Hur kan vi alls tro på en Gud när världen ser ut som den gör? Hur kan vi tro på en Gud när så många barn dör varje dag av svält? Hur kan vi tro på en Gud när massakern på Utöja kunde ske? Hur kan vi tro på en Gud när bomber och missiler drabbar skoningslöst runt om? Hur kan vi tro på en Gud när världen stundtals ser ut som ett helvete?
Vore det inte bättre att försöka inse att allt tal om Gud är meningslöst? Vore det inte bättre att inse att vi är totalt utlämnade åt oss själva, vår egen förmåga att skapa vår tillvaro, vår egen förmåga att göra världen bättre. Gud är då död, eller snarare, allt gudstal är dött och vi som tidigare bekänt oss som kristna kan möjligen ropa: "Min Gud, min Gud, varför har Du övergivit mig?"
Men är inte detta destruktionens tankar, de djävulska tankarna? Är det inte just så som "frestaren" vill att vi ska tänka. T o m Jesus tänkte så på korset i sitt övergivenhetsrop.
Vi som Kyrka måste visa på den Gud som delar smärtan. Vi som kristna måste än mer sätta vår lit till den Gud som finns i det mänskliga helvetet. Vi som kristna måste våga dela med varandra Guds närvaro i det meningslösa, i det ofattbara, i det tomma. Det finns ingen mening med svälten. Det finns ingen mening med massakern på Utöja, det finns ingen mening när oskyldiga människor dödas. Det finns bara det svarta, det ofattbara, den ogripbara sorgen, smärtan som inte går att formulera.
Vi måste våga formulera meningslösheten och inte hävda att det finns en mening med allt. Och samtidigt, också där är Gud. Jesus fick inget svar på sitt rop när han hängde på korset. Men uppståndelsen ägde rum - ett svar som vi får luta oss mot.
Trots allt!
Mötet med den uppståndne
12 år sedan
8 kommentarer:
För mig handlar detta i hög grad om perspektiv.
Vi talar ofta om allt elände, om allt lidande, om all nöd.
Men hur ofta talar vi om förälderns omsorg om sitt barn, någon som håller den sjukes hand, alla frivilliga som gör en insats för andra, människan som tar sig tid att lyssna på en medmänniska?
Skulle vi tänka på det så skulle vi se att det goda både är starkare och vanligare än det onda.
Visst kan man ibland undra om Gud övergivit sin skalese, det gör vi nog alla av och till.
Gud har inte skapat nöden, svälten, ondskan. Men han är hos oss i det mörkaste av mörka. Han delar våra villkor - inte som någon avlägsen ogripbar företeelse utan som en av oss. Därför kan vi i vår djupaste förtvivlan höra en röst alldeles bredvid oss som säger: "Jag vet." Och vi vet att Jesus vet för han delade vår vardag - ända in i det mörkaste.
"Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det."
Jag tror inte Gud finns. Jag tror Gud ÄR. Gud är i allt skapat/skapande. En process som pågår. Det finns ingen tröst i Gud, ingen Gud som går vid min sida och ingen allsmäktig Gud.
Oj, oj, oj Hilma! Hur vågar du? Nu kommer du att få alla dem som anser sig ha patent på Gud på dig!!! Och de som har satt mänskliga egenskaper på Vår Herre!
Men till tröst får man ju tänka att Gud finns TROTS DEM!
Har nu under några dagars tid tittat på PA:s kommentar. Nej, jag finner ingenting att invända mot.
nya tant lila - ja, vilket mod att uttrycka det majoriteten av svenskar också säger - jag tror inte att Gud finns.
Staffan!
Vem har sagt att han/hon inte tror att Gud finns? Inte jag,och, som jag tolkar det, inte heller Hilma.
Var får du det ifrån?
Att vara är att finnas. Att finnas är att vara.
ntl - tyckte precis jag läste innantill.
Vad var det f.ö. som var modigt i Hilmas gudssyn?
Tror att när vi människor börjar yxa till våra egna gudsbilder - ungefär som "Gud som jag tänker mig honom" - är man inne och gör Gud till sin egen avbild. Som Sigmund Freud beskrev det - det blir projektioner av våra egna psykologiska behov och brister. Vart människan än vänder sig speglar världen bara henne själv.
Skicka en kommentar