onsdagen den 5:e augusti 2009

30 år!




Pärlbröllopsfest var jag och hustrun på igår! Det var roligt att få vara med och fira ett brudpar som hållit ihop i 30 år. Det är föredömligt. 5 barn har de och vi var drygt 40 personer som var med och firade i Vendels prästgård, vid Vendels kyrka utanför Uppsala. Vilken fest, vilken glädje och det var fantastiskt att se dessa bägge "pärlor" betrakta varandra fyllda av kärlek och ömhet.




Mellan 50-70% av alla äktenskap i Stockholm leder till skiljsmässa. Jag skulle önska att den trenden gick att ändra på. Kyrkan har idag vigselsamtal. jag själv kallar ofta brudpar efter ett år till uppföljningssamtal men det skulle behövas fler kyrkliga åtgärder. katolska kyrkan har föredömligt en äktenskapsskola. kanske kunde vi hitta liknande former.




Men, det enskilda paret behöver också satsa. Det handlar om att vara lyhörda för varandra, att samtala i både med- och motgång, i mörka och ljusa dagar, det handlar om att ha tid för varandra, att göra roliga saker tillsammans, att bara vara tillsammans, att dela intressen etc, att finna romantiska stunder Jo, vi behöver romantiken!




Som kristen menar jag att den gemensamma bönen, gemensamt gudstjänstliv etc också kan svetsa samman.




Jag skulle vilja ändra på statistiken. Vi behöver samhörigheten, vi behöver olika typer av familjer med varaktiga relationer. Låt oss tillsammans arbeta för detta, var och en i sitt sammanhang.




Sen är det, trots det sagda, viktigt att man inte hatar ihjäl varandra i en bestående relation. Barnen blir lidande, många andra runt om blir lidande. Då är det bättre att man får gå skilda vägar med möjlighet att börja om, var och en på sitt håll. Men mycket kan göras innan man kommit så långt att det är för sent.




Jag ser fram emot att få fira gårdagens pärlbröllopspar på deras guldbröllopsdag!

21 kommentarer:

Jonas sa...

Det var en hel del kloka ord. Varför inte kontakta katolska kyrkan angående deras äktenskapsskola och starta något liknande i Svenska kyrkan? Det borde Domkyrkoförsamlingen kunna göra utan välsignelse från ärkebiskopen.

Vi borde också leva som vi lär och inte viga om de som redan varit gifta. Äktenskapet är för evigt, sen att det inte alltid håller är beklagligt.

Gun Svahn sa...

Jag tycker att du har helt fel Jonas!
Ska vi människor inte få en andra eller kanske tredje chans till lycka i livet. Om du har blivit lämnad eller själv har lämnat ett äktenskap, ska du då inte om du träffar en ny person som du älskar kunna visa upp det för Gud och alla andra genom att få gifta dig igen?

Kyrkoherdens tankar sa...

Jag delar helt Guns uppfattning. I Svenska kyrkan är inte äktenskapet ett sakrament. Det löfte brudparet avger är en viljeyttring och "tills döden skiljer oss åt", kan inte syfta på den fysiska döden utan måste syfta på kärlekens död. Det var säkert en stor skillnad förr, när man gifte sig av andra anledningar än känslor. Kärleken dör när det inte längre finns någon vilja. Den viljan kan dö av många anledningar.

Jag håller med om att vi i kyrkan borde försöka göra mer för att "rädda" de äktenskap som går att rädda. Vi är många församlingar som gör och har gjort olika satsningar, men vi måste hitta nya och andra vägar.

Varje äktenskap som brister är olyckligt. Jag tror inte att det är någon som innerst inne önskar en skilsmässa.

Krister

Anonym sa...

Krister, varför hittar ni i Sv kyrkan på en egen religion,

När ett äktenskap bryts så är det en synd.

Du som har en prästkrage, läs bibeln - gå inte på lustar och begär

Jonas sa...

Krister kyrkoherde och Gun, nej det är - tyvärr - inget sakrament - enligt vår lära men det är ändå en handling av sakramental karaktär, det hoppas jag att vi kan vara överens om iallafall.

