Kanske är det dags att rena kyrkan från alla dem som vill uttrycka sin kärlek till Jesus Kristus på ett kroppsligt sätt genom handviftningar och stillsamma upprepningar av Jesusnamnet? Sådana uttryck står ju inte i gudstjänstordningen i Domkyrkoförsamlingens kyrkor och än mindre i Svenska kyrkans kyrkohandbok. Så får man inte bete sig i Svenska kyrkan!! Usch och fy! Karismatiker göre sig icke besvär i våra kyrkor! Ut med Er!! Här ska vi ha folkliga gudstjänster, gudstjänster som följer vår tradition och inte blandar in annat! Låt oss inte påverkas av papister eller pingstvänner eller missionskyrkotraditioner! Låt oss inte hämta inspiration från annat håll! Låt inte väckelsen få finnas i våra sammanhang och framför allt: Låt inte Guds Ande ha så mycket att säga till om! Någon ordning på torpet får det väl ändå vara! Vi vill ha det lugnt och stilla i Svenska kyrkan! Ut med er alla som grips av Anden under gudstjänsttid! Kanske kan våra vaktmästare fungera som någon sorts ordningsvakter med lämplig biblisk batong i näven? Ut med Er som inget annat vill än hålla Er till Jesus Kristus! Ut med Er alla som inte förstår att det är ett brott mot kyrkans ordning att höja armarna som ett uttryck för öppenhet för Anden! Ve den präst som skulle göra så vid altaret! Ska man nu nödvändigtvis röra händerna i uppåtriktad riktning skall det vara synnerligen diskret - särskilt om man är prästvigd. Annars får det bli ett fall för domkapitlets tillsynsfunktion! Bort med dem som av någon gudomlig anledning brinner av Andens eld! Låt oss ha det lite fridfullt i kyrkan, lite lagom, lite trevligt...
Eller ska Gud vara involverad..?
Detta ironiska inlägg var skrivet som ett försvar för den karismatiska utvecklingen i S:ta Clara och som ett tydligt svar till Per-Ola Larssons inlägg under min rubrik "Återkommer med blogginlägg på måndag".
Skulle man nu inte tycka om att S:ta Clara kyrkas gudstjänster i viss mån präglas av den karismatiska traditionen som ryms inom Svenska kyrkans tro, lära och liv vill jag åter igen välkomna till Storkyrkan och S:t Jacob. Där har vi en annan typ av andlig prägel som också ryms inom Svenska kyrkans ram. Kanske är vi mer högkyrkliga i vår liturgi och mer liberala i vår teologi! Kom och lyssna, kom och delta, kom och se!
Mötet med den uppståndne
12 år sedan
16 kommentarer:
Jag tackar dig för ett fyndigt och bra inlägg. De olika fromhetsriktningarna är en styrka för vår kyrka, och för en högkyrklig kan det vara underbart att för en gångs skull ryckas med i lovsången och tillbedjan i S:t Clara - och säkerligen tvärtom! Det är en styrka att det på ett ställe finns olika kyrkor inom samma pastorat som har lite olika inriktning och liturgi - men att man är konsekvent med den - så att alla kan hitta till det som känns bra.
Önskar tyvärr att min egen kyrkoherde hade haft den förståelsen..här i pastoratetär det en erbarmerlig gudtjänstordning som inte följer kyrkohandboken och, samma i alla kyrkor, prästerna skickas runt mellan distriktskyrkorna så att det inte får bli någon särskild prägel på dem..
Mycket bra skivet, Åke! Du fick nog en och annan högkyrklig att sätta kaffet i fel strupe, men det får de tåla. Jag håller med dig om att mångfalden inom domkyrko-församlingens tre kyrkor är det som borde tilltala alla församlingsbor och även besökare utifrån. Jag tror att Gud älskar alla människor oavsett hur de tillber honom. Denna vecka borde vi alla lyssna till orden i psalmen "I denna ljuva sommartid, gå ut min själ och gläd dig vid, den gode Gudens gåvor".
SPLITTRA ELLER BERIKA
1)
I Andra Samuelsboken(6)läser vi om att vid arkens ankomst till Jerusalem fick man se kung David och israeliterna dansa och hoppa i vild yra. De sjöng till lyror, harpor, tamburiner, till bjällror och cymbaler. De förde upp Herrens ark under jubelrop och fanfarer. Sauls dotter Mikal såg David hoppa och kände förakt för honom, sade att han uppträdde ovärdigt som det värsta patrask.
