Det har varit Allhelgonahelg och jag har varit i Värmland under fredagen och lördagen, hos svärmor - vilat, ätit god mat, läst och promenerat med hustrun. Men vi har också träffat släktingar på hustruns sida och vandrat på Visnums kyrkogård. Där, liksom säkert på de allra flesta kyrkogårdarna lyste gravljus på gravar som var smyckade med kransar eller buketter med granris och kottar och kanske någon kastanj. Det är en fin tradition att uppsöka kyrkogården och de anhörigas gravar. Men för vems skull gör vi det? Vad eller vem finns i graven?
Jag tror inte att min svärfar ligger i sin grav, liksom inte heller hustruns morfar eller morbror. Jo, nog kan man hitta rester av deras kroppar, men, för att svara på ett tidigare blogginlägg, jag tror inte på den fysiska, jordiska uppståndelsen där benen ska "skramla samman", där köttet plötsligt ska komma tillbaka på våra armar och ben. Nej,när vi läggs i graven, antingen i en urna eller i en kista, eller när vi strös eller läggs i minneslund, då är kroppens tid förbi. Då spelar inga ben i världen någon roll längre och ingen jordisk grav har någon betydelse. Poeten Hjalmar Gullberg skriver: Då skall ej vår jordiska lekamen / längre hindra och besvära oss. / Tyst i hallen står vid spegelramen / rockvaktmästarn som gör herrn och damen / från de tunga ytterplaggen loss. // Medan i fem fack han lägger undan / ögon, öron, tunga näsa, hud, / står vår själ i andakt och begrundan. / Stjärnor brinner i den blå rotundan, / där vi äntligen skall möta Gud.
Men vi som är kvar i detta livet, vi behöver få tända våra gravljus och lägga våra kransar till minne och ljusen också som en påminnelse om det stora Ljuset som lyser i mörkret och som mörkret inte övervunnit.
Nej, jag tror inte på den fysiska kroppens uppståndelse, men på den himmelska kroppens uppståndelse - den som är helt annorlunda, den som får vara med om det helt annorlunda mötet - ett möte där jag personligen tror att min egen och alla andras tungor kommer att lovsjunga Gud - Han som är alltings ursprung och mål.
Mötet med den uppståndne
12 år sedan
5 kommentarer:
Men du hamnar svidlande nära ett dualistiskt tänkande här...
Det är lätt att tro att du menar att det andliga jaget, själen är "bättre" än kroppen liksom gnostikerna skulle sagt: och (som du ju skriver i ditt förra inlägg) att kroppen bara är ett skal, som vi släpar runt på i livet.
Genom att vi tror på kroppens uppståndelse tror vi också att kroppen är lika viktig som själen. Det är att säga att det världsliga livet är lika viktigt som det andliga livet, att livet här och nu är lika viktigt som evigheten.
Hur den kroppsliga uppståndelsen ser ut kan vi ju inte veta men kan alltid diskuteras och jag antar att det är vad du gör, men kropps- och livsförnekande tendenser är ständigt återkommande i vår kyrka, och det bör vi vara medvetna om i vårt sätt att tänka kring döden och inkarnationen.
Hej Jenny,
Naturligtvis har Du en viktig poäng i att vi inte får nedvärdera det kroppsliga. Aposteln Paulus talar ju om kroppen som andens tempel (Vet ni inte att er kropp är ett tempel för den heliga anden, som ni har inom er och som ni har fått från Gud? Ni tillhör inte er själva.1 Kor 6:19 )Kroppen är alltså viktig så länge vi behöver den. Men jag har svårt att tro att kremerad aska ska föras samman igen (hur går det för dem som sprids för vinden?) eller att benknotor ska sättas ihop. Nej, kroppens uppståndelse handlar om något annat - något himmelskt. Samme Paulus talar också om detta i samma Korinthierbrev dvs i det
15:e kapitlet där han skriver: "Nu undrar någon: "Hur uppstår de döda? Hurdan kropp har de när de kommer?" [36] Vilken enfaldig fråga! Det du sår får inte liv om det inte dör. [37] Och när du sår är det inte den blivande växten du sår utan ett naket sädeskorn eller något annat frö. [38] Men Gud ger det den gestalt han har bestämt, och varje frö får sin egen gestalt. [39] Alla kroppar är inte likadana, människorna har sina, boskapen sina, fåglarna sina och fiskarna sina. [40] Vidare finns det himmelska kroppar och jordiska, men de himmelska har sin glans och de jordiska har en annan. [41] Solen har sin glans, månen sin och stjärnorna sin. Ja, alla stjärnor har olika glans.
[42] Så är det också med de dödas uppståndelse. Det som blir sått förgängligt uppstår oförgängligt. [43] Det som blir sått föraktat uppstår i härlighet. Det som blir sått svagt uppstår fullt av kraft." (1 Kor 15:35-43). Kroppen är på det sättet ett skal som inrymmer själen - mitt jag, men kroppen är samtidigt en del av min jordiska identitet och skall därför alltid behandlas på ett bra sätt och på ett pietetsfullt sätt efter kroppens död.
Låt oss inte förneka kroppen, låt oss inte förneka livet men låt oss inse att det himmelska är annorlunda än det jordiska. Tack gode Gud!
ststaJag håller med Jenny Karlsson när hon skriver "Men du hamnar svidlande nära ett dualistiskt tänkande här..."
