Generalsekreteraren i Equmenia Patric Forsling skrev en bra artikel i gårdagens nummer av den utmärkta tidningen Dagen! (http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=199377) Han drömmer om en ny kyrka där Jesus Kristus är i centrum men där inte allt måste vara som det alltid varit. Jag delar inte alla Patrics tankar, men drömmen om en kyrka där människor känner sig hemma, där man nås av ett existentiellt tilltal som bär, som berör, där Jesus Kristus är tydlig och där kyrkan och dess budskap blir som en magnet är viktig. Den kyrkan drömmer jag om. Jo, jag vet att S:ta Clara kyrka fylls varje söndag liksom Allhelgonakyrkan och det är fantastiskt roligt. Men, jag drömmer om att kyrkan eller kyrkorna (andra trossamfund också) ska bli platser där man är hemma och att det som man tar emot "hemma" ska bära när man arbetar, när man träffar andra människor etc, etc. Kort sagt drömmer jag om en kyrka där dess medlemmar med stolthet i rösten säger: "jag är kristen".
Vad kan vi som finns i kyrkans sammanhang göra idag? Vara trogna våra kyrkor, stödja, inspirera, bedja, finnas med, älska den trots dess brister. Vi som förkunnar på olika sätt måste fundera över vad vi säger så att förkunnelsen blir angelägen för dem som kommer, angelägen för våra grannar, angelägen för dem vi möter ute i samhället på olika sätt. Låt oss se hur vi tillsammans kan skapa en Kyrka (med stort K för att det handlar om kristenheten i Sverige) som är angelägen för många, många.
Vägen framåt heter ora et labora! Bed och arbeta! Men tillsammans och gärna över trossamfundsgränser för att se hur vi kan stödja och inspirera varandra.
Idag träffade jag en metodistpastor, en katolsk präst och en missionspastor och med oss per telefon hade vi en pingstpastor. Vi talade om att bilda ett regionalt ekumeniskt råd just för att dela våra tankar, dela våra smärtor, inspirera varandra och inspirera andra, fira gudstjänst ihop, göra mer spektakulära saker ihop. Vi tror inte på samma sätt, vi tolkar inte på samma sätt, men den ömsesidiga kärleken gör att ingenting kan skilja oss åt. Det är fantastiskt! Tack kära syskon i Kyrkans gemenskap!
En kyrka i tiden måste också bry sig om de som finns långt borta. Haitis katastrof är fasansfull, fullständigt fasansfull!! Jag hoppas att Svenska kyrkans internationella arbete kommer på plats så snart som möjligt med resurser. Men jag vet ju, som gammal lutherhjälpare, att även om kyrkan inte är snabbast på plats så är kyrkan på plats också då alla tv-kameror slocknat. Att långsiktigt finnas på plats och hjälpa och stödja är livsviktigt - för en kyrka i tiden.
Mötet med den uppståndne
12 år sedan
11 kommentarer:
Jag läste att Haitis ärkebiskop tydligen dött i jordbävningen, katastrofen har drabbat såväl hög som låg, vi får be för dem alla.
Ja, jag tror också att vi behöver hitta en slags gemensam identitet i att vara kristna, verkligen! Samtidigt tror jag, till skillnad från artikeln, också att det är oerhört viktigt att vi värnar om skillnaderna, både inom och mellan samfunden. Vi är olika vi människor, och vi behöver uttrycka vår tro på olika sätt. Vi SKA uttrycka den på olika sätt. Kristi kropp har ju många lemmar...Men olikheten måste inte innebära ett hinder, utan kan ju vara en möjlighet och en väldig tillgång! Det är där det intressanta samarbetet börjar, tror jag! Där verkar ju ett ekumeniskt råd vara en lysande idé! Och det samarbetet behöver vi i vår kyrka idag! Och framför allt: Mänskligheten behöver det! Lycka till!
