Kristus har uppstått och jag är fundamentalist!

När jag skriver detta blogginlägg sitter jag i Stockholms skärgård och tittar ut över ett tämligen stilla vatten. Jag har tidigare idag tagit en promenad och sett blåsippor i stora mängder (de är sannerligen min favoritblomma, särskilt när de dyker upp bland torra döda blad som vårens tidiga vittnen), de första vitsipporna och Tussilago. Våren är på väg och ögonen rinner. Jo, jag är pollenallergisk och äter receptfri medicin och klarar mig ganska bra på det.

Men när jag skriver denna blogg är jag också uppfylld av något annat. Det är påsk och jag har inte bara ätit god mat och en massa påskgodis. Jag har fått vara med och fira det mest grundläggande i hela den kristna tron. Jesus har uppstått från de döda!

För mig är Kristi uppståndelse det viktigaste i hela den kristna läran. Visst, jag bekänner att Gud blivit människa i Jesus Kristus, så alla ni som är oroliga för vad jag står för och lär kan, på den punkten andas ut. Inkarnationen är också viktig för mig. Sann Gud och sann Människa är ett uttryck som jag återkommer till alltsom oftast. Men inkarnationen vore inte lika viktig, vad Jesus gjorde och sa vore inte lika viktigt, att Jesus blev korsfäst, dog och begravdes vore inte lika viktigt om inte detta ofattbara, underbara hade skett. Han uppstod igen på tredje dagen. Jag vet inte hur det gick till. Det tycks inte evangelisterna veta heller. Bara att graven var tom och att ingen tycks ha stulit kroppen (då borde ju detta ha kommit fram..). En del har svårt för tanken på att Kristus verkligen uppstod. De menar att det viktiga är att vi kan möta Kristus i nattvardens mysterium, i församlingens gemenskap, i de bibliska berättelserna. Och visst är det också viktigt, men som den uppståndelsefundamentalist (!) jag är hävdar jag med bestämdhet och av hela mitt hjärta att Jesus Kristus har uppstått från de döda, inte för att sedan dö igen, inte med sina mänskliga lidanden och svagheter utan på ett sätt som jag inte kan beskriva och som evangelisterna inte heller tycks kunna beskriva på något riktigt logiskt och entydigt sätt. De berättar upphetsat och förvirrat: Han åt med sina lärjungar. Han gick genom stängda dörrar. Lärjungarna kände inte igen honom förrän han bröt brödet med dem. De fick inte röra vid honom och samtidigt uppmanas Tomas att röra vid honom. Ja, det verkar vara, minst sagt, en aning förvirrat. men alla är i sin glädje övertygade om och vill vittna om att Han har uppstått.

Aposteln Paulus, den första kristna skribenten, talar också (liksom evangelisterna) om möten med den uppståndne. För mig är allt detta det mest grundläggande. På tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda". Kristus är med mig. Han som uppstod och är ett med Fadern (=Sann Gud) är med mig. Det bär mig i allt det jag har att göra som domprost. Det är grunden för min livstjänst som präst i Svenska kyrkan. Det hjälper mig att förstå något mer av allt det andra som berättas om Jesus. I ljuset av uppståndelsen blir inkarnationen viktig. I ljuset av uppståndelsen blir Jesu ord och gärningar viktiga ( eller de ord och gärningar som tillskrivs Jesus av evangelisterna). I ljuset av uppståndelsen blir Jesu lidande, korsfästelse och död viktiga. I ljuset av uppståndelsen blir min egen kallelse till präst viktig för han som kallar mig till det jag är och som kallar andra till det de är, är den Uppståndne Kristus.

I Storkyrkan bar vi på påsknatten in det lysande påskljuset och sjöng orden: Kristus vårt ljus! På påskdagen ropade vi: Kristus har uppstått! Ja, Han är sannerligen uppstånden!
Det budskapet bär mig för jag är uppståndelsefundamentalist!