I dagens ledare i DN (http://www.dn.se/ledare/huvudledare/rimlig-ratt-att-do-1.1064860) talas det om rätten till någon form av assisterad dödshjälp. Tanken är att man, när den döende så önskar, inte ska stänga av respirator men heller inte t ex slamsuga i strupen utan istället söva patienten som då dör genom kvävning. Detta gäller naturligtvis (antar jag) patienter som är "medicinskt färdigbehandlade" och som bara har att invänta en senare död. Argumenteringen för det barmhärtiga och inte minst riktiga i detta är att var och en har rätt till sin egen död i en sådan situation, rätt att ge order om vad som ska göras och inte göras och nog är det så att man ändå ger morfin till lidande patienter, morfin i sådana mängder att frågan är vad som avslutar livet?
Frågan är naturligtvis svår. Har vi rätten till vårt eget liv? Har vi rätten att ta vårt eget liv? Har vi rätten att låta någon annan, inom lagens råmärken, ta vårt eget liv i en sorts passivt assisterande dödshjälp? Det är lätt att säga nej när jag, förhoppningsvis fullt frisk, sitter framför datorn och skriver detta blogginlägg, men det är säkert svårare att svara när man har en nära och kär som inget hellre vill än att få sluta sitt lidande som varar tills döden skiljer vederbörande åt.
Kan man som kristen hävda rätten till passiv dödshjälp eller är livet alltid mer värt i sig oavsett hur det ter sig? Även den frågan är svår.
När går gränsen till att livet inte längre har ett värde? Vem ska avgöra det? Vem kan avgöra det? Är livsvärde något som bara var och en själv kan bedöma, och i vilket tillstånd?
Just nu menar jag att ingen har rätt att ta någons liv. Ingen har rätt att be om assisterad dödshjälp. Man kan be om en smärtfri sista tid, men en läkare får aldrig ge en patient så hög dos av smärtlindring att det är själva dosen som avslutar livet.
I kristen tradition och i kristet synsätt är livet heligt. Livet är en Guds gåva och vi har att leva det intill vårt sista andetag. Dödshjälp strider därför mot en kristen människosyn.
Vems är döden?
Mötet med den uppståndne
12 år sedan
3 kommentarer:
Det där var ett klart besked, tack!
Både passiv och aktiv dödshjälp förekommer i den svenska sjukvården idag. Men i Sverige har detta gjorts till en fråga för den medicinska professionen, trots strafflagens bestämmelser. Anhöriga anmäler inte, och dödshjälpen ges ju normalt efter deras medgivande. Jag vet inte om det är vanligt eller sällsynt, men det verkar vara rutin.
I en del länder finns lagstöd för åtminstone passiv dödshjälp och domstol måste ge tillstånd. Det blir upprörda diskussioner som löper runt hela klotet. Varför man kan anta att det är sällsynt att dödshjälp (t.ex. avstängning av respirator i länder där domstolsbeslut krävs). I Sverige avgörs detta av läkare.
Den aktiva dödshjälp som ges i Sverige består i att en person, som bedöms ha några timmar eller högst några dagar kvar att leva, ges en dos läkemedel, som kanske bedömts növändig för att stoppa smärtan men högre än en kraftigt försvagad patien tål, för att stilla somna in. Jag känner till ett fall. Jag blev inte ens tillfrågad eftersom övriga anhöriga befarade att jag skulle säga nej.
Den "omtänksamma" läkaren är medlem i en frikyrka. Borde vi inte diskutera frikyrklig dödshjälp lika intensivt som vi har diskuterat homovigslar i Svenska kyrkan? Proportioner...
Aborter är naturligtvis också dödshjälp. Dödshjälps-motivet framgår särskilt tydligt när motivet sägs vara att barnet inte ska födas som ett "oönskat" barn. Som om det vore självklart att oplanerade graviditer ger oönskade barn. För din egen skull, säger man till ett litet barn som har hela livet framför sig.
Det har skett en glidning, så att innebörden av passiv dödshjälp (att personen ska självdö) har utvidgats till att även omfatta ett aktivt påskyndande av "den naturliga döden". Som om det vore naturlig död att dö neddrogad! Är det då också en "naturlig död" när en knarkare dör av en överdos?
När sker nästa betydelseglidning från några timmar eller dagar till några veckor, några månader, några år, hela livet - för redan födda? Som inte har begått något brott. Dödsstraffet har ju länge varit avskaffat i Sverige.
Det är säkert ingen slump att kravet på legaliserad dödshjälp förs fram just nu. Vi kan få ett prejudicernade rättsfall att det är mord eller dråp, och anhöriga kan börja anmäla läkare som givit dödshjälp.
En fråga som jag skulle vilja ha svar på. Morfin är en syntetisk variant av ett naturligt smärtstillande medel, som kan utsöndras i så stor dos, så att en mycket svag person med kraftig smärta dör. Men varför då inte låta "naturen ha sin gång" även i de fallen, när passiv dödshjälp ändå är allmänt accepterad?
För drygt tio år sedan försökte några Stockholmsläkare dra igång en debatt genom att erkänna att de själva hade gett aktiv dödshjälp. Men när de insåg att de kunde bli åtalade för mord eller dråp, dementerade de vad de sagt, det var bara för att "spetsa till", och debatten självdog. Jag minns fortfarande uttrycket "dödscocktail".
Jag tycker att katoliken och läkaren Bengt Malmgren har en mycket genomtänkt syn på sin blogg: http://katolsktfonster.se/forum/blogs/bengts_blogg/archive/2010/03/22/br-229-djup-klyfta-mellan-att-l-229-ta-d-246-och-aktiv-d-246-dshj-228-lp.aspx
Urban Ullenius ger sitt besked:
Jag har hållit på att dö i ca 1 år, men tänker inte på att be om hjälp att få avsluta mina dagar, oavsett.....Jag förstår tillfullo den som tycker att det är en och vars ensak om hur man skall få avsluta ett lidande, men likafullt. Livet är en Guds gåva och vi har att leva det intill vårt sista andetag.
Cyniskt kanske, men du skall älska din nästa såsom du älskar dig själv.
Skicka en kommentar