"Och Mikal fick aldrig några barn i hela sitt liv"…
2)
"Man bugade sig ofta, genom att med böjda knän föra ut händerna eller att sänka huvudet så lågt som möjligt eller att kasta sig med ansiktet mot marken.
Att lyfta händerna mot himlen var en vanlig böneställning.
Denna ställning älskade också de första kristna. En sant troende slog sig stundom för bröstet. Vanligen bad man med hög röst"
(Daniel Rops, "Daglig liv i Palestina på Jesu tid")
3)
"Firandet av liturgin bör motsvara olika folks karaktär och kultur. Dessa kulturer ska inte bekämpas och avskaffas utan fulländas.
I liturgin finns delar som är underkastade förändring eftersöm kyrkan har fullmakten och rent av plikten att anpassa sig till olika kulturer. Den liturgiska olikheten kan vara en källa till berikning. Anpassning till de olika kulturerna fodrar hjärtas omvändelse och om nödvändigt också brytning med fäderneärvda seder och bruk. Liturgin kan skapa och utforma själv olika former för kultur.
( "Katolska kyrkans katekes")
H.S.
Gun, de högkyrkliga tycker förmodligen att Åkes text är mycket bra - de har sällan något emot sina mer karismatiska trossyskon.
Fast det var väl inte allt Per-Ola Larsson skrev i sin kommentar. Han berättade ju också om en mycket personlig erfarenhet om hur den karismatiska teologin hindrar hans mamma att söka hjälp för sin cancer, och hur skrämmande han som barn upplevde de extroverta förbönerna som inte hjälpte. Per-Ola Larsson talar inte enbart om uttrycket utan om själva värdegrunden. Och där kan man väl få vara lite tveksam? Jag antar att man i Domkyrkoförsamlingen känner till att S:ta Clara i sitt teveprogram talar om förfallet i Svenska kyrkan - ja, korsvandringen och förbönerna utan Storkyrkan kan ni ju inte ha missat. Är inte Per-Ola Larssons fråga ändå lite rimlig: Varför går man inte till Filadelfia om det är Filadelfias liturgi och teologiska tolkning man vill ha? Varför försöka göra om Svenska kyrkan? För att byggnaden redan finns?
Hej Maja och alla ni andra! Jag har med flit valt att inte kommentera Per-Ola Larssons personliga och tragiska upplevelse av andligt övergrepp. Visst finns det många exempel på sådant och kanske har någon eller några också upplevt det i S:ta Clara kyrka eller i andra karismatiska sammanhang. kanske har någon mått dåligt av den förkunnelse som förekommer i Storkyrkan eller av utställningar vi haft i S:t Jacobs kyrka eller av den videoinstallation vi har i Storkyrkan just nu (gå gärna och titta på den). Men det hinrdar inte att vi kommer att fortsätta att förkunna i den tradition som återfinns i Storkyrkan och S:t Jacob eller att ha utmanande utställningar och installationer - för evangeliets skull. Evangeliet om Jesus Kristus kan och får uttryckas på många olika sätt - också i Svenska kyrkan. Vår kyrka har den förmånen och fördelen att inrymma många olika andliga traditioner. Vår kyrkoordning reglerar inte karismatik, högkyrklighet etc. Däremot reglerar den synen på ämbetet och andra viktiga ordningsfrågor. Bekännelseskrifterna reglerar synen på dopet och nattvarden och mycket annat. Men om människor vill sjunga härliga lovsånger som extrainslag i en högmässa, om människor, fyllda av Guds Ande, vill höja sina händer i tacksam lovsång till vår gemensamma Herre, finns det ingenstans reglerat. Och åter igen: Vill man slippa allt detta finns det gott om altrenativ i Stockholms city.
Per-Ola angriper också den diakoni som idag bedrivs av Stockholms domkyrkoförsamlings medarbetare. Han talar om kaffe och bulle. Men de facto är det en diakoni som är unik, som verkligen går från ord till handling och som handlar om att hjälpa människor som är djupt nedgångna i missbruksträsket till ett nytt liv, till ny identitet, till ny självkänsla. Jag skulle önska att per-Ola skrev mer nyanserat. Visst kan man göra mer. det kan man alltid göra (tyvärr! Man skulle ju önska att världen var mer paradisisk i alla bemärkelser)men diakonerna och vollontärer och präster i S:ta Clara gör en fantatstsk insats där kaffe och smörgåsar bara är en liten, liten del av allt annat som görs och som är livsviktigt.
