söndag 17 oktober 2010

Inter faith centre

Jag har varit med min biskop och stiftstyrelsen i London på studieresa. Som domprost är man biskopens ersättare i stiftstyrelsen och då får man vara med också på denna typ av upplevelse. Det var en mycket lyckad resa där vi talade om många olika saker, skrattade med varandra (sådant svetsar samman) och delade olika ting.

Ett av de besök vi gjorde var vid London Inter Faith Centre. Centret har som devis "True to self and open to others" (http://londoninterfaith.org.uk/). Centret är en plats där man möter människor av annan tro, lyssnar, lär, delar och är trogen sin egen identitet. Jag gladdes verkligen över att få komma dit. Religionsdialog i respekt, där det inte handlar om att försöka omvända varandra (för vem kan det i slutänden på ett respektfullt sätt), är så ofattbart viktigt. I den goda religionsdialogen berättar man för varandra om sin tro, sin övertygelse, man lyssnar till den andre i en sådan öppenhet som är beredd att lära, att inspireras. Dessa center, som finns också i Stockholm (i S:t Jacobs församlingshus) är nödvändiga i ett multireligiöst samhälle. Men en grundläggande hållning i religionsdialogen är att vi som kristna inte är generade över att vi är kristna. Den anglikanske prästen och dirketorn Fergus Capie talade mycket om den kristna genansen, där vi inte vågar tala högt om vår tro på Jesus, där vi inte vågar stå för vår inkarnationsövertygelse och vår uppståndelseövertygelse utan där vi snarare försöker vara lite försiktiga i en sorts missriktad respekt. Visst ska vi ha respekt för varandra men den respekten får inte ske på bekostnad av vår egen tro, vår egen övertygelse. Det är ingen som gläds över att någon annan inte vågar hålla fram sin tro, sin tradition.

Jag tänker ibland på programmet "Partaj" som gick i TV på 70-talet. Jarl Borsén var då utklädd till en svenskkyrklig präst och så stod han är och sa lite lamt: "Förlåt om jag ser lite religiös ut, men jag har ont i magen". Så får det inte bli. Vi måste höja våra röster för att höras - också som kristna i ett multikulturellt sammanhang. London Inter Faith Centre var oerhört inspirerande.

Att vara sann mot sig själv och öppen mot andra innebär också att våga tala om svåra saker, om frälsningsvägar, om Guds vägar, om Jesu betydelse som hela världens frälsare i förhållande till andra övertygelser. Mycket finns att säga, mycket finns att dela och den kristna tron rymmer här också många tolkningsmodeller och synsätt.

Det märks på många sätt.

...också på denna lilla blogg.

4 kommentarer:

Lars Flemström sa...

Jesus är tydlig i sin missionsbefallning, att alla folkslagen ska göras till lärjungar. Men man måste kunna möta människor med annan tro utan att de (eller vi) ska behöva vara på sin vakt mot omvändelseförsök. Det är viktigt att vara tydlig med sin tro i möte med andra religionsutövare för att visa inte minst klåfingriga politiker att vi och dom kan hålla fred med varandra själva utan att påtvingas någon form av blandreligion.

Jag säger bestämt nej till synkretistiska gudstjänster i kristna kyrkor och anser att kristna inte ska delta i synkretisktiska gudstjänster i moskéer (men sådant förekommer väl inte där?). Men däremot tycker jag att det bör uppmuntras att gå i varandras helgedomar och lära känna varandras tro. Och kanske också delta i de moment (men inga andra!) av de andras gudstjänster, vilket inte strider mot vår egen tro.

Vi kan tvista om kristna och muslimer tror på samma Gud, men om jag skulle be till "Allah" i en moské (har jag hittills inte gjort) så är det naturligtvis "den kristne guden" som jag ber till -oavsett vilken gud muslmerna själva ber till.

Kristna är helt övertygade om att judar och kristna tror på samma Gud, men är judarna lika övertygade om den saken?

Jo, jag tycker alltså att det är uppmuntransvärt att vi besöka varandras helgedomar och gudstjänster, men vill ändå anbefalla en viss försiktighet. speciellt när det gäller unga och /eller teologiskt okunniga personer, så att de inte får för sig att det är något slags religiöst smörgåsborde, varifrån man kan plocka delar från olika religioner till något slags privatreligion.

Präster, rabbiner och imamer har en gemensam uppgift att klargöra de avgörande skillnaderna mellan religionerna,men givetvis också att förebygga missuppfattningar och fördomar mot de andra religionerna. När SD sprider fördomar mot islam, så är det ju inte bara kristna som kan påverkas, utan även unga, okunniga muslimer, som kan få för sig att det är en sann muslims skyldighet att döda kristna.

Budskapet om allas lika människovärde måste spridas även bland muslimer, utan att de för den skull måste omvända sig till kristendomen. SD häller bensin på de etniska konfliter som tyvärr finns i det nutida svenska samhället. Oavsett vad man tycker om invandringen i sig, så är detta ytterst farligt och faktiskt ett hot mot Sverige som nation.

Mia sa...

Det är svårt att vara kristen idag. För en vanlig människa.

PEA sa...

Jag tror att den kristna tron i hög grad sprids genom vårt sätt att vara och agera. Om vi visar tolerans, medmänsklighet, omsorg mm så talar evangeliet genom våra handlingar.
Vi ska heller inte vara rädda för att berätta varför vi agerar som vi gör, dvs vi ska förklara vad vår kristna tro bygger på och varför den får oss att agera på ett visst sätt.

Är det lätt eller svårt att vara kristen idag?
Jag vill nog säga att det är svårt att vara människa idag, men att vara kristen gör det lättare.

hilma sa...

PEA:
Tummen upp för:

"Jag tror att den kristna tron i hög grad sprids genom vårt sätt att vara och agera. Om vi visar tolerans, medmänsklighet, omsorg mm så talar evangeliet genom våra handlingar".