Jenny
Åke
I stort instämmer jag i Dina tankar om gemenskap och ekumenik. Åren 1961 - 1962 hade jag förtroendet att vara ordförande i Stockholms kristliga studentförbund. Vi knöt då starka och utvecklande kontakter med de 3 andra kristliga studentförbunden som ledde till en ekumenisk manifestation i Storkyrkan i januari 1962 med ett visionärt tal av Din företrädare Åke Zetterberg . Vårt mål var att söka skapa en vision av en enig kyrka i studenternas sociala situation. (Se t ex debarren i Svensk Kyrkotidning och Vår Kyrka 1962). Ännu har vi inte nått äna fram. Men ett synligt delresultat fick vi när vårt förbund förenades med de "frikyrkliga trossyskonen" i KRISS. De största motståndarna till samverkan var och är den delen av kristenheten som nu isolerar sig i S:ta Clara kyrka och Betlehemskyrkan. Det skulle vara underbart om Du kan ändra det motståndet genom Ditt nya ekumeniska råd.
Naturligtvis är jag fortfarande ledsen för att Ni i Domkapitlet har uteslutit mig ur den gemenskap Du så varmt förespråkar.
Men jag får försöka utstå lidandet i den ensamhet, dit stiftsledningen har förpassat mig.
I Järfälla har vi ett ekumeniskt råd, Järfälla Kristna Råd, JKR. Det består av Svenska kyrkan, Katolska kyrkan, Missionskyrkan och Pingstkyrkan.
Vi träffas regelbundet till samtal och flera gånger per år har vi gemensamma verksamheter.
Närmast har vi aftonböner i en vecka. Varje kväll är det en ekumenisk bön i en av Järfällas sju kyrkor.
Böneveckan avslutas den 24 januari med att alla kyrkor har en gästpredikant från ett annat samfund. På kvällen samma dag har vi en ekumenisk gudstjänst då alla samlas i en av kyrkorna.
Hoppas att detta ska inspirera er i ert arbete med att starta ett ekumeniskt råd.
Krister
När det gäller Svk och hennes framtid finns det bara ett enda faktum som främst bör genomsyra och ligga till grund i utformningen av den framtida kyrkan, en realitet man bör stilla sig inför, och i lugn meditera och bedja inför, nämligen att...
Jesus Kristus är den som har makt att förlåta synder och är vårat lösen till evigheten.
Vi människor kan och bör i den kontext vi själva rör oss i förlåta varandra. Ja, vi är älskade som vi är i bemärkelsen att ingen synd är för stor för att hindra oss till verklig upprättelse, ett verkligt liv. Men upprättelsen innebär ett nytt steg från tidigare livsmönster. När Jesus förlåter den prostituerade kvinnan säger han inte –fortsätt med ditt tidigare liv, du är älskad precis som du är, utan -sluta synda, du är förlåten. Detta gäller ju även andra synder likt de Paulus räknar upp i Rom 1:18-32. Betoningen på ”du är älskad som du är” får inte stå ivägen för verklig förändring. Vi har ett grundläggande existentiellt behov av förlåtelse, det får inte slätas över för då slätar vi över upprättelsen. Med Jesus finns både allvar och frälsning och kyrkans ledare får aldrig ta egna anspråk som står över hennes uppdrag.
Sen är det ju naturligtvis så att människan lever under omständigheter hon inte riktigt rår för och aldrig ur oss själva kan rätta till i den världen vi lever, även om vi är goda kristna. I det avseendet är vi genom kristi offer ändå förlåtna och bör inte få andlig prestationsångest. Men det är skillnad att upphöja och rättfärdiga det man inte klarar av och legitimera som norm, till att ha insikt i sin egen syndnatur och delaktighet, även som god kristen, i bortvändheten från Gud.
Jag trot inte att SvK ska stirra sig blind på antal medlemmar och besökare, det är viktigare att vara sann, fattig, trovärdig och mindre, än att vara stor, rik och tom. Att införliva precis allt som går med luddiga formuleringar med ambitionen mångfald är inte trovärdigt när det blir rena motsägelser. Det är som om jag är för hög skatt och monopol och ändå röstar moderat. Eller är för fri invandring, upplösande av nationsgränser men röstar på sverigedemokraterna. Att förespråka 100 akademiska teologiska perspektiv på samma gång och ändå tala om en tydlig Jesusbild ger ett splittrat inre liv och kan dessvärre fungera som förbehåll till att släppa taget om sitt eget liv. Med det menar jag att alla är välkomna, inga synder är för stora, men det krävs ett offer i processen att ”bli kristen” och det är våra egna liv, just för att finna det verkliga livet.
Syndabegreppet då det gäller våran förmåga att leva som s.k.kristna. Jag reagerar på den dömmande ton som alltid funnits. Tex Hon var prostiduerad- Blev förlåten.. Men Halåå--!! I min värld fins inte det nåt att förlåta om man gått på gatan för att få pengar till mat eller t.o.m knark .. Synd är det att ordet finns i bibeln,-de är då verkligen synd-- överhuvudtaget. OK Hon mådde kanske dåligt var utstött hade inte tak över huvudet etc.. olika funderingar. Hon sökte hjälp.. Här räcker inte med en hand på ett huvud det behövs folk som leder in människor till ett bättre liv där dom kan känna sig trygga.Ha mat och gemenskap där dom kan börja resan ,kanske en jättelång prosess att ändra på ett invant destruktivt mönster.. Ingen kvick fix. hokusbokus utan en realistisk syn på alla människors ofullkomlighet och att vi alla runt de svaga olyckligt lottade seeeer det och hjälper till och inte isolerar oss bekvämt i kaffestugor ekumena -gemena sekter utan går ut och snackar med folk på gator och torg Ger en slant direkt i handen till ett mål mat ,en go-jacka från garderoben som hängt där sen hedenhös. Ger av sitt hjärta på den nivå som dom skall ta emot gåvan befinner sig dessutom. Vara kompis och personlig i den utsträckning man har kapasitet.- Att Ge är att få.
”Flissan”: Min poäng var naturligtvis inte att specifikt peka ut den utsatta kvinnan, utan använde berättelsen som illustration. Prostitution skadar främst människan själv och hennes familj. Det finns massor av anledningar till att människor väljer att sälja sin kropp. Likväl säger Jesus att hon ska sluta upp med detta och benämner det som synd, vilket inte är ett dömande av kvinnan som person, utan består främst i en människokunskap i vilka grundläggande behov vi har. Prostitution verkar inte uppfylla det behovet. Som Gud vet Jesus vad ett sant upprättat liv i kärlek och gemenskap med Gud är, och naturligtvis det motsatta som inte leder någonstans. Precis som Jesus tar ansvar för sina barn måste jag ta ansvar för mina. Jag hade inte velat att mina barn skulle sälja sig, inte pga av något auktoritärt dömande utan för att jag som förälder älskar dom och vill deras bästa, och i en del avseenden i egenskap av vuxen faktiskt vet deras bästa, det måste jag våga ta ansvar för.
Du skriver väldigt klokt och vackert i slutet av din text om det personliga mötet, och att vi inte ”bara” kan sitta hemma i våra stugor och skänka en slant då och då. Att vi bör ”Ge av vårat hjärta på den nivå som dom skall ta emot gåvan befinner sig. Att Ge är att få”. Detta håller jag med om, en verklig utmaning att alltid förmå sig känna.
Och varför skulle man inte få säga att något är en synd? Därmed inte sagt att man ska kasta det i ansiktet på någon som har det svårt. Men finns det ingen synd, finns det ingen förlåtelse, ingen omvändelse och inget hopp. Anonym (skaffa åtminstone en signatur!) beskriver detta på ett mycket bra sätt.
Vi får inte falla för locktonerna från dem, som vill avskaffa all kristen tro - och ersätta den med något slags kvasivetenskaplig psykoterapi - som "bekräftar" allt!
Jag tycker att "flissan" blandar ihop synd och skuld. Jag tycker inte om att det står "skulder" i bönen Fader vår, trots att detta ord fanns med redan i 1917 års biblelöversättning. Vem som har skuld till mina synder kan diskuteras, jag själv eller Adam och Eva. Om inte de hade syndat, hade ingen av oss syndat idag! Men likafullt behöver vi förlåtelse.
Men, å andra sidan, behöver inte knarkhoran i exempelt befrias från sin skuld - genom att hennes synd blir förlåten? Synden är handlingen (har hon inte bjudit ut sig för att få pengar till knark?). Skulden kan då vara hennes känslor inför detta fakum. Syndaförlåtelsen befriar från skuld. Men nu har ju Svk slagit in på den vägen att vissa synder ska förnekas i stället för att förlåtas. Finns då något hopp om evigt liv för syndaren?
Det är klart att kyrkan är en kyrka i tiden - för evigheten. Vi säger ju om en människa som dör, att hon "går ur tiden" (underförstått: in i evigheten). Kyrkan är en gemenskap mellan både levande och döda. Detta framgår alldeles klart av det dopbevis, som jag fick när jag döptes i Svenska kyrkans dåvarande tro. Dopet var början på ett föröbund som ska gälla under hela min livstid (vilket nuvarande Svk-präster borde respektera) och evigheten.
Men jag gissar att Åke, med en kyrka i tiden, menar att kyrkans tra ska uppfattas som angelägen av vår tids människor, både de äldsta och de yngsta. Nu är det emellertid så, att det kristna buskap som de nu levande generationerna har mottagit från tidigare kristna generationer, alltid är angeläget, aktuellt - och kommer att så förbli till den yttersta dagen. Men naturligtvis måste budskapet kommuniceras - så att mottagarna både lyssnar och förstår. Utan att budskapet förändras. Detta var väl själva andemeningen, eller vad man ska säga, i reformationen. "Re-" betyder ju återgång. Men denna "re-" formation skulle ju ske på folkspråken.
Och just detta är väl en särskilt angelägen uppgift för den som råkar vara domprost i Stockholm. Med de helt olika förutsättningar som finns bland de människor som rör sig i Stockholm city.
Obs! sund syn använder inte skuldbegreppet.. Skuld är det vi runt en människa trycker på denne med våra insnöade syn från gamla dogmer och lagar som vill stå över den människa vi är. Vi Straffar oss själva och andra medmänniskor. i vår trångsynthet. Synd och värld farväl för evigt sjöngs i min barndom.. Slarviga sångtexter som intagit folks sinnen men den uppmärksamme köper inte allt gammalt vi bär som barlast på vår resa här på jorden. Jag vänder alltid alla frågor flera ggr innan jag försöker få ut något förstående av det..Synd =trist det är trist att man skall behöva känna sig syndig-- Förlåtelsen förståelsen är Störst i min värld .Om det blir så att vi "bekräftar" allt det var inte bra formulerat tycker jag.. Man måste ompröva gamla fördommar och Jesus går mitt i bland oss och seer att vi ändrat språk värderingar Han slulle nog fatta vad jag vill säga han finns alltid innom mig..det känns i alla fall så. Men jag är inte ensam om det obs. .Krama varann mer är ett bra tips mot tanke fnoskler som stänger av strömmen från ljusets herre..Nu är det Haitis folk som gäller dom behöver kläder och mat etc.. so long
Har aldrig varit medlem i någon annan kyrka än Svenska kyrkan, och har aldrig sjungit slarviga sångexter om "synd och värld farväl för evigt". De sångtexter jag har sjungit finns i gamla och nya psalmboken. Om något har gått till överdrift i något annat samfund är det ingen anledning att kasta ut mostvarande begrepp i Svk, som uppenbarligen har hanterat dessa begrepp bättre. Jag är less på f.d. frikyrkofolk som låter kvasten gå i Svk i stället för i sitt gamla samfund. Då blir det ju ingen kristen tro kvar i Svk, utan bara em massa nutida moralkakor om att kyrkan ska "bekräfta" allt.
Självklart finns det synd, idag finns det ingen risk för att man talar för mycket som synd utan tvärtom, Jonas Gardell är ju ett exempel på detta som genom att säga att synd inte finns bagatelliserar sina egna tillkortakommanden. Det går att tala om synd utan att man gör det på det sätt som tidigare så kallade domedagspredikanter som tidigare har verkat sägs ha gjort.
Skicka en kommentar