Jag är just hemkommen från middag med biskop Eva, prästkandidaterna, deras anhöriga och assistenter samt några övriga gäster. Det var en väldigt trevlig middag där jag var hedersamt placerad på biskopens vänstra sida. Det tarvade tacktal och jag är glad för mina judiska syskon och deras humorskatt ur vilken jag öste upp en historia som kunde glädja. Teologen Harvey Cox sa i ett sammanhang att där skratt och hopp har upphört, där har människan slutat att vara människa. De orden återkommer jag ofta till för just humorn, den underfundiga, den djupa, den distanserande och den nära är så ofattbart viktig.
I morgon firar vi prästvigningsmässa i Storkyrkan. Det blir biskop Evas första prästvigning som biskop. Jag gläds med henne. Nio präster och en diakon ska vigas in i det livslånga uppdraget, in i att vara ordets förkunnare och sakramentens förvaltare.
I en värld som ser ut som den gör har vi inte råd att diskutera om det ska vara kvinliga präster och biskopar i Svenska kyrkan eller inte. Det finns bara en sak som är viktig och det är att evangeliet bärs ut, att människor blir sedda, blir bekräftade, blir upprättade av evangeliet. I Svenska kyrkan har vi ett prästämbete öppet för kvinnor och män och ett biskopsämbete öppet för kvinnor och män. Men det är Gud som kallar och kyrkan som på Guds uppdrag bekräftar kallelsen. Att bli prästvigd är att bli sänkt ned i evangeliet som i en brunn, nedsänkt för att helt leva av och för detta stora.
Jag höll tal till kandidaterna vid lunchen efter präst- och diakonexamen. Där sa jag följande ord:
Vi lever just nu i Trettondagstiden. Vi talar om stjärnan – konstellationen av Jupiter och Saturnus, den mytomspunna, den omtalade. Kanske kan stjärnan få vara vår förebild. Den lyste så att stjärntydarna hittade vägen fram, fram till Gud i mänsklig gestalt. Ni får vara stjärnor i den bemärkelsen i de församlingar som ni kommer till och är i. Ni får vara lysande men bara för att visa vägen till barnet, lysande i själavård, lysande i förkunnelsen, lysande i sakramentsförvaltning. Men ni får också minnas att ni inte kan lysa av egen kraft. Ni är inga solar för det finns bara en sol som ger er lyskraft och det är Kristus själv. Så hämta kraften från Honom – lys av Hans lyskraft och led människor vidare.
Du som läser denna blogg får också vara en stjärna och lysa i kraft av solen Kristus.
Mötet med den uppståndne
12 år sedan
8 kommentarer:
Åke, det låter som om kvinnoprästmotståndarna är ett stort problem på din arbetsplats och i Stockholms stift, är det verkligen så?
Tack, Åke för Ditt fina inlägg:
I en värld som ser ut som den gör har vi inte råd att diskutera om det ska vara kvinliga präster och biskopar i Svenska kyrkan eller inte. Det finns bara en sak som är viktig och det är att evangeliet bärs ut, att människor blir sedda, blir bekräftade, blir upprättade av evangeliet. I Svenska kyrkan har vi ett prästämbete öppet för kvinnor och män och ett biskopsämbete öppet för kvinnor och män. Men det är Gud som kallar och kyrkan som på Guds uppdrag bekräftar kallelsen. Att bli prästvigd är att bli sänkt ned i evangeliet som i en brunn, nedsänkt för att helt leva av och för detta stora.
Tänk om Du haft detta för ögonen när Domkapitlet förbjöd mig att vara präst! Du skrev inte ens in dessa tankar om kallelsen i en reservation i Domkapitlets protokoll.
Det är egendomligt i Svenska Kyrkan att en enväldig biskop får avgöra när en präst är olämplig. Men så blir det naturligtvis när biskoparna skall bära den romerska statens maktsymboler. Namnet mitra är starkt förbundet med den poluläre romerske guden MITRAs.
Skulle Du inte snart kunna berätta varför Du och Domkapitlet anser mig att vara olämplig som präst. Varför ställer sig Domkapitlet mellan Guds kallelse och mig. Jag kanske har begått ett stort fel. Men låt mig då få veta det så att jag kan rätta till det.
Tack för de orden Åke, jag är gärna en stjärna som lyser i kraft av solen Kristus. Fint formulerat! Olle
Min gud har aldrig strippat och visat sitt kön för mig.. Jag upplever kön i den andliga verkligt andliga djupare meningen helt irrelevant. Av stjärnos stoff kom vi hit. "Vi färdas från en plats som vi inget vet om.-Och vi återvänder kanske till denna gåtfulla plats så småning om" ödmjukast.e.m.
Jag hoppas att Åke och den anonyme inte ser så kallade kvinnoprästmotståndare som något problem. Än så länge så får man verka som präst om man har den ämbetssynen och i ännu högre grad vara medlem av kyrkan m.m. Även om man nu har en annan uppfattning så bör man inte se dessa som något problem, annars står man ju inte upp för talet om en pluralistisk kyrka.
Per-Ola Larsson, om du vill diskutera varför du inte fick bli prästvigd så bör du väl inte göra det på bloggen. I övrigt är det absolut inte en rättighet att bli prästvigd utan det är en nåd. Prästvigningen kan med rätta kallas sakrament (bara att läsa Augsburgska bekännelsens apologi och Kristi Kyrka av salig Bo Giertz).
Självklart är det helt rätt att biskopen själv äger bestämma om han godkänner en kandidat, helt oavsett vad domkapitlet tycker. Biskopen har ju fått Jesu Kristi uppdrag att prästviga, biskopen och ingen annan.
Självklart ska biskopen ha en mitra också. Man har för övrigt samma även i Ortodoxa kyrkan, även om den är av annan form.
Jonas: Den anonyme, dvs jag, menade att Åke syftar till ett problem som inte är ett problem i stiftet, därför bör man inte nämna det som ett problem då det skapar felaktiga signaler. Och svar ja, självklart bör man, i mina ögon, kunna få verka som präst i SvK även om man har en annan ämbetssyn även i framtiden, det finns inget hotfullt i det. Däremot handlar det om respekt, kärlek och förståelse från båda hållen, det är jag inte övertygad om att det finns.
Enligt min mening har Per-Ola Larsson all rätt att diskutera vad helst han vill på bloggen.. Att mörka och lägga locket på med spira i sin hand,förlöjligar bara kyrkans viktiga och egentliga budskap. Kyrkan har inget monopol på våra tankar och en fri och öppen dialog stärker alla band i församlingen. De präster som inte klarar konflikter bör snarast vända sig till Terapefter eller Psykologer utanför kyrkans hägn.Vi HOPPAS (vet inte) Biskopen har verkligen Jesu Kristi uppdrag. Men kritiskt tänkande ,tillåter sig att tvivla.även på det.En biskop,är hör och häpna av kött och blod som i bästa fall lever efter sin förmåga som en ödmjuk Kristi tjänare. Vi lever nu i en NY öppnare värld och min förhoppning är att även så kallade äldre kloka kan ta till sig det. Vilket i förlängningen främjar Guds Ande att fylla våra själar med kärlek och förlåtelse.
Du anonyme: du har rätt i det du skriver; men det är inte de så kallade kvinnoprästmotståndarna som överlag brister i respekt m.m.
Skicka en kommentar