Saligförklaringen

Så var jag åter hemma från en intensiv helg, intensiv på grund av starka upplevelser. Hustrun och jag var inbjudna av Utrikesdepartementet att ingå i den svenska officiella delegationen vid saligförklaringsmässan


En glimt från Petersplatsen den 29 april



ute på Petersplatsen i Rom. Vi anlände under fredagen och fick då tillfälle att besöka Vatikanbiblioteket. Denna gång fick vi titta på och faktiskt bläddra i deras exemplar av Gutenbergs bibel, d v s den (enligt traditionen) första tryckta boken i världshistorien. Jo, det sägs tydligen att det kom någon bok i tryck redan innan men allmänt sägs det om Gutenbergs bibel att det är den första boken sedan boktryckarkonsten uppfanns. För mig som bokentusiast och teolog var det ett stort ögonblick. Både kardinal Farina, prefekten Don Caesare och den för inkunabler ansvarige Adalbert Roth tog emot oss under vårt biblioteksbesök. Ja, det var en stor upplevelse.

På lördagskvällen mötte vi så den övriga delegationen bestående av ärkebiskopen Anders Wejryd och hans hustru, civilminiter Stefan Atterfall med hustru och Kristin... (sakkunnig inom civildepartementet gällande bland annat trossamfundsfrågor), ambassadören vid Heliga Stolen Ulla Gudmundson och hennes assistent Linda Schwartz, Olof Ehrenkrona som är utrikesministerns medarbetare och Jorge de Salas från Stockholms katolska stift ( den sistnämnde kom först på söndagsmorgonen). Vi åt middag och bytte tankar om mångahanda ting och såg alla fram emot söndagens upplevelse.

Så kom själva dagen för saligförklaringen och vi färdades med poliseskort i ambassadbilar till Peterskyrkan där vi gick in och fick stå några sekunder framför Johannes Paulus enkla träkista som var uppflyttad från den krypta där många av de tidigare påvarna ligger begravda. Det var några sekunder av både stillhet och helighet innan vi steg ut på podiet utanför Peterskyrkan där alla officiella delegationer var placerade. Så kom processionen med påven och gudstjänsten som kunde följas i svensk tv påbörjades. Det var starkt att vara på plats, att känna den glädje som präglade hela gudstjänsten, att ana vad Johannes Paulus betytt, inte minst för det polska folket, både religiöst och politiskt.

Jag är inte katolik och delar naturligtvis inte allt vad den katolska kyrkan lär, men jag kunde och kan känna en stor glädje över denna saligförklaring. Jag tror inte att den har någon betydelse för Johannes Paulus tillvaro hos Gud. Gud är oberoende av saligförklaringar och helgonförklaringar och för den som velat be om Johannes Paulus förbön har det varit möjligt redan innan ( den sjuka nunnan som blev frisk gjorde ju just detta), men det är en jordisk bekräftelse av Johannes Paulus betydelse. Jag tolkar saligförklaringen som en sorts postum utmärkelse som jag gläds över. Jo, han hade sina brister och hela pedofilifrågan var bristfälligt behandlad under hans tid. Bendiktus XVI har varit mycket tydligare (tack och lov). Johannes Paulus var på många sätt en stor ekumen. Vi var många ickekatoliker som gladdes över hans besök i Sverige 1989. Det var också då den dåvarande ärkebiskopen Bertil Werkström välkomnade påven till Uppsala Domkyrka med orden om att Petrus (som saknades vid det ekumeniska mötet i Uppsala 1925) nu äntligen hade kommit.

Till mina katolska bröder och systrar vill jag säga grattis till denna saligförklaring! Jag gläds med er! Johannes Paulus II var och är på många sätt en inspiratör och kan likaledes vara en förebild. Han levde den kristna tron, ett kristet liv och sitt uppdrag in i sitt sista andetag. Saligförklaringen i går på Petersplatsen bekräftade att han kan, i vår tuffa värld, hjälpa andra att andas lättare.