Vår lutherska kristna tro är väl inte en smörgåsbord, från vilket vi fyller vår egen tallrik med de rätter som är lättuggade och smakar bra, och kanske kompletterad med egen medförd skaffning.
I katekesutvecklingen för 1878, som är en av Svenska kyrkans bekännelseskrifter, står tydligt att döden innebär att själen skiljs från kroppen. Och om jag inte alldeles minns fel, att kropp och själ återförenas på yttersta dagen.
Men får då den som dog som en litet barn en treårings kropp, och den som dog i hög ålder en nittioårings kropp? Den kroppsliga uppståndelsen är ett fundament för kristen tro, och ändå vet vi inte vad detta egentlign innebär. Det är ett av den kristna trons mysterium.
Numera vet vi att samtliga atomer i en människas kropp byts under loppet av knappt tio år. Men formen består, om än något märkt av de gånga åren. Formen är här inte bara ett skal, utan det som formar varenda organ i kroppen.
Detta förklarades av den grekiska filosofen Aristoteles flera hundra år för Kristus, vilket är orsak till att Aristoteles filosofi fascinerade den kristna kyrkan under medeltiden.
Det må nu vara så i tider som gått, att det grekiska arvet har överdrivits och det judiska arvet har underskattats. Men vi ska väl inte nu göra tvärtom och helt förneka den grekiska filosofin. Man kanske kan säga så att det judiska arvet är den andliga roten till den kristna tron, medan det grekiska arvet förklarar den kristna tron.
Jesus upptogs kroppsligen i himlen. Om jungfru Maria ockå upptogs kroppsligen till himlen är väl mer omstritt, men mängd väggmålningar i svenska medeltidskyrkor visar att man trodde så åtminsone då, i vårt land. Och den grav, som anses vara hennes grav, är tom. Det borde väl då finnas massor med reliker från hennes kropp? Men mig veterligt finns inte en enda.
Detta att helgonens kroppar spreds över hela världen i form av reliker, samtidigt som kyrkan trodde på kroppens uppståndelse, tål att tänka på. En ny kropp?
Det är sant att Luther var kritisk mot den aristoteliska filosofin. Men det var kanske mot de överdrifter som förekom under senmedeltiden, när man gjorde "filosofin" till en del av trons skatt och inte endast till ett sätt att förklara en del av trons mysterier.
Min egen dopkyrka, Västerås domkyrka - även kallad Vår frus domkyrka, invigdes på jungfru Marie himmelsfärdsdag den 16 augusti 1271. Som "Guds moder" var jungfru Maria fri från synd. Och hennes själ skiljdes inte från hennes kropp, när hon lämnade jordelivet? Det är en fråga. Om så var fallet, Skulle då inte vi syndare återuppstå även kroppsligen på yttersta dagen?
Är inte Svenska kyrkan en fantastisk reda i både rum och tid?
Åke
I princip instämmer jag i Din tolkning. Men är vi inte bundna av de gammalkytkliga symbola?
Credo in resurectione corporis? som våra finska bröder har översatt med kroppens uppståndelse, engelsmännnen med resurrection of the body.
Jag föreslog 1983 års kyrkomöte att vi borde ändra våra otidsenliga trosbekännelser. Men det ville inte kyrkomötet. Det blev i stället en teologisk träta i 10 år. Fortfarande gäller våra gamla bekännelser. Vad säger Domlapitlet om Du hävdar Din uppståndelsesyn inför Kapitlet? Säger då inte Dina kolleger arr Du övergovit Svenska Kyrkans lära?
Låt oss få en ny debatt om hur mycket av det gamla bagaget vi måste dra med oss. Vi måste ju komma ihåg att t ex Nicenum dikterades av kejsar Konstantin som behövde en hela Kyrkans bekännelse för att ena det romerska riket och utestänga alla fina gnostiska tänkare.
Vi har viktigare saker att göra än konservera en romersk lag.
Jenny Karlsson säger:
Oavsett hur vi nu tänker kring hur denna kroppsliga uppståndelse kommer att ske (Åke, jag tror inte heller att det sker i den bokstavliga bemärkelsen att ben och knotor alternativt aska förs samman igen), så är det intressant att notera att i många av de kulturer där man faktiskt tänker sig en mer fysiskt kroppslig uppståndelse, är man ofta mer kropps och livsbejakande och att man också många gånger lever med ett naturligare förhållningssätt till döden.
Jag tänker på vår kultur och vår tid där vi räds döden och det dödliga. Vi skyr allt som påminner oss om att vi är förgängliga, och försöker istället gömma undan döden, sträva efter liv i ungdomlig perfektion. Jag menar att det är ett förhållningssätt som gör att vi upplever oss finnas i en splittrad tillvaro. Som gör att vi känner oss främmande inför tanken att vara människor. Vilket i sin tur leder till att vi ursäktar oss för vad vi är: Skammen över att vara människa. Där har kyrkan sin uppgift. Att komma in och verka helande genom att förkunna en tro på en helande, treenig Gud som är både själ, kropp och ande.
Sen har ju bibeln helt klart dualistiska drag både här och där. Det har vi människor också och det tror jag aldrig vi kommer undan helt och fullt. Desto större anledning till att vi behöver en tro som hjälper oss i denna splittrade tillvaro...
Skicka en kommentar