"Ju mer vi är tillsammans, ju gladare vi bli.." Kanske skulle den kända refrängen kunna vara en refräng för ekumeniskt tänkande. Nu har de evangelisk lutherska kyrkorna i Finland och Sverige kommit med en gemensam skrivning tillsammans med katolska kyrkan gällande rättfärdiggörelse genom tro allena. Det har allt sedan Luther och Melanchtons tid varit en kyrkoskiljande dogm. Martin Luther höll fram nåden allena och tron allena i förhållande till rättfärdiggörelsen som i sig är ett juridiskt begrepp som har med försoningen att göra. Det Jesus gjort på korset för oss alla kan vi få del av genom tron, inte genom gärningar. Det påståendet har varit typiskt lutherskt i förhållande till tanken på en sorts gärningslära som återfunnits i tidigare katolsk tradition. Nu har i dagarna ett gemensamt dokument presenterats där det åtskiljande inte längre är viktigt. Redan i början av 2000-talet skrevs en gemensam deklaration gällande rättfärdighetsläran under av företrädare för Romersk katolska kyrkan och Lutherska Världsförbundet. Nu tycks det ha blivit implementerat i svensk-finska tankebanor. Tack gode Gud!
I den lutherska traditionen i Sverige står vi nära våra katolska bröder och systrar. Vi är inte så reformerade som våra systerkyrkor i Europa. 1593 vid Uppsala möte behöll vi en hel del av vårt katolska arv och det skiner igenom idag. Sedan är jag den förste att önska att ytterligare steg skulle kunna tas på ekumenikens väg. Det handlar inte om att tycka lika i allt. Det handlar inte om att bli som den andre men det handlar om en enhet i mångfald. Vi får aldrig säga att vi gjort tillräckligt på den ekumeniska fronten. Jesu bön om att vi må vara ett i Johannesevangeliets 17 kapitel manar och utmanar oss. Vi kan aldrig tala för mycket med varandra, bara för lite. Låt oss som kristna höja samtalsrösten, samtalsintensiteten, se vad vi redan nu kan göra tillsammans, dela det som förenar oss, och samtala om det som skiljer oss. Lära av varandra, inspireras av varandra och glädjas över vårt eget.
Kära biskopar i Svenska kyrkan, kära biskopar och samfundsledare i våra syskonsamfund i Sverige. Ni är viktiga i detta arbete. Utifrån varje kyrkas grund och övertygelse måste det gemensamma samtalet föras än intensivare. Vi kan inte vänta på någon annan! Höj rösterna ytterligare, ta ytterligare steg! Ni är viktiga! Vi andra får också ta våra initiativ. Jesus utmanar oss! Texten på den inledande sången fortsätter: "För Dina vänner är mina vänner och mina vänner är Dina vänner..."
I dag var hustrun och jag på 90-årsmottagning. Vår extraförälder Ingmar fyller år. Han blev 70 år. Nej, jag skrev inte fel. Han blir nog aldrig äldre än 70. Hjärnan är glasklar, engagemanget är det inget fel på, spenstig är han till kroppskonstitutionen. Ingmar, ja må Du leva många, många lyckliga år till - tillsammans med vår andra underbara extraförälder Maj-Britt! Tack att Ni finns och uppmuntrar och entusiasmerar! Vi är så många som gläds över detta! Också till Er vill jag säga: "Ju mer vi är tillsammans, ju gladare vi bli.."
Mötet med den uppståndne
12 år sedan
5 kommentarer:
Det var naturligtvis en glad och viktig nyhet att vi i vart fall verkar kunna lämna detta trätoämne bakom oss. Jag tror att väldigt mycket handlar om att man delvis har pratat förbi varandra och kanske använt uttryck som kunnat misstolkas. Väldigt mycket av den kritik Luther kom med byggde på dels missförstånd dels felaktiga bruk som inte hade grund i den katolska teologin, inte då och inte nu. Jag tror att det är nyttigt för lutheraner att gå igenom bekännelseskrifterna och se om det inte finns skäl att ompröva utifrån det katolska perspektivet.
Jag tycker att svenska kyrkan borde titta på den Anglikanska kyrkan (som vi är i kommunion med) och erkänna att det finns sju sakrament, vissa små och vissa större. Och titta på prästämbetet. Enligt apologin artikel XIII till Confessio Augustana är vigningen ett sakrament om man inte ser prästämbetet som ett offerprästämbete. Luthers kritik låg ju i att han ansåg att det handlade om ett offer som upprepades medan vi nu vet att det är ett och samma offer som nu görs gällande. Vi bör ha en mer katolsk uppfattning av prästämbetet där prästen på fullmakt av Jesus Kristus instiftar och firar ekvaristin och avlöser i bikten. Vad säger du om det Åke, ligger det så väldigt långt borta??! När Svenska kyrkan nu har gjort långtgående omtolkningar i fråga om äktenskapet, varför inte återknyta till den katolska synen på prästämbetet?! Om nu inte detta missförstånd hade förelegat (kanske delvis på grund av att katolska kyrkan uttryckte sig tvetydigt) hade nog Luther inte skrivit som han skrev i CA och andra skrifter.
Nej, det handlar inte om att tycka lika i allt. Men när spännvidden mellan kyrkorna har blivit mindre än spännvidden inomm kyrkorna, är kanske tiden för återförening kommen?
