Jag tänker i denna stund på Hans-Olof vars hustru dog oväntat i lördags och på de anhöriga till Sven-August. Han dog i fredags kväll efter att ha fått en stroke under en begravningsgudstjänst som han deltog i. Jag tänker på Marie 22 år gammal som ligger på sjukhus i New York efter en tumöroperation. Det kom så plötsligt. Hon insjuknade akut för två veckor sedan och opererades i förra veckan. Ännu vet man inte hur det har gått och hur framtiden kommer att se ut. Livet är så skört.
Hemma i domkyrkoförsamlingen talar vi om "nödvändiga" ting som budget, samverkans former med andra, om rengöring av Storkyrkan, om predikoscheman och uthyrningar. Jo, jag vet att man måste ta ansvar också för sådana ting och jag gör det tillsammans med strålande medarbetare och kyrkopolitiker och många andra. Vi engagerar oss alla i det som är våra uppgifter. Men ibland slår det mig att vi alltför sällan stannar upp och funderar över vad som är verkligt viktigt.
Livet är så skört. Vi vet inte hur länge vi får leva och må bra, hur lång vår livstid blir. Vi vet bara att vi har att hantera det innevarande vare sig livet blir kort eller långt.
I kyrkornas sammanhang käbblar vi om så mycket. Vi fördömer varandra och upplyfter varandra beroende på vilken tradition vi står i. Ibland blir det som om kyrkorna (och jag menar de kristna trossamfunden) är barn i en sandlåda. Uppgiften är att tillsammans bygga ett slott men istället börjar man kasta sand och säga: "Du får inte vara med och leka! Du får inte vara med och bygga slott för Du har inte rätt spade och hink." Livet är så skört! Har vi råd att inte föregå med gott exempel och gräva tillsammans, bygga tillsammans och då kanske inte sandslott utan bygga för Guds rike?
Egentligen borde man kunna säga om oss kristna: Se hur de älskar varandra, inte för att de tror på samma sätt, inte för att de tolkar på sammas sätt, inte för att de läser Bibeln på samma sätt men för att de i all sin bristfällighet försöker leva som de lär, för att de i all sin skröplighet inser att ingen av dem kan ha hela sanningen, äga företräde till hur man ska tro och tolka. Se hur de älskar varandra för att de ser en syster och en bror i den andre, för att de ser Jesus själv i den andre.
Livet är så skört och egentligen har vi inte tid med fåniga käbblerier. Vi borde ägna oss åt att leva evangeliet, att ta kärlekens initiativ, att bry oss om våra systrar och bröder oavsett om de finns nära eller längre bort. En dag är allt för sent.
Livet är så skört!
Mötet med den uppståndne
12 år sedan
11 kommentarer:
Ja, visst blir man matt ibland. Ibland känns det snarare som att man kan säga om oss kristna: "Se hur de fördömer varandra. Se hur intoleranta de är". Människa först och kristen sedan brukar vi ju säga. Och det tycker jag är klokt, men alltför ofta används den frasen bland oss kristna som ett ursäktande. För att ursäkta just småaktighet, fördömande och intolerans gentemot varandra istället för att ta ansvar för sitt eget beteende.
Men jag vill ändå envetet tro att kyrkan kan få vara platsen där människokärleken kan få växa så jag brukar påminna mig om att det visst verkade vara sådär redan på Paulus tid...och det var ju ett tag sen. Så, inget nytt under solen så att säga.
Så sant, så sant, Åke! Tänk om alla kunde stanna upp en stund och reflektera över vad du skriver. Vi måste lära oss att vara rädd om varandra, visa vänlighet i vardagen, hjälpa varandra när vi kan, och kosta på oss att le mot alla vi möter.
Vårda våra vänskapsband, släktband och bandet till våra kollegor.
Man måste väl ändå göra skillnad mellan präster och lekmän? En elev kan räkna fel på en del av provuppgifterna, men ändå bli godkänd. Men kan man verkligen arbeta som mattelärare, om man inte "tror" på multiplikationstabellen?
Hur kan man tro på uppståndelsen, om man inte tror på jungfrufödseln av den anledningen att de är biologiskt omöjligt. Ingen, som bevisligen har varit död, har uppstått från de döda. Jungfrufödslar förekommer dock i naturen. Se exempel på min blogg!
Så, om den biologiska sannolikheten ska avgöra vår tro, är det mer logiskt att tro på jungfrufödseln, men inte på uppståndelsen. Så tror muslimerna! Och varför skulle jungfrufödseln var mer "heteronormativ" än en graviditet som tillkommit genom en mans medverkan?
