söndag 24 april 2011

Påskdagspredikan från TV-gudstjänsten

Följande predikan höll jag i Storkyrkan i dag i högmässan kl 10.00:
Varför gråter du kvinna? Vem letar du efter? (Joh 20:15). Orden riktades till Maria från Magdala när hon stod vid Jesu grav, platsen som var central för hennes obeskrivliga sorg och saknad. Orden riktar sig också till Dig och mig idag. Varför gråter Du?

Så många av oss gråter ibland, gråter därför att vi saknar den vi älskar, gråter förlustens och förtvivlans tårar. Dagligdags gråter människor i förtvivlan här i Sverige och runt om i världen. Tårarna är ett av de många olika uttryck för sorgen. Hur ser Din sorg ut? Vilken smärta bär Du på? Vem letar Du efter? Vem längtar Du efter? Handlar det om Din livspartner, dina barn, din förälder, din vän, ditt arbete, din hälsa? Handlar det om Ditt egenvärde? Handlar det om längtan att få vara den Du är – om Din grundläggande och bärande identitet? Varför gråter Du? Vem letar Du efter? (Joh 20:15)

Maria saknade och grät. Hennes söndagsmorgon, två dagar efter den fasansfulla avrättningen, präglades av förtvivlan, av tomhet, av det svarta. Du kan säkert känna igen Dig i hennes känsla, en känsla av att hela tillvaron bara stannat upp, att ingenting är särskilt viktigt eller meningsfullt längre, en känsla av total förlamning och där framtiden känns som ett jätteberg – omöjligt att bestiga.

Mitt i detta kom det ofattbara, överraskande och omtumlande budskapet. Mot alla odds, mot allt vad förnuft hette, mot allt vad den samlade erfarenheten talade om, hade det givna slutet inte sista ordet. Den till synes färdigformulerade sanningen om tillvaron var inte det yttersta budskapet. Det fanns en fortsättning och det finns en fortsättning. För Maria blev allt ihop förvirrat. Var kroppen stulen? Vem hade lagt honom någon annanstans? Var hade någon lagt honom?

Varför gråter Du kvinna? Vem letar Du efter? (Joh 20:15) Den uppståndne Jesus stod framför henne, inte som en vålnad, inte som en hallucination, men som en ny verklighet – ett reellt möte som förändrade allt.

Marias erfarenhet talar in i vår erfarenhet av sorg och saknad. Vännerna kan säga: Du ska se att det blir bättre, så småningom. Du lär dig att leva med det som är. Det går kanske inte så fort men det blir bättre, något mera uthärdligt. Vi känner igen släktingars och vänners livsviktiga omsorg. Vi behöver varandra när livet gör oss illa på olika sätt. Vi behöver varandras erfarenheter, varandras stöd, varandras ord.

I dag är det påskdag och över stora delar av världen ljuder det obegripligt fantastiska påskdagsropet: Kristus har uppstått! Ja, han är sannerligen uppstånden! Kyrkans budskap är bergfast. Jesus Kristus har uppstått från de döda – inte som en teori, inte som en intressant och livstolkande tanke som lever vidare och ger meningsfull struktur åt livstolkningar. Nej, Han har verkligen, historiskt verkligen, uppstått från de döda. Graven var tom och Maria och de andra lärjungarna var totalt förvirrade mitt i sin sorg och tomhet. Vi vet inte hur uppståndelsen har skett. Vi kan inte vetenskapligt förklara den. Men, kyrkan bekänner att Jesus på tredje dagen uppstått från de döda. En ny möjlighet, en ny skapelse – ett ljus trots allt.

Maria från Magdala blev den första att förkunna om uppståndelsen. I sin förvirring, i sin glädje, i sin sorg, i allt det omtumlande fick hon uppdraget att gå och vittna. Och det är hennes vittnesbörd som sedan spritts över världen. Det är för hennes vittnesbörds skull som jag kan stå här i kyrkan denna påskdagsmorgon och säga till Dig som är med i gudstjänsten framför Tv:n och här i Storkyrkan: När livet gör Dig illa är det inte kört! När Du är beredd att ge upp är Du inte övergiven! Jesus Kristus själv är med Dig i sorgen och smärtan, i längtan och hoppet. Jesus Kristus själv vandrar vid din sida och bär Dig när Du inte orkar gå. Och också döden är besegrad. Det finns en fortsättning bortom livets gränser – en fortsättning som vi inte har tillräckliga ord för. I en av dagens psalmer står det: Här var mellan ljuset och mörkret en strid. Dock segrade ljuset för evig tid. Nedstörtad är döden och tron står opp bland jordiska öden med himmelskt hopp. (Sv. Ps. 146:2) Just så förvirrat, så glatt, så obegripligt, så svårt och så underbart är påskdagens budskap.

