Kristus har uppstått!

Orden har ljudit över stora delar av världen i natt! Så ock i S:t Jacobs kyrka vid Kungsträdgården i Stockholm. Vi firade mässa med biskop Eva Brunne som celebrant och tre konfirmander sa JA till sitt dop. Vi andra bekräftade också vårt dop och alla lovsjöng vi den Uppståndne. Att Jesus Kristus har uppstått från de döda - verkligen, kroppsligen fast med en himmelsk kropp, är det som hela den kristna tron har som grund. Det är därför våra kyrkor finns. Storkyrkan och S:t Jacobs kyrka har bara en enda riktigt, riktigt viktig funktion: att vittna om Jesu Kristi uppståndelse. Detta budskap predikas om och om igen från predikstolar och talarstolar i våra kyrkor. Om detta underbara budskap ljuder orglarnas pipor och körernas stämmor. Om detta vittnar konsten i våra kyrkor, och detta konkretiseras i dopet och nattvarden, Svenska kyrkans sakrament. Därför kan prästen uttala syndernas förlåtelse. Om detta vittnar våra nytestamentliga skrifter samfällt.

Kärleken segrar över hat och ondska. Livet vinner över död och destruktion. Det fasansfulla har inte sista ordet. Det är sannerligen ett glädjebudskap som håller trots att budbärarna ibland tycks ha glömt det i inbördes käbbel, i fasansfulla avslöjanden om sexuella övergrepp, om svek, om hat och mycket annat. Kyrkan (med stort K för jag menar alla våra trossamfund) har saker att göra upp med, saker att sopa upp vid egna dörrar. Låt oss sopa, men inte under matta! Låt oss tala öppet om det svåra och låt oss vara tydliga!

Kristus har uppstått! Ingen budbärare i världen kan ändra på detta faktum! Kristus har uppstått! Det är ett budskap som håller att leva på och håller att dö för.

Ja, Han är sannerligen uppstånden!