Ödehuset

Det är fantatstiskt när man får ändra en åsikt och känner sig glad över detta, upprymd etc. Det har nyligen hänt mig gällande en bok. Jag blev kontaktad av bokförlaget Libris som frågade om jag ville läsa en spännane och utmanande roman. jag tackade ja och boken kom men blev liggande många månader innan jag nu för några veckor sedan läste den. Den heter "Ödehuset" och är skriven av William Paul Young och som sagt utgiven på Libris. Boken är en översättning från USA men har givits ut i år. Från början var jag ganska kritisk till boken. Tyckte att den var "typiskt amerikansk", lite from, lite förutsägbar etc. Min tanke blev ganska snabbt: "Varför läser jag denna bok när jag kan läsa något bättre". Men tack och lov fortsatte jag och gav inte upp. Efter ytterligare ett antal sidor tätnade händelutvecklingen och boken kom mer och mer att bli en teologisk bok, en bok där många viktiga dogmatiska frågor avhandlas. Jag har haft svårt att slita mig från den. För mig och utifrån mitt teologiska perspektiv, är boken fantatstisk. Den är både lätt och utmanande på en gång. Den bygger på inklusivt teologiskt tänkande snarare än det exkludernade. Jag vill verkligen uppmana Dig som läser denna blogg att låna/köpa boken och läsa. Många miljoner har gjort det i USA. jag hopas att många gör det i sverige också - inte minst vi som är kristna.

Störst av allt är kärleken!

Dessa ord är citat av aposteln Paulus (1:a Korinthierbrevet kapitel 13, vers 13). Det är också kyrkans budskap under Pridefestivalen. Det säger något om hur många i kyrkan ser på homo- och bisexuella och transpersoner. Störst av allt är kärleken, kärleken mellan två människor oavsett sexuell identitet. Det viktiga är att älska på ett sådant sätt att man inte skadar sig själv eller sin partner.

I går samtalade ett gäng präster med varandra, med samtalsledaren Elisabeth Qvarford på Stadsteaterns stora scen. Frågan var: Ska homosexuella få gifta sig i kyrkan på samma sätt som heterosexuella idag kan göra? Vi svarade något olika. Två av prästerna (ordförande för EKHO och aftonbladets politiska chefredaktör) hävdade med full kraft att det är självklart att kyrkan ska behålla den juridiska vigselrätten som staten har givit henne. Äktenskapet blir inte mindre bara för att två män eller tå kvinnor gifter sig. Kyrkan ska inte gå på "feglinjen" och släppa vigselrätten. Jo, kyrkan ska gå på linjen att släppa vigselrätten. Kyrkan ska inte vara statens handgångna i vigselfrågor. Kyrkan måste ta hänsyn till den ekumeniska situationen. Ja, så gick debatten - en debatt som hettade till någon kort sekund för att sedan bli ganska malande. Bägge åsikterna förde fram sina argument om och om igen.

För en gångs skull håller jag med Humanisterna. Det fanns åtminstone två Humanister närvarande i salen varav en kritiserade taken på att en sekulär handling (den juridiska vigseln) skulle handhas av ett trossamfund (även om man också kan gifta sig borgerligt). Vi delade efteråt tanken på att alla trossamfund skulle behandlas lika och ha de gudstjänster man vill ha för de redan juridiskt vigda paren. Det är den linjen som kallades "feglinjen" av en av debattörerna på scenen. Den linjen håller fram kyrkans ekumeniska sammanhang. Vi är ingen "ö". Vi står i en relation till andra kyrkor, en relation som är oerhört viktig. Jesus själv talar ju, som jag sagt och skrivit tidigare, om detta med att vi ska vara ett - en enhet i mångfald. Men samtidigt en enhet där vi hittar vägar framåt gällande det vi står för nämligen att samkönade och särkönade ska kunna gifta sig borgerligt och sedan komma till kyrkan för att i en stor (om man vill det) och härlig gudstjänst få ta emot förbön, lyssna på textläsning, vara med i pslamsång, lyssna på solosång, ha ingångs- och utgångsmusik, svara på frågor, växla ringar etc, allt sådant som redan idag är möjligt när det gäller välsignelse av ingångna borgerliga äktenskap.

Ja, ungefär så debatterades det igår på Stadsteatern. En sak som vi nog alla på scenen var ense om var att kyrkan på alla sätt ska bekämpa diskriminering Alla ska behandlas lika i kyrkan. Sedan tolkade vi det lite olika.

Till syvende och sist gäller dock aposteln Paulus ord: Störst av allt är kärleken! De orden bärs säkert fram idag i prideparaden.

