måndag 6 september 2010

Samtal med djävulen.

Den titeln har en nyutkommen bok av Inger Edelfeldt (Nordstedts förlag) - en bok väl värd att läsas. Den handlar om ett samtal mellan en diakon i Svenska kyrkan och en medlem i en frikyrkoförsamling. Boken handlar om biblisk fundamentalism kontra mer liberal teologi på gränsen till ( i mitt tycke) för liberal teologi. Men djupast sätt handlar boken om nåden. Finns det nåd för allt? Finns det saker som aldrig kan förlåtas, som det inte finns nåd för? Vad gör man när allt i livet till slut bara rämnar?

Just nu håller jag på med boken om godhet skriven av den sydafrikanske ärkebiskopen Desmond Tutu och hans dotter Mpho Tutu. Deras grundprincip som de utgår ifrån och som formar deras människosyn är att alla människor är älskade av Gud oavsett allt. Guds kärlek kan vi inte förtjäna lika lite som Gud kan sluta att älska oss. vad vi än gör är vi älskade av Gud. Det är ett starkt påstående. Adolf Hitler var älskad av Gud. När jag skriver detta vill jag resa mig upp framför datorn och protestera. Så mycket djävulskt lidande som den mannen åstadkom (och åstadkommer postumt genom människors fasansfulla minnen och tragiska förluster) har jag svårt att skriva att han var älskad av Gud. Men trots att hela min kropp bara skriker ut sitt nej måste jag nog ändå tillstå att Adolf Hitler var älskad av Gud men, och detta är viktigt, han själv levde aldrig i linje med den kärleken. Han själv svek den kärleken å det grövsta.

Du och jag är också älskade av Gud och det spelar ingen roll vad vi gör för vi kan inte förtjäna den kärleken, vi bara är älskade för att vi är vi. Men vårt uppdrag, ditt och mitt uppdrag i livet är att leva våra liv i linje med den gudomliga kärleken, i enlighet med den kärlek med vilken vi är älskade. Och här sviker också vi (i alla fall jag).

Men det finns nåd för oss, nåden som heter att få börja om just för att vi aldrig kan falla ur kärleken, aldrig komma bort från kärlekens fält. Vi får resa oss och bli resta av Gud själv när våra handlingar består av tillkortakommanden. Vi får resa oss och låta oss bli resta av Honom som restes upp på tredje dagen, av Honom som dog för att visa att vi aldrig någonsin kan hamna utanför den gudomliga kärleken - inte ens om vi heter Adolf Hitler - hur ofattbart det än kan tyckas, också för mig.

33 kommentarer:

Kjell Präst sa...

Exemplet med Hitler tar jag alltid med mina konfirmander, eftersom även jag är övertygad om att han var älskad av Gud. Det brukar bli intressanta diskussioner.

hilma sa...

Jag är övertygad om att vi alla är älskade av Gud. Dock älskar hon inte allt vi gör och står för. Det finns ofta förklaring till det onda så vem vet vad som danade Hitler och hela hans gäng?

Anonym sa...

Nice post! Viktig påminnelse.

Angående Hitler så är det lätt att göra honom till en (ond!) gud. Men nazi-Tyskland var naturligtvis inte något som Hitler själv snickrade ihop. Så mäktig kan ingen människa vara.

Om exempelvis alla kristna i Tyskland hade tagit lika tydligt avstånd från våld som den tidiga för-konstantinska Jesus-rörelsen gjorde så hade vi inte haft något nazi-Tyskland. Så en kyrka som horade med makten utgjorde i mycket den plattform som Hitler och andra kunde bygga på. Men även kompromissande kristna är älskade av gud! :)

/Jonas Lundström
www.jlundstrom.se

PEA sa...

Jag tror att nåden förutsätter att vi avsäger oss makten.

Nåden förutsätter kärlek.
Kärleken förutsätter maktlöshet - frånvaro av makt.
Vi fick nåden genom Guds kärlek. Han delade vår vardag genom Jesus - för att han älskar oss. Han gav upp alla maktmedel när han led och dog på korset. Inte ens i uppståndelsen återtog han makten, utan Gud lyfte upp honom.
Makten kan inte föda kärlek eftersom det innebär ett ensidigt beroende. Kärleken måste vara frivillig och ömsesidig.


Därför är exemplet med Hitler högst relevant. Han valde makten före kärleken och nåden.
Vi har samma val att göra i vår vardag, om än i mindre skala.

