Vilket gäng!

Det är märkligt att läsa på en kvällstidnings förstasida om de värsta prästerna. Kvällstidningsjournalistiken tycks inte se några gränser. Ju mer man kan snaska runt i, ju mer tragik man kan vrida runt sin journalistiska penna i, desto bättre tycks det vara. När jag har klagat över den typen av sensationsjournalistik, som ofta innehåller tragik, får jag till svar att läsaren får vad läsaren vill ha. Men frågan är om inte journalisterna eller tidningsredaktören gör allt för att skapa behoven hos läsaren? Skvaller, sensationer, katastrofer tycks vara ledmotiv hos vissa dagstidningar. Var går den etiska gränsen? Inom vissa ämnesområden fabulerar man fritt och gör en höna av det som knappt är en fjäder i verkligheten.

Idag har jag ätit lunch med präster och diakoner som vigts under 2009. Vilket gäng! Strålande medarbetare i Kristi kyrka. Men om dem skrivs det inget och inte så mycket om annat heller när det gäller allt det positiva som görs dagligdags i kyrkans sammanhang. Tänk om de forna kvällstidningarna kunde slå upp en braskande rubrik om präster som satsar allt för sin nästa, om människor som hittar ett nytt liv tack vare kyrkans sätt att vara. Det finns mycket att skriva om, mycket att belysa som inte handlar om sex och våld.

Tack gode Gud också för de nya prästerna och diakonerna!

Vilket gäng!