi alla försökte förverkliga denna regel. Krig skulle upphöra, fattigdom bekämpas mer effektivt, en helt annan fördelningspolitik gällande världens resurser skulle kunna bli verklighet. På hemmaplan skulle vi få en ny syn på varandra, på dem som vi har svårt för, på vår chef, vår släkting o s v.

Men vi lever inte efter den "gyllene regeln". Vi kan den utantill. Vi kan citera den och vi vet vad den heter och vi tycker om den, men vi lever inte efter den - åtminstone inte de flesta av oss. Den gyllene regeln tycks inte vara så gyllene!

Vi kan inte vänta på att andra ska börja, att politiker ska bestämma sig, att FN ska deklararera ett "gyllne regelns år". Nej, Du och jag måste börja, i det lilla, i våra egna relationer. Det är tillräckligt utmanande, tillräckligt svårt och samtidigt fullt möjligt. De stora förändringarna i världen börjar med Dig och mig. Därför är den "gyllene regeln" gyllene!!

lördag 16 augusti 2008

Barna

Hasse Alfredsson sjöng på 1970-talet i 88-öres revyn om barnens framtid:När man ser på hur barna växer upp och står i Kan man undra om barna nånsin får det som vi ... Kan dom sola sig gratis? Finns det blommor och blad? Har dom fläsk och potatis? Kan dom ta sig ett bad?
Vi läser om krig, människor som dagligen dör i konflikter runt om i världen men också om människor som dör av svältrelaterade sjukdomar. Och så kan man tänka - det är så långt bort. Det är de andra som det handlar om - inte om oss.
Men hur ser det ut i Din och min egen närmiljö? Nu läser vi om Östersjöns övergödning där vi själva är involverade, om miljöproblematik av olika slag som berör vårt eget vardagsliv.
För vem lever vi egentligen? Är det bara för oss själva, för att vi ska ha det drägligt, för att vi ska kunna "sola oss gratis" på olika sätt och i olika betydelser?

Enligt kristen övertygelse har vi fått jorden att förvalta. Vi har fått den till låns och de vi lånat den av är våra barn och barnbarn och barnbarnsbarn. Vi är inte den sista generationen. Vi är den första i en lång rad av kommande män och kvinnor som har att förvalta det vi har åstadkommit/ställt till med och vi är länkar till vår historia, till våra förfäder där vi förvaltar det som de bidrog med. Vi hör alltså ihop med historien och med framtiden men vi har att leva i nuet. Hur ofta tänker vi på det? Hur ofta tänker jag på det? Och vad får det för konsekvenser?

fredag 15 augusti 2008

Tanke i kulturveckan

När jag ser en tavla eller en skulptur kan jag tänka: " den var fin" eller "den gillade inte jag". Det är efter det första intrycket som vi fäller domen. Jag tror att vi behöver stanna upp mer inför en bild - en tavla eller en skulptur - och försöka förstå den, brottas med den, bildligt talat, tills dess den talar till oss. Det är spännande att gå på museer och möta olika typer av "brottningskandidater". Bilden i dess många olika former kan ge andliga tilltal. En skulptur av Giacometti eller en "ready made" av Marcel Duchamp kan plötsligt tala till min egen andliga längtan - om jag ger skulpturen tid.

Ett tips i kulturveckans tid: Kom till Storkyrkan och låt konsten också där få tala. Notke, Milles, Urban Målare, Ehrenstral och andra kan tala på ett sätt som ord kan ha svårt att formulera. Men det gäller att ge sig tid, att ge sig hän och lyssna in tavlan.

torsdag 14 augusti 2008

Servicesamtal

Vi präster träffar alltid brudpar inför vigseln. Naturligtvis talar vi upplägg av själva vigselgudstjänsten. Men vi talar också om äktenskapet - om relationen. Ett år senare (ungefär) träffar jag brudparet igen för ett uppföljningssamtal - ett servicesamtal ungefär som man servar bilen efter ett visst antal mil.

Samtalet handlar om bröllopsfesten, bröllopsresan, vad som varit det bästa och det svåraste under gångna året. Men det handlar också om vad som är det bästa med honom och henne liksom det handlar om vad som är det svåraste med honom och henne. När vi kommer in på det sistnämnda djupnar ofta samtalet.