Anonym sa...

PEA. Med andra ord - var inte chef, polis eller politiker mm? Präst?

/Jonas L

Anonym sa...

Bra att jag har hittat en präst som bloggar, då kan jag kanske lära mig förstå hur präster tänker och resonerar. Jag besöker ofta olika kyrkor men kan inte känna mig hemma någonstans för prästerna tittar bara nådigt på mig, eller ser mig inte alls och de pratar bara med sådana som de redan känner. Jag längtar efter gemenskap men lyckas aldrig ta mig in i någon sådan. Så jag brukar ofta tänka: Hur tänker präster egentligen?
Hälsningar från Mia

PEA sa...

Jonas L,

Man kan förhålla sig sunt till makten även som chef, polis eller politiker.

Utöva ämbete behöver inte betyda total makt. Och polisen behöver ju inte vara polis privat...?


Mia,

Jag har upptäckt att präster tänker precis som du och jag. Och man kan mycket väl gå fram till en präst och ta kontakt.

Lars Flemström sa...

Nu måste jag ju erkänna att PEA har alldeles rätt om makt och maktlöshet. Och även om yrkesmässig maktutövning. Den får inte användas till egen fördel. Det finns tydliga bibelord om den saken. Mycket bra analys!

PEA sa...

Lars F,

Kul att vi hittat en gemensa, grund. :-)
Jesus liv (som jag ser det) handlar om förhållande till makt. Redan det att Gud ger oss Jesus är en handling i avsaknad av makt. Han VÄLJER att möta oss på samma villkor istället för att kommendera och peka med hela handen.

Makt har så många aspekter. Det är inte bara det vi kanske först tänker på i form av formell makt. Det är också den makt vi utöver mot andra när vi tystar dem eller väljer att inte se dem. När vi stöter ut och marginaliserar människor. När vi ser oss som något mer än andra.

tant lila sa...

Aha, nu förstår jag äntligen! Det är därför så många (oftast ytterst maktfullkomliga) är så villiga att försvara pedofiler och torskar på en annan blogg, skriven av en kyrkans tjänare!

Annorzzz sa...

ÅKE
Nu verkar ju Jesus vara ganska klar på den punkten att vi också kan vända oss ifrån Hans kärlek. Hans kärlek kan av hatande personer upplevas som tortyr. Hitler kanske lämnade tron och Guds gemenskap, för det är möjligt för människan att säga nej tack! Det ingår i människans höghet att kunna välja. Vi är inga robotar eller viljelösa slavar...

Anonym sa...

PEA. Det känns som du backade från radikaliteten i det du skrev om Jesus relation till makten. Handlar det om att att "ha en sund inställning" till makten (dvs på klassiskt lutherskt manér om det inre och privata) eller om att "avsäga sig alla maktmedel" (dvs något som syns och är strukturellt och politiskt)?

Jag håller med om dina ord om Jesus, Jesus talade om hur det är bland hedningarna "att furstarna härskar över folken, men så är det inte bland er", och undervisade och exemplifierade istället ett liv där man klättrar ned från och undviker maktpositioner och istället blir en betjänt.

Därför tycker jag också ett anarkistiskt förhållande till maktpositioner är att föredra som kristen. Att se och bemöta människor kärleksfullt och inbjudande är givetvis också en viktig aspekt av detta.
/Jonas L

Anonym sa...

PEA. Om jag får vara så förmäten o pretto att jag rekommenderar en dikt på temat...
"Nedåt": http://www.jlundstrom.se/?p=992

/Jonas L

PEA sa...

Jonas L,
På vilket sätt tycker du att "backat från radikaliteten"?

Jag upplever inte kristendomen som revolutionär i den mening att den ska bekämpa makten som sådan. (Det är ju till och med så att Bibeln manar oss att respektera överheten.)

Jag ser inte makt som enbart något strukturellt i ett samhällsperspektiv, utan som en hållning människor emellan. Jag talar inte nbart om den formella makten, utan lika mycket (eller mer) om den informella makten.

Jag kan faktiskt ha formell makt, men vara en tjänare.
Likaså kan jag sakna en formell maktposition, men ändå utöva makt i mina relationer till andra människor genom att förringa dem.

Anonym sa...

"Kärleken förutsätter maktlöshet - frånvaro av makt. [...] Han gav upp alla maktmedel"

Just därför menar jag att man den som vill bli en kärleksfull människa bör avsäga sig tvingande makt.