Angående skilsmässor (liksom aborter) får man skilja på vad som är principen och hur man gör rent pastoralt i enskilda fall. Jag tror inte alls att till döden skiljer oss åt måste avse kärlekens död, säkert sker också skiljsmässor utan att kärleken är död.

Varje fall är unikt, i Sverige kan vi inte neka skiljsmässa, det är endast betänketid om man har mindre barn, men där det ju är tydligt vem som är den felande parten anser jag ändå att man bör överväga att neka. Särskilt allvarligt bör vi också se på präster som skiljer sig eftersom dessa ska vara ett föredöme (läs 1 Tim) och dessutom är de ju genom sitt ämbete (ej yrke) representant för Brudgummen som är gift med Kristi Brud (kyrkan). Även om alla är människor, med dess svagheter..

Lars Flemström sa...

Detta var en MYCKET exkluderande artikel, såå typisk för de "inklusiva". Man får inte sitt människovärde genom äktenskapet, men det är tydligen den nya duonormativa teologin. Åke och jag var på Pride House förra fredagen. De homosexuellas intresse för äktenskapsfrågan var minst sagt svalt. Där fanns några ateister som högg på kyrkans vigselrätt, och för övrigt präster och andra kyrkligt aktiva samt journalister och enstaka lesbopar. Av gifta homopar hittills är 3/4-delar kvinnor. Vad har du att säga till alla ensamma bögar som jagar runt på gaybarer och inte lyckas få någon fast relation med någon? Du och andra trendföljare har gillrat en ny ensamhetsfälla, som vi kanske slipper om vi låter homoäktenskapen förbli en profan angelägenhet. När ni talar om att "bekräfta" homosexuellas kärlek låter ju vigseln som diplomutdelning åt godkända älskare/älskarinnor. Det profana samhället behöver inte krydda anrättningen med förvrängda bibelord för att dölja diskrepansen mellan kyrkans lära och praktik. Äktenskapet är ett sakrament, vare sig vissa präster vill erkänna det eller ej, för man och kvinna. Alla andra får bli "bekräftade" på annat sätt. Man kan inte resonerar som så att äktenskapet är ett sakrament i kyrka A men inte i kyrka B. Om de äktenskap som ingås i kyrka B inte är sakrament, är de skenäktenskap. Om då kyrka B avstår från vigselrätten blir "vigslarna" i kyrka B en nullitet både juridiskt och teologiskt. Det är som med lingonsaft i nattvarden.

Och slutligen: Vad var det som var så märkvärdigt med pärlbröllopet? Jag gissar att det handlar om en man och en kvinna som fått del av äktenskapets sakrament... Och visst är det värt att fira. Och råkar det finnas något homopar eller några ensamlevande hetro- eller homosexuella i bekantskapskretsen, ska de också bjudas in till firandet, så blir de "bekräftade". DET är inklusivt.
Det är inte inklusivt att hitta på nya diskrimineringsgrunder.

Lars Flemström sa...

Svar till Gun Svahn

Jonas är inte Gud. Det låter ju rimligt att vi människor ska få en andre eller tredje chans till lycka (?) i livet. Men det får du be till Gud om! Och dessutom: Kan man inte vara lycklig som ogift eller skiljd?

HS sa...

Men Lars F, det handlar väl inte alls om någon lycka "här på jorden"!
Varken för de gifta eller de ogifta. Adam lyssnade till sin Eva, åt av det förbjudna trädet, de blev bortjagade ur Eden, Vi ska slita för vårt bröd och, eventuellt, om vi jobbar i vårt "anletes svett", erövrar vi den förlorade paradiset på nytt. Det är den chansen som gavs alla - gifta, ogifta, separerade…
Kolla med första Moseboken 1-3!
H.S.

Kyrkoherdens tankar sa...

Anonym. Jag hittar inte på en egen religion och jag går inte heller efter lustar eller begär.
Jag följer Svenska kyrkan tro, lära och bekännelse. Äktenskapet är inte ett sakrament i Svenska kyrkan.

Att det är synd när människor skiljer sig, kan vi vara helt eniga om. Men att det skulle vara syndigt att skilja sig håller jag inte med dig om. Å andra sidan behöver vi inte ha samma åsikter eller samma teologi. Kyrkan är inte en åsiktsgemenskap.

Även om jag inte delar din uppfattning så är jag beredd att strida för att du ska få ha den.

