Tillbaka till källan!

Jag har varit ute och bilat med hustrun och svärmor. Svärmor bor i Värmland men vi begav oss ut i Västergötland, till Kinnekulle och så till Husaby där vi besökte både kyrkan och källan - S:t Sigfrids källa, den berömda, där den engelske misionären och biskopen Sigfrid enligt traditionen döpte Olof Skötkonung. Det var en stark upplevelse att vara där. Det var som att komma tillbaka till källan ur en annan bemärkelse, tillbaka till mitt eget ursprung som kristen svensk. Vid Husaby källa eller S:t Sigfrids källa som den egentligen kallas, påminde jag mig om vikten av mitt eget dop. Det är stort att jag är döpt. Jag talar ofta om dopets betydelse för andra men att påminna sig själv om det är inte så dumt. Där vid källan tog jag lite vatten och tecknade ett korstecken på mig. Jag är döpt. Jag är ett Guds barn oavsett allt. Dopet bekräftar det. jag tror att alla människor är Guds barn, att alla människor är älskade, men vi behöver dopet som tecken på det och vi behöver påminna oss om vårt eget dop, påminna oss om att vi är älskade och aldrig någonsin övergivna. Vi behöver få vila i detta. Jag behöver få vila i detta! Och Du med för det gäller Dig också! Ibland är det bra med tydliga påminnelser. Det fick jag idag vid källan.

Men källan påminde mig också om något annat. Jag är en i ledet av kristna i Sverige genom ca 1000 år (1200 år knappt om vi räknar med Ansgars resor till Birka på 800-talet). Jag är inte del av en nutidsföreteelse. I drygt 1000 år har människor bekänt sig till Jesus Kristus och i drygt 700 år har man gjort detta i Storkyrkan. Jag är med i ett led, jag är med i ett folk och jag gläds och är stolt över att få kalla mig kristen. Sen behöver jag träna mig på att leva min kristna tro än mer utpräglat i ord och handling. Mea culpa! Men dopets Gud ger mig ny kraft och låter mig börja om varje morgon.

Det fick nog Olof Skötkonung erfara för egen del för 1000 år sedan...kanske.