Den här typen av samtal borde vi ha mer av. Min dröm om kyrkan är att vi borde bli än bättre på att stödja dem vi viger. 50-70 % av äktenskapen leder ju till skilsmässa. Den här typen av samtal borde vara naturliga för oss och ett sätt att vårda förhållanden.

Tänk att efter 5 år få prata om sitt äktenskap, om det roliga, härliga och svåra eller efter 10 år, 15 år o s v - dela med varandra inför någon som tiger som muren. Vilken möjlighet!

onsdag 13 augusti 2008

VVV

Ung-08 är något som pågår just nu i Kungsträdgården. Mitt i kulturfestivalen finns det en plats i citykärnan som vänder sig enbart till ungdomar. Det är fantatstiskt roligt! Många ungdomar känner sig vilsna i tillvaron. Så många krav ställs. Så många vägar finns att välja. Vad betyder det att hänga med som tonåring? Vilken är vägen framåt? Både goda och destruktiva erbjudanden finns. Rätt modell av mobiltelefon, rätta kläder och rätta resor etc. kan hjälpa för stunden men knappast i längden. Vår uppgift är vvv - vara vettig vuxen. Svenska kyrkan kan där, tillsammans med andra trossamfund, fylla den funktionen, visa på alternativ till det destruktiva, visa en hållbar väg framåt. På Ung-08 är kyrkan delvis portad. Man ska vara religiöst och politiskt obunden. Vad det nu betyder? Svenska kyrkan efterfrågas i alla möjliga olika sammanhang där människor befinner sig i kris, där människor har en längtan, där man behöver stöd och vägledning - någon som är medvandrare. I ett samhälle där vi verkligen behöver många vettiga vuxna är det beklagligt med Ung-08:s inställning.
Vi behöver inte vara så rädda för det andliga i tillvaron. Så många människor behöver finna ett hållbart alternativ till allt det destruktiva - ett alternativ som talar om värde - ett alternativ som visar på att Du är sedd, bekräftad och upprättad.

Förhoppningsvis kan vi resonera om saken inför nästa år.

Kanske kan kyrkan finnas på plats mer tydligt då?

tisdag 12 augusti 2008

De obotligt religiösa

Idag är det kulturfestivalsstart. I knappt en vecka skall olika kulturaktiviteter skjuda i Stockholms city. Vad är kultur? Kanske är det en oändlig mängd av språk för vår innersta längtan. Jag tror att alla människor på något sätt längtar efter något som vi inte har ord för och som vi ibland försöker sätta ord på. Ernesto Cardenal som bl a var präst och författare i Nicaragua har sagt: Överallt söker vi Gud, på fester, orgier och resor, i biografer och barer. All mänsklig aktivitet, även synden är ett sökande efter Gud. Jag tror att han har rätt. Vår djupaste längtan handlar om just detta - en längtan bortom alla ord, en längtan efter ett DU - en relation. Kulturens många uttryck spelar en viktig roll. Konsten i dess många olika former, teatern och musiken har en inbygd andlig dimension. Det har många vittnat om. August Strindberg sa: Människan är obotligt religiös.

Det tror jag också.

måndag 11 augusti 2008

Kyrkogården - en livsviktig plats

Idag gick jag till S:t Jacobs kyrkogård. Den ligger granne med Kungsträdgården. Jag tror inte att så många tänker på att det ligger en kyrkogård granne med allt det vardagliga, granne med varuhus och bankpalats, kaféer, advokatbyråer, handelskammare etc. Men den finns där - som en andhämtningens plats.

Jag var där för att diskutera en "upprustning" av grönområden och tillskapandet av en minnesplats etc. Tanken är att S:t Jacobs kyrkogård ska bli en plats dit alla som vistas i Stockholms citykärna ska kunna gå och bara vara, sitta en stund och minnas nära och kära, stanna upp och känna att man är på en helig avskild plats.

