Reflektion vid helgsmålsringning på solens och vindarnas ö.

Denna gång kommer mitt blogginlägg från solens och vindarnas ö. I strålande aftonsol ringde helgsmålsklockorna från den lokala kyrkan och friden lågt djupt sänkt över markerna. Det rådde skön stillhet om jag undantar en visslande granne som idogt arbetade på sin fritidstomt dold bakom enar som finns "en masse" i den annars karga delen av landskapet.

När helgsmålsklockorna ljöd påmindes jag om vårt behov av helg, av söndag, av vilodag. Vi beöver få stanna upp, bara vara, få reflektera över vårt eget liv insatt i en större verklighet. När friden sänks blir också vårt eget sammanhang tyligare. Vi hör ihop med skapelsen i övrigt. Vi är en del av den samtidigt som vi är satta att råda över den. Men vi är inte skapelsens herrar. Det finns ju en skapelsens Herre. Hela skapelsen vittnar om detta och om denne. Helgsmålsklockorna ringer om detta och friden förkunnar. Det finns en skapelsens Herre! I Herrens omsorg är jag innesluten. Jag är en liten "blåsa i Guds Andes glas" (Harry Martinsons "Aniara") men jag är samtidigt omsluten, älskad, ofattbart värdefull. Någon vill mig och Någon vill mitt väl. Jag är inte utlämnad, inte ensam. Helgsmålsklockorna förkunnar, tiden stannar för ett ögonblick och korsets Herre omsluter mig med sin kärlek - på solens och vindarnas ö.