Vi ska älska alla människor, inte bara dem som kallar sig "kristna". Att avgränsa kristendomen mot andra läror, har inget att göra med vem vi ska älska. I dessa tider har vi väl alla nära och kära, som inte tror på någon gud alls. Men likväl älskar vi dem, och önskar att de också ska få evigt liv. Vi kan be till Gud om den saken, men kan inte ställa ut några löften, om att det verkligen kommer att ske. Människor kan inte ge order till Gud!
Jesusmanifestationen är inget "Liv i anden"-seminarium, och är alltså inte till enbart för "karismatiker". Det hålls inga förhör i trosbekännelsen. Även de, som inte tror på delar av trosbekännelsen, får alltså gå med. Men de kan inte kräva att vi övriga ska avstå från att gemensamt manifestera vår tro på allt det, som trosbekännelsen säger om Jesus. Stör det dig, Åke?
Eva Brunne får gärna hålla mig i armen, om hon dyker upp. Jag kan faktiskt skilja mellan privatpersonen Eva Brunne och biskopen Eva Brunne.
Lite till om livets skörhet:
JORDEN SNURRAR ÄN
Om några månader
ska Bing Bang plagieras
när en partikelkross i Schweiz
börjar leverera
protonkollisioner med hög energi.
Skaparen har redan varnat oss; han lät
en uggla tappa sin baguette
rakt ner på strömskenorna.
Det brinnande brödet lyckades
att stoppa magneternas nedkylning
i Large Hadron Collider!
Räknar vi med att Gud ska
beordra denna maskin
att braka ihop igen,
eller är vi så ivriga
att hälsa hem inom kort?
Vi ängslas för att göra bort oss
inför Utvecklingens och Vetenskapens
gynnare och föredrar att undertrycka
rädslan för förintelse, viftar bort
riskerna med detta experiment,
sätter vår tro och vårt hopp
till de karriärlystna forskarna.
Snart är det för sent att förhindra
de svarta hålens uppkomst
och ohejdade tillväxt,
inom kort kan de lyckas med
att sluka vår planet.
Det återstår att be Gud om
att slå upp pärleporten
och bjuda alla till sin härlighet.
Men innan dess ber jag också dig:
ring eller mejla, protestera högt
mot de ivriga
svarthålsgrävarna i Genève!
H.S. 2009-11-21
Jag vill dessutom invända mot Åkes beskyllningar mot alla oss som tror på Svenska kyrkans lära (bekännelseskrifterna 1 § KO) att vi skulle vara "medlemmar" i OAS-rörelsen. OAS-"rörelsen" är mig veterligt inte ens en rörelse, i likhet med EFS eller MP, med styrelse, etc, och medlemmar. Mig veterligt består Oas-"rörelsen" av ett antal personer, som arrangerar seminarier och "faschiga" möten på svenkkyrklig grund. Man är inte "medlem" om man har deltagit i något möte, eller ens varit föreläsare, lika lite som man är "medlem" i Bonnier-familjen bara för att man har köpt en tidning eller skrivit i en tidning.
Åkes företrädare som domprost i Stockholm, Hakon Långström, har om jag minns rätt, deltagit som föreläsare eller förbönsledare på ett OAS-möte. När Åke i ett tidigare inlägg har krävt att någon "tjänstgörande" företrädare för Svk ska ingå i ledningsgruppen, tar man sig för pannan. Duger inte ens förra biskopen Caroline Krook, för att hon inte längre är "tjänstgörande"? Det är till att bjuda in sig själv!
Livet är skört. Ja, men det är väl skörare för icke tjänstgörande än för tjänstgörande, åtminstone om man räknar på genomsnittlig återstående livslängd? Varför hata äldre? Eller menar du att förmågan att älska upphör vid en viss ålder? Har du inte i så fall förväxlat kärlek och sex?
Lars, nu tycks Du läsa min blogg i avsikt att misstolka mig. Jag har inte beskyllt Dig eller andra för att ingå i OAS-rörelsen (som om det skulle vara en beskyllning). Det jag kan konstatera är att den tidigare domprosten Hakon Långström medverkat vid flera oasmöten och tycks ha en del av sitt hjärta där. Den andre prästen i ledningsgruppen Hans Weichbrodt tillhör rörelsen. Lennart Möller är EFS:are och tillhör den evangelikala delen av EFS. När jag efterlyser ytterligare personer från Svenska kyrkan som inte tillhör den evangelikala traditionen utan andra delar av Svenska kyrkan (de mer allmänkyrkliga) handlar det inte främst om ledningsgruppen utan om att finnas med både i torgmötessammanhang och i det stora mötet i Kungsträdgården på scenen. Jag efterlyser t ex någon av de 14 aktiva biskoparna eller någon av de 13 domprostarna eller någon annan från kyrkans ledningsfunktion i något stift eller irikssammanhang därför att det skulle ha en symbolisk funktion. Lars, jag eftersträvar inte att vara med själv. Det är ju ledningsgruppen som tillfrågar och de står dem fritt att fråga vem de vill. Jag eftersträvar endast och åter endast och drömmer om att Jesusmanifestationen skulle kunna vara en bred ekumenisk manifestation som inte handlar om att manifestera mot något utan bara för. Jag, liksom Du, kan gå hand i hand med sådana som inte tolkar Bibeln som jag. En sådan dag behöver inte detta med bibeltolkning vara det viktigaste utan att vi tillsammans oavsett kristen tradition lovsjunger vår gemensamme Herre. Men dessa tankar är nog inte så självklart positiva och det tycks som om manifestationen är en motmanifestation med tanke på de artiklar som skrivit i Hemmets vän, Världen idag och uttalanden i tidningen Dagen.