Det är kränkande att bli bemött med ironi när jag gör ett uppriktigt försök att bana väg för en ny finansiering av Svenska Kyrkans verksamhet i Stockholms city. Men Storkyrkoförsamlingen som ännu inte svarat på mina 3 brev är tydligen mera intresserad av en sekteristisk verksamhet för c:a 300 medlemmar än för en liturgisk förnyelse för c:a 100.000personer inom S:ta Claras gränser. Om Domkapitlet häver sin bannlysning av mig skall jag gärna ägna mina sista år för ett kyrkligt förnyelsearbete i city.
Min fars morfar var karismatisk väckelsepredikant i Småland. Min far hämtade karismatisk inspiration på Vargön, där docent Sahlbergnu leder årets NEW WINE-konferens. Mina förfäder bröt med Svenska Kyrkan och grundade nya församlingar i bönhus utan någon form av liturgisk utsmyckning. Varför infiltrerar dagens karismatiker Svenska Kyrkan? Finns det inte plats för dem i Filadelfia, Elim eller Livets ord? Hut kommer det sig att S:ta Claras hemsida inbjuder till olika karismatiska konferenser men inte nämner ett ord om t ex Sigtunastiftelsen, Katarinastiftelsen och Sociatas S:ta Birgitta?
Under min tid som ordförande i Stockholms kristliga Studentförbund initierade vi ett ekumeniskt samarbete med övriga kristna studentföreningar. Vi respekterade varandras särart men kämpade gemensamt för den kristna tron i studentvärlden.
Under min tid som ordförande i Stockholms stiftsråd hade jag förmånen att flera dagar i veckan få samtala med biskop Ingmar Ström om kyrklig förnyelse och utvecklng i Stockholms stift. Han hade inte kunnat tänka sig den nuvarande ordningen i S:ta Clara. För honom gällde det att finna en form för kyrklig förnyelse till vardagsänniskan i Stockholm Bl a utvecklade han dessa tankar tillsammans med Astrid Lindgren.
Låt oss resektera varandra men inte förändra varandras särart. Låt oss utveckla Svenska Kyrkans cityverksamhet med utgångspunkt i biskoparna Björkkvists, Ljungbergs, Ströms och Carlzons intentioner.
Per-Ola, jag är inte ute efter att kränka Dig men vi har diametralt olika syn på den verksamhet som jag fram till sista augusti är chef för. Svenska kyrkan i Stockholms stift har plats också för den karismatiska traditionen. Det är den jag vill försvara med "näbbar och klor" utan att själv alls tillhöra den. Men jag har sett på nära håll vad den betyder för människor, både de tilltufsade och de som har det bättre än många, många andra. Det handlar inte om att förvandla S:ta Clara kyrka till en karismatisk frikyrka. Gudstjänsterna på söndagsförmiddagarna och veckomässorna är enligt Svenska kyrkans ordning. Sedan finns också lovsånger i denna typ av gudstjänst. Per-Ola, jag kan inte förstå att det skulle vara så hemsklt att sjunga lovsånger i en högmässa eller i en söndagsmässa/lovsångsmässa. Jag kan inte förstå att Alpha-traditionen skulle vara utesluten även om den är mer konservativ i sin grundteologi än den som Du och jag kanske förfäktar. Vi har råd med denna typ av mångfald i Stockholms stift - en mångfald där män och kvinnor, präster, diakoner och lekmän tillsammans lovsjunger Jesus Kristus i ord och handling. det djupt beklagansvärda är att Stockholms domkyrkoförsamling inte har råd med verksamhet i tre kyrkor och Du, om någon, vet ju att detta är ett strukturellt problem. Det problemet håller Stockholms stift nu på att utreda och vi räknar med en annan församlingsindelning 2014.
Tack för påminnelsen om att vi borde ha S:ta katharinastiftelsens utmärkta program på vår hemsida! Till hösten när det nya kommer hoppas jag kunna ha en länk till deras hemsida på vår hemsida. Gällande Societas S:ta Birgitta är de en del av den högkyrklighet som har svårt för att erkänna kvinnor som präster. Därför vill jag inte ha med dem i vårt sammanhang. Sigtunastiftelsens verksamhet gläder jag mig åt även om jag haft alltför liten tid att vara där. Har själv lett en del retreater i refugiet men nu är det några år sedan. Lars Björklund är en förträfflig kaplan på stiftelsen.