Låt sorgen få komma ut i ljuset!

I går begravdes kvinnan och de fem barnen som omkom i den fasansfulla branden i Rinkeby. Ute på Råcksta begravningsplats samlades ca 2000 personer och sörjde tillsammans med pappan och de två sönerna. Man var med, man brydde sig, man tröstade, man fanns där. I den sydländska kulturen är inte sorgen så farlig. Den är en del av livet, något som man får och ska leva ut.

Vi som är etniska svenskar har i hög grad privatiserat sorgen. Den sörjande ska få sörja ifred eller helst inte sörja så mycket. Kanske ett år, maximalt, sen ska det ju bli bättre. Som vän blir man osäker på hur man ska göra för att trösta. Kanske drar man sig för att ringa i oro över vad man ska säga. Ord blir ju så lätt fyrkanter.

Men kontakt i sorgens sammanhang betyder så ofantligt mycket. Orden är inte det viktigaste. Närheten, vänskapen, att någon bryr sig, att någon orkar lyssna om och om igen när jag berättar om min förtvivlan, eller när han eller hon berättar om sin förtvivlan, det är det viktigaste.

Egentligen borde inte heller begravningar "ske i stillhet" utan med alla tänkbara vänner och bekanta med. Det får naturligtvis aldrig vara en kostnadsfråga. Kanske kan man ha knytkalas efteråt. Men att man sluter upp kring den/dem som sörjer, att man deltar i sorgen även om man aldrig helt kan förstå den andres sorg, det är oerhört viktigt.

Jag är imponerad av våra muslimska systrars och bröders begravningstradition i den bemärkelsen. Jag har svårt att förstå att kvinnor ska vara för sig och män för sig på själva begravningsplatsen men det kan vara min okunnighet och ovana. I den muslimska traditionen lär det vara så att det är männen som ska ägna sig åt den offentliga sorgen. Jag menar att både män och kvinnor borde få sörja offentligt, d v s på alla sätt visa och tala om sin förlust.

Återinför sorgbanden! Låt sorgen få komma ut i ljuset - i många bemärkelser!

Tack kära muslimska syskon för det ni lär oss andra i detta sammanhang!

Bryt upp, bryt upp, den nya dagen gryr...

Nu är det ofrånkomligen dags! Vi kommer att flytta. Jag som är så konservativ i mångt och mycket. Hur ska jag klara detta? Men som min yngsta dotter skrev i ett sms när jag inte längre var med som kandidat i biskopsvalsproceduren: "Prästgatan se upp! Här kommer familjen Bonnier." Just så är det. Vi ska flytta till domprostvåningen i Gamla stan, hustrun och jag. Det ska bli spännande och känns, trots min konservativa läggning som innebär en initial ovilja till förändringar, roligt och rätt. Jag tycker ju att kyrkoherden ska bo i sin församling och efter knappt tre år som Domkyrkoförsamlingens kyrkoherde och domprost tar jag nu steget fullt ut och blir en integrerad del i församlingslivet, inte minst i Gamla stan. Där bor det ca 3000 personer men ännu fler turister rör sig där varje dag. Västerlånggatan är ett inferno av turister, lurendrejare med spel på gatan, tingeltangelaffärer, andra butiker och restauranter.

Domprostvåningen är nu fylld av tomkartonger (vi har packat upp en hel del), möbler och annat. Någon gång ska det väl bli lite reda i oordningen. Vi får gå från kaos till kosmos, vårt eget hemmakosmos.

Att bryta upp för något nytt behöver inte vara farligt. Det intalar jag mig ganska ofta. Men jag bär på en rädsla. Det vill jag erkänna, en rädsla att det nya ska visa sig fel, kanske inte då det gäller boende men kanske när det gäller andra saker. Men kanske handlar denna rädsla mest om brist på erfarenhet, inbyggda vanemönster etc, kanske ibland ovilja. Så tror jag att det är med HBT-frågorna och då inte minst äktenskapsbegreppet. Vi är ovana vid att tänka inklusivt. Det är lättare att utesluta än innesluta. Men äktenskapet blir inte mindre bara för att också homosexuella får rätten att ingå äktenskap.

Samtidigt hävdar jag fortfarande att det bästa vore att kyrkan avsade sig den juridiska vigselrätten. Det borde man gjort redan 2000 när kyrka separerade från staten.

Men nu går snart sista flyttlasset till det nya. Det blir säkert väldigt bra! I höst, i oktober, tar kyrkomötet beslutet om hur man ska hantera vigselrätten frågan. Jag hoppas och ber att det beslutet också ska bli väldigt bra.