Motmanifestation? Jag förstår inte hur du kan få till det. Vi har ju lagt bort allting samfundsskiljande. Ska vi också lägga bort allting som förenar kristenheten? Vad blir då kvar? En hyllningsmarsch för Dalai Lama eller för Usama bin Laden (som säkerligen uppfattas som världesn frälsare av en del vilsegångna personer). Och sedan detta med att tolka Bibeln på olika sätt. Ja, det finns tolkningsproblem. Men de är väl kända sedan århundranden bakåt, exempelvis "Du är Petrus - På denna klippa ska jag bygga min kyrka."
Men vi manifesterar Jesus, den andra personen i treenigheten, och inte prästämbetet, påvedömet eller det frikyrkornas allmänna prästadöme. Det är ju sådana samfundsskiljande tolkningsproblem som har lagts bort genom den gemensamma plattformen. Och för Svenska kyrkans del gäller ju samma trosbekännelser som för de andra samfunden.
Sedan tror jag faktiskt inte att någon tjänstgörande biskop kan delta i manifestationen, när det blev avslag på motionen till kyrkomötet att Svk ska delta som organisation. Visst kan Eva Brunne gå med som privatperson, men - med det beslutet - knappast som officiell företrädare för Svk.
Slutligen kan jag nämna att en muslim, som är ingift i släkten och med på de otaliga begravningarna av äldre släktingar under 90-talet, och blev tillsagd "Du behöver inte sjunga med i psalmerna."
Och svarade något förnärmad: "Vår Gud är oss en väldig borg för oss också." Det är alltså upp till var och en. Men en rättrogen muslim kan knappast manifestera "profeten Issa" som en av personerna i en treenig Gud, vilken uppstod från de döda. Det torde däremot inte vara något problem för muslimerna att tillsammans med kristna manifestera en jungfrufödd "Issa". För muslimerna tror ju faktiskt på denna unika jungfrufödsel. Inte ens deras största profet, Muhammed, men "Issa" föddes av en jungfru. Om vi då ska stryka den ena satsen efter den andra i trosbekännelsen för att det ska bli bekvämt för varje tänkbar tvivlare, jungfrufödseln, uppståndelsen, himmelsfärden, osv, blir ju inget kvar! Jag blir alldeles matt.
Inte konstigt att de finns krig när någon kan gå in för att misstolka Åke på ett sånt sätt som Lars gör. Precis som Åke skriver så är livet väldigt skört så man borde lägga mer tid på att uppskatta varandra och att vi har människor runt om oss. Jag bor själv inte i Stockholm, jag har en sambo som har fått cancer för andra gången. Första gången gick det bra men nu står vi mitt upp i behandlingen. Visst finns tankar på både liv och död under resans gång men man kan inte gräva ner sig i sjukdomen heller. Man måste njuta av de dagar man har. Som Åke skriver livet är så skört så jag kan lika gärna själv dö imorgon av någonting då har ju plötsligt min sambos sjukdom inte de negativa just då utan då blir fokus på mig av någon anledning fast hon fortfarande är sjuk men jag är död före henne ? Visst är det konstigt.
Anonym
Krig börjar inte sällan med att någon anklagar någon annan för krigiska avsikter. Som du gör nu.
Tack Äke för ditt inlägg om att livet är så skört. Jag läser det och jag tar det bara precis rakt upp och ned. Jag och många andra upplever det så konkret och du ger ord åt det. Vad är viktigt vad står vårt hjärta närmast? Vi behöver ödmjukhet och en förvissning om att Gud alltid är större. Hade vi ödmjukheten skulle vi inte behöva fastna i det som skiljer utan se till det som förenar.Trots allt är vi ju ändå inga gudar vi människor. Varför då förfasa sig över sådant som vi uppfattar som främmande eller "okristet". Är det inte Guds sak att avgöra vad som är rätt och riktigt? Den Gud jag tror på är full av både kärlek och nåd.
Skicka en kommentar