Vi behöver våra kyrkogårdar och begravningsplatser. De är livsviktiga för de ger rum åt sorgen. De ger legitimitet åt saknaden, åt tårarna. Jag hoppas att S.t Jacobs kyrkogård ska kunna få bli en tårarnas plats - för vi behöver tårarna. Vi behöver få vara i sorgen och saknaden - precis som vi behöver skrattet och glädjen.

Vid minnesplatsen på S:t Jacobs kyrkogård ska det förhoppningsvis bli möjligt att ställa gravljus, kanske sätta en blomma. Tanken är att den ska invigas vid Allhelgonahelgen den 1:a november. En plats för sorgens skull - en livsviktig plats. Och ändå...

Varför är vi så rädda för sorgen?

söndag 10 augusti 2008

Mamma Mia och kärleken

I kväll var jag och hustrun och såg Mamma Mia på vår lokala biograf. En härlig film fylld av romantik, bröllopsplaner och klassisk Abbamusik. Det var verkligen roligt att se filmen. Gillar man Abbas musik (vilket jag gör) och är romantiskt lagd (vilket jag är) har men en härlig stund med tårar och skratt.

Samtidigt funderar jag mycket över kärleken. Visst är det härligt med romantik och förälskelse. Visst är det fantatstiskt att gifta sig. Samtidigt vet vi att så många relationer spricker. Här i Stockholm talar statistiken om att 50-70 % av alla ingångna äktenskap leder till skiljsmässa. Man har inte haft tid för varandra. Man har inte talat med varandra tillräckligt. Paret kanske tänker att deras tid ska komma sen när barn plötsligt upptar all familjetid. Sen har en benägenhet att aldrig dyka upp.

Mitt i allt som pockar på av arbete och andra "måsten" är det viktigt att ha tid för varandra, att "boka in" varandra. En kärleksrelation är ett åtagande - ett uppdrag. Äktenskap, partnerskap och andra typer av kärleksrelationer sköter inte sig själva.

Låt oss tillsammans arbeta för att minska skiljsmässostatistiken!

lördag 9 augusti 2008

På rätt väg?

I dag har jag döpt lilla Elisabeth. Hon döptes i sitt sommarhem utanför Stockholm och jag skulle fara ut dit med min bil. Redan vid slussen körde jag fel. Men efter lite extra avtag åt olika håll hamnade jag på rätt väg. Sen skulle det vara ganska enkelt enligt dopföräldrarna. Det var bara att köra på, göra några avtag till höger och vänster och så in på en liten väg, ta höger vid y-kors och sedan skulle jag vara framme. "Lätt som en plätt..", sa de och trodde jag. Jag körde fel, trots beskrivning och behövde till slut ringa och be om hjälp. Jag var då nära men inte rätt ändå. Tillslut kom jag fram och döpte Elisabeth som var ganska nöjd och glad efteråt.

Kanske är det så i livet. Det finns så många "avtag" man kan göra och så många möjligheter. Ibland blir det fel trots att någon givit en färdbeskrivning. Kanske är det så att beskrivningen inte alltid är så enkel - att vägen inte alltid är "lätt som en plätt". Dopet vill påminna Elisabeth om att oavsett vilken väg hon tar i livet, oavsett vilka val hon gör, vilken tro och övertygelse som blir hennes, är Gud alltid med henne. Hon är inte övergiven. Hon är alltid omsluten av Guds heliga Närvaro. Det gäller Dig också och mig. Varför glömmer vi så ofta bort det?

fredag 8 augusti 2008

Den välbehövliga träningen

Jag förstår ibland inte hur jag orkar och ändå så gör jag det - också denna morgon. Cirka två gånger i veckan ger jag mig i väg för att träna. Jo, jag går på gym. Jag ger mig iväg kring halv sju på morgonen och det går väl an när fåglarna kvittrar och det är tämligen ljust. Svårare är det när höst- och vintermörkret dominerar. Men iväg kommer jag och väl på plats lyfter jag tyngder, drar i olika rep, trampar på olika pedaler, pressar åt olika håll och kanter. Musklerna stärks, konditionen förbättras och jag vill inbilla mig att det är betydelsefullt även för min vikt. Kort sagt - det handlar om att förstärka den goda hälsan. Jag kanske i detta sammanhang ska erkänna att jag är så priviligierad att jag har tränare som hjälper mig. Utan min tränares glada tillrop skulle den late inom mig omedelbart få övertaget. PT kallas tränare ibland - Personal Trainer (Personlig Tränare).