Vi har varit splittrade i öst och väst under tusen år och i nord och syd under fem hundra år. Att tro att vi kan återförenas inom en enda mansålder vore fåfängt. Men jag befarar att Svenska kyrkan driver iväg allt längre från dem vi ska återförans med, i stället för att närma oss dem - trots Svk:s egen tradition att vara den minst reformerade protestantiska kyrkan.
Den minst reformerade, men kanske den mest självständiga?
Svenska kyrkan har alltid gått sin egen väg. Svk har aldrig begärt utträde ur den universella kyrkan, och har ej heller blivit utesluten. Gustav Vasa försökte - trots senare tiders tillrättalagda historieskrivning - i det längsta hålla staten utanför den teologiska konflikten.
1555 skrev Gustav Vasa ett brev till den svensk-katolske titulärärkebiskopen i Rom, vilket började med "Käre biskop Olof" - ett märkligt tilltal från en statschef till en person som formellt sett var en landsförrädare!
Brevet var ett försvarstal för befrielsekriget och kungens vägran att återinsätta Gustav Trolle som ärkebiskop. Han anklagade Trolle som skyldig till långfredagsmassakern 1520 - ett halvår före Stockholms blodbad.
I påvarnas ögon var Gustavs regering illegitim. De vägrade tillsätta biskopar, som kungen kunde godkänna, i de svenska stiften - med Västerås stift som enda undantag. Utan det skulle vara Trolles män, danskar. Så klipptes banden mellan Sverige och Rom.
Resten har guiden i Storkyrkan berättat. Först var katolikerna missnöjda med kungens kyrkliga neutralitetspolitik. Sedan lutheranerna, som beslöt att röja kungen ur vägen.
Men om vi backar till medeltiden. Arkeologiska fynd visar att delar av Sverige kristnades innan det finns någon skriftlig dokumentation om saken. Och historieböckerna berättar om en tidigmedeltida konflikt mellan folkkyrkan och påvekyrkan. Gissningsvis föranleddes den katolska missionsivern under 1000-talet av splittringen mellan öst och väst. Sverige lades under påvens jurisdiktion.
Under medeltiden var Sverige /Finland landet som låg längst från Rom i det påvliga kyrkoimperiet. Förutom att det var långt i geografiska mil, var det långt i restid och strapatser, speciellt när det var krig mellan Sverige och Danmark. Då måste man ta vägen över Östersjön, som bara kunde korsas under sommarhalvåret.
Frågor som enligt statuterna skulle avgöras av påven själv, bestämdes av den svenska biskoparna.
Redan under medeltiden var Svenska kyrkan en ganska så fritt svävande satellit. Konflikten torde ha skärpts efter uppfinningen av tryckkonsten och de försök att centralisera all makt till Rom, som då gjordes.
Särskilt anmärkningsvärd var Växiö-biskopen (senare ärkebiskop)Nicolaus Ragvaldis agerande vid Basel-konciliet, som avsatte påven. Inför de häpna delegaterna från de andra länderna berättade Ragvaldi att svenskarna minsann var ättlingar till Israels trettonde stam!
Svenska kyrkans prestige stärktes i hög grad efter helgonförklaringen av den heliga Birgitta, så att Vadstena kunde ha utvecklats till ett Nordeuropeiskt Rom.
Nåja, detta är historia. Men jag undrar om inte den nuvarande ärkebiskopens överlägsna attityd mot andra kyrkor, exvis när han försvarar de samkönade vigslarna i kyrkan, inte har djupa rötter i den svenskkyrkliga traditionen. Fel beslut, enligt min mening, men bästvetar-attityden är inget nytt.
Sett i detta historiska perspektiv, kan inte Rom ensamt diktera villkoren för återföreningen. Vi ska inte "böja nacke" för påven, utan vi ska återta Ragvaldis plats i den återförenade kyrkan. En ganska så fritt svävande satellit. Den återförenade kyrkan måste bli det slags federalistiska kyrka, som den universella kyrkan var under medeltiden. Då ökar också chansen att vi får med oss de protestantiska frikyrkorna i återföreningen.
På Bibelns och bekännelsens grund!
What good news to read about the Roman Catholic Church and the Church of Finland and Church of Sweden - interesting to consider this step in the light of diversity.
The Church of Sweden is actually practicing what it preaches around ecumenical issues while other religious organizations sometimes appear to focus on areas of difference.
Practical on-the-ground implementation, bringing individual worshipers from different traditions together, will be an important next step.
Nu väntar vi bara på att Jonas Gardell ska bli överens med katoliker och lutheraner. Få se hur det går!
Svar till Anders G.
Gardell har uppenbarligen lång väg kvar till den klassiska kristendomen, men jag tycker mig se en försiktig glidning hos honom åt det hållet!
Som homosexuell har han problem med syndaläran. Det kommer han inte längre att ha, när han inser att han är lika mycket (inte värre) syndare än vi andra.
I samband med presentationen av hans Jesus-bok hörde jag honom i radion. Han sa att Gud inte förlåter homosexuella, enligt traditionell kristendom. Men ett sådant påstående är väl snarare "lagisk moralpredikan" än evangelisk kristendom (både lag och nåd)?
Skicka en kommentar