Bryt upp, bryt upp, den nya dagen gryr! Oändligt är vårt stora äventyr! (Karin Boye)

Omskärelse eller inte omskärelse - det är frågan!

Idag skriver DN om manlig omskärelse (igen!). Dagens Nyheter skriver att 12 av 21 landsting och vårdregioner inte vill utföra omskärelse på icke medicinska grunder. Ett barn som omskärs stympas, utsätts för smärta och har själv ingen möjlighet att yttra sig. Man kan förstå att läkare inte vill omskära med den typen av logiskt resonemang. Samtidigt kan man fråga sig varför detta kommit upp just nu och inte långt tidigare i historien när läkare faktiskt utfört omskärelse på judiska bebisar (8 dagar gamla). Jag undrar också över varför inte religiösa skäl får spela en viss roll, väga något i debatten när dessa pojkar just omskärs av religiösa skäl och omskärelsen inte leder till fysiska handikapp eller psykiska men. För 3000 år sedan startade traditionen med omskärelse. Den pågår än idag runt om i världen och så också i Sverige. Det finns moheler, omskärare, som är professionella och som har socialstyrelsens tillstånd. Regeringen har godkänt att pojkbebisar får omskäras under vissa förutsättningar som nu mer uppfylls i den mån man inte ägnar sig åt illegal omskärelse (köksbordskirurgi...).

Jag menar att debatten måste inrymma religionsargument. Vi har religionsfrihet i Sverige. Den handling som nu debatteras är livsviktig för praktiserande judiska familjer. Om detta blir omöjligt att genomföra i Sverige finns det två vägar vidare. Den ena är att judar tvingas utomlands och det andra är utökat antal köksbordsoperationer. Jag anar en doft från det tidiga 1940-talet.

Vi som kristna måste våga stå upp för andra religioners rätt att utföra sina handlingar som inte handlar om att skada någon annan men som är viktig för en familj. Det handlar inte om att stå för kvinnlig könsstympning som de facto skadar kvinnor. Det handlar inte om att stå upp för misshandel eller att stå upp för andra fasansfulla saker. Men mig veterligen är inte borttagande av en bit av förhuden en könsstympning. De facto är det heller inte funktionsnedsättande men viktigt för den judiska identiteten.

Om nu inte landstingen vill ställa upp gratis kan även jag tycka att det är rimligt att man får betala för omskärelsen. samtidigt blir det orimligt att säga till en vanlig judisk familj att man ska betala 10.000 kr för omskärelse. Det är som att säga att vi gör det om Du kan skramla ihop pengarna - annars får Ditt barn avstå från sin livsviktigaidentitet...

Vilken möjlighet finns det att utbilda fler moheler eller andra som med medicinsk assistans kan utföra dessa omskärelser.

En annan fråga är ju sedan muslimska barn som inte så sällan omskärs vid högre ålder. Där borde barnet kanske tillfrågas...?

Jag inser att frågan är komplicerad men jag vill ha in de religiösa argumenten därför att de är så viktiga för oss som bekänner oss till en religion.

Tillbaka till källan!

Jag har varit ute och bilat med hustrun och svärmor. Svärmor bor i Värmland men vi begav oss ut i Västergötland, till Kinnekulle och så till Husaby där vi besökte både kyrkan och källan - S:t Sigfrids källa, den berömda, där den engelske misionären och biskopen Sigfrid enligt traditionen döpte Olof Skötkonung. Det var en stark upplevelse att vara där. Det var som att komma tillbaka till källan ur en annan bemärkelse, tillbaka till mitt eget ursprung som kristen svensk. Vid Husaby källa eller S:t Sigfrids källa som den egentligen kallas, påminde jag mig om vikten av mitt eget dop. Det är stort att jag är döpt. Jag talar ofta om dopets betydelse för andra men att påminna sig själv om det är inte så dumt. Där vid källan tog jag lite vatten och tecknade ett korstecken på mig. Jag är döpt. Jag är ett Guds barn oavsett allt. Dopet bekräftar det. jag tror att alla människor är Guds barn, att alla människor är älskade, men vi behöver dopet som tecken på det och vi behöver påminna oss om vårt eget dop, påminna oss om att vi är älskade och aldrig någonsin övergivna. Vi behöver få vila i detta. Jag behöver få vila i detta! Och Du med för det gäller Dig också! Ibland är det bra med tydliga påminnelser. Det fick jag idag vid källan.

