Strålglansen från Betlehem!

Dan före dopparedagen! Jo, det är idag. Jag har varit ledig hela dagen. Det är jag varje år därför att en hel del behöver förberedas hemma och min uppgift är att leda granklädandet och krubbuppsättandet hemma. Nja, egentligen leder jag väl inte det hela eftersom mina bägge döttrar har väldigt bestämda åsikter om vad som ska sitta i granen och krubban sätter vi fram tillsammans under ett visst tävlande. I år fick jag Jesusbarnet. Det låg inlindat i hushållspapper men jag lindade in det igen och har dessutom funnit en plats åt det i en låda i den lilla matsalen i domprostvåningen. Det får inte tas fram förrän efter midnattsmässan i Storkyrkan. Den börjar kl. 23.00 (VÄLKOMMEN!) Därefter går hustrun och jag hem, tänder ljus, tar fram det lilla barnet och önskar varandra en riktigt God jul.

Men långt dessförinnan har jag anat julefriden. Så ock i år. Varje år i nu 21 år har jag kommit hem till mina extraföräldrar Maj-Britt och Ingmar. Maj-Britt har svårt att se och Ingmar har problem med ryggen. De är knappt 40 år äldre än jag men känns som de är bortom alla åldersbegrepp. Varje år gör de fint hemma för att jag ska komma kl. 10.00 och lämna en julblomma. Maj-Britt bakar, Ingmar sätter fram granen och så det viktigaste av allt - krubban. De bor i en lägenhet i min tidigare församling. Där på en byrå sätts krubban fram på grön matta med sand på. Där kan man se de tre vise männen samtala med varandra om stjärnan i öster, där finns Johannes döparen som bebi och där finns krubban utan Jesus. Josef och Maria finns bredvid naturligtvis.
När jag kommer dit får jag lägga Jesusbarnet, gjort av Jesu små systrar, förvarat i en tändsticksask, i krubban. Stearinljuset som ska vara stjärnan och ljuset vid krubban får jag också tända. Det är likadant varje år. Och jag är så tacksam. Tänk att de gör allt detta, mina kära extraföräldrar. Jo, jag vet att de gör det för egen skull och övriga familjens skull. Men tänk att jag får komma dit och förstå att julen nu kommit och ana inkarnationens mysterium. Idag var det så starkt för mig. Det var som om strålglansen från Betlehem för några sekunder lyste rakt in i mitt hjärta. Jag kände mig väldigt rörd och berörd.
Efter många kakor, mycket samtalande och delande for jag till det lokala affärscentrat där det vimlade av julstressade människor.

Men jag bar erfarenheten av strålglansen från Betlehem i mitt hjärta mitt i julstressen. Det är jag oändligt tacksam för. Tack kära, kära extraföräldrar - Maj-Britt och Ingmar. Ni är gudagåvor!