Vilken underbar dag det har varit idag - åtminstone vädermässigt! Jag är ute i skärgården och samlar krafter för den kommande veckan. Idag har hustrun och jag haft tillfälle att åka båt, ut på det blånande vattnet. När jag var ute på böljan den blå kom jag att tänka på Genesarets sjö. Jag har åkt båt där också, en båt som stannade mitt på sjön och låg stilla och guppade så att alla vi som satt i båten skulle kunna meditera över det faktum att vi också befann oss på Genesarets sjö och meditera över den text som handlar om Jesus och Petrus som enligt evangelisten Matteus båda gick på vattnet.
Men gick Jesus verkligen på vattnet? Absolut skulle en del av mina mer "bibeltroende" vänner säga. Jesus var Guds son, självklart gick han på vattnet. Själv skulle jag svara: Jag vet inte, kanske - kanske inte, men det är inte det viktiga. Det viktiga är vad texten vill säga mig in i mitt eget liv. Sådan är ju min bibliska grundhållning. Liberalt? Kalla det vad Du vill, men för mig är det viktiga vad evangelisten Matteus vill berätta för mig. Just i den texten där Jesus går på vattnet vill evangelisten, som ju skriver för judekristna, understryka att Jesus är Messias och som Messias har han makt över kaos. Vattnet i gamla testamentet är också en symbol för kaos. I 1 Mos skapar Gud och kaos blir kosmos - en Gudsvind svepte fram över vattnet, står det inledningsvis. "Syndafloden" skapar kaos på jorden innan allt vatten sjunker undan och det blir torr mark och ny ordning. Israels barn går genom kaosvattnet - det vatten som dränker egyptierna Jesus går på vattnet. Han har makt över kaos. Han är starkare än allt kaos. Det viktiga är inte om han kunde gå på ytspänningen eller inte. Det viktiga är att när det är kaos i Ditt och mitt liv, då är Han där. När kaosvågorna går höga, då är vi inte övergivna.
Gick då Jesus på vattnet? Vet inte, kanske - kanske inte. Om han nu var Guds Son (Gud i mänsklig gestalt) då torde det vara en "baggis" att gå på vattnet. Men samtidigt: Det är inte det viktiga. Det viktiga är det gudomliga budskapet in i mitt liv och in i Ditt liv.
Det bär - också då vågorna går höga!
Mötet med den uppståndne
12 år sedan
1 kommentar:
Du skriver mycket vackert, det gör du ofta. Men det du skriver nu är inte särskilt kontroversiellt, kanske lite provocerande. Tillsammans med en kvinna, som var pingstvän lyssnade jag på en intervju med partiledaren Alf Svensson. Som fick frågan om Jesus kunde gå på vatten. Affe svarade jag, och vi gladdes åt det, tills jag tänkte efter. Efter en stund sa jag: Nej Jesus kunde inte gå på vatten. Han gjorde det ändå. Annars hade det inte varit något under. Den där kvinnan ville inte träffa mig efter det. Men inte kunde Jesus gå på ytspänningen. I så fall hade han varit en vålnad, utan kropp. Vattnet bar honom inte. Ändå gick han just där. Där vatten möter luft.
Vi kristna tror ju att det som skildras i Bibeln som verkliga händelser,i de s.k historiska böckerna var verkliga händelser. Dess bibelböcker bygger på ögonvittnens iakttagelser, men är dessutom inspirerade av den Helige Ande. De är därför inga reportage, som bara skildrar det som hände. Den Helige Ande vill, med bibelförfattaren som redskap, säga något mer. De som påstår att traditionell kristendom förminskar Gud och vill stänga in honom mellan två bokpärmar, har fel.
Berättelsen är både realism och allegori. "Bokstavstro" är väl när man bara ser realismen (som min vän som lämnade mig) och "liberalismen" är väl när man bara ser allegorin. Då är det lätt att tänka bort Gud ur sammanhanget. Människor är ju rätt så duktiga på att själva hitta på fabler och allegorier. En allegori kan vara "en from människas tankar om Gud", utan någon särskild inspiration från Gud.
Realismen i skildringen, att Jesus verkligen gick på vattnet, är en nödvändig förutsättning för att vi ska tro på allegorin, och din förklaring till densamma.
Skicka en kommentar