Men källan påminde mig också om något annat. Jag är en i ledet av kristna i Sverige genom ca 1000 år (1200 år knappt om vi räknar med Ansgars resor till Birka på 800-talet). Jag är inte del av en nutidsföreteelse. I drygt 1000 år har människor bekänt sig till Jesus Kristus och i drygt 700 år har man gjort detta i Storkyrkan. Jag är med i ett led, jag är med i ett folk och jag gläds och är stolt över att få kalla mig kristen. Sen behöver jag träna mig på att leva min kristna tro än mer utpräglat i ord och handling. Mea culpa! Men dopets Gud ger mig ny kraft och låter mig börja om varje morgon.

Det fick nog Olof Skötkonung erfara för egen del för 1000 år sedan...kanske.

På den Vägen - det är det viktigaste!

"Du borde verkligen ta semester, också ifrån bloggen". Det var Maj-Britt som sa det till mig idag. Maj-Britt och Ingmar är mina extra föräldrar, kanske mångas extraföräldrar. De lever verkligen det kristna kärleksbudskapet i både ord och handling. De visar omsorg, de tar hand om, de bjuder hem, trots olika typer av skröpligheter. De är fantastiska och har betytt mycket och betyder fortfarande mycket i deras lokala församling, för många andra och för mig och hustrun!!De följer min blogg och de tycker att jag borde ta semester från den och vila helt. Men är man en datorentusiastisk domprost är det svårt att helt låta bli. Jag kollar mail också - fast jag nog inte borde. Men så tänker jag: "Hellre uppkopplad och avkopplad än bekymrad över vad som kan vänta mig...". Nu Maj-Britt är jag i farten igen för jag har varit på trädgårdsmöte.

Trädgårdsmöten är en form av mötesgudstjänst som anordnas av den lokala missionsförsamlingen i Nysund-Rudskoga i Värmland. Efter att ha lämnat äldsta dottern på tågstationen i Degerfors och köpt en fåtölj tillsammans med svärmor for svärmor, hustrun och jag till Däldenäs SMU-lägergård vid sjön Skagern. Väl komna dit deltog vi i trädgårdsmötet som var inomhus i lägergården ( på grund av ett hotande regn som aldrig riktigt blev av). En trappa upp satt ett gäng pensionärer och några yngre (inkluderande hustrun och undertecknad) och lyssnade, sjöng och bad. Temat var vittnesbörd och det jag bär med mig bland allt det som sades och sjöngs är känslan av att vara tillsammans oavsett kyrkotillhörighet. Vi hör ihop som kristna. Vi är alla på "den vägen" som de första kristna kallades. De följde "Vägen". Vi går lite olika, vi tar oss fram på lite olika sätt, men det är samma väg. Vi får vara lite olika, ha olika traditioner, inspireras av varandra o s v. I benådade ögonblick som blir som förklaringsögonblick, är inte vår speciella tillhörighet det viktigaste. Det viktigaste är att vi är syskon som vandrar på den Vägen. Sedan kan vi ha olika syn på sakramenten, olika syn på hbt-frågor, äktenskapsbegrepp etc. Vi får aldrig någonsin glömma bort att vi delar tron på Jesus Kristus - den korsfäste och uppståndne. Vi får aldrig någonsin glömma bort att vi har dopet gemensamt, att vi har Bibeln gemensamt även om vi tolkar olika. I en stor del av den svenska kristenheten har vi desutom halva psalmboken gemensamt d v s den 325 första psalmerna sjunger vi på samma sätt, med samma ord och melodi och psalmnummer i en många trossamfund. Vi får lyssna till varandra med respekt utan att för den skull behöva dela allt. Att som de två biskoparna i Church of England hota med risk för kyrkoisolering etc, leder aldrig framåt. Vi är olika, annars skulle det inte finnas olika kyrkor. Men vi får vandra tillsammans i ett ömsesidigt syskonskap, på en väg där uppgiften är att vara med och bygga Guds rike - ett rike där varje människa är sedd och älskad för det den är, med sin innersta identitet. Sedan får vi sträva mot enheten - ack så viktigt - men, åter igen, en enhet i mångfald.

På trädgårdsmötet talade pastorn om vikten av att se också dem som finns nära oss, att se och bedja för varandra, be för dem som har det tufft i tillvaron och för dem som tycks ha det bra. Jag kände mig djupt berörd och upplevde en stark samhörighet. Sedan kanske vi tolkar olika och inte alls delar varandras syn på homosexualitet, bibeltolkning o s v. men det var inte det viktigaste. För vi hör ihop oavsett kyrkotillhörighet. Vi är på den Vägen - det är det viktigaste!