Mötet med den uppståndne
12 år sedan
söndag 23 augusti 2009
Gud är trofast!
I dag var jag en vanlig församlingsbo som gick i en av mina församlingskyrkor. Det är underbart att också få fira gudstjänst i kyrkbänken och dela livet med de andra gudstjänstfirarna från samma "infallsvinkel". Prästen Jenny som predikade höll en, i mitt tycke, strålande predikan, om den laglärde fariseen och tulltjänstemannen som båda går till templet för att bedja. Båda är judar och utifrån denna berättelse höll Jenny en predikan som framhöll fariseens uppgift att vara ställföreträdande laghållare, ställföreträdare för hela folket. Hon lyckades med konststycket att göra en djupt kristen predikan utan att tala illa om judendomen och fariseer. Det är ju så lätt att den kristna tron blir ersättningsteologisk. Judendomen har då spelat ut sin roll och det är det kristna som gäller. Men Gud är trofast (1 Kor 1:9) och därför gäller också de andra förbunden som Gud har slutit. Låt oss därför inte spela ut kristendom mot judendom. Gud är trofast! Låt oss istället lära oss mer av båda våra systerreligioner (Judendom och Islam) och ge dem tolkningsföreträde gällande deras tro liksom vi som kristna har tolkningsföreträde gällande vår tro. Gud har fler förbund men Gud är trofast. Tack och lov!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
"Hon lyckades med konststycket att göra en djupt kristen predikan utan att tala illa om judendomen och fariseer."
Skulle det vara ett "konststycke"? Jag har aldrig hört ett enda ont ord om judar och judendomen i någon Svk-kyrka. Och för den delen inte heller i någon annan kristen kyrka. Det där att Svenska kyrkan skulle varit antisemitisk är illasinnat förtal av vissa queer-teologer, som vill påskina att kyrkan ständigt ändrar sig.
Den s.k. ersättningsteologin går inte ut på att judendomen har spelat ut sin roll (nota bene: i den universella frälsningshistorien), för det är ju sant, utan att Gud har sagt upp sitt förbund med judarna (vilket inte är sant) och slutit ett nytt förbund, som judarna inte ingår i (vilket inte heller är sant).
Judarnas historiska roll kan naturligtvis inte övertas av något annat folk - eftersom den historiska rollen är just historisk. Som att byta ut romarna mot något annat folk som ockupationsmakt. Det kan man inte göra när något redan är historia.
Eftersom människornas ondska bara fortsatte, utvalde Gud åt sig ett särskilt folk, som skulle vara ett ljus för hedningarna (just det är fortfarande möjligt) och som skulle frambära hela världens Frälsare (kan bara hända en gång, och det har redan hänt. Det är fullbordat.) Vad Gud vill med judarna nu, när deras historiska uppgift är fullbordad) vet jag ärligt talat inte. Och ej heller vet jag om det finns något särkilt undantag för judar från kravet (om det nu är ett krav) att alla som tror på Jesus inte skall förgås utan ha evigt liv. Vi vet alltså inte om detta är ett krav, eller ett löfte som kan gälla fler än de som är direkt omnämnda (de som tror på honom).
"Låt oss istället lära oss mer av båda våra systerreligioner (Judendom och Islam) och ge dem tolkningsföreträde gällande deras tro..."
Judendomen är inte någon systerreligion till kristendomen, utan roten. Det gamla förbundet slöts med ett folk, det nya förbundet med alla folk. Om judarna i kraft av det gamla förbundet har någon särställning i det nya förbundet, låter jag vara osagt. Men jag utesluter det inte.
Man kan inte jämställa judendom och islam som två "systerreligioner" till kristendomen. Gud har inte slutit någon särskilt förbund med araber eller andra muslimska folk. Utan med dem har han samma förbund som med de andra hednafolken (till vilka även svenskarna måste räknas).
Sedan är det väl en självklarhet att alla religioer (även islam) måste tolkas av de troende själva, och inte av något slags profan "bibelvetenskap" (eller analogt: profan "koranvetenskap") vid statliga svenska universitet. Den antisemitism som hela Svenska kyrkan anklagas för under hela 1900-talet frodades i själva verket under 1970-talet vid teologiska fakulteten vid Uppsala univesitet - uttolkaren av judisk tro hette Sigbert Axelsson. Det var ju samma skrönor om GT-inspirerad judisk blodtörst som SD idag sprider om koran-inspirerad muslimsk blodtörst.
Som en del av statsapparaten måste kyrkan ligga lågt med kritik mot nazismen under kriget. Rätt eller fel kan alltid diskuteras, men något bevis mpå antisemitism var det inte. Svensk diplomati bidrog till att judar räddades ur koncentrationslägren redan före krigsslutet.
