Tillbaka igen i Stockholm efter bokmässan. Det var sedvanligt väldigt roligt att vara där, gå på seminarier, lyssna till monterprogram, titta på böcker, köpa böcker träffa kända och okända människor. Och jag var inte själv... Nu hade jag väl aldrig trott att det skulle vara få personer närvarande men när jag under lördagen från en rulltrappa stirrade ut över mässans nedre våning såg jag en myrstack av människor. Det var fullkomligt hejdlöst många som var där och människor i alla åldrar. Alla ville ta del av det som fanns att ta del av. Och man var beredd att köa och trängas. Min första tanke var: "Hur ska jag komma fram med så många människor som står i vägen?" Min andra tanke var: "Tänk att så många människor är kulturengagerade, intresserade av böcker, av tidningar, av musik. Det är så roligt!" Mässan har verkligen blivit ett dragplåster för den vanliga kulturälskaren.
I kyrkans sammanhang har vi också mässan, men ibland skrämmer den mer än attraherar (tyvärr!) Många säger eller tänker kanske: "Oh nej, är det nattvard idag? Jag som inte är så religiös." eller "jag har inte förberett mig rätt", eller "jag är inte värdig". jag skulle önska att mässan, nattvarden, skulle kunna vara något både högtidligt och vardagligt på en gång. Högtidligt därför att det är Kristus själv som vi tar emot i brödets och vinets gestalt. Han är där. Det är Kristi kropp och blod på ett för oss alla mystiskt (med koppling till mystik snarare än något konstigt) sätt. Det konsekrerade (förvandlade) brödet och vinet symboliserar inte Kristi kropp och blod. Det är Kristi kropp och blod enligt luthersk bekännelse.
Vardagligt skulle det vara därför att mässan borde finnas var dag som en kraftkälla, som en rastplats vid vägen. På sommaren har vi det så i Storkyrkan och i somras fungerade det alldeles utmärkt och många (inte minst turister) hittade dit. Men det skulle också vara vardagligt i den bemärkelsen att alla och en var skulle känna att man var välkommen att ta emot detta kärlekstecken från Gud. Det handlar inte om att vara värdig. Det handlar inte om att tro rätt. Det handlar inte om en massa måsten. Det handlar snarare om nåd, nåd och kärlek, nåd och upprättelse.
Jag drömmer om att det i våra kyrkor skulle vara som på bokmässan. Folk skulle krylla och det skulle vara människor av alla åldrar. Man skulle vilja vara där, vara med, ta emot, öppna sig för Ordet som blev människa, Ordet som blev påtagligt i en liten bit oblat och lite vin.
En utmaning är att hitta till mässan! Välkomna till Storkyrkan på torsdagar, lördagar och söndagar och till S:t Jacobs kyrka på torsdagar och söndagar.
Jag skulle önska att mässan i kyrkan var ett dragplåster, likt mässan i Göteborg fast oftare!
Mötet med den uppståndne
12 år sedan
3 kommentarer:
Jag var i Stockholm i helgen och hamnade då i St Jacobs kyrka på en pilgrimsvandring i kyrkan och mässa efteråt med personlig förbön. Det var en underbar upplevelse. Jag fick modet att följa med till soppan i församlinghemmet efteråt men då var det tyvärr slut på gemenskapen. Alla pratade som vanligt bara med varann. Jag kontaktade några och försökte komma in i gemenskapen men lyckades inte utan avbröt och lämnade lokalen som vanligt osedd. Hälsningar Mia
Mia,jag kan bara på avstånd beklaga. Så får det inte vara i ett kristet sammanhang. Vi måste stötta varandra i att se varandra, bry oss om varandra och innesluta varandra i gemenskapen, inte utesluta varandra eller dem vi inte känner.
Mässan är viktig, nattvarden har en stor betydelse. Men med mässan som ett slags centrum kan vi skapa ett sjudande liv av gudstjänster och aktiviteter som på olika sätt pekar in mot mässan från respektive håll.
I Vallentuna församling håller det på att hända saker. Det dansas liturgisk dans, det pilgrimsvandras, det är bibelstudier, det är föreläsningar, det är gudstjänstgrupper, det är ungdomsmässor, det är musik mm.
Och så möts man i mässan och utväxlar fridshälsningen, byter ett leende och några ord kring nattvarden.
Skicka en kommentar