Kyrkans roll i samhället

Under ovanstående rubrik var jag inbjuden till en Rotaryklubb som talare. Med kyrkan menade inbjudaren naturligtvis Svenska kyrkan men en del av det jag sa kan säkert delas av flera samfund. Naturligtvis är jag genomsyrad av idén om att kyrkans huvuduppgift är att bära ut evangeliet om Gud som möter oss på ett unikt sätt i Jesus Kristus. Utifrån den bärande teologiska grundtanken menar jag att kyrkans roll i samhället är att:

1. Vidga vyerna. Vi lever i ett större sammanhang. Allt hänger inte på vår egen duglighet. All reduktionism gällande människan är livsfarlig. Vi kan inte få totalt grepp om vår tillvaro. Kyrkans uppgift är att påminna om att tillvaron hela tiden är större och att människan är, med Harry Martinssons formulering, en liten blåsa i Guds Andes glas.
2. Vara värdepåminnare. Människan, Du och jag, har ett värde som är oberoende av vad vi har, vad vi gör, vad vi säger, vad vi förmår. Vi är oändligt älskade, oändligt värdefulla bara för att vi är. Det har vi oerhört svårt att ta till oss. Därför behöver kyrkan tjata om detta. Tjatet sker på det dubbla kärleksbudets grund. Det dubbla kärleks budet säger i sin andra mening att Du ska älska Din nästa som Dig själv. Om vi alls ska kunna älska någon annan, om vi alls ska kunna se något positivt hos den andre, måste våga se och förmå ta in och acceptera vårt eget värde. Först därefter kan vi älska vår nästa.
3. Vara etikgivare. En utmanande och spännande etik handlar om att vara först att älska, att ta kärlekens initiativ, att älska sin medmänniska och ta fasta på det goda hos henne snarare än det som irriterar. Det handlar om att älska alla, inte bara dem som står oss nära, inte bara dem som vi har lätt att förstå, lätt att tycka om etc, utan älska alla. Det handlar om att älska sin nästa som sig själv (vilket jag ju redan kommenterat). Det handlar om att göra sig till ett med sin nästa, att se ur den andres perspektiv, att förstå ur den andres synvinkel, att vandra tillsammans med den andre på hans eller hennes väg. Så handlar det också om att se Jesus i sin medmänniska, se att i varje människa som jag möter, möter Jesus själv. Vad helst jag då gjort mot en av de minsta har jag gjort mot Jesus. Det sista handlar om att älska sina fiender. Det är nog den mest typiska kristna etiken. Jag känner inte till någon annan religion som så tydligt talar om att vi ska älska våra fiender och be för dem som förföljer oss. Detta håller Jesus fram i Bergspredikan.
4. Vara kulturkommunikatör. 99 språk och inga trösklar. De orden myntade vi i Stockholms domkyrkoförsamling när vi arbetade med kultur, arbetslivsfrågor, kommunikationsfrågor och ungdomsfrågor. Kyrkan ska kommunicera genom bildkonsten, genom musiken, genom filmen, genom teater, genom dansmen allt syftar egentligen enbart hän mot Kristus. Allt ska peka på Kristus, förkunna Kristus på ett eller annat sätt.
5. Vara salt. Ni är Jordens salt säger Jesus i Matteusevangeliet (Matt 5:13). Det handlar om att vara med och påverka, att vara politisk. Kyrkan ska just vara politisk, yttra sig i politiska frågor utifrån evangeliet. Kyrkan ska dock inte vara politiserad, men vara en röst för de marginaliserade, för dem som är utanför samhällets strukturer, för de som inte har någon annan röst.

Allt syftar till att uttrycka tron på Jesus Kristus som är Vägen, Sanningen och livet för oss kristna. Kyrkan har en agenda i allt det den gör.

Om så inte vore fallet skulle kyrkan inte ha någon roll i samhället.