I kyrkans sammanhang bekänner vi att kropp och själ hör ihop. Att vårda sin kropp är därför inget oandligt. Men vi behöver vårda vårt andliga liv också, vårda vår själ - vårda vårt eget inre jag. Kyrkan borde lansera ST som komplement till PT. ST skulle då stå för Spiritual Trainer (Andlig Tränare). Kyrkan finns där just som ett ställe för andlig träning, andlig vård. Det är inget konstigt. Präster, diakoner och andra finns som just "spiritual trainers". Vi behöver få föra det goda samtalet, vägledas djupare i vår egen andlighet. Ingen är framme. Vi är på väg och på den vägen behöver vi andliga medvandrare, andliga tränare (ST).

Välkommen att kontakta oss präster och diakoner för den, för oss alla, välbehövliga andliga träningen.

torsdag 7 augusti 2008

Rekreation

Snart är de flesta tillbaka i sina olika vardagssammanhang efter semesterledighet. Häromdagen läste jag i Stockholm City att sommarledigheten "blivit en ångestskapande tävling i social status" (6/8). På arbetet ska man överglänsa varandra i semesterupplevelser. Man måste ju ha något att berätta. Ibland talar vi om att semestern ska vara rekreerande. Det skulle jag önska att fler fick känna - en ledighet som gav kraft, en ledighet som inte krävde en massa saker - en ledighet som handlar om att stanna upp i vårt höghastighetsliv.

Det är först när vi stannar upp, när vi ger oss själva tid som vi komer nära oss själva, nära vårt eget inre jag. Vi behöver söka oss inåt - inte bara utåt. Vi behöver få fördjupa vår relation till tillvarons yttersta grund - till Gud själv. Vi måste ha tid att utforska vårt eget inre jag - våra "inre valv" för att citera Tomas Tranströmer. Kyrkan kan vara en sådan plats, ett sådant sammanhang - där möjligheten till den inre resan ges. Den resan är rekreerande.

onsdag 6 augusti 2008

Öppenhet och tydlighet

Jag har försökt att ge uttryck för en öppenhet i min blogg. Jag tror på den inklusiva nåden där jag får känna mig sedd och bekräftad som den jag är, oavsett allt. Samtidigt som jag har denna öppenhet (eller vill ha den och kämpar tillsammans med andra på den vägen) måste jag ha något sorts centrum, något sorts fundament som jag kan stå på. För min del är det fundamentet dubbelbottnat.

Min grundläggande tro och övertygelse är just den att Gud möter mig på ett unikt sätt i Jesus från Nasaret. Egentligen möter mig Gud i alla människor (om jag bara förmår att se det) men i Jesus är det djupare. Den andra botten i mitt fundament är Jesu död och uppståndelse. Jag är fullständigt övertygad om att Jesus har dött på ett kors och uppstått igen på tredje dagen. Det är grunden för min tro. Utifrån den kan jag lyssna tilll andra och om den tron och dess betydelse och konsekvenser vill jag gärna berätta för andra.

Öppenhet och tydlighet hör tätt samman. Ibland glömmer vi det och då blir öppenheten så öppen att det inte finns någon riktig tydlig grund. Å andra sidan kan tydligheten bli så kvävande, så exkluderande, att det blir svårt att andas. Öppenhet och tydlighet är den svåra balansaktens namn.

tisdag 5 augusti 2008

Vilken religion har Gud?

