Det viktigaste valet!

Jo, så framställs naturligtvis det kommande riksdagsvalet (och kommun- och landstingsvalet) den 19 september. Det är klart att jag ska gå iväg till Storkyrkoskolan och rösta. Jag kommer att lägga min röst på något av de stora demokratiska partierna som inte är främlingsfientliga och jag hoppas att det blir en tydlig valseger för demokratin och mänskliga rättigheter, en tydlig seger för de som har det svårt i tillvaron, en tydlig seger för ett Sverige som vi alla kan vara stolta över. När jag nu har sett Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin i den debatt som avslutades för en halvtimme sedan är jag inte säker på att jag blivit så mycket klokare på vad jag ska rösta. Bägge har vettiga tankar, både Alliansen och de Röd-Gröna kommer antagligen att regera ansvarsfullt och med ett brett tänkande och agerande. Jag måste verkligen fundera dessa sista dagar vilka som väger över för min del och jag anar vad min äldsta dotter skulle råda mig till... Kanske får jag prata mer med henne. Mina döttrar är kloka personer med ett humanistiskt tänkande och stort socialt medvetande. (Så skriver den stolte fadern och naturligtvis alldeles objektivt :-))

Det finns ett vägval i kyrkans sammanhang också - ett vägval som för mig kommit att bli tydligare och tydligare. Vägvalet handlar om Jesus. Vi talar för lite om vad Jesus betyder i våra liv och vad Jesus kan betyda i andras liv. Min biskop Eva Brunne har på ett förtjänstfullt sätt myntat uttrycket att "Kyrkan ska tala tydligt om Jesus". Det kan man naturligtvis göra på många olika sätt. Men ett sätt är kanske att inte dölja Jesus bland fina formuleringar om Gud eller höga formuleringar om Kristus. Kristus är en titel (den smorde). Men den som är Kristus hette Jesus (eller Josua på hebreiska). Det var inte Kristus som föddes i Betlehem. Det var Jesus. Det var inte Kristus som döptes i Jordanfloden, det var Jesus. Det var inte Kristus som gjorde sådant som uppfattades som underverk, det var Jesus. Det var inte Kristus som undervisade. Det var Jesus. Det var inte Kristus som förråddes av Petrus och Judas, det var Jesus. Det var inte Kristus som pinades under Pontius Pilatus, korsfästes och dog. Det var Jesus. Det var inte Kristus som uppstod från de döda. Det var Jesus. Men Han är Kristus. Han är den smorde. Han är Gud och naturligtvis kan man därför säga att det var Kristus som gjorde allt det nämnda. Poängen i detta inlägg är att hålla fram Jesus. Vi måste tala mer om Jesus, tala mer om vad Jesus kan betyda i en människas liv, våga dela med varandra vad Jesus betyder i våra liv. Vi ska inte dunka Jesus i huvudet på varandra, men vi ska inte heller blygas för Honom. I respekt för oliktänkande och oliktroende borde vi stå upp än tydligare för kyrkans Herre. Sen kan det betyda olika saker beroende på vilken teologisk tolkningstradition man känner sig hemmahörig i. Men låt oss ändå, med många tungors ljud, tala om vår Herre, vara tydliga om vår Herre.

Jag ska sitta i en panel på S:ta Katharinastiftelsen och tala tillsammans med teol. doktor Susanne Wigorts Yngvesson om "Gud -men vart tog Kristus vägen?". Det ska vi göra den 30 september kl 19.00 (Sturegatan 54 i Stockholm - Välkomna!). Men egentligen kanske temat borde vara: "Gud - men vart tog Jesus vägen?"

Kyrkan måste tala tydligt om Jesus! Det är viktigt i vårt mångreligiösa, mångkulturella och sekulariserade land! Jesus själv får bli det viktigaste valet som har med hela vårt liv att göra, som har med hela vårt samhälle att göra.