Igår hade Dagens Nyheter på sin osignerade ledarplats följande rubrik: Gud på frammarsch! (http://www.dn.se/opinion/huvudledare/gud-pa-frammarsch-1.890968) Där skrivs det bl a om boken "God is back" av Peter Berger. Och nog är det så att Gud är på frammarsch något som man kan ha olika tankar om. Islam är på frammarsch i Sverige. Är det ett hot eller ska vi glädjas över den religiösa mångfalden? Judendomen är inte på frammarsch. Tvärtom tycks den judiska församlingen behöva stöd på olika sätt. Den kristna trons gudstolkning (eller gudstolkningar) tycks vara på frammarsch och främst då den konservativa protestantiska väckelsetraditionen. De mer traditionella kyrkoinriktningarna (de reformerta, lutherska och katolska) tycks vara på avtagande.
Hur kan man då förhålla sig till detta? Jag är osäker. Islams frammarsch i Sverige stör mig inte så mycket. De konservativa kristnas frammarsch stör mig inte heller mer än att jag med viss befogad avundsjuka ser på mina systar och bröders gudstjänster i S:ta Clara kyrka där det samlas så ofattbart många till bön och lovsång. Men samtidigt har jag ju, som Ni kära bloggläsare vet, svårt för den konservativa kristendomstraditionen som ibland tenderar att bli uteslutande snarare än inneslutande. Det är då jag kan tänka: Gud på frammarsch! - Hot eller löfte?
Men kanske är det inte Gud som är på frammarsch. Gud är redan framme. Gud är redan mitt ibland oss. Gud har vunnit våra själar - av vår födsel och ohejdade vana. Det gäller bara för oss att upptäcka det -att upptäcka den gränslösa inkluderande kärleken, den gränslösa nåden som inte utesluter. Gud behöver ingen frammarsch - men vittnen som i ord och handling vittnar. Det kan vi göra på olika sätt.
Välkomna till Stockholms domkyrkoförsamlings gudstjänstliv!
Mötet med den uppståndne
12 år sedan
7 kommentarer:
Så här menar Åke Bonnier om den quasireligiösa rörelsen i S:ta Clara kyrka:
De konservativa kristnas frammarsch stör mig inte heller mer än att jag med viss befogad avundsjuka ser på mina systar och bröders gudstjänster i S:ta Clara kyrka där det samlas så ofattbart många till bön och lovsång. Men samtidigt har jag ju, som Ni kära bloggläsare vet, svårt för den konservativa kristendomstraditionen som ibland tenderar att bli uteslutande snarare än inneslutande. Det är då jag kan tänka: Gud på frammarsch! - Hot eller löfte?
Om antalet religionsutövare är många i S:ta Clara legitimeras inte denna sorts s k bön av de som utövar en verksamhet som är främmande för Svenska Kyrkans tradition.
S:ta Clara kyrka behövs för alla som arbetar inom församlingens gränser. Den får inte vara ett exklusivt tillhåll för ultrakonservatia religionsutövare som inte hör hemma i Svenska Kyrkan.
Det måste bli en uppgigt för Domkyrkoförsamlingen att styra verksamheten i S:ta Clara för en stor allmänhet som nu skräms undan av de ultrakonservativa. Det är ofattbart att Domkyrkoförsamlingen kan tillåta denna Livets Ord-lika verksamhet i S:ta Clara kyrka. Biskop och domprost har ett ansvar för en korrekt liturgisk verksamhet för alla dem som arbetar inom församlingens gränser.
För det första är S:ta Clara kyrkas andlighet inte quasireligiös utan i enlighet med Svenska kyrkans vida möjlighet. De som tycker att det är jobbigt att gå i S:ta Clara kyrka är välkomna till Storkyrkan eller S:t Jacobs kyrka.
I övrigt hänvisar jag till min kommentar till Per-Ola Larssons inlägg under rubriken "Återkomer med blogginlägg på måndag".
OM EN KAMPANJ
"Gud finns nog inte,
ändå påverkar han dig"
Fel, fel!
Gud finns
och låter sin
morgongåva,
den fria viljan
påverka oss.
Då passar
Humanisterna på;
frodas och vanhelgar
allt de kommer åt.
Flaggan i topp,
jihad,fälttåg?
Nja...
Bäst att låta Gud
ta hand om dem.
H.S.
Jag rekommenderar Djurgårdskyrkan. Det är en kyrkobyggnad som är vacker, melankolisk och ödmjuk.
Precis som tron bör vara, enligt mig.
Vänligen,
Jonatan Unge
Om man jämför S:ta Clara med Livets Ord så har man inte varit på en av Livets Ords gudtjänster, och knappast heller hos S:ta Clara.
Att kalla S:ta Clara, eller ens Livets Ord för ultrakonservativa, ja då är det läge att citera Carl Lidbom i de berömda KU-förhören..
Den stora allmänheten som skräms undan torde nog vara den anonyme själv. Likadant torde den anonyme inte känna till vad som är den Svenska Kyrkans tradition om det nu finns någon sådan i den mening den anonyme menar.
Det är ju uppenbart att det är den Anonyme som är uteslutande eftersom han synes mena att de som han påstår är så konservativa inte ska få finnas i Sv K, eller i vart fall osynliggöras..
Något som slog mig var om det verkligen är så att det är någon protestantisk konservativ kristendom som är på frammarsch? S:t Klara är ju inte protestanter utan lutheraner..och se på katolska och ortodoxa kyrkan i Sverige som ökar, inte så väldigt mycket genom svenskkyrkliga konvertiter men genom flyktingar och invandrare från till exempel Irak, och som berikar vår kristenhet i Sverige.
Se sen på Ulf Ekman och Livets Ord, som förvisso är konservativa, men när man ser på hans ord och gärningar på senare tid, börjar treva åt det lutherska (åtminstone(hållet) och får stark kritik för att han har ett så gott förhållande till katolska kyrkan..en spännande tid vi lever i!
Det kommer gå så långt innan vi inser vilka maktanspråk islam har i Europa att det troligtvis kommer vara försent att stoppa utvecklingen inom stora landområden. Europa kommer decimeras. Vi pratar kanske inte 50-100 års perspektivet men kanske 200 år.
Personligen både tror och hoppas jag att USA-Israel, innan detta scenario utspelar sig, uppfinner ett supervirus som slår ut stora muslimska områden i världen.
Många kommer till slut inse att samtal inte är fruktbart med människor som har mandat av gud att pracka på andra människor sin världsuppfattning. Man skal inte glömma att inom de strängaste wahabbitiska tolkningarna av Islam (tillika en tolkning som har snabb spridning idag)är icke troende muslimer att jämställas med djur som man kan döda om man vill.
De naiva mångkulturalisternas imperium kommer till slut att falla. Det är bara en tidsfråga.
Skicka en kommentar