Den märkliga historien om att svenskarna skulle vara Iraels 13: stam har sannolikt varit ett bålverk mot åtminstone de grövsta formerna av antisemitism i vårt land.
Tydligen finns det även en judisk synkretism, som går ut på att vem som helst som har en bra relation till Gud, medmänniskorna och skapelsen är rättfärdig och ska bli frälst. Gud är miljöpartist. Undrar vad renläriga judar säger om det.
Jag ber om ursäkt för att jag inte har skjutit in "enligt min mening" efter varje påstående, men så är det! Min mening och de svenska läroverkens kristendomsundervisning under 1950-talet!
Nu blandar du väl ändå bort korten Åke! Att Kyrkan tagit avstånd från "ersättningsteologin" är en viktig och riktig sak. Men sedan reagerar jag lite som Lars Flemström, att du förlorar dig i ett allmänsynkretistiskt resonemang. Eftersom jag har skrivit en hel del om detta på min blogg och ämnet ligger mig varmt om hjärtat vill jag gärna sammanfatta:
Judendomen är för de kristna inte bara en systerreligion, de är roten till kristendomen. Det gamla förbundet med judarna gäller fortfarande, liksom det nya förbundet gäller hela mänskligheten, nordbor såväl som araber.
Ett intressant fenomen under senare år är messiastroende judar (som i Jesus känner igen sin väntade Messias), i Israel lär det finnas kring 10.000 idag. Jag träffade tre av dem på Oasmötet i Borås denna sommar, bland dem Israel Pochtar som talade.
Judekristna tycks ha en nyckelroll i den ekumeniska processen. Kristi kropp blir inte hel förrän denna del är på plats. Under sina missionsresor runt Medelhavet vände sig Paulus alltid först till judarna, det var först när dessa försmådde evangeliet som han vände sig till "hedningarna". Så småningom går det upp för Petrus att Gud inte gjorde skillnad på judar och icke-judar, evangeliet var öppet för icke-judarna också utan att de behövde omskära sig och anta judiska seder. Judar och hednakristna var kallade att höra samman i Kristi kropp. (Ef 3:6).
På ett tidigt stadium uppstod splittring mellan judar och hednakristna, och den judekristna delen av kyrkan försvann. Ersättningsteologin uppstår, här har vi några av de mörkaste kapitlen i den kristna kyrkans historia. T.ex Marranos, judar i Spannien och Portugal och deras kolonier som tvångskonverterades och tvingades överge sina judiska seder och bruk.
Men Gud har inte förskjutit sitt folk (Rom 11:1 ff). Under det första konciliet i Jerusalem bestämdes att hedningar som blev kristna inte behövde anta judiska seder och bruk. Det är paradoxalt att de judekristna därefter har utmönstrats ur kyrkan, och att det istället blev så att judarna var tvungna att avsäga sig judiska seder för att inlemmas i Kyrkan. Det finns en ekumenisk rörelse som heter TJCII: Visionen är ett andra ekumeniskt koncilium i Jerusalem där de judekristna rehabiliteras och att det fastslås att judekristna är en viktig del av Kristi kropp och att de självklart hör hemma där utan att de behöver ta avstånd från sin judiskhet och sina judiska seder. För att detta skall bli möjligt krävs ett djupt helande av alla de sår som uppstått genom vad Kyrkan förbrutit sig mot judarna i historien.
Några hållpunkter i försoningsprocessen med judarna som inleddes under 1900-talet:
1948 då staten Israel utropades fick judarna på nytt ett eget land(det är egentligen ett under att detta kunde ske, alla politiska bedömare trodde innan att det var omöjligt att få igenom dtta beslut). Vid kyrkornas Världsråds möte samma år fastslogs ett kraftigt avståndstagande från antisemitismen. 1969: Lutherska Världsförbundet tog avstånd från alla Luthers antisemitiska uttalanden. 1965: Andra Vatikankonciliet slår fast i en deklaration att judarna är Guds älskade folk och att Gud aldrig tar tillbaka sina gåvor och sin kallelse (Rom 11.29)
1986: Johannes Paulus II besökte synagogan i Rom och förklarade att judarna är våra mycket älskade äldre bröder. 1995: Johannes Paulus II´s apostoliska skrivelse Ut unum sint: Påven uppmanar alla kristna att erkänna våra misstag, omvända oss, att förlåta och försonas.
2000: Johannes Paulus II besöker i mars Jerusalem. Han bad där om förlåtelse för katolikers synd mot judarna under alla tider. Idag: Kristna reser till de tidigare koncentrationslägren och till andra platser där judefientliga handlingar begåtts, de håller gudstjänst och ber under tårar om förlåtelse för vad där skett. Kristna i alla läger ber i många sammanhang och på många platser judarna om förlåtelse för kristenhetens synd mot dem.
