Hiroshima!

Den 6 augusti 1945 fälldes den första atombomben över Japan. 140.000 människor dog direkt eller av sviterna av bombangreppet. 3 dagar senare föll ytterligare en bomb som dödade 70.000 människor. Sedan dess har inga atombomber används i krig, men kärnvapenbeståndet i världen räcker för att spränga vårt jordklot ett antal gånger.

I går kväll hade vi en minnesstund i Storkyrkan med anledning av Hiroshimadagen. Visst handlar det om att minnas, men det handlar i hög grad också om att stå upp mot allt vad kärnvapen heter. Kyrkans röst måste vara en fredens röst och som sådan en viktig röst också i detta sammanhang.

I vårt fall i Storkyrkan anordnades minnesstunden av Läkare mot kärnvapen och Stockholms domkyrkoförsamling. Svenska Läkare mot Kärnvapens utmärkelse för betydande insatser i arbetet för en kärnvapenfri värld utdelades för första gången. Mottagare var Inger Holmlund, 81 år, bosatt i Jättendal, Hälsingland. Hon uppmärksammades för sitt initiativ att starta och driva projektet Budkavlen för en kärnvapenfri värld genom Sveriges alla kommuner för att skapa opinion och sätta press på den svenska regeringen inför FN.s översynskonferens 2010 om icke-spridningsavtalet. Kravet är att Sverige ska agera för en konkret handlingsplan med en kärnvapenfri värld som mål.

Själv höll jag ett litet anförande som jag återger nedan:

Och det blev en strid i himlen: Mikael och hans änglar gav sig i strid med draken. Och draken och hans änglar stred, men han övermannades och det fanns inte mer någon plats för dem i himlen. Och han, den stora draken, ormen från urtiden, han som kallas Djävul och Satan, han som förför hela världen, han störtades ner på jorden och hans änglar störtades ner med honom. (Upp 12:7-9)
De orden från Uppenbarelseboken får vara utgångsord för mitt anförande ikväll. Jag gläds över att vi åter igen är samlade här i Storkyrkan för att både minnas den förfärliga dagen 1945 i Hiroshima då en av atombomberna föll från det dödsspridande bombplanet, men också för att visa att kampen för fred, försoning, frihet och kampen mot kärnvapen aldrig får tystna. Det är viktigt att vi är samlade här! Vi är samlade i en kyrka som är världsberömd för många saker men inte minst för Berndt Notkes underbara skulpturgrupp från 1480-talet. Legenden om S:t Göran och draken kan så väl kopplas till dagens tema.
S:t Göran och draken är en staty till åminnelse av svenskarnas seger över danskarna 1471 på Brunkeberg under Sten Stures ledning. Den har också kommit att bli en symbol för kampen mot ondskan. Och kyrkans uppgift är att i varje tid och i varje sammanhang stå upp mot ondskan, stå upp mot hatet, våldet och allt annat destruktivt, stå upp mot vår tids destruktiva drakar, stå upp för det som Jesus Kristus själv levde och dog för – den kärlek som inte ser till gränser. Därför är det så viktigt att ha denna minnesstund och högtidsstund här i Storkyrkan.
Utanför FN-byggnaden i New York står en av de senaste skulpturerna av S:t Göran och draken. Den är ställdes upp där 1990 och är gjord av den ryske konstnären Zurab Tsereti. S:t Göran ses där besegra kärnvapenkrigets drake som symboliseras av verkliga delar av en sovjetisk och amerikansk kärnvapenmissil av märkena SS20 respektive US Pershing.
Fortfarande finns kärnvapen över stora delar av världen. Ofattbart många gånger kan vi spränga varandra till döds. Men till vilken nytta? Vår värld kan inte balansera i kärnvapnens vågskål. Vår framtid får inte byggas med hjälp av terrorbalans. Vår värld, vår nutid och vår framtid, måste byggas med andra medel, med andra ideal, med andra handlingsalternativ. Därför får våra röster aldrig tystna. Därför får vår kamp för en bättre värld aldrig upphöra. Därför får vår vision om en fredens och frihetens jord aldrig naivitetsförklaras.

När Jesus påminner oss om den Gyllne regeln så håller han fram den som ett positivt handlingsalternativ, ett mänskligt förhållningssätt, en grundhållning i kampen mot draken. Den gyllne regeln lyder: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. (Matt 7:12) Dessa ord får vi ta på allvar i vårt eget liv. Dessa ord får bli handlingsutmanande för oss i kampen mot kärnvapen, i kampen för fred och försoning, i kampen för ett mänskligt syskonskap runt om på vår jord.

Jag vill avsluta mitt tal med att läsa en dikt av Bo Setterlind som summerar det jag har sagt:
Bo Setterlind skriver: Om vi behärskade alla språk i världen - om vi kunde tala vartenda ett av dem!- men inte kunde tycka om våra medmänniskor, så vore vi inte mer än vad en cymbal är. Och om vi kunde se in i framtiden och visste allt - också om utgången av alla strider, som pågår just nu på detta arma klot, och hur det ska gå med mänskligheten i händelse av ett kärnvapenkrig - Om vi visste allt detta men inte längre kunde tycka om våra medmänniskor, så vore vi ändå utanför. Och om vi utan kärlek, gåve bort allt vi äger och fick andra att göra detsamma, skulle det väsentligaste ändå fattas. Ja, om vi så dränkte in oss själva i bensin och tände på - i helig protest mot världens ondska- men inte kunde tycka om våra medmänniskor, så vore detta ändå till ingen som helst nytta. Vill vi , att världen ska bli bättre, måste vi börja med att älska varandra.