Krister

Lars Flemström sa...

Det står ingenstans i Kyrkoordningen att sakramentens antal bara är två. Dessutom framgår inte Svenska kyrkans tro och lära imlicit av Kyrkoordningen, utan av bekännelseskrifterna.

I Kyrkoordningen 23 kap står att mannen och kvinnan förenas i äktenskapet genom vigseln, samt att GUD SAMMANFOGAR DE BÅDA TILL ETT. Det är en lek med ord att påstå att detta inte är ett sakrament. Jag tycker att sakramentsförnekande präster självmant ska avstå från vigselrätten i kyrkan, och i stället ta uppdrag som borgerliga vigselförrättare - i stället för att, som de faktiskt gör, försöka ta vigselrätten från kollegor som tar sitt ämbete på allvar.

Vi har tydligen att göra med ett gäng "kyrkoordningsfundamentalister", som läser dessa människostadgar på samma sätt som "bibelfundamentalisterna" läser Guds ord (som dock är Guds ord) "precis som det står."

Anonym sa...

"Att det är synd när människor skiljer sig, kan vi vara helt eniga om. Men att det skulle vara syndigt att skilja sig håller jag inte med dig om"

Kan du utveckla det?

Kyrkoherdens tankar sa...

Hej igen "Anonym".

I gamla testamentet är det första gången ordet synd nämns. Det finns tre ord för synd och när vi översätter dem från hebreiska till svenska får vi följande översättningarna av de tre orden:
1. Missat målet
2. Avfallit
3. Gått krokiga vägar

Vad jag menar är att när vi skiljer oss så har vi missat målet med vårt äktenskap, vi har avfallit från den riktning vi vill gå och vi går en krokig väg i livet.

Men jag tror inte för ett ögonblick att vår Gud på något sätt skulle straffa eller fördöma de som skiljer sig.

Min Gud ser med sorgsna ögon på de som skiljer sig och tycker synd om dem.

Jag hoppas att du förstår vad jag menar även om du inte håller med mig.

Med vänliga hälsningar

Krister

Jonas sa...

Men Krister kyrkoherde, om vi nu missar målet med något, och alltså syndar (jag menar nu i allmänhet), menar du då att det inte får någon konsekvens överhuvudtaget om vi inte inser synden, ber om förlåtelse och vill bättra oss?

Man kan tolka det du skriver så. Jag menar däremot att för de som skiljer sig är det läge att gå till en präst för att bikta sig, däremot tror jag inte att man i all evighet ska vara utestängd från kommunionen, så som det vart fall i teorin är i katolska kyrkan.

Pax et bonum

Lars Flemström sa...

Krister

Det där tror du inte ens själv på.
Äktenskapsbrott är en aktiv handling; i dess mest typiska form att bryta sitt äktenskap. Exakt den betydelsen hade ordet i svensk lagstiftning t.o.m första hälften av 1900-talet.

Och är inte minst en av dina tre översättningar från hebreiska till svenska i själva verket en översättning från grekiska till svenska?

Har kyrkan varit okunnig i 2000 år om vad centrala kristna begrepp egentligen betyder, tills någon intellektuell typ vid något statligt universitet i Sverige förser oss med en nykonstruerad ordlista utgående från samma ordstams betydelse i den profana forngrekiska litteraturen?

Försök översätta Rydbergs "Snön ligger vit på taken, endast tomten är vaken", till samiska så anar du fallgroparna!

Kyrkoherdens tankar sa...

Jonas, det är givande att läsa dina tankar, det framgår att du är en tänkande och reflekterande kristen.

Självklart behöver vi syndernas förlåtelse efter en skilsmässa. Jag har inte träffat en enda person som genomgått en skilsmässa som inte erkänt sina fel och känt behov av att "bekänna" sina sina misslyckande och tillkortakommande.

Lars! Dina kommentarer vill jag inte ens bemöta. Du är arrogant, självgod och självrättfärdig. Tala aldrig om för mig eller någon annan att de inte tror på vad de säger eller skriver.

När jag läser dina inlägg i domprostens blogg, kan jag konstatera att du söker bekräftelse på det sätt du lärt dig. Tydligen är konflikt det sätt du vanligtvis söker och får bekräftelse på och det vill jag inte ge dig. Du är värd bekräftelse för att du är du.

