fredag 25 december 2009

Födelsedagsfirande!

Så var det Jesu "födelsedag". Jo, jag sätter ordet "födelsedag" inom citattecken eftersom man inte vet när han föddes. Kanske var det på våren? En del forskare tror det. I vilket fall firar olika kyrkotraditioner vid olika tillfällen. Flertalet av de västerländska kyrkorna firar idag och vi gläds över inkarnationens verklighet. Men flertalet ortodoxa kyrkor firar den 6 januari och ytterligare senare firar Armenierna. Men det är underbart att få fira Guds människoblivande oavsett när på året födelsen ägde rum.

I går kväll var flera hundra gudstjänstfirare samlade i Storkyrkan där klockorna ringde in midnattsmässan och Jesusbarnet bars in i sin krubba och sattes vid Josef och Maria som var placerade vid centralaltaret. Var ska den heliga familjen vara om inte i centrum för firandet? Ordet delades och brödet bröts och människor strömmade till. Det var härligt.

När mässan var över återvände jag och min lilla familj hem till domprostvåningen ca 45 sekunders gångväg från Storkyrkan för att lägga Jesusbarnet i krubban också på hemmaplan. Jesusbarnet lindades fram ur hushållspappret som det legat i och lades på plats. Ljuset som skulle föreställa Betlehemsstjärnan tändes och vi önskade varandra, åter igen, en riktigt god jul.

Sedan såg jag en snutt av den inspelade midnattsmässan från Rom förskräckt över att påven och en fransk kardinal överfölls av en psykiskt instabil kvinna. Kardinalen fick någon form av höftfraktur medan påven klarade sig helskinnad. Den mässan är också så högtidlig och ingår, åtminstone för en kort stund, i mitt personliga "julritual". Sedan var det dags att vackla i säng för att stiga upp kl. 05.00 på juldagsmorgonen.

Jo, jag skulle ha julotta i Storkyrkan. Strax före kl. 06.00 lämnade jag domprostvåningen och kom efter några sekunder upp till Storkyrkan där jag möttes av oroliga kyrkvärdar och kördeltagare. Storkyrkan var stängd!

Konstigt! Vaktmästaren borde varit på plats. Men SL ville inte det och jag kastade mig hem efter nycklar för att, om det skulle behövas, vikariera som vaktmästare. Men vår kyrkvaktmästare kom precis när jag kom tillbaka med nycklar och en gaständare för ljusen. När kyrkvärdarna och jag gått igenom ordningen tillsammans med vikarierande organisten Jörgen Lindström (tack Jörgen!) gick jag ut i kyrkan där jag fick möjlighet att använda min tändare och assistera vaktmästaren. I Storkyrkan behövs verkligen allas insatser eftersom det är så många ljus att tända en julottemorgon. En sak var dock konstigt. Strax efter halv sju hade ingen gudstjänstdeltagare (förutom vi som var medverkande) kommit. När jag tänt alla altarljus (en enorm mängd), slog det mig: vi hade glömt att låsa upp kyrkporten. Med raska steg forsade jag ned till porten, låste upp och möttes av applåder från en stor hop av morgonentusiaster. En kvinna hov dock upp sin stämma och var en aning purken över att ha behövt stå ute och frysa. Jag beklagade det hela djupt och välkomnade henne och de övriga in i kyrkvärmen (som inte är så varm men bättre än ute). Då upptäckte jag en sak till. Städarna som säkerligen "gick på schema" och som hade skurat golvet vid ljusgloben stod nu vid centralaltaret och skurade för fulla muggar. Det människor kunde meditera över denna stilla julottemorgon var alltså två morgonpigga lokalvårdares frenetiska arbetsinsats nära krubban. När Jesus föddes, var det troligen inga lokalvårdare vid krubban oavsett hur mycket halm som låg på födelsegrottans golv. Lokalvårdarna fanns säkert i härberget, men där fanns det ju, som bekant, inte plats för Josef och Maria. Väl medveten om detta gick jag raskt fram till dem, förklarade att vi skulle fira gudstjänst och bad dem att sluta skura. Vänligt leende gav de sig iväg från altarplatsen och drog sig tillbaka för andra uppdrag på andra ställen. Så började julottan. Nikolai kammarkör sjöng vackert under Christian Ljunggrens ledning (tack alla!) och vi firade att ett barn har fötts, en son är oss given. Väldet är lagt på hans axlar, och detta är hans namn: Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste (Jes 9:6 ).