Men Per-Ola, S:ta Clara kyrka står i hög utsträckning (jag kan ju inte uttala mig om alt eftersom jag inte dagligdags är där)för en karismatik som berikar och naturligtvis för en bibeltolkning som är konservativ och som jag i många stycken INTE delar. Men vi har råd att ha den med inom Svenska kyrkans hank och stör. Och kanske är det allra viktigaste vittnesbördet det som kommer från en tidigare grav missbrukare som sa till mig: "Inte visste jag att det som Inga (Inga Pagréus, diakon i S:ta Clara)går på är starkare än det som jag har gått på." Den sanningen bär mig!
Broder
Du säger att Du är chef för S:ta Clara till sista augusti. Har kyrkorådet redan beslutat att överlåta kyrkan till föreningen? Inte kan väl en kyrkoherde avsäga sig rollen dom pastor loci för en kyrka om den inte avsakraliseras?
Du motiverar överlåtelsen med ekonomiska bekymmer. Jag började denna debatt med ett konkret förslag. Jag har flera gånger efterslyst beslutet på Din expedition. Varför vill Ni inte lämna ut det?
Alla de 10.000-tals kyrkomedlemmarna som vistas i S:ta Clara vill inte möta karismatiska gudstjänster. Det blir endast fåtalet karismatiker som kommer dit. Varför kan de inte gå dit de hör hemma? Inte skulle medlemmarna i Elim acceptera att serveras en Högmässa?
Din teologi förvånar mig.
Du vill inte försvara Dina medmänniskor om de blir angripna. Hur skulle det ha gått för judarna i Tyskland om inte västmakterna invaderat Tyskland?
Däremot får man döda foster.
Du skriver: Och visst är självmord förkastligt i den meningen att det alltid är fel utväg.
Självmordet är till 99 % dödsorsaken till en psykisk sjukdom. Åtskilliga av dessa skulle kunna hindras om Svenska Kyrkan ville inse att psykisk sjukdom ofta är frånvaro av religion. Jag har sökt inspirera församlingar att skapa en hemkänsla för dessa människor. Men de förblir utstötta.Senast idag besökte jag en patient på psykiatriska kliniken på S:t Görans sjukhus. Denna människospillra har blivit parias bl a därför att kommun och landsting atändigt minskar resurserna för deras rehabilitering.
Låt S:ta Clara vara öppen för alla. Jag rekommenderar karismatikerna att göra som mina förfäder. Säg nej till Svenska Kyrkan och anslut Er t ex till Elim där Era trofränder hör hemma.
Per-Ola, vilka 10 000 är det du pratar om? När Sahlberg började jobba i S:ta Clara år 1989 var det tre (3) gamla damer som var med på mässan.. idag trehundra (300)!
Till ANONYM
Ja, det torde vara c:a 100.000 människor som har sitt dagliga arbete runt S:ta Clara kyrka. Det är ett allvarligt memento för Svenska Kyrkan att inte ha utvecklat en kyrklig förnyelse för dessa människor.
All erfarenhet visar att människor finner Gud när förkunnelse och gudstjänster knyter ann till deras sociala situation. På medeltiden fanns 40 altaren i Storkyrkan relaterade till skrån och gillen.Varje skrå hade sin präst. Han firade regelbundet mässa tillsammans med skråets medlemmar, gesäller ,lärlingar och deras familjer. Något av detta är fortfarande en levande verklighet i färsamlingarna på Malta. I vår kyrka vet vi att sjömanskyrkan och militärkyrkan vid sina gudstjänster samlat alla sjömän i hamn eller soldater i fält. Förr var prästen en bonde bland bönder. Mellan dem fanns en social gemenskap kring sådd och skörd etc. I senaste århudraden har Svenska Kyrkan tappat bort dessa axiom. Mina erfarenheter som präst och statstjänsteman visar att hypotesen håller. Om Kyrkan skapar sociala relationer på en arbetsplats lder det till att "arbetarna" följer prästen till gudstjänster. Under pastor primarius Ludvig Jönssons ledning - när jag tjänstgjorde på Finansdepartementet - utvecklade vi i samverkan med ett stort antal arbetsplatser och fackföreningar "Tolvslaget i Storkyrkan", en lunchsmörgås och en halvtimmes samtal om andliga ting i Själakoret. Svenska Kyrkan har aktivt försummat en sådan utveckling. Efter Ludvig Jönssons tragiska död 1985 har ingen velat fortsätta med denna sociala-andliga verklighet. Domprostar och biskopar därefter har aktivt hindrat en aktivering. Ja de har alla AKTIVT hindrat en fortsätning på tolvslaget i någon citykyrka.