Jag önskar att du kunde använda all den kunskap som du bevisligen har, till något som vore konstruktivt för dig själv och andra mäniskor.

Krister

Lars Flemström sa...

Krister

Eftersom du inte bemöter mig i sak på en enda punkt, utgår jag från att jag har rätt. Nej, vet du vad. Jag behöver ingen bekräftelse från dig eller någon annan människa på att jag lärt rätt. Den enda tjänst som jag begär av Svenska kyrkan är att jag ska få en kristen begravning, om det längre är möjligt... Jag är kommen till den åldern när man börjar tänka på sådant.

Under hela sin existens har den kristna tron förts från generation till generation, från äldre till yngre. Inte skulle jag tro att jag skulle få uppleva en tid när yngre börjar uppfostra äldre, och "that old time religion" (trosarvet) föraktas.

Jonas

Till skillnad mot Katolska kyrkan, som ser äktenskapet som oupplösligt, har Svensk kyrkan sett äktenskapsbrottet, när det skett, som ett faktum. Detta har inget att göra med bakomliggande orsak till brottet, som exempelvis att makarna har missat målet med sitt äktenskap. Vigselvägrande präster har inte velat medverka till någons äktenskapsbrott.

Ett exempel på den utstuderade elakheten präster emellan var när en vigselvägrande präst nyligen anklagades för att själv ha gift om sig. Jag känner inte till detaljerna i det enskilda fallet, men förmodar att den omgifta prästen inte själv hade brutit sitt förra äktenskap.

Vid mitten av 1900-talet kom en ny lagstiftning, varigenom en del präster, som de statstjänstemän de var, kom att åtalas för tjänstefel. Detta var bakgrunden till 1975 års lag, som blivit överflödig genom att Svk inte längre är en del av statsapparaten. Ingen präst är idag skyldig att viga.

Under 1950-talet levde prästerna som veritabel överklass i tjusiga prästgårdar, men var likväl redo för martyrskapet. Idag uppför sig många som vanliga anställda, som ska ha rättigheter. Jag anser att kyrkan ska behålla vigselrätten, och att prästerna enbart ska viga enligt Guds vilja - och givetvis vägra om vigseltvång införs. De homosexuella har naturligtvis rätt att kräva att samma regler ska gälla för alla, och att de inte ska vara den enda grupp som nekas kyrkvigsel.

Åke Bonnier sa...

Hej Krister,
På alla punkter instämmer jag med Dig! Skilsmässa är djuot, djupt beklagligt men ibland kanske den enda vägen framåt. jag skulle önska att fler gick i samtal innan det är försent. Vi präster finns som samtalspartners som kan lyssna ställa lite frågor och vägleda framåt. Förr var det obligatoriskt med medling hos prästen. Nu är det inte så. kanske vore det en poäng att införa obligatoriskt samtal, men ännu bättre att ha stödsamtal under äktenskapets gång. Kanske kan vi fundera vidare på detta i kyrkoherdesamlingar och andra sammanhang.

Men Lars, gällande sakramentsfrågan får Du naturligtvis anse vad som helst. Du kan tycka att vi präster är ordvrängare och allt möjligt annat och Du har all rätt i världen att tro vad du vill och berätta om Din tro med respektfullt bemötande. Svenska kyrkan har dock bara två sakrament (bikten kan man som jag tidigare sagt, diskutera). Dopet och nattvarden omnämns som sakrament i Kyrkoordningens inledningstexter. Inga andra handlingar omnämns som sakrament i Kyrkoordningen. Vi präster har att vara lojala mot Kyrkoordningen.

Jonas sa...

Tack, Krister, jag tror att reflektion är något som vi behöver göra mycket utifrån olika aspekter på tron, sedan gäller det att ha någorlunda rätt utgångspunkter.

Lars, frågan om äktenskapsbrott har inget med skiljsmässa att göra, varken enligt luthersk teologi och praxis, eller katolsk. Konsekvensen av en otrohet måste ju inte, och bör ju inte, alltid bli skiljsmässa.

