Stockholmsteologi?

Vi som fortfarande är biskopskandidater till biskopsvalet i Stockholm den 21 april i år har blivit ombedda/utmanade av tankesmedjan Seglora smedja att skriva tankar om Stockholmsteologi. Jag har gjort det och det kommer att publiceras idag på deras hemsida, men jag väljer att dessutom publicera det på min egen blogg som, förhoppningsvis, goda tankar om hur jag tänker kring kyrka och teologi.

Ju närmre, ju öppnare. Stockholmsteologi – några tankar
Egentligen vet jag inte om det finns en typisk Stockholmsteologi. Men den teologi som jag vill stå upp för är djupt Kristuscentrerad, en teologi där Jesus som person, vad han sa, vad han gjorde, vem han var och är, måste få vara i centrum för allt det kyrkan gör och säger. Vi i Stockholms stift måste vara en kyrka som bryr oss om de som är marginaliserade, de som känner sig utanför, de som upplever sig annorlunda. Jesus höll hela tiden fram sådana personer (tulltjänstemän, prostituerade, barn). De tillhör Guds rike.

Välkomnande attityd
Finns det en typisk Stockholmsteologi handlar det om en teologi som upprättar. Ingen är mer värdefull än någon annan och alla, oavsett allt, har ett gränslöst värde. När jag tänker på en Stockholmsteologi är det en teologi som, likt Jesus, har en välkomnande attityd. Oavsett om Du är hetero-, homo-, bisexuell, asexuell eller transperson ska Du kunna känna Dig hemma i kyrkans sammanhang. Oavsett om Du tvivlar eller tror ska Du känna att kyrkan är ett sammanhang där Du blir sedd och tagen på allvar. Oavsett vilken ålder Du har måste Din röst få höras. Varje människa måste få vara viktig i sin egen nutid och inte bara i en eventuell framtid.

Svenska kyrkan i Stockholms stift måste vara en lyhörd kyrka, lyhörd för det vi har gemensamt med andra, lyhörd och tydlig i ett ekumeniskt samtal. Vi ska inte göra avkall på det som är viktigt för oss samtidigt som vi alltid ska ha vår utgångspunkt i det gemensamma, det vi delar med andra trossamfund, och det är så oerhört mycket. Men det är ändå först när vi också vågar stå upp för det som är vår identitet som vi blir en intressant samtalspartner. Detsamma gäller religionsdialog. Den egna identiteten är så viktig också där, men samtidigt: Ju närmre korset jag står, ju öppnare kan jag vara mot alla andra.

Andra språk
Stockholms stift måste våga andra ”språk” än de traditionella. Där kan kulturen i dess mångskiftande former vara ett viktigt språk. Stockholmsteologin måste få komma till uttryck i konsten, musiken, litteraturseminarier, dansens former, filmens uttryckssätt. Konsten som kristet språk, konsten som kristen utmanare är viktig. En Stockholmsteologi skulle kunna hjälpa människor att se det gudomliga tilltalet i det som inte är det givna. En tavla, en skulptur, en installation kan tala rakt in i vårt hjärta, skapa existentiella frågor, komma med påståenden där vi, om vi har öppnade ögon, kan ana kristustilltalet. Seriösa utställningar likt både Uppenbar(a)t och Ecce Homo måste kunna finnas med i kyrkans sammanhang oavsett om de kan väcka starka reaktioner. Sådana reaktioner får inspirera till samtal.

En Stockholmsteologi värd namnet måste myndiggöra den enskilda människan oavsett ålder. Du och jag, oavsett vilka vi är, ska kunna känna oss fria att ge uttryck för vår trosåskådning, fria att dela tankar, fria att hålla fast vid våra tankar utan att bli trampade på, utan att behöva känna rädsla. Det handlar om mångfaldens kyrka snarare än enfaldens..

Ordet i centrum
En Stockholmsteologi sätter Ordet i centrum. Vi måste inspirera och inspireras till att än mer läsa de bibliska texterna och våga tolka dem i ljuset av det som sker i vårt samhälle. Bibelns ord, som bör läsas med historisk kritisk blick, får brottas med det som är en verklighet för den ”vanliga” människan.

I stiftets gudstjänstliv ska mycket kunna rymmas. Församlingar ska kunna vara profilerade. Katarina församling måste få blomstra med den profil som Allhelgonakyrkan utvecklat. S:ta Clara kyrka måste få vara tydlig med sin spiritualitet och andra kyrkor måste få utveckla sin gudstjänstprofil. Tradition och förnyelse måste kunna rymmas i samma församling, ibland i samma gudstjänst. Det viktiga är att evangeliet klart förkunnas och sakramenten räcks åt folket.

Kyrkans kroppsspråk
Diakonin måste vara ett praktiskt och konkret uttryck för evangeliet. Diakonin handlar både om att vara synlig med Jesus i ord och handling men också att våga vara profetisk, våga utmana givna strukturer på alla nivåer – inte minst i samhället. Diakoni är kyrkans kroppsspråk och det språket måste få talas högt och tydligt där människor vistas som mest – på våra gator och torg, på öppna offentliga platser. En enda församling kan inte göra allt. Men tillsammans över församlingsgränserna kan vi arbeta för Guds rike. Orden ”framåt och tillsammans” får gälla också här.

Stockholmsteologins grundord och grundhållning uttrycks till slut bäst av författarinnan Selma Lagerlöf som skriver i den Heliga natten: Det är inte på ljus och på lampor, som det kommer an, och det ligger inte vikt vid måne och sol, utan det, som är nödvändigt, det är att vi äger sådana ögon, som kan se Guds härlighet.