Jag förstår att det ledde till ATT endast 3 personer deltog i S:ta Clara kyrka. Det är lika illa att Domkapitlet lät utveckla en karismatik i S:ta Clara. Den för Svenska Kyrkan så främmande kulten bör snarast flytta till ett samfund som gillar sådana gudsjänster så att Sv Kyrkan inte marknadsför en falsk vaurupplysning. De 300 torde få plats i Elim. Där verkar rätt ödsligt. Även Filadelfia har gott om utrymme
Så måste Domkapitlet utveckla en social församlingsverksamhet i city.
ÅKE!
Du skriver - med anledning av att några svärmare förkunnade helbregdagörelse i st f läkarvård : "Det hindrar inte att vi kommer att fortsätta att förkunna i den tradition som återfinns i Storkyrkan och S:t Jacob eller att ha utmanande utställningar och installationer - för evangeliets skull. Evangeliet om Jesus Kristus kan och får uttryckas på många olika sätt - också i Svenska kyrkan".
Evangeliet får inte uttryckas på det oevangeliska evangelikala sättet som sker S:ta Clara. Jag färeslår att docent Sahlberg och jag får föra en dalog om detta inför Domkapitlet för att ge Domkapitlet underlag för att återinföra Svenska Kyrkans ordning i S:ta Clara
Det är skrämmande att domprosten i Stockholm i sina kyrkor accepterar en förkunnelse som leder till död. Jag minns med fasa en gudstjänst i Filadelfia i Jönköping samma dag som Konung Gustav V dog. 1000-talet människor "talade i tungor" i munnen på varandra och med bedövande styrka överröstade varandra. Detta omgavs av s k lovsånger med körer och armviftningar. Alla följde predikatens diktat. Jag känner fortfarande den exalterade och hjärntvättande stämningen. Luther kallade sådant svärmeri.
Det är ytterst förvånande att Stockholms Domkapitel kan acceptera denna profanering av S:ta Clara kyrka
Det är skrämmande att en människa som Per-Ola Larsson har haft framstående position i vårt samhälle. Han skriver att han arbetat för finansdepartementet. Om det stämmer så är det förfärligt. Det finns inte en enda intelektuell redbar tanke i hans inlägg. Än mindre någon teologisk redbarhet. Jag hoppas att P-O Larsson inte får någon framskjuten position i politiken och än mindre i kyrkan.
Tragiskt och okunnigt är ordet angående Per-Ola Larsson. I anslutning till vad Miriam skrev: det är helt rätt att högkyrkliga sällan har något emot lågkyrkliga karismatiker [inte högkyrkliga karismatiker för den delen heller]. Larsson nämner också SSB (varför man nu skulle nämna dem speciellt i S:ta Klara, jag tror dock inte att Åke menade att SSBarna är Persona non grata i Domkyrkoförsamlingen], vet inte om han känner till att Fader Visitator för SSB är vår käre biskop Bertil Gärtner. Om han nu skulle tycka att det karismatiska skulle vara så hemskt, varför har han då celebrerat festhögmässorna vid Oasrörelsens sommarmöten de senaste åren, dit för övrigt både katoliker och inte minst många frikyrkliga går?!
Det går att förena svenska kyrkans teologi och högmässans liturgi med den karismatik som finns bland annat i S:ta Clara - att gå till pingstkyrkan där detinte finns några präster som kan förvalta sakramenten (som man ändå i regel inte tror på) och man ju inte räknas som en riktig kristen eftersom man är barndöpt är knappast något alternativ. Men för övrigt är de många frikyrkliga - du skulle ha varit med i Katarina Kyrka den 29-30 april Per-Ola på Oasmötet där - som gärna firar en karismatisk riktig högmässa och inte bara dricker druvsaft och äter bröd vid en nattvardsgudtjänst i Pingstkyrkan.
