Spelar tron någon roll?

Spelar egentligen kristen tro någon roll? Skulle man inte lika gärna kunna strunta i den och i allt annat vad trosåskådning heter? Har inte Humanisterna egentligen rätt? Det finns nog ingen Gud och de kristna har egentligen gått på världens blunder. Man kan väl leva ett bra liv i alla fall? Så kan man naturligtvis resonera om man är ateist. Men som kristen menar jag att kristen tro faktiskt spelar roll. Den kristna tron säger att Gud blivit människa på ett unikt sätt i Jesus Kristus, att Jesus levt, undervisat, samlat lärjungar etc, dött och uppstått. Dessa påstående omfattar vi kristna. Men sedan måste man fråga sig vad dessa påståenden får för konsekvenser i det egna livet? Handlar det om att skydda sig mot ett helvete, att den som inte tror hamnar i det brinnande Gehenna där man ska gråta och skära tänder? Personligen har jag svårt att tänka mig ett helvete utanför och bortom alla helveten som människor dagligdags upplever i detta livet. Varför skulle vi bli straffade i evigheters evighet av Gud som är kärlek? Vad är det för typ av kärlek som vill straffa alla som inte tror rätt? Och hur vet jag att jag tror rätt? Ska det vara tro enligt Katolska kyrkan, enligt Pingstkyrkan, enligt Svenska kyrkan, enligt Baptisterna, Missionskyrkan, Metodisterna, Alliansmissionen etc? Hur vet jag vad som är rätt tro? Är det en bokstavlig tro på Bibelns texter? Hur gör jag då med hela utvecklingsläran? Räcker det med att tro på Gud? Måste jag tro att Jesus jungfruföddes, gick på vattnet etc?

Naturligtvis spetsar jag till det. Men poängen med dagens blogg är att framhålla att kristen tro i hög utsträckning handlar om att fördjupa mitt liv här och nu, att i Jesu efterföljd leva kärleken gent emot mina medmänniskor och leva i kärlek till mig själv (älska min nästa som mig själv). Att följa Jesus är att försöka att leva så sant mänskligt som möjligt, att förändra världen så att Guds kärlek lyser igenom där människor upplever ett helvete. Den kristna tron vill säga mig att jag inte är ensam i detta mitt levande av mitt eget liv. När livet är tufft är jag inte utlämnad. Jesus Kristus själv är med mig, han som i sitt liv, i undervisning och handling visade på Guds gränsöverskridande kärlek. Därför är det meningsfullt att tro på Jesus. Det förändrar. Det ger mig ett nytt värde som är oberoende av vad jag presterar, oberoende av vad andra tycker, oberoende av om jag är en lyckad individ eller inte. Det handlar inte om det. Det handlar, åter igen, om att jag får vara jag.

Gud finns och har gett mig ett värde - ett värde som ingen och ingenting kan ta ifrån mig. Därför kan jag inte tro på ett helvete som ett kosmiskt koncentrationsläger för oliktänkande. Den Gud som älskar och ger värde kan inte skicka den älskade och värdefulla in i något helvete, in i en evig Gudsfrånvaro. Nej, den älskande Guden, Gud som ger sitt liv för oss därför att han älskar oss, delar vårt eget helvete, är där också då vi inget anar, inget känner. Men Gud är där. Den tron spelar roll. Den tron förändrar. Den tron är en realitet, hävdar vi kristna.

Alla helvetestexter är egentligen uppmaning till att leva mänskligt, att bry sig om sin nästa i ord och handling, att spänna sig och sträcka sig lite extra för sin nästas skull. Till detta är vi kallade. Detta får vi leva -Du och jag. Jesus själv är med. Den tron spelar roll!