Det blev ett fint födelsedagsfirande! Och vi kan alla, lutheraner, katoliker, anglikaner, reformerta, pingstvänner, baptister m.fl., oavsett alla tolkningar och kyrkotraditioner, önska varandra en riktigt God Jul med Jesusbarnet i centrum!

3 kommentarer:

Olle sa...

Härligt att höra att en stängd kyrka väcker vissa arga känslor! Och att en öppen kyrka får applåder. Det är så det ska vara.

Lars Flemström sa...

Ja, så är det! Han som ska komma (och faktiskt har kommit) nämns på flera ställen i GT.

"Och vi kan alla, lutheraner, katoliker, anglikaner, reformerta, pingstvänner, baptister m.fl., oavsett alla tolkningar och kyrkotraditioner, önska varandra en riktigt God Jul med Jesusbarnet i centrum!"

Men inte nog med det. Vi alla (de nämnda, och några till)kan gemensamt bekänna Han som ska komma (och faktiskt har kommit) han som nämns på flera ställen i GT - oavsett olika tolkningar av ANDRA (och mindre frälsningsavgörande) bibelställen - och kyrkotraditioner. (Kan kvinnor verkligen vara präster? Kan icke-prästvigda frikyrkopastorer verkligen konsekrera nattvarden? Är barndopet öht ett riktigt dop?)

Låt oss inte överdriva oenigheten! Låt oss se de förenande frågorna lika mycket som de samfundsskiljande frågorna! Men å andra sidan måste vi kristna samlas desto mer kring de gemensamma, allkristna dogmerna. (För 50 år sedan var "dogm" ännu inte ett skällsord, utan en adekvat benämning på den kristna trons grundläggande sanningar.)

Det var alltså inte helt problemfritt att hålla både midnattsmässa och julotta i Stockholms domkyrkoförsamling. Och det klarades kanske tack vare att domprosten haft det goda omdömet att bosätta sig i domprostvåningen intill kyrkan.

I andra församlingar har prästen (t.o.m. kyrkoherden) flera mils bilresa till "arbetsplatsen". Julottans öde ligger i Vägverkets händer. Men å andra sidan får ju de avlidna fira sin julotta i fred. Min far har berättat att - när han var barn - träffade han gamla människor, som - när de var barn - kommit för tidigt till julottan, och då sett det som ingen levande hade rätt att se: De avlidna, som stigit upp ur sina gravar firande julotta. Jo. man fick ju vara beredd på dåligt väglag då också!

Men prästbristen är en realitet. Om församlingen har två präster och fyra kyrkor, så går det rent matematiskt inte att ha både midnattsmässa och julotta - trots att somliga landsbygdspräster kan ha upp till tre julottor. Men alla tre kan ju inte vara i ottan. Och det går ju inte att börja julottan för tidigt (eller avsluta midnattsmässan för sent) för då inkräktasr man ju på de avlidnas mässa. För Kristi kyrka består ju inte bara av de nu levande!

Var de, som levde för 100 eller 150 år sedan alltför vidskepliga? Eller är vi nu levande alltför centrerade till vår egen tid? Skillnaden mellan svenskkyrkliga lutheraner, baptister och katoliker var väl i huvudsak desamma då som nu? Den kristna tron är väl något bestående, en fixpunkt, i en föränderlig värld? Den kristna trons grundläggande sanningar förenar oss väl inte bara över samfundsgränserna, utan även över generationsgränserna i vår egen kyrka?

Finns något mer traditionsbundet än en svensk julotta?

HS sa...

I en djup tystnad längtade
Sankt Jacobs kyrka idag
efter att fyllas med folk,
orgelmusik och sång.
De höga pelarna
flammade julröda
när jag gick fram
till urnan och tog upp
Psaltarens ord ur den,
de ord
som aldrig åldras
och som gör mig ung:
"Du låter min lampa
lysa, Herren, min Gud,
gör mitt mörker till ljus".

H.S.