Lars och Bengt, jag instämmer i att judendomen är grunden för vår kristna tro eller kanske ännu bättre, med ert ord, roten. Visst är det så. Sedan menar jag, liksom också Svenska kyrkans dialogdokument vittnar om,, att kristendomen är en systerreligion i den bemärkelsen att Gud har många vägar. Dialogdokumentet heter just "Guds vägar". Som ni bägge väl vet "tillhör" jag den delen av Svenska kyrkans kristenhet som menar att vi som kristna skall hålla oss till Kristus men göra detta i respekt för att Gud är större än alla våra sanningar och att Gud möter i andra religioner. Det abrahamitiska förbundet liksom förbundet Mose gäller. För judarna handlar det om att vara trogna det förbund som Mose ingått med det judiska folket och som bekräftats genom de tio buden. Deras uppgift är att ha lagen (Torah)som rättesnöre - lagen som för en from jude är evangelium. Genom att vara trogen sitt förbund (till vilket folket är utvalt)visar man på Gud.
Vår uppgift som kristna är att vara trogna Kristus, följa Kristus - han som slutit ett nytt förbund där också vi hedningar innesluts genom tron.
Gällande ersättningsteologin är det inte så enkelt att den inte skulle finnas i Sverige. I den allra största välmening kan ibland just en sådan teologi formuleras, i okunskap. Inte minst hos evangeliakal kristna som längtar efter att alla judar ska få komma till Isarel så att Messias tillslut kan komma/komma tillbaka. Då skall alla tillbedja Jesus Kristus, alla ska bli kristna... Det är den yttersta konsekvensen av ersättningsteologin. Och med sådana "vänner" till det judiska folket kan man fråga sig om de kristna, som förfäktar den övertygelsen, inte i sin stora vänskap är en del av motståndarna. Till syvende och sist skall judarna och alla andra som inte är kristna bli kristna. Sådan är ersättningsteologin i dess prydno...
Den teologin stod inte Johannes Paulus II för. Jag kan sakna honom. Han var en stor ekumen med djup förståelse för andra religioner utan att rucka en tumm på den kristna tron fundament. Världen är en stor kristen ledare fattigare.
Åke! Nu hänger jag inte riktigt med. Jag håller med om att det finns en grupp militanta frikyrkokristna insraelfanatiker som agerar utifrån uppfattade profetior om den yttersta tiden där Israel skall omvända sig. Katolska kyrkan har en mycket mer lågmäld profil, men jag skulle inte heller vilja dra alla evangelikala över en kam i denna fråga som du gör.
Sedan kanske du idealiserar Johannes Paulus II (fast jag håller med om att han var en mycket bra påve) och i motsvarande grad då faller i samma fälla som många andra att demonisera hans efterträdare, "Guds schäferhund" m.fl epitet som han kallas, J Ratzinger, påven Benedikt XVI. Han kanske inte har samma karisma som sin föregångare, men sanningen är att han inte har ändrat en tum på Katolska kyrkans inställning till judarna. Fadäsen med SSPX kan absolut inte tolkas i den riktningen. Här några fakta:
Redan från den första början av Benedictus XVI:s tid som påve uttryckte han sin önskan att föra dialog med den judiska världen. Hans tankar går helt i linje med det Andra Vatikankonciliets skrift ”Nostra Aetate” från 1965. I detta dokument fördömer kyrkan ”hatet, förföljelserna och alla tecken på antisemitism som det judiska folket har fått utstå, oberoende från vem och när”.
19 aug 2005 besökte han synagogan i Köln.
År 2006 reste han till Polen, och vid ett besök vid Auschwitz, sade han: ”Det är nästan omöjligt att ta till orden på denna grymhetens plats, som hopar brott mot Gud och brott mot människan så till den grad att det inte har jämförelse i historien... Detta är en minnesplats, det är Shoa. Det förflutna är aldrig endast förflutet – det finns här för oss för att visa oss vilken väg att välja och vilken att utesluta”.
12 mars 2009 tog påven Benedictus XVI emot en judisk delegation från Över-rabbinatet i Jerusalem. På efterföljande presskonferens sade rabbinen Ronald S: Lauder att audiensen hade varit en mycket speciell upplevelse, som mer än ett möte hade varit en vändpunkt för en splittring som hade börjat p g a ett missförstånd. Vi hade inte kunnat förvänta oss en starkare övertygelse, sa rabbinen och lovordade påvens uppriktighet och önskan att bemöta svåra frågor, vilket hjälper i den interreligiösa dialogen. Delegationens övertygelse är att påven Benedictus XVI fortsätter i Johannes Paulus II:s och ”Nostrae Aetate”:s anda, sa han. Vad gäller biskop Williamsson och påvens ställning är det ett avslutat kapitel för den judiska världen. Den smärta som påven uttrycker då förintelse förnekande deklarationer nämns, reflekterar vår smärta, sa han.
Påven besökte Israel 11 maj 2009. Där sade han: ”Jag kommer till dessa heliga platser särskilt för att be för freden - fred här i det heliga landet, och fred i hela världen.
Han fortsatte sitt tal med att understryka det som den Heliga stolen och Israel har gemensamt: ”vi delar många värderingar, framförallt den att religion måste ha en rättmätig plats i samhället. Den rätta ordningen i de sociala relationerna kräver att alla människors frihet och värdighet respekteras, vilket kristna, muslimer och judar tror, att människan är skapad av en kärleksfull Gud och har evigt liv som mål”. När den mänskliga personens religiösa dimension förnekas eller marginaliseras, sätts själva grunden, för den korrekta tolkningen av de oersättliga mänskliga rättigheterna, på spel.
Bengt, jag drar inte alla över en kam. Det är nog din, denna gång, felaktiga tolkning av vad jag skrivit. Jag talar inte om ALLA evangelikala kristna utan bara om evangelikala kristna. Och bland dem har jag mött denna svårartade bibeltolkning.
Gällande påven Benedictus XVI har jag inte alls uttalat mig om honom i denna blogg. Han har råkat ut för en del svårigheter och jag avvundas honom inte, men jag saknar ändå Johannes Paulus II. Den känslan vet jag att jag delar med många katoliker.
på vad sett är islam vår systerreligion?
menar du serisöt att Gud, som genom Kristus är i nytt förbund med människan, har ett förbund med islam?
Svara mig på min mail,
Alleojr@hotmail.com
Alexander
Tack Åke för ditt svar. Dock är jag fortfarande något oklar över vad du menar med detta (som jag uppfattar ganska kategoriska) fördömande av (inte alla) evangelikala på grund av deras Israel-engagemang. Jag (fastän katolik) är också engagerad i dessa frågor och vi katoliker (även påven Johannes Paulus II) menar tillsammans med de evangelikala att Kristus är världens ljus och frälsningen i honom är är universell, gällande alla folk.
På långfredagen ber vi i Katolska kyrkans liturgi först för alla katoliker, sedan för alla kristna, sedan för alla som tror på Gud, sedan specifikt för judarna, inte för att de är i behov av frälsningen mera än andra folk (snarare mindre eftersom de redan är Guds utvalda folk), men för att de liksom alla andra är innefattade i Guds frälsningsplan för världen.
Jag vet att för judar är detta extra känsligt, och det förekommer ofta diskussioner om just långfredagsbönen och dess ev. ersättningsteologiska innebörd.
Förre överrabbinen i Stockholm Morton Narrowe kommenterar i en text ersättningsteologiska element i evangelikal kristendom:
"Samma förhållande (som för Svenska kyrkan) gäller än mer för de olika frikyrkorna, inte minst hos många av de s.k. 'Israelvännerna', vilkas stöd för den judiska staten är baserat på en framtida konvertering av alla judar till kristendomen. Detta är förstås inget annat än en fördröjd ersättningsteologi. Staten Israel är viktig för sådana troende kristna endast på grund av att den spelar en messiansk roll i hela världens - ej blott judarnas - övergång till äden enda sanna tron' (kristendomen)."
Säkert finns det kvarvarande ersättningsteologiska element att rensa ut både från katolska kyrkan och evangelikal kristendom, men jag menar att uppfattningen att Kristi frälsargärning är universell och omfattar alla folk inte i sig kan betraktas som ersättningsteologisk. Jag antar att du inte menar så, men både ditt och Narrowes resonemang kan lätt uppfattas på det sättet.
Vi kristna tror ju att Kristus kom till alla människor, därför är den kristna tron evangeliserande, vi tror inte att var och en blir salig på sin tro, vi vill inte undanhålla evangeliet från någon enda människa. Jesu ord i Uppenbarelseboken gäller för alla: "Se jag står vid dörren och knackar, om någon öppnar dörren skall jag gå in och hålla måltid med honom..."
Problemet är inte att vi kristna tror på frälsningen i Kristus som något universellt för alla folk, och att vi vill vittna om honom både för judar och muslimer, utan problemet är väl mera när detta på ett omoget och fanatiskt sätt framförs av vissa människor och grupper.
Vi kristna är kallade att evangelisera och vittna om Kristus för alla, men att närma sig andra på ett icke respektfullt sätt motverkar själva syftet med evangelisationen. Evangelisationens första väg är kärleken, att acceptera sin medmänniska och sträcka ut en kärleksfull hjälpande hand. Men kärleken innebär också att inte undanhålla någon enda människa vittnesbördet om Jesus Kristus.
Det vi funnit som det mest värdefulla i vårt eget liv vill vi förmedla till våra medmänniskor.
Skicka en kommentar