Åke, Oasrörelsen tycker jag att ni gärna får göra reklam för; även om det nu är så att de inte tar ställning till ämbetsfrågan är de flesta inte motståndare till kvinnliga präster och de gör mycket gott. Tack förresten Åke för en fin högmässa i Storkyrkan i söndags (trots att den gammaltestamentliga texten bortföll), du kan hälsa den nya prästen (Jenny tror jag hon hette) att hon gjorde bra ifrån sig. Ett tips: varför inte använda rökelse vid högtidligare tillfällen? Skulle göra sig bra i Storkyrkan och är ju teologiskt och liturgiskt motiverat.
Jonas, jag antar att Du tillhör de liturgiskt högkyrkligas skara med positiv syn på karismatik. Jag delar den liturgiskt högkyrkliga tanken äen om jag nog inte skulle använda rökelse i våra kyrkor. Det är en fin tanke med röken som en symbol för våra böner men samtidigt skulle det ställa till det för dem som inte tål röken, och dessutom är det nog inte den tradition som vår församling står i. Gärna processioner, gärna mycken sjungen liturgi, gärna höjda armar i prefation etc, etc. Men rökelse avstrår vi ifrån. Gällande Societas Sanctae Birgitae (SSB)är de tydligt negativa till prästvigda kvinnor. Bertil Gärtner vigde inte heller, under sin aktiva biskopstid, någon kvinna till präst i Svenska kyrkan.
Oasrörelsen känner jag till för lite trots att min företrädare i domprosttjänsten Hakon Långström är aktiv där. Jag veta att det är en karismatisk rörelse, en inomkyrklig sådan, med en, so det tycks, ganska konservativ teologisk grundsyn. Men jag kanske har fel..?
Åke, ja det stämmer, det finns olika uttryckssätt som passar i olika sammanhang som inte behöver vara fel något av dem, men det är för mig viktigt att liturgin är genomtänkt även om den är karismatisk. Att högmässan firas söndagligen är viktigt (och då inte den stympade söndagsmässan) då ju Jesus påbjuder oss att äta och dricka Hans kropp så ofta som möjligt.
Ekumenik är för mig viktigt och den måste syfta till att uppnå kyrkans synliga enhet. Därför underlättar det ju om vi så mycket som möjligt, med hänsyn till vår svenska tradition, återgår till den urspungliga liturgin vilken inbegriper rökelse. Jag menar inte att man alltid behöver använda den, men vid enstaka, högtidligare tillfällen? Storkyrkan är stor och nog borde och om man upplyser om att rökelse används kan de som har besvär sätta sig så i kyrkan att röken inte besvärar så mycket. I vart fall fungerar det såvitt jag vet bra i Uppsala Domkyrka.
Jag har varit med vid tre stora Oas-sommarmöten, ett i Karlstad nu i våras (där biskop Esbjörn predikade förtjänstfullt) och i Katarina kyrka i samband med Jesusmanifestationen. Där samlas katoliker, många frikyrkliga från olika samfund, olika fromhetsriktningar från högkyrkliga till EFS och ELM (tyvärr inte leastadianerna vad jag vet). Jag tror att OAS är ett viktigt redskap eller mötesplatsen där kristna från olika håll kan mötas och tillbe Jesus tillsammans. Det blev inte minst tydligt när man såg pastor Ulf Ekman, Hans Weichbrodt, Fader Raniero Cantalamessa, pastor Stanley Sjöberg stå framme vid altaret i djup gemensam bön.
Säkert är det så att en hel del har en vad du uppfattar ganska konservativ grundsyn, men det är ingen som anklagande frågar vad du har för uppfattning i olika frågor och budskapet är alltid tydligt och positivt. Säkert anser de allra flesta till exempel att kyrkan inte ska viga homosexuella, men det är inget som predikas om. Fokus är på innerlig förbön, lovsång, olika teologiska seminarier, mötesplats mellan kristna, predikan och undervisning mässa och tidebön m.m. med särskilda program för barn och ungdomar, helandegudtjänst är det också. Det är mycket karismatiskt men liturgin är samtidigt väldigt genomtänkt och sakramental (men ingen rökelse).
Åke, passa på att komma någon gång, jag vet en hel del som först varit lite skeptiska som sedan ändrat uppfattning när de varit där.
Skicka en kommentar