söndag 27 februari 2011

Sexuella övergrepp mot barn i Katolska kyrkan i Sverige.

I dagarna har en rapport kommit ut från Katolska kyrkan i Sverige gällande sexuella övergrepp mot barn begångna av katolska präster. Fasansfullt och naturligtvis helt oacceptabelt. Jag har redan tidigare skrivit att jag tycker att biskop Anders Arborelius har varit föredömligt tydlig. I går uttalade han sig i morgonsoffan i TV4 (http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=249667). Klokt och genomtänkt, både om bikten och celibatet.

Som evangelisk luthersk präst och dessutom gift, har jag svårt att förstå djupet i celibatet och kan ju också se probelm som det har orsakat, eller snarare de problem som präster som brutit sitt celibat orsakat. Jag skulle önska att celibatet fanns kvar som kallelse i katolska kyrkan - en kallelse för präster (för ordensfolk ingår celibatet i själva ordenskallelsen om inte orden har en gren för gifta män och kvinnor). Dessutom skulle det finnas en möjlighet (inte bara undantagsvis som det är nu) för gifta män ( i väntan på prästvigning för kvinnor) att få sin kallelse till präst bejakad av Romersk Katolska kyrkan. En nåd att stilla bedja om...

lördag 26 februari 2011

En Gud som inte gör skillnad på människor



Svenska kyrkan i Stockholms stift har just nu en "reklamkampanj" på SL-bussar och i tunnelbanan saom handlar om en Gud som inte gör skillnad på folk och folk. Det finns en god grundteologi i detta även om Lena Andersson som är återkommande skribent i Dagens Nyheter och dessutom ateist ondgör sig över denna kampanj (http://www.dn.se/ledare/signerat/ja-till-polyteism). Lena Andersson attackerar på sedvanligt rallarsvingarvis Svenska kyrkan med argument som att kampanjen uttrycker polyteism. Lena Andersson är författare, skribent och debattör och nog borde man kunna förvänta sig mer av en debattör än sådana lågvattenmärken som hon levererar i DN idag.

Vad Svenska kyrkan vill uttrycka är naturligtvis det människovärde som alla människor har oavsett etnisk, religiös, sexuell eller annan bakgrund och identitet. Vi tror på en Gud som är kärleken, en Gud som visat oss vad det betyder genom att bli människa i Jesus Kristus ( som Lena Andersson sablade ned på ett obegripligt sätt för några somrar sedan i ett sommarprogram). Vi tror naturligtvis inte att det finns fler gudar. Vi tror att det bara finns en enda Gud men att kärt barn har många namn. Allah, Brahman, JHVH, Gud etc är bokstavskombinationer för samma verklighet, den verklighet som jag som svensk och kristen använder mig av när jag inte stavar Gud med bokstavskombinationen J-E-S-U-S. För, för oss kristna är Jesus Gud inkarnerad - förkroppsligad.

Vi tror på en Gud som inte gör skillnad. Det är viktigt att påminna om i en värld, i ett land, där det finns politiska strömningar som menar att det är skillnad på folk och folk, skillnad på svenskar och andra och att de andra nog borde vara någon annan stans än i Sverige. Vi tror på en Gud som inte gör skillnad som älskar ateister lika mycket som buddhister och kristna etcetera. Denna tro måste få respektens konsekvens, respekt för oliktroende (jo då, Lena Andersson och alla andra som tillhör Humanisterna gärna fortsätta med det), respekt för folk med olika bakgrund och olika identitet, respekt för olika åsikter och trosövertygelser men också en självrespekt där vi som kristna vågar stå upp för vår tro, vågar stå upp för Gud såsom vi förstår Gud.

Sen kan man ändå fundera över vad tron på en Gud som inte gör skillnad betyder i slutänden, d v s vad det betyder gällande den yttersta domen. Behandlas alla lika? Hurdå? Vad betyder nåden? Vad betyder ansvar? Vad betyder den klassiska tanken på den dubbla utgången? Handlar det om apokatastasis panton, d v s alltings återställelse? Paulus skriver:
Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära. (Fil 2:5-11) Men Jesus talar i evangelierna om den yttersta domen, som i och för sig handlar om att vi människor inte ska göra skillnad på människor (Matt 25:31-46), om en dubbel utgång. Skillnad på människor? Tål att diskuteras men utofrån andra perspektiv än de som Lena Andersson presenterar i sin artikel.

torsdag 24 februari 2011

Har Svenska kyrkan en framtid?

Kanske är frågan felställd? Kanske borde den vara ännu mer tillspetsad: Har Svenska kyrkan en nutid? Vi har inte råd att invänta framtiden i en kyrka där färre och färre är medlemmar, där ekonomin blir kärvare och kärvare, där färre och färre döps och konfirmeras, där färre och färre bekänner sig som kristna. Svenska kyrkan, och nu tänker jag på den interna strukturen av personal och förtroendevalda, kan väldigt lätt fastna i det som handlar om medel, om interna strukturer, fastna i kommunikationsplattformar, fastna i intranät, fastna i alla möjliga olika inre angelägenheter som naturligtvis också måste kunna diskuteras och hittas lösningar på. Men om kyrkan, både på nationell, stifts- och församlingsnivå mest fokuserar inåt missar man målet (som tidigare sagts är detta definitionen för synd). Målet är att göra Jesus Kristus känd, trodd, älskad och efterföljd. När Jesus bad Petrus att kasta ut nätet på djupet var det inte ett intranät det handlade om. Jo, visst behöver vi fungerande kommunikationsmöjligheter över webben och där vi internt kan dela erfarenheter, material mm. Närvaro, öppenhet och hopp är naturligtvis viktiga kärnvärden för oss att kommunicera ut.

Samtidigt måste vi än mer, och redan nu, samtala om hur vi kan möta människors längtan efter ett rum, en plats där de kan finna den de djupast längtar efter - Gud själv. Jag menar inte att vi finner Gud på en plats. Gud är allestädes närvarande, men vi behöver inre och yttre platser där vi kan upptäcka Guds närvaro, där vi kan erfara att Jesus själv är mitt ibland oss. Svenska kyrkan på alla nivåer borde därför samtala mer om vad mission betyder i svensk kontext. Daniel Grahn skriver i gårdagens tidningen Dagen apropå en bok som handlar om varför män hatar att gå i kyrkan och där författaren talar om konkretisering och relevans: "Men långt, långt, innan dess måste vi alla - män och kvinnor -förstå evangeliets förändringskraft. Utan den insikten blir all utmaning bara meningslös action! Knallpulverskott i luften. Kyrkans budskap, evangeliet, handlar om synd, nåd och frälsning. Det är på liv och död, så brutalt utmanande att det är skamligt att vi inte förstår dess kraft". (http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=249148)

Låt oss än mer våga tala med varandra om dessa ord, om synden, om nåden, om frälsningen. Vi har något livsviktigt och livsförändrande att erbjuda. Vi har det makalösa evangeliet om att det destruktiva inte har sista ordet, att människovärdet inte är beroende av de många områdenas duktighet, att räcka. Låt oss räcka det i tydlighet och respekt - i engagemang och stolt ödmjukhet. Men låt oss för Guds skull och människans skull göra det nu, göra det högt och göra det tydligt i mötet med den enskilde. Det är bråttom! Vi kan inte invänta kyrkans framtid för när börjar den om inte nu? Detta är det viktigaste av allt! Låt oss gå till verket tillsammans!

torsdag 17 februari 2011

Vem kommer till himlen?

Det har förts en diskussion på en av mina blogginlägg om vem som har rätt och fel och i slutänden mest rätt av de kristna trossamfunden. Det har hävdats att det är den romersk katolska kyrkan och det har hävdats att det inte är så. Egentligen är det en svår diskussion att alls föra. Det är klart att den romersk katolska kyrkan är den som i grunden har alla de kristna "sanningarna" sett ur ett romerskt katolskt perspektiv och det är klart att det inte är så sett ur andra perspektiv. Det är detta som är den ekumeniska grundkonflikten. Skulle denna fråga inte finnas skulle heller inte ekumeniken finnas. Ekumeniken bygger i dagsläget på splittring, en splittring som funnits i kyrkans sammanhang ända sedan Paulus och Petrus tid. Petrus hävdade att de kristna borde omskäras och hålla koscher, d v s tillhöra det judiska folket, medan Paulus ganska snart hävdade att man kunde tillhöra Guds utvalda folk utan att vara jude. Paulus fick så småningom godkännande av de övriga apostlarna att förkunna för hedningarna. Men det var många konflikter kring detta i de tidiga församlingarna och Paulus var ganska upprörd.

Idag är Kyrkan med stort K bestående av många olika kristna trossamfund. Vi förstår den Heliga Skrift utifrån många olika perspektiv. Vi betonar olika saker. Vi tolkar utifrån olika perspektiv och så får det vara. Vår uppgift som kristna, vilket är en stor utmaning, är att sträva mot en enhet i mångfald, en enhet där det tillslut inte blir så viktigt med våra etiketter utan en enhet där Jesus Kristus är det viktiga, han som är Kyrkans Herre, han som har dött och uppstått för vår skull. Men vi är inte framme vid denna typ av enhet ännu. Men vi får aldrig ge upp. Ekumenik där jag får vara jag och du får vara du är gränslöst viktig!

Men vem kommer då till himlen? Är det katoliken? Är det lutheranen? Är det den reformerta? Är det någon annan? Kanske är det inte det största bekymret! Vissa saker får vi låta Gud vara ansvarig för och tacka Gud att vi slipper. Vi är inte ansvariga för den yttersta domen. Det är Gud. Vi är inte ansvariga för vem som kommer till himlen eller inte. Det är Gud och enbart Gud. Men vi är ansvariga för att leva våra liv här på jorden, att sträva efter en enhet i mångfald där kärlekens initiativ tas av oss. Vi är ansvariga för att fördjupa vår Gudsrelation så att vi mer och mer, dag för dag ser Jesus själv i vår medmänniska oavsett kyrkotillhörighet eller religionstillhörighet. Vi är ansvariga för att leva i vår miljö på ett sådant sätt att vi efterlämnar en god miljö till våra barnbarn. Vi är ansvariga för att fredens och försoningens hållning får råda i vår egen närmiljö och på andra håll.

Så vem får komma till himlen? Vet inte! Jag litar på Gud! Jag litar på Jesus Kristus som är Gud! Och jag ber om kraft och hjälp att leva mitt liv i det jag har att ta ansvar för. Det räcker och blir över...

Men, min tro är att katoliker, lutheraner, reformerta inte finns i himlen, därför att dessa etiketter inte är viktiga då. Det finns inga samfund i himlen. Det finns inga kyrkor i himlen. Vi behöver dem i vårt jordiska liv. Men sedan handlar det om det stora Gudsmötet, den stora Gudsgemenskapen.

Tacka och lova Herren!

lördag 12 februari 2011

Tack och lov!

Hosni Mubarak har avgått som president i Egypten. Vi får glädjas med Egyptens folk, och be i våra kyrkor för en snabb demokratisk utveckling i landet! Låt oss be för alla de kristna! Låt oss be för alla muslimerna! Låt oss be för alla andra egyptier av annan tro och övertygelse! Egypten behöver än mer bli ett land och ett folk i demokrati och frihet.

torsdag 10 februari 2011

Ticket to heaven?

För några veckor sedan vandrade jag på en gata i centrala Stockholm och passerade en affär med namnet "Ticket to heaven". Det visade sig vara en klädesaffär (barnkläder). Men jag började tänka på vem som egentligen har en "ticket to heaven" - en biljett till himlen? Och så började sången om spårvagnen upp till himmelen att ljuda i mitt huvud. I den sången står det "Gud som kör, och Jesus konduktör. Det går så lätt, lätt, lätt för vi har fribiljett, för Jesus är vår bäste vän." Jag log stillsamt för mig själv vid tanke på sången men kände samtidigt: Vem har fribiljett till himlen? Inte alla som säger Herre, Herre skall komma in i himmelriket, säger Jesus. Vem får jag möta i himlen? Vem kan ha tillit till att komma till himlen? Alla i slutänden? Kyrkofadern Origines menade att det var så. Han drev tanken på "Alltings återställelse" enligt Filipperbrevets andra kapitel. Dock blev han så småningom kättarförklarad. Den dubbla utgången talar den traditionella kristna tron om. Somliga hamnar i himlen medan andra inte gör det? Finns det någon biljett till himlen? Räcker tron? Räcker gärningar? Räcker tro och gärningar?

När Lilla boken om kristen tro lanserades 1993 tänkte man sätta upp en reklamkampanj med rubriken "Vem får vi möta i himlen?". Bilder av Marelyn Monroe, Adolf Hitler och många andra (inklusive Jesus om jag minns rätt) förekom och diskussionerna gick heta redan innan reklamen sattes upp.

Martin Luther hade tankar om detta. han var ju Kristuscentrerad (Solus Christus), Bibelcentrerad (Sola Scriptura), nådescentrerad (Sola Gratia) och naturligtvis Gudscentrerad (Sole Deo Gloria) och även troscentrerad (Sola Fide). Men han lär ha sagt följande drastiska ord: "När jag kommer till himlen kommer jag att bli förvånad över tre saker:

- För det första att så många är där som jag inte trodde skulle vara där.

- För det andra att såmånga inte är där som jag trodde skulle vara där.

- För det tredje att jag själv är där."

Kanske är det så? Det finns ingen "biljett" att lösa. Inget säkert att hålla sig till annat än Guds nåd - en nåd som just är Guds, Guds bedömning, Guds beslut och inte vårt oavsett fromhet, oavsett kyrkotillhörighet.

Det finns ingen "ticket to heaven" - bara barnkläder och de kanske skyddar här mot snö och annat. Allt annat handlar om nåd - endast nåd. Men nåden har sin tydligaste brännpunkt i korset. Det som skedde där skedde för Din och min skull av nåd, av kärlek. Ticket to heaven? Nej, korset är ingen biljett men ändå någonting som jag får hålla mig väldigt nära.

söndag 6 februari 2011

Prästen som missade målet...

Idag är det Kyndelsmässodagen i kyrkoåret. Det har firats runt om i Sveriges olika församlingar (i alla fall i de svenskkyrkliga). Jag var också i kyrkan, som "vanlig" gudstjänstfirare. För mig är det viktigt att varje sön- eller helgdag få fira gudstjänst. Det är en del av min "andning". Om jag inte får komma till en gudstjänst en söndag (oavsett var) är söndagen inte komplett för mig och en tomhet uppstår.

Nu var jag i en liten kyrka i Stockholms stift och vi var inte så många gudstjänstfirare. Prästen i fråga verkade missa att det var Kyndelsmässodagen. Det nämndes inte med ett ord. Predikan anknöt några få sekunder till dagens texter och handlade mer om dem som inte var i kyrkan än om oss som var där. Det nytestamentliga ordet "hamartia" (nytestamentlig grekiska) betyder "missa målet". Det översätts på svenska till "synd". Att synda är att missa målet. Prästen som kunde lagt ut evangeliet om Jesus som frambars i templet eller om himmelriket som är som ett senapsfrö talade om helt andra saker i en predikan som hade klangen av en litania. Predikan handlade om varför folk inte gick i kyrkan. Med en oerhört välformulerad predikan sa han ingenting om texterna mer än de nämnda sekunderna. Den i Svenska kyrkan vigde/vigda prästen är en Verbi Divini Minister - Guds Ords tjänare. Oavsett om det är två närvarande eller två hundra får vi inte bli syndare i den bemärkelsen att vi missar målet med vårt uppdrag, att bära ut evangeliet, att borra i texterna, tolka texterna och låta dem bli lika levande för nutidens människor som de var för dåtidens mottagare. Predikans uppgift är att visa att evangeliet är angeläget, att evangeliet håller att leva av och dö för och att det handlar om mig som gudstjänstfirare, mitt liv, min vardag, min nutid. Antagligen är vi många som syndar och det är så lätt att se grandet i sin broders öga men missa bjälken i det egna ögat.

Om vi vill att människor ska hitta till våra kyrkor måste vi som vigt vårt liv till Guds tjänst i kyrkan i ord och handling visa på det vi brinner för. Människor som kommer till våra kyrkor ska inte i en uppgiven ton behöva säga eller tänka: "Vad var det jag sa?!" utan "Hit vill jag komma tillbaka!!" Gudstjänsten i sin helhet, både med predikan, liturgi och musik måste få beröra.

I eftermiddag var jag på en Bachkonsert med trombon, orgel, flöjtist/klarinetist, basist, vokalist, organist och kör. En åhörare som jag stötte på i vapenhuset sa på engelska till någon annan "I was touched in my soul". Så borde vi alla få säga efter en gudstjänst.

Vilken utmaning!

onsdag 2 februari 2011

Lykta för min fot.

Idag är det Kyndelsmässodagen, ljusets dag, i alla fall om man ser i den alldeles vanliga almanackan utgiven av Svenska Akademien. Vi firar själva Kyndelsmässodagen på söndag i Svenska kyrkans tradition och många kyrkor kommer säkert att dela ut välsignade ljus att ta med hem och tända.

Men Kyndelsmässodagen får också påminna om Bibelns ord som ljus i vår tillvaro. Psalmisten skriver i den 119:e psaltarpsalmen: Ditt ord är en lykta för min fot, ett ljus på min stig. (Ps 119:105). Ibland kan jag hysa en helig avund mot mina judiska bröder och systrar gällande deras förhållande till den hebreiska Bibeln. Inom judendomen säger man att varje bibelord har 70 ansikten, d v s kan tolkas på så många olika sätt och både Mishna (den tidigaste rabbinska textsamlingen) och Talmud ( en rabbinsk diskussion kring de bibliska texterna som färdigställdes på 600-talet e Kr.) ger uttryck för detta. Det handlar inte om ett sätt att se, ett sätt att tolka. T o m kan texterna få tala in i vår tid på ett sätt som de kanske inte alls var menade när de skrevs för nästan 3000 år sedan. Det är fascinerande. Midrashen Eliahu Zuta berättar:
En kung anförtrodde ett mått vete och en linbunt till var och en av sina två tjänare. Vad gjorde den förståndige tjänaren? Han vävde en duk av linet och malde mjöl av vetet. Därefter bakade han ett bröd, lade det på bordet och bredde duken över i väntan på kungen. Den oförståndige tjänaren, däremot, gjorde ingenting. Efter ett tag återvände kungen och sa till sina tjänare: 'Mina söner, för hit det som jag gav er.' Den ene hämtade då brödet övertäckt av duken, medan den andre hämtade måttet med vetet och linbunten. Vilken skam! Behöver man ens ställa frågan vilken tjänare som var den mest älskade? Naturligtvis den som hade gjort en duk av linet och bakat bröd av vetet. (Citatet hämtat från boken 'Inte i himlen! Text, tolkning och tillämpning i judisk tradition'. Författaren är docenten i judaistik vid Lunds universitet Karin Hedner Zetterholm. Boken är utgiven av Arcus).

Innehållet i den ovan citerade midrashen är väldigt lik Jesu egen liknelse om talenterna: Håll er därför vakna. Ni vet inte när dagen och timmen är inne. Det blir nämligen som när en man skulle resa bort och kallade till sig sina tjänare och lät dem ta hand om hans egendom. Den ene gav han fem talenter, den andre två, den tredje en, åt var och en efter hans förmåga. Sedan reste han därifrån. Den som hade fått fem talenter gav sig genast i väg och gjorde affärer med dem så att han tjänade fem till. Den som hade fått två talenter tjänade på samma sätt två till. Men den som hade fått en talent gick och grävde en grop och gömde sin herres pengar. Efter lång tid kom tjänarnas herre tillbaka och krävde redovisning av dem. Den som hade fått fem talenter kom och lämnade fram fem till och sade: 'Herre, du gav mig fem talenter. Här är fem till som jag har tjänat.' Hans herre sade: 'Bra, du är en god och trogen tjänare. Du har varit trogen i det lilla, jag skall anförtro dig mycket. Gå in till glädjen hos din herre.' Den som hade fått två talenter kom fram och sade: 'Herre, du gav mig två talenter. Här är två till som jag har tjänat.' Hans herre sade: 'Bra, du är en god och trogen tjänare. Du har varit trogen i det lilla, jag skall anförtro dig mycket. Gå in till glädjen hos din herre.' Den som hade fått en enda talent steg också fram. 'Herre', sade han, 'jag visste att du är en hård man, som skördar där du inte har sått och samlar in där du inte har strött ut. Jag var rädd och gick och gömde din talent i jorden. Här har du vad som är ditt.' Hans herre svarade honom: 'Du är en slö och dålig tjänare, du visste att jag skördar där jag inte har sått och samlar in där jag inte har strött ut. Då skulle du ha lämnat mina pengar till banken, så att jag hade kunnat få igen dem med ränta när jag kom. Ta nu ifrån honom talenten och ge den åt mannen med de tio talenterna. Var och en som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har. Kasta ut den oduglige tjänaren i mörkret där ute.' Där skall man gråta och skära tänder.
(Matt 25:13-30 )

Det är tuffa ord som oftast har tolkats gällande de möjligheter som getts oss i livet. Men kanske skulle även en tolkning gällande vårt förhållande till Bibelordet vara möjlig. Vi har fått Ordet att förstå in i vårt eget liv. Att bara låta det Ordet vara, leder ingen vart, men att faktiskt förstå det in i vårt eget liv och söka att leva efter det leder vidare, på olika sätt för olika människor. Det är en oerhört spännande tanke.

Men, ropar den lutherske prästen inom mig, finns det då ingen grundhållning i bibeltolkningen, något att ta fasta på? Jo, just Martin Luther sätter fingret på det mest centrala och som för mig personligen är det allra, allra viktigaste. Solus Christus! Kristus allena! Kristus är Bibelns kärna och stjärna. Med de ögonen läser jag de heliga texterna, med den förståelsen nalkas jag de 77 böckerna i vår Bibel.

Med den inställningen vill jag, med mina dagliga tillkortakommanden låta Ordet vara en lykta för min fot, ett ljus på min stig. Måtte det vara det för Dig också!

Ha en välsignad Kyndelsmässodag - ljusets dag!