Åke, jag tycker att det var ett bra förslag med stödsamtal (till och börja med iallafall), och att ta upp det på kyrkoherdesamlingarna. Liksom när det gäller bikt är det bättre att väldigt ofta predika och berätta om detta underbara nådemedel och det stående erbjudande som finns istället för att det är ett absolut krav. Ju oftare ni präster talar om bikten och om kyrkan samtidigt underlättar att gå till bikt, desto snabbare får vi en "biktväckelse" på samma sätt som det ändå finns och har funnits en nattvardsväckelse på många håll i Sverige (utom i Stora Tuna pastorat).

Rickard Lind sa...

Krister

Angående sakramenten i Svenska kyrkan så står det ganska mycket om ämnet i Svenska kyrkans bekännekseskrifter, särskilt i Augsburgska bekännelsens apologi.

Denna tillhör Konkordieboken och i kyrkoordningen 1 Kap 1 § betecknas som kommentar och förklaring till Augsburgska bekännelsen av år 1530.

Som prästvigd i Kristi kyrka tjänande i Svenska kyrkan har du lovat att "rent och klart förkunna Guds ord, så som det är oss givet i den Heliga Skrift, och så som vår kyrkas bekännelseskrifter därom vittna" (HB42 s. 347, HB86 II s. 22)

Ditt löfte att följa kyrkoordningen kommer först EFTER detta löfte.

Angående biktens roll som sakrament skriver Philipp Melanchton: "Sakramenten i egentlig mening äro sålunda dopet, Herrens nattvard och avlösningen eller botens sakrament." (SKB s. 222) Melanchton tycks driva en linje där frågon om sakramentens antal är relativt öppen, även om dessa tre tycks absolut nödvändiga att räkna in.
Så det som inte sägs rent ut i Augsburgska bekännelsen om tre sakrament är klart och tydligt kommenterat och förklarat i dess Apologi.

Äktenskapet betraktas enligt Svenska kyrkans bekännelseskrifter, precis som du säger Krister, inte med nödvändighet som ett sakrament. Det betraktas istället som något mycket mer grundläggande som föregår både gamla och nya förbundet.

Melanchton skriver om äktenskapet: "Äktenskapet har icke först i nya förbundet blivit instiftat, utan redan i begynnelsen vid människosläktets skapelse... Om någon vill kalla det ett sakrament, bör han därför skilja det från de förut angivna, vilka i egentlig mening äro det nya förbundets tecken och vittnesbörd om Guds nåd och syndernas förlåtelse." (SKB s. 223)

Dessa saker har du vid din prästvigning lovat att förkunna Krister.

För de som vill fördjupa sig i den syn på äktenskapet som alla prästvigda i Svenska kyrkan genom sina vigningslöften är bundna till rekommenderar jag Svenska kyrkans bekännelseskrifter (SKB). Läs särskilt "[Art. XXIII.] Om prästernas äktenskap." (SKB s.253-265), som klarlägger mycket intressant om celibatet, skillnaden mellan den naturliga kärleken och den onda begärelsen, bl.a. Matt 19:6 citeras också ordagrant (SKB s.257) och ord som i debatten som nu föregår i Svenska kyrkan nästan klingar profetiskt: "Löjeväckande är därför motståndarnas prat om att äktenskapet var i begynnelsen av Gud förordnat, men icke nu längre är det." (SKB s.255)

Tack Krister för att du "följer Svenska kyrkan tro, lära och bekännelse"!

Lars Flemström sa...

Till den som anklagar mig för högfärdssynd mm:
Jag har aldrig sagt till någon homosexuell att han/hon är en syndare. Jag har aldrig sagt till någon homosexuell att hans/hennes sexuella handlingar är synder. På direkt fråga, samt i situationer där detta inte kan undanhållas, om "utlevd homosexualitet" är en synd, har jag svarat vad traditionsenlig bibeltolkning säger därom. Jag har alltså aldrig sagt "I mina ögon..." Jag har under snart ett år kämpat för att hompar ska få rätt att ingå äktenskap enligt lagen (ej enligt teologin). Jag har skrivit en gratulation till ett homopar som ingått partnerskap, med bla formuleringen "Gud välsigne er båda två" (inte: "Gud välsigne partnerskapet"). Jag har för flera år sedan (alltså innan partnerskapsvälsignelsen infördes) föreslagit att homopar på egen begäran på samma sätt ("Gud välsigne er båda två", alltså inte "partnerskapet") ska välsignas framme vid altaret. Senast har jag föreslagit att präster, som vill viga homopar, ska få göra det på fritid, exempelvis som borgerliga vigselförrättare - alltså även om kyrkomötet mot förmodan skulle säga nej till homovigslar i kyrkan. Det visste du inte om du lärt känna mig först nu. Du kan bläddra och konstatera "Jaså, han är en sån där". Det är samma fördomar, som drabbat de homosexuella under decennier, som nu söker nya offer.

