Om några få timmar är det nyårsafