Antagningskonferensen nalkas för 22 prästkandidater. Det är många. Jag kommer inte själv att delta på den konferensen men många andra kommer att vara där, biskopen biskop electus etc, etc. Den stora uppgiften som bygger både på en process under själva konferensen och på samtal med domkapitelledamöter, församlingspraktik, samtal med terapeut är att skilja "agnarna från vetet". Vilka kan antas som prästkandidater för Stockholms stift? Vilka får vara med i den fortsatta processen fram till, förhoppningsvis, prästvigning? Det är sannerligen inte lätt. Många känner en stark inre kallelse. man upplever att Gud har berört på ett djupt sätt, att man är kallad att bära ut evangeliet om Jesus Kristus som präst i den delen av den världsvida kyrkan som kallas Svenska kyrkan. Man brinner för förkunnelsen och för tanken på att räcka sakramenten till Sveriges folk. Men det räcker inte. Kyrkan gör en prövning gällande lämplighet. Det kallas den yttre kallelsen. Ser kyrkan den enskildes inre kallelse och bekräftar kyrkan denna kallelse? Det är frågan. För kandidaterna är det naturligtvis pirrigt och det händer att man får ett nej. Just nu kan vi inte se denna inre kallelse hos Dig trots det Du säger. Det är biskopen ytterst som avgör och det går inte att överklaga biskopens beslut i denna fråga, men biskopen har då antagningskommittén som stödgrupp på sin väg mot beslut. Om man får ett nej av biskopen lämnas det muntligt, ansikte mot ansikte. Det är nödvändigt när beskedet kan vara smärtsamt. Man kan också få det beskedet att man kan behöva komplettera med några extra terapeutiska samtal, mer erfarenhet från församlingsengagemang o s v och att man ska lämna in papper som styrker detta något år senare.
Nu är 22 kandidater säkert lite pirriga inför konferensen. För många av dem kommer det att gå utmärkt (kanske för alla... Det ger sig). Men det är viktigt med en rejäl prövning av dem som längtar efter att få bli präster. Det är sannerligen ingen mänsklig rättighet att bli präst. Det är en Guds kallelse där kyrkan bekräftar. Det är kyrkans uppdrag att göra detta. Det är skönt att vi har ett så kraftfullt prövningssystem så att det så långt som möjligt blir bra personer som fungerar väl i olika sammanhang som vigs till präster. uppdraget att förkunna evangeliet och räcka sakramenten är så ofattbart viktigt. Mänskliga brister ska så lite som möjligt stå i vägen. Sedan är vi ändå alla bristfälliga och alla syndare. Åter igen vill jag citera biskop Bo Gjertz: Kyrkan är en skara förlåtna syndare. Så är det och jag är en av dem!
Men inte bara präster är viktiga i kyrkan (vilket en del tycks tro ibland) utan alla som vill vara med är viktiga. Kyrkan får aldrig bli en prästkyrka utan måste än mera utvecklas till att bli en kyrka där vi alla hör samman, med olika gåvor, men där det är lika "fint" att vara ideell medarbetare som anställd, präst som lekman. Svenska kyrkan behöver var och en som vill engagera sig för evangeliet. Låt oss tillsammans i olika sammanhang, utifrån olika gåvor, bära ut evangeliet om Jesus Kristus. Guds Ord åt folket! Det är viktigt. Visst är det viktigt vilka som blir och inte blir präster, men den viktiga frågan är om vi är beredda att svara JA på Guds kallelse till var och en av oss att följa Jesus Kristus.
Mötet med den uppståndne
12 år sedan
12 kommentarer:
Fint att du citerar Bo Giertz, han som ju är vald till den svenska kristenhetens mest betydande person under 1900-talet borde citeras oftare.
Jag tror inte att det är någon som tror att präster [, biskopar och diakoner] är det enda som behövs i kyrkan; de är en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning. Även andra har viktiga gåvor och måste finnas för att det praktiskt ska fungera. Men vad det bör vara är en kyrka där de apostoliskt vigda har den avgörande makten i teologiska frågor och inte som nu: icke vigda personer som inte bryr sig så mycket om vad som är Guds ord utan mer vad som står i socialdemokraternas partiprogram.
Det är bra att det finns antagningskonferenser, men det är pirrigt!
När man berättar för folk utanför kyrkan om vad det innebär så blir de häpna.
Cecilia N:Ja för det är ju bara präster i hela världen som måste söka in till sina utbildningar.
Maja nu förstår jag inte hur du menar.
Högskolestudier gäller ju många och det är inte alltid man kommer in där. Men det är helt betygspoängsrelaterat och man är välkommen att söka nästa skolstart igen. (Eller är jag fel ute?)
Antagningskonferensen ligger utöver högskolan. Teol. kand/mag kan du läsa oavsett.
I antagningen ingår det att avslöja en massa om sig själv som person. Sina fördelar men även sina nederlag. VHS skiter fullständigt i hur du klarade dina föräldrars skilsmässa, din systers svåra sjukdom eller mormors dödsfall, eller nåt annat personligt.
Jag har för mig att det för sisådär tjugo år sen fanns nån sorts lämplighetsbetyg på lärarhögskolan, att man fick betyg på sin lämplighet som lärare. Men även om man inte fick godkänt där så kunde du söka, kanske rent av jobba som lärare ändå.
Blir du inte antagen som präst- eller diakonkandidat så kan du inte gå till nästa stift och hoppas på bättre tur där. Nej, du kan inte bli antagen i hela Sverige i fem år.
Är inte det lite speciellt?
Hej!
Snubblade in pa din blogg av en händelse. Intressant läsning.
Jag befinner mig fortfarande i München och har kommit in pa socialpedagoglinjen till hösten pa katolska högskolan här.
Jag och Michi (min pojkvän som jag träffade i Taizé) kom i tisdags tillbaka efter en treveckors-semester i Sverige. Där var jag b.la pa en nära väns bröllop i Lidingö kyrka med Marita som präst. Var en otroligt fin dag.
Mvh
Cecilia G
Nej, det är inte speciellt. Alla estetiska utbildningar inom hela fältet teater, dans, musik, bildkonst, samt polisutbildningen, militären, förmodligen många många fler har avsevärda krav och prov och intervjuer innan man kan komma ifråga för utbildningen. Dessutom med svidande få platser - jag har ställt frågan förut till Åke Bonnier om hur många prästsökande som inte blir antagna relativt sett, men inte fått svar. Det torde säga någonting om hur svårt det är att bli antagen, antar jag?
Det som däremot är speciellt är prästkandidaternas och kyrkans uppseendeväckande högmod över antagningen. Den kan jag hålla med om gör en lite häpen.
Okej, polis och militär har jag dåligt koll på, vet bara att de testas för att bli polis.
Men om man faller ifrån i årets antagning, får man då inte prova nästa år? Det får man inte som kandidat.
Som konstutövare i olika former har du ju ändå möjligheten att hålla på med detta ändå. Det är ju inte så att alla som arbetar som skådespelare måste ha gått igenom Dramatens elevskola eller liknande. Bananskalsmetoden existerar.
Som mest kan du få venia som "ratad kandidat". Utan att ha forskat i det så känns det som att det inte verkar troligt att få det som "ratad".
Hur många som får nej vid antagningen? Jag har för mig att jag hört en siffra på tio procent. Men det fluktuerar väldigt. För några år sen var det många som fick nej i ... var det Uppsala eller Stockholms stift.
Ja, och varför fick de nej just i Stockholm och inte i Luleå? För att Gud kallade fler i Luleå? Så påpassligt gjort av Gud att kalla människor till prästyrket där det finns flest vakanser, eller?
