fredag 16 januari 2009

Jag är inte Gud - tack och lov!

Vad är det som bär mig? Naturligtvis är det tron på Gud. Den har jag haft ända sedan tonåren - åtminstone medvetet. Hurdan är då Gud? För mig blev svaret väldigt tydligt genom min "andliga uppfostran" som jag fått under en stor del av mitt liv av Margit Sahlin. Hennes bibelsamtal och samtal kring den kristna tron, hennes mässor och hennes böcker har betytt väldigt mycket för mitt kristna växande. Hon formulerade det så att svaret på frågan om hur Gud är ges till oss kristna genom Jesus Kristus. Som Han är - sådan är Gud. Jesus Kristus är upprättande och älskar. Han fördömmer inte. Han kan vara sträng men samtidigt kärleksfull. Han visar på Guds gränslösa kärlek genom både sitt handlande, undervisande och inte minst genom sitt lidande, sin död och sin uppståndelse.

När jag talar om att det knappast finns ett helvete i den bemärkelsen som konstnären Ehrenstrahl visar i en av sina målningar i Storkyrkan, menar jag att det är svårt att tänka sig att det skulle finnas ett kosmiskt koncentrationsläger för oliktänkande. Jag har svårt för tanken på den dubbla utgången där Gud som är gränslöst kärleksfull skulle döma några som inte tror rätt till eviga plågor. Som jag förstår Jesu ord om helvetet handlar det snarare om en bild för engagemang här och nu. Sedan tror jag ändå på den yttersta domen men kanske snarare en dom som handlar om något som går rakt igenom oss - var och en - där det onda och det goda inom var och en av oss skiljs åt. Dom heter på biblisk grekiska krisis. Vi känner igen ordet kris. Den yttersta domen är både den yttersta och innersta krisen. Men som Lasse Lucidor skriver i en av sina texter: Domen fruktar jag väl stort, eftersom jag illa gjort. Men den trösten jag ej glömmer att min broder Jesus dömmer. (Psalm 620 vers 6 i den Svenska Psalmboken)

Men hur ska det då gå för alla som inte tror på Jesus, för alla som inte tror alls, för alla som inte tror som jag? Det är tack och lov inte mitt bekymmer. Jag får lita på Gud, på Guds nåd - en nåd som inte ser till våra gränser och så får jag säga stillsamt med ord av ärkebiskop emeritus Desmond Tutu: Tack gode Gud att jag inte är Gud!

2 kommentarer:

Andreas H sa...

Stort beröm, Åke, för att du tar upp en så här viktig fråga på din blogg och redovisar hur du tänker. HÄR verkar du och Stanley Sjöberg intressant nog vara samma linje! Stanley är inte alltid så gammalkonservativt bibeltrogen som han gärna vill framställa sej som...

Men det här är verkligen en oerhört allvarlig fråga. Kan du ta på ditt samvete att säga att det inte kan finnas någon risk för att i någon mening gå evigt förlorad? D.v.s. törs du lova att det inte finns något att frukta efter döden och att ingen drabbas av något värre än alla ateister ändå tror händer efter döden, d.v.s. utslocknande? Törs du lova, så skriv det gärna i Aftonbladet. Törs du inte, måste du ju rimligen varna (liksom Jesus och Paulus) för den risk du trots allt tror kan finnas.

Vi ska inte överdriva helvetet för att göra det mer orimligt (stötande nog är det ju ändå). Inte ens Dante trodde att alla hedningar och odöpta barn vred sej i namnlösa kval. Jesus talar om en relativt "lindrigare" tillvaro hinsides för Sodoms än för Kafarnaums folk. "Vad intet öga sett och intet öra hört" gäller himlen, inte helvetet, som nog liksom lagen "av naturen är någorlunda känt" (med ÄB Svebilius ord).

Jag måste säga att tanken på en Gud som med alla medel till slut får mej till himlen inte enbart ter sej sympatisk. En Gud som automatiskt släpper in även obotfärdiga Adolf Hitlrar eller Andreas Holmbergare (och vill han verkligen "lobotomera" oss snälla?) på den nya jorden dömer ALLA till återupprepat lidande.

Det är som du skriver bra att vi inte är Gud. Då ska vi alltså inte falla Gud i ämbetet genom att a) peka ut exakt vilka som går evigt förlorade eller genom att b) lova att alla blir evigt saliga (vanligare missgrepp nu på 2000-talet).

Andreas H sa...

Kortfattat måste vi, särskilt i förkunnelsen, skilja tydligt på det som vi hoppas och ber om och på det som vi faktiskt kan utlova! Allas slutliga frälsning hör till den förra kategorin, inte den senare.

Sen ska vi ju komma ihåg Jonas avskräckande exempel och varken smita ifrån domsförkunnelsen eller ÖNSKA att någon ska gå förlorad. Blir alla evigt saliga, så är det bara toppen! (Nu ska jag inte skriva mer ;O)