Kristus har uppstått från de döda! När den uppståndne Jesus mötte Maria från Magdala, mötte han henne som den hon var, med all den erfarenhet hon bar på, med allt det som var hon. Han såg henne och bekräftade henne. Maria – hennes namn nämndes som ett tecken på denna bekräftelse. Kristus uppstod för den gränslösa kärlekens skull. Maria var älskad som den hon var. Du är älskad som den Du är! Våga därför vara den Du djupast sätt är med allt det som verkligen är Du! Jesus Kristus ser Dig, vill upprätta Dig och bekräfta Dig! Han är den uppståndne – den som vill leda Dig och mig vidare, steg för steg, stund för stund. Vi får följa Honom i våra egna liv och i ljuset av Hans uppståndelse både törs jag och vill jag igen önska Dig en riktigt glad påsk för Kristus har uppstått! Ja, Han är sannerligen uppstånden! Amen

4 kommentarer:

P-A Rudberg sa...

Jag tycker att det är så häftigt att det är just Maria som är den första som får möta den uppståndne Jesus. Det är inte någon av de tolv (elva). Det är en kvinna, i och för sig en i kretsen kring Jesus, men ändå - en kvinna. På den tiden var ju kvinnors värde inte så stort i jämförelse med männens. Men här i evangeliet spelar en kvinna (återigen) en otroligt viktig roll.
Det ger hela evangeliet en äkthetsstämpel. För det hade varit mycket enkelt för evengeliernas författare att sätta en av männen i den rollen. Men det gör de inte. För så var det inte.

(En annan sak som fascinerar mig är att de tolv långt ifrån alltid beskrivs på ett positivt sätt. De förnekar Jesus, de överger honom, de tvivlar, de strider inbördes etc.)

Själv var jag idag i en påskdagsgudstjänst "för små och stora". Ingen epistelläsning. Ingen egentlig predikan. Ingen nattvard.
Men öronbedövande brassmusik och en ohörbar kör.
Tack och lov var det en väldigt vacker och fin dopceremoni i gudstjänsten. Den skapade en närvaro och en förankring.

nya tant lila sa...

Åke, det var en mycket god predikan. Jag såg och lyssnade på dig på tv:n.
Ibland tvivlar vi väl på att Gud/Kristus ser oss och leder oss.
Men sedan kan något ytterst oväntat ske som ger oss ny vägvisning, nytt hopp och ny tro. Från mörker till ljus. Precis som påskens budskap i miniformat.

Jonas sa...

Jag tycker att det var en trevlig påskdagsmässa från Storkyrkan, inklusive din predikan Åke. Jag reagerade dock på att den kvinnliga kommunistern (kommer inte ihåg hennes namn) vid instiftelsen lyfte hela patenen och inte enbart hostian?! Det var märkligt lite märkligt.

Angående P-A Rudbergs inlägg: tragiskt och hemskt om det var en gudstjänst i Svenska kyrkan på påskdagen. Gudstjänster för "stora och små" har i sig inget berättigande alls och självklart ska det vara både Ordet och Evkaristin i söndagens gudtjänst, i synnerhet på påskdagen.

Söndagens huvudgudtjänst är för alla och ska inte anpassas för att passa någon speciell grupp.

Kjell Präst sa...

Även i min kyrka firade vi "Gudstjänst med stora och små" på påskdagen (efter påskottan). Någon nattvard var det inte, men textläsning om den tomma graven. och predikan för barn. Barnkören sjöng. Det blev mycket lyckat och uppskattat. Självklart måste vi fira "Gudstjänst med stora och små" eller "Familjegudstjänst" eller vad man nu vill kalla det. Barnen behöver fira gudstjänst på ett anpassat sätt, med predikningar därefter. Men alla predikningar, i alla gudstjänster, kan inte vara barnanpassade.