Jag BEGRIPER inte den här inställningen som jag har mött så ofta och som du framför här i dina kommentarer. Vad är syftet med kuttret kring antagningen, vad, annat än högmod? Är det NÅGON som bryr sig om alla andra tjänster i kyrkan eller i samhället som människor blir kallade till? Skriver stiftet på sin hemsida när det blivit ett gäng nya kantorer eller pedagoger färdiga för tjänst? Inser inte ni blivande präster och präster som håller på såhär att det är oerhört missklädsamt för kyrkan att det är ett sånt hallå kring antagningen, en antagning som de flesta - alla, i vissa stift - som söker kommer igenom? Vad hände med det allmänna prästadömet och skomakare, bliv vid din läst? Är det inte helt enkelt totalt olutherskt att hålla på med den här prästerliga självupptagenheten år efter år? Åtminstone jag ser det. Vi andra har övergivit ståndssamhället.
Jag tycker att stiftet mycket väl kan berätta när det blivit nya kantorer och pedagoger examinerade.
Jag antar att det inte görs för att de inte är knutna till ett visst stift under utbildningen.
Jag är ledsen om du uppfattar mig som en ryggkliare i mängden, för så ser jag inte på mig själv. Vad jag ville upplysa om i första kommentaren var att antagningen inte är känd för folk, att det finns en sån sållning. "Kan inte vem som helst som läst bli präst?" (Typ: "Är det inte bara att söka en prästtjänst?")
Jag tycker inte det är missklädsamt att antganingen finns. Att läsa i fem år och sen få veta att man inte håller måttet är väl en grymmare sållning? Och den finns ju faktiskt också, även om jag inte hört talas om någon som fallit dagen före vigningen. I och med att man har kontakt med biskopen genom åren så hålls ju ögonen på en.
Varför antagningen är olika hård i olika stift, om det är så och jag har ingen statistik som motsäger dig, vet jag inte. Det är olyckligt. (Men jag vet att Luleå inte släpper igenom 100% alltid.)
Jag kom att tänka på ett annat leg.yrke: psykologens. Jag vet inte hur "godtyckligt" de legitimationerna "delas ut", men jag är glad att de i någon mån kvalitetsäkras (även om jag inte vet något om dem) och jag går hellre till en med "leg" än en utan. Och det tror jag om folk som söker präst också.
Allmäna prästadömet finns, och det är bra! Men prästen har en speciell uppgift, det säger Luther med.
Skoj att du länkade till din blogg, Maja. Den ska jag läsa.
Allt gott.
Och den uppgiften är att tala om för alla människor hur mycket mer speciell man är som präst än som vilket annat yrke?
Jaså du har träffat folk som läser i fem år och SEDAN söker? Lustigt, för jag har träffat folk som blev kallade av Gud efter 20 p teologi och en broschyr om att antagningen var coming up.
Nej, jag uppfattar inte dig på något särskilt sätt eftersom jag inte känner dig. Jag tolkar vad jag läser. Vari det missklädsamma består framgår nog för de flesta utanför den heliga kretsen av kallade tjänare.
Njae, jag tänkte mer att om man läser fyra år på univ, sen läser sista året och SEN får veta att man inte duger, att "antagningen" inte skulle finnas förrän det var dags att vigas, så hade det varit grymt mot den som kämpat på i alla år och tagit slut på sin möjlighet att få studiemedel för att söka sig till ett annat yrke.
Men jag vet en som säger sig ha den strategin, ja. Även om då h*ns antagning då hamnar mellan univ och sista året.
Någon broschyr om antagning har jag nog inte sett på mitt universitet.
Jag vill bara tillföra i diskussionen att det visst finns prästkandidater som genomgått utbildning och antagning, men som sedan nekas i slutskedet iallafall. Antagningskonferensen är godtycklig då biskopen när som helst under det att kandidaten studerar kan visa sig tveksam eller neka personen till att bli vigd till präst.
Allt gott.
En av Sveriges prästkandidater.
Skicka en kommentar