I går begravdes kvinnan och de fem barnen som omkom i den fasansfulla branden i Rinkeby. Ute på Råcksta begravningsplats samlades ca 2000 personer och sörjde tillsammans med pappan och de två sönerna. Man var med, man brydde sig, man tröstade, man fanns där. I den sydländska kulturen är inte sorgen så farlig. Den är en del av livet, något som man får och ska leva ut.
Vi som är etniska svenskar har i hög grad privatiserat sorgen. Den sörjande ska få sörja ifred eller helst inte sörja så mycket. Kanske ett år, maximalt, sen ska det ju bli bättre. Som vän blir man osäker på hur man ska göra för att trösta. Kanske drar man sig för att ringa i oro över vad man ska säga. Ord blir ju så lätt fyrkanter.
Men kontakt i sorgens sammanhang betyder så ofantligt mycket. Orden är inte det viktigaste. Närheten, vänskapen, att någon bryr sig, att någon orkar lyssna om och om igen när jag berättar om min förtvivlan, eller när han eller hon berättar om sin förtvivlan, det är det viktigaste.
Egentligen borde inte heller begravningar "ske i stillhet" utan med alla tänkbara vänner och bekanta med. Det får naturligtvis aldrig vara en kostnadsfråga. Kanske kan man ha knytkalas efteråt. Men att man sluter upp kring den/dem som sörjer, att man deltar i sorgen även om man aldrig helt kan förstå den andres sorg, det är oerhört viktigt.
Jag är imponerad av våra muslimska systrars och bröders begravningstradition i den bemärkelsen. Jag har svårt att förstå att kvinnor ska vara för sig och män för sig på själva begravningsplatsen men det kan vara min okunnighet och ovana. I den muslimska traditionen lär det vara så att det är männen som ska ägna sig åt den offentliga sorgen. Jag menar att både män och kvinnor borde få sörja offentligt, d v s på alla sätt visa och tala om sin förlust.
Återinför sorgbanden! Låt sorgen få komma ut i ljuset - i många bemärkelser!
Tack kära muslimska syskon för det ni lär oss andra i detta sammanhang!
Mötet med den uppståndne
12 år sedan
5 kommentarer:
Jag håller helt med sig Åke vad gäller kvinnornas plats under begravningen. Jag blev både arg, ledsen och betryckt när jag såg kvinnorna stå sörjande bakom en avspärrning. Ska vi inte kunna visa dessa män, kvinnor och barn att i Sverige är alla människor lika mycket värda och därför ska de tillåtas att sörja tillsammans.
Vi svenskar måste vara värdldens dummaste folkslag, för det är alltid vi som ska lära oss, när andra inte gör som vi. Och om kvinnor inte ska stå i första ledet vid begravningar, så ska de väl inte heller vara präster eller imamer? Det kanske vi också borde lära oss av muslimerna. Huvudsaken är ju att våra kristna kvinnoprästmotståndare inte får komma till tals!
Vad har vi att lära av muslimerna? Det frågan besvarade jag för över två dygn sedan på min blogg. Paradoxalt nog kan islam bli den katalysator som gör Sverige till ett kristet land igen. För några decennier sedan var det bara gamla gummor som gick i kyrkan. Män och yngre vågade inte visa sin tro, om de hade någon. Det ansågs vara omanligt och ett tecken på svaghet. Sedan fick vi se muslimska män vittna om sin starka tro. De blev inte mindra manliga för det. Sedan framhöll jag likheterna - inte skillnaderna - i sättet att tänka mellan gammalkyrkliga svenskar och afrikanska muslimer: "Herren gav och Herren tog". Dessa ord ur GT - som har blivit bevingade ord i Sverige - säger att vi inte alltid förstår Guds vägar, och måste böja oss för det.
Jag hörde dig i Pride House idag. Att det inte är lätt att försöka inta ett kompromissläge, att man då kan bli slagen på från båda håll, är en erfarenhet som jag har gjort många gånger. Idag, i Pride House, fick du göra samma erfarenhet. Helle Klein, som av någon konstig orsak, har fått en prästvigning i Svenska kyrkan, krävde att kyrkan blint ska lyda staten. Det var hela tiden "Jag vill, jag vill, jag vill", inte "Gud vill".
Både de som satt till höger och de som satt till vänster om dig har en del att lära av en viss muslim. Han som hade förlorat sin fru och fem döttrar i branden, och sa till media: "Gud har givit mig min familj. Nu har han tagit den ifrån mig." Så skulle en vanlig svensk ha sagt för 100 år sedan.
Hej Åke.
Det finns ingen människa i världen som kan trösta människor i svår sorg. Däremot kan man visa medkänsla genom att lyssna och åter lyssna. Eventuellt också hjälpa till med praktiska saker.
Jag förstår dock att du menar väl.
Detta sagt av en nypensionerad kriminalpols.
Hej Christer, Jag håller med Dig i viss mån. Efter 25 år som präst vet jag väl att detta med att trösta inte är möjligt till 100%. Samtidigt kan man som kristen, vid lämpligt tilfälle, ändå åpminna om Guds gränslösa kärlek också för dem som inte längre finns i detta livet. Allt är inte slut i och med döden. Det finns något mer, något som handlar om Guds gränssprängande kärlek - det vittnar Jesus själv om genom sitt liv, sin död och sin uppståndelse. Detta är ett bärande budskap mitt i det svåra, mitt i det nattsvarta - ett ljus som lyser i mörkret.
Gun, att kvinnorna inte ska befinna sig på begravningsplatsen under själva begravningen motiveras med att man måste ta hänsyn till att kvinnor brukar uttrycka sina känslor högljutt; gråta ohejdat, klaga högt, riva sina kläder. Det kan resultera i att den döde torteras (!) av kvinnornas "opassande uppträdande" i fall han/hon uppträdde likadant medan han/hon levde. Deltagande på begravningen får gråta men tyst, helst begråta den avlidne i sitt hjärta. Man ska vara behärskad, tålmodig och komma ihåg att "Allah gav, Allah tog", ske Hans vilja, precis som Lars F. har redan skrivit.
Åke, muslimer som deltar på begravningen kan vänta sig någon sorts "skuld befrielse" i denna och i den andra världen och det talas om mycket stor belöning! Den tanken och solidariteten med "de sina" förklarar den stora mängden deltagande.
"Knytkalas" praktiseras hos muslimer: som granne, släkting och vän till den avlidne ska man komma med färdiglagad mat åt dem som kommit långväga till begravningen.
H. S.
Skicka en kommentar