Än klappar hjärtat med friska slag...

Just så är det! Det kunde man konstatera idag på Danderyds sjukhus. Jo, jag var där för att låta ultraljudet omsluta mitt hjärta. Nu var det alltså dags för nästa steg i min hjärtefråga. Jag låg på britsen i det lilla undersökningsrummet vid ca kl. 8 denna morgon och en biotekniker arbetade febrilt med ultraljudsapparaten, fick till bilder, filmer, ljud, mätningar. Jag måste säga att jag var lite imponerad över hennes kunskap och jag kunde höra mitt hjärta slå. Jag låg och undrade vad som skulle hända då doktorn kom in och fick se bilderna och jag kunde nästan höra hur han skulle säga något om förändringar, ytterligare provtagningar, kvarhållande av mig över helgen o s v. Doktorn kom, han tittade, hummade, funderade och konstaterade att det inte var någon större fara. Glad i hågen förstod jag att livet fortsatte som förut, satte på mig mina kläder och gick ut i vårsolens glans.

Efter samtal av olika slag var det dags för mässa. Jag tycker att det är fantastiskt att få fira vardagsmässa i Storkyrkan, att bara få sitta där i min älskade kyrka och vara med utan att själv leda. Biskopen ledde assisterad av sin adjunkt. Jag drömmer om att vi skulle kunna fira mässa oftare i Storkyrkan. Som det nu är gör vi det på torsdagar kl 12.00 (biskopens mässa), lördagar kl 11.00 (förbönsmässa) och söndagar kl. 11.00 (högmässa). Mässan handlar om det livgivande, det som ger energi. Kristus själv är där på ett unikt sätt, närvarande i brödets och vinets gestalt och jag får ta emot utan krav på prestation. Det är fantastiskt! Han är där trots allt! Han är där, mitt i allt! Det kan få mitt hjärta att slå ett extra slag av glädje (och det behöver inte undersökas av en kardeolog).