I Stockholm finns många människor som tillhör olika religioner. Många av våra nya svenskar är muslimer, andra är kristna, åter andra (om än betydligt färre) är judar, hinduer o s v. Vi får vara stolta över våra olika religioner samtidigt som vi får lyssna i respekt till den adres sätt att uttrycka sig. Ibland kan jag, inte minst från kristet håll, finna en vilja att göra Gud religiös - att Gud, så att säga, skulle tillhöra en specifik religion, bekänna sig till en enda väg. Den klassiska kristna tron såsom den har utformats genom tiderna är just den att den enda vägen till Gud är genom Jesus. Allt annat leder till helvetet. Judar, muslimer, hinduer för att inte tala om buddister (som ju inte har någon specifik Gud) och naturligtvis ateister, hamnar då i helvetet. Gud skulle då ha i ordningställt ett sorts kosmiskt koncentrationsläger för oliktänkande. Mission är då också fullständigt livsviktigt och det gäller att omvända så många som möjligt till den enda och sanna läran och vägen - nämligen den kristna.

Som stolt och glad kristen håller jag inte med om den synen på Gud. Som stolt och glad kristen kan jag se att Gud är bortom alla religiösa beteckningar. Det finns bara en Gud och det är Gud. Sen kan kärt barn ha många namn och flera vägar. I Svenska kyrkans sammanhang finns ett dialogdokument med judendomen som heter "Guds vägar" (Obs plural). Det dokumentets rubrik understryker det jag skrivit. Sen tror jag att Gud möter oss på ett unikt sätt i Jesus Kristus. Det är ju därför som jag är kristen. Jag vill följa Kristus och jag vill berätta för andra om min erfarenhet i största respekt för deras erfarenhet. Gud själv är inte religiös.

måndag 4 augusti 2008

Den svenska synden

I går läste jag Sanna Raymans krönika i Svenska Dagbladet. Hon anknyter till syndbegreppet "inspirerad" därtill av en gästkrönikör i tidningen Dagen. Ordet "synd" har det gått troll i. Är det något som kan få människor att vika ihop öronen och sluta lyssna så är det när någon börjar tala om synden. Synd kopplas då oundvikligen till all sexualitet som inte är reglerad på något lämpligt sätt - genom t ex äktenskapet eller så kopplas syndbegreppet till den sexualitet som inte är heteronormativ. Men synd handlar inte om sexualitet där två människor av fri vilja vill ge sig åt varandra i ömsesidig aktning och där man inte gör illa sig själv, den andre eller någon annan.

Synd är ett vidare begrepp som har sitt ursprung i en gammal grekisk jaktterm som handlade om att missa målet. När vi i kyrkan talar om synd handlar det snarare om att missa målet med livet - att inte älska Gud och sin medmänniska. I en värld fylld av egoism där den enes bröd bokstavligen kan bli den andres död blir det fjuttigt att koppla synd till sexualiteten i den utomäktenskapliga formen. Synden handlar snarare om vår egen (inkusive min) oförmåga att se medmänniskan - se och bry oss om också då inte journalisternas kameror och pennor belyser.

Den svenska synden (som delas av många i världen) stavas då egoism. Låt oss bekämpa den synden och låt oss börja hos oss själva.

söndag 3 augusti 2008

Kärlekens mässa

I dag har jag varit med och firat "Kärlekens mässa" i Storkyrkan. Vilken glädje, vilken värme (i många bemärkelser) det var när vi alla var samlade. Ca 1000 personer kom och vi fick lovsjunga kärlekens Gud tillsammans och tacka Gud för kärlekens mångfald. För mig är detta en av årets gudstjänsthögtider - en gudstjänst som är så stark och som verkligen vittnar om att kärleken inte ser till det traditionellt normativa. Kärleken spränger det normativas gräns. Det visar Gud själv på både i inkarnationen (när Gud mötte oss på ett unikt sätt i en historisk person) och i Jesu död och uppståndelse.

Att få lyssna till körernas sånger om kärleken och sedan också gemensamt sjunga Freedom is coming - det är fantastiskt!
Jag hoppas innerligt att kyrkan ska vara en plats där alla oavsett sexuell identitet ska kunna känna sig hemma. Vi är dessvärre inte där än. Men kanske kan Storkyrkan få vara en av flera platser där vi tillsammans kan visa på kärlekens underbara mångfald.