Jonas, jag skrev "Äktenskapsbrott är en aktiv handling; i dess mest typiska form att bryta sitt äktenskap." Dels har jag inte använt ordet "skiljsmässa", och dels har jag inte skrivit att "skijsmässan" är det enda sättet att begå äktensbrott. "Skilsjmässan" kunde vara både en formalitet, en konsekvens av ett redan skett äktenskapsbrott, men även ett äktenskapsbrott i sig, nämligen om ett äktenskapsbrott inte har skett före skiljsmässan.

Krister, vad jag menade var att begreppet synd inte kan begränsas till culpösa fall. Mord handlar ju inte precis om att "missa målet".

Åke, Rickard har i stort sett besvarat dina invändningar mot mig, t ex:

"Ditt löfte att följa kyrkoordningen kommer först EFTER detta löfte."

"Melanchton tycks driva en linje där frågon om sakramentens antal är relativt öppen, även om dessa tre tycks absolut nödvändiga att räkna in."

Jag har också läst dokument från överläggningar mellan Katolska kyrkan och Lutherska världsförbundet, om defintionen av begreppet "sakrament". De lutherska kyrkorna har en strängare definition. Om man i stället använder Katolska kyrkans defintion blir Äktenskapet ett sakrament även i Svenska kyrkan. Det handlar här inte om olika läror, utan om olika definitioner.

Vill också påminna om den tidigare diskussionen mellan dig och mig om pingviner är fågar, trots att de saknar en för fåglar typisk egenskap, flygförmåga. Men jag tror inte att du riktigt förstod vad jag menar. Det som är verkligt, är verkligt, även om människor inte förstår eller erkänner det. Om Gud finns, och Gud har instiftat vissa ordningar... Detta öppnar för att man kan ha olika åsikter

En rätt utförd prästvigning är ett sakrament, må vara att det inte räcker att de yttre ceremonierna följs. Är du en riktig präst Åke, är Jesus verkligen närvarande när du firar nattvarden? Om du svarar ja, var även din prästvigning ett sakrament.

Vill i detta sammanhang påminna om en artikel tidigare i år i Svensk Pstoraltidskrift, där artikelförfattaren menar att motiveringen i ett beslut i ett disciplinärende mot en präst i Stockholms stift avslöjar att domkapitlet har rätt så grumliga kunskaper om Svenska kyrkans sakramentslära.

Och slutligen Åke. Jag ser att du är ganska flexibel och villig till kompromisser. Då har du säkert gjort samma erfarenhet som jag, att då blir man slagen på från båda hållen.

Lars Flemström sa...

Den 2 augusti firade jag årsdagen av mitt dop i den domkyrka där det skedde. Jag har kvar dopbeviset. Doplöftena upprepades under konfirmationen. Kyrkan måste uppfylla sina åtaganden.

När jag har frågat varför min konfirmationspräst har varit känd varthelst jag kommit, har jag fått svaret: Men han var ju en legendarisk kyrkoherde. Har denne kyrkoherde ljugit för mig? Ingen har sagt att han var en känd lögnare.

När präster, som jag debatterat med på bloggar, har blånekat till vad jag fått lära mig, har jag kollat upp detta och gjort det igen. Enligt KO 1 § utgörs Svenska kyrkans bekännelseskrifter även av "andra av Svenska kyrkan bejakade dokument", däribland katekesutvecklingen 1878, stadfäst av konung Oscar II.

Prästvigningen är ett sakrament. Den som påstår motatsen är skyldig att besvara frågan Har katekesutvecklingen har utgått ur bekännelseskrifterna? När? I så fall finns ju inte längre några präster i Svk, som alltså har brutit mot de doplöften som gavs mig.