Annars förstår jag inte riktigt vad dina ord betyder, faktiskt. Men du kanske kan hjälpa mig?
/Jonas L

Anonym sa...

Och angående Bibeln så finns det olika stråk i skriften, men jag tycker att inte minst evangelierna och Uppenbarelseboken förespråkar ett mycket maktkritiskt perspektiv.
/Jonas L

PEA sa...

Jonas L,

Om det hade varit så enkelt som att avsäga sig all tvingande makt...

Kanske är det ordens valör som ställer till det för oss? "Makt" i form av inflytande kan vara gott. Dvs makt som inte handlar om att förminska andra, utan makt som bygger på respekt och empati.
Men så fort vi använder ordet "makt" så får det en slags förtryckarklang.

Men för mig är fokus inte på den strukturella makten, den makt som utövas formellt.
Den makt som jag menar att vi bör avsäga oss är vår egentagna maktposition i förhållande till varandra. Det är i den "maktlösheten" som kärleken finns. Och där kärleken finns där finns Gud.

Så jag är nog en inbiten lutheran.... :-)

Anonym sa...

PEA. Ok. Jag menar att vi är och bör vara medmänniskor som älskar och bemöter varandra med som jämlikar och inte uppifrån i ALLA situationer, inklusive på våra jobb och den offentliga arenan. Jag kan inte se någon anledning att begränsa detta till en strikt privat sfär (om en sådan ens finns).
/fred
Jonas

PEA sa...

Jonas L,

Men det var ju just något liknande jag skrev förut. Men så verkade du inte riktigt vara med på det så jag försökte närma mig det från ett annat håll för att kanske bättre förklara vad jag menade.

Jag ville visa på att den inte behöver handla om den formella (oss tilldelade) makten, utan hur vi väljer att som människor agera i den rollen. Och då kan medmänniskoperspektivet vara en ingång. Tänkte jag....

Anonym sa...

Jo, och om man lägger samman det med dina ord ovan om maktlöshet och maktmedel och kärlek, så framstår det för mig som om det i förlängningen är oförenligt med att vara chef, polis, plit eller politiker, eftersom rollen kräver att man bestämmer och utövar makt över andra.
/Jonas L

PEA sa...

Jonas L,

Det är kanske inte så lätt att förstå. Kanske jag uttrycker mig taffligt...

Men det handlar mer om vår attityd till den makt vi har.
Låt mig försöka en annan ingång...
Om vi använder uttrycket "tjänande makt"? Om jag i ett ämbete eller en roll har givits en viss "makt" så kan jag ändå förhålla mig med sunt till den.

Den makt vi måste avsäga oss är den egentagna makten, den som används för de egna syftena (som Lars Flemström så klokt inflikade).

Anonym sa...

PEA. Jag förstår hur du menar, tror jag, men jag håller inte med. Och jag tycker inte du håller med dig själv. :) Du vill skilja attityden från strukturen,det inre från det yttre, tron från gärningarna, kropp från själ. Typ. Eller? Jag tror att dessa aspekter av tillvaron (ande och materia) är inflätade i varandra och oskiljaktliga. När man slår någon med batongen eller sparkar någon från jobbet så är inte det en kärleksfull handling oavsett vilken attityd man har.

När man diskuterar Jesus ord till dom rika så brukar samma typ av resonemang komma upp. Det handlar inte om vad man gör med rikedomen (om man ger bort den till dom fattiga eller ej), utan vilken attityd man har.

Jag ser ingen filosofisk grund för att dela upp tillvaron eller människan på det (gamla grekiska+modernistiska) sättet, och jag kan inte se något i Jesus undervisning och exempel som gör att man kan begränsa hans undervisning om makt och rikedom till något som enbart handlar om attityd.

Men vi kanske ska avsluta diskussionen här, annars känns det lite som om vi kommer för långt från Åkes ursprungliga post, kanske. Men du får gärna en slutkommentar om du vill.
Allt gott.
/Jonas

PEA sa...

Jonas L,

Jag vill säga att det är så skönt att resonera på det här sättet - öppet, frågande, reflekterande. Det ger nya perspektiv och skapar ett djup som är viktigt.


Jag tror också att ande och materia hänger ihop. Mina resonemang bygger inte på en uppdelning av de begreppen.