Ju närmre korset man står

Jag har fått två reaktioner på min formulering om att stå nära korset. Jag vill förtydliga mig och säga att jag, med det uttrycket, vill tala om att vara trygg i det egna, vara trygg i sin egen kristna tro. När man är trygg i sin tro, bottnar i sin tro där tvivel också får finnas med som en naturlig del, är det inte farligt att lyssna till andras övertygelser, inspireras av andras erfarenheter och trostolkningar. Som kristen kan jag då glädjas med t ex mina muslimska och judiska syskon. Det handlar om öppenhet utan att blanda samman. Men för att leva i den öppenheten måste man samtidigt fördjupa sin egen tradition, sin egen tro. Någon har sagt: "Gräv där Du står!" Detta är elitismens motsats. Det är sannerligen inte helt enkelt men jag vill hävda att vi får stötta varandra på den vandringen.

Jag har också fått en reaktion rörande min blogg. Här skriver jag i min egenskap av att vara domprost i Svenska kyrkan i Stockholm. Att skriva här är för mig ett sätt att inbjuda till ett öppet samtal om viktiga frågor. Samtalet är oerhört väsentligt och har sin plats, liksom predikan har sin.

lördag 2 augusti 2008

Man vet vad man har..

..men man vet inte vad man får! I dag har jag varit och föreläst för ett stort antal pensionärer. Över 200 personer var samlade för rikskonvent för Lekmannaförbundet - en rörelse inom Svenska kyrkan. Det är fantastisk med så engagerade lekmän (ideella medarbetare) i vår kyrka. Många av dem vågar tänka i vida banor, bekänna sig till den inklusiva Guden. Andra blev oroliga när kristen tro och hbt berördes och när religionsdialogfrågor kom på tal.

Jag kan känna mig både trött och sorgsen över en inskränkthet i trosfrågor som jag kan finna i alla åldrar - en inskränkthet som handlar om at man vet vad man har, d v s det egna är bäst och andras är mycket sämre. Varför tycks många (jag själv också ibland) ha så svårt att lyssna till andras erfarenheter och trosliv, glädjas med dem och låta den inkluderande nåden få gälla.
Stockholms 5:e biskop, Krister Stendahl, talade om "den heliga avundsjukan". Ibland skulle jag önska att vi smittades mer av den, inspirerades av andra och fördjupades i vårt eget. Det är inte så rysligt farligt att vidga sina egna vyer, att se att den kristna tron inrymmer så mycket mer än vi kanske först tror.

Kanske handlar det om rädsla. Fundamentalismen bygger ju, som sagt, på rädsla. Ju tryggare Du är i Ditt eget ju öppnare kan Du vara för andra synsätt, andras trosövertygelser, andras identiteterer - så länge inget av allt detta skadar någon annan. Med mitt kristna språkbruk skulle jag vilja säga att ju närmre korset Du står, ju öppnare kan Du vara mot alla andras övertygelser. Då behöver man inte vara så förtvivlat orolig och hävda att man vet vad man har men inte vad man får.

fredag 1 augusti 2008

HBT och Bibeln

För en gångs skull somnade jag inte framför TV:n när jag skulle se på en dvd-film. Jo, sent i går kväll tittade jag på en fantatstisk dvd-film om att vara kristen och homosexuell - en amerikansk film som heter "For the Bible tells me so". Du bara måste se den!!! Den går att beställa på http://www.imdb.com/title/tt0912583/ Den understryker just att Bibeln INTE talar emot den form av hbt-sammanhang som vi lever i vårt samhälle. Det finns inte ens några relevanta begrepp för homosexualitet i Bibeln - bara specifika omskrivningar med specifik betydelse i ett specifikt samhälle. Vi i våra kyrkor i Sverige borde än mer våga se detta, läsa bibelordet i ljuset av den tradition, den kultur, det samhälle som det är skriven i. Vi kan inte nöja oss med att läsa som det står. Vi måste förstå ordet in i vårt eget samhälle, vårt eget liv och läsa det med kärlekens blick.

I dvd-filmen intervjuas Gene Robinson (episkopal biskop från USA och som är öppet homosexuell), Desmond Tutu (tidigare anglikansk ärkebiskop i Sydafrika) och många andra som ger ljus åt bibelord och åt teologiska tankar. Den är oerhört inspirerande! En fullständigt omistlig film för oss kristna i Sverige.