Tre stjärntydare och 2 x bio.

I går var jag på bio för första gången på väldigt länge. Kristina och jag såg en film om polisen Wallander. Hämnden heter den och var både bra och ganska otäck. Den utspelar sig i Ystad där en sprängning av en central anläggning och diverse mord leder till olika resultat. Ja, det låter som vilken spänningsdeckare som helst. Men jag kan rekommendera den för den som just gillar deckare. Hening Mankell är manusförfattare.

Så var det Trettondedag jul. Många hade sökt sig till Storkyrkan för att fira gudstjänst. Storkyrkans kör sjöng sedvanligt underbart - denna gång under ledning av Håkan Martinsson med Mattias Wager vid orgeln. Det är roligt att Håkan kommer tillbaka och gästspelar/gästdirigerar med jämna mellanrum.

De tre stjärntydarna får påminna mig om att den enda hållbara gåvan jag har att ge Jesus är mitt eget liv med alla sprickor och skavanker som det innehåller. Men just såsom livet är med alla misslyckanden, med det som gått ganska bra och med allt annat får jag ge till Jesus som en gåva och Han ger en gåva tillbaka som handlar om försoning, förlåtelse, upprättelse, bekräftelse.
I detta får jag leva, dag för dag, stund för stund, ögonblick för ögonblick. Jag får likt stjärntydarna böja knä och överlämna mig själv.

Efter att ha hört nästan en hel föreläsning om Albertus Pictor på Storkyrkans stödförenings kyrkkaffe, var jag med hustru och döttrar på bio (igen!). Denna gång såg vi Sommarminnen som är en fransk film om en familj med tre syskon och en mamma. Mamman äger ett stort hus med många fina saker och hon avlider så småningom och frågan är vad syskonen ska göra med allt det kvarvarande. Olika idéer finns och man bestämmer sig tillslut att... Ja, vad man bestämmer sig för kan Du se i filmen som går på biografen Grand i Stockholm.
Min äldsta bror Karl Otto uppmanade alla sina syskon att se denna film och jag förstår sannerligen varför. Filmen speglar en problematik som vi en gång i framtiden kommer att behöva ta tag i.

I morgon börjar "oxveckorna" som sträcker sig fram till påsk - det "vanliga slitet". Det är också roligt tycker jag.