Vi väljer att ge vissa människor/roller en viss makt, en ämbetsutövning som gäller inom vissa givna gränser och förutsättningar. Den makt som är "av folket". Det är för mig "den tjänande makten".
Det är för mig skilt från den makt som vi tar oss själva utanför alla regelverk och använder för vår egen skull. Det är "den förtryckande makten". Den kan finnas både i form av maktmissbrukande politiker och i våra dagliga relationer.


Den här diskussionen hamnar delvis i klassiska moraliska dilemman. Låt mig ta exemplet Dietrich Bonhoeffer, en tysk präst som avrättades av nazisterna under andra världskrigets slutskede.
Han var en starkt övertygad pacifist utifrån sin kristna tro. Men ändå var han delaktig i planeringen av attentatet mot Hitler 20 juli 1944.
Hans liv tydliggör brytningen mellan makt och maktlöshet.

Andreas Holmberg sa...

Grundfrågan som Åke Bonnier och hela Svenska kyrkan måste svara på är denna: Innebär det faktum att Gud älskar Världen (inklusive syndare som Adolf Hitler och Andreas Holmberg, utan alla jämförelser i övrigt) också att alla människor blir evigt saliga? Att "det inte finns någon död som ej bytes i glädje", som förstasidan på Verbums begravningsmagasin påstod i fjol?

Finns det en (om än aldrig så liten) risk även för en döpt att i någon mening gå evigt förlorad, så måste givetvis Åke Bonnier m.fl. hålla fram den - även i typ allhelgonatid. Finns det INGEN sådan risk, så bör givetvis de präster som fortfarande "skrämmer" folk med den avkragas på stubinen och vägras att företräda Svenska kyrkan - då är det ju nämligen bara onödig oro de vållar, även om de INTE skulle vara särskilt sadistiska (som vissa helvetespredikanter förr i världen). Och då borde vissa texter ur Nya Testamentet definitivt tas bort ur evangeliboken (vi har ju redan avlägsnat rätt mycket skumt därifrån, eller hur?).

Nå, hur ska Svenska kyrkan och Åke Bonnier ha det? Risk inför evigheten eller ingen risk?

Åke Bonnier sa...

Lasse Lucidor skriver: "Domen fruktar jag väl stort eftersom jag illa gjort. Men den trösten jag ej glömmer, att min broder Jesus dömer."

Någon form av dubbel utgång finns det. Vad det innebär vet inte jag och troligen ingen annan heller. Bibeln använder bilder för att vi måste ta vara på vårt liv här och nu. Inte förspilla livet. Här gäller det för en syndare som jag (och kanske andra) att förlita sig på nåden.

Anonym sa...

Åke, du skriver att varken du eller någon annan vet hur det blir med den dubbla utgången men att det ändå finns en sådan. Vad grundar du det på?
Undrar en nyfiken.

Annorzzz sa...

ÅKE
Det finns alltså en dubbel utgång... Andra Kyrkor har kanske överbetonat detta, men domprosten vågar 2010 uttrycka att vi kan förkasta Gud. Kan du utveckla detta?

Finns det grund för Kyrkans hopp (katekesen.se 1037; 2 Petr 3:9) att ingen ska gå förlorad. Eller är det heretiskt i Sv-K aD 2010?

Anonym sa...

Nej, präster tänker inte som jag. Och man får ingen respons, i alla fall inte jag, när jag har kontaktat dem. Och jag förstår inte varför./Mia

PEA sa...

Mia, det är verkligen trist om du inte fått någon respons. Jag har nämligen precis motsatt erfarenhet.
Hur försöker du få kontakt med präster?

Varför skulle präster tänka "annorlunda" än du? De är ju också människor. Klart att olika människor tänker olika, men att bli präst förändrar inte en människas grundläggande personlighet.

PEA sa...

Annorrrz,

Du skrev "...men domprosten vågar 2010 uttrycka att vi kan förkasta Gud..."

Jag har funderat över vad du menar, men jag har inte lyckats förstå.
Kan du förklara det?

Annorzzz sa...

PEA

Helt enkelt att vi kan välja bort Gud = Helvetet!!!

Anonym sa...

PEA: Det är ju bra för dig att du har motsatt uppfattning men det bekräftar ju bara det som jag visste: De bryr sig om andra men inte om mig. Och jag förstår inte varför/Mia

PEA sa...

Mia, jag försöker förstå.

Hur försöker du få kontakt med präster?

Varför skulle präster tänka "annorlunda" än du? De är ju också människor. Klart att olika människor tänker olika, men att bli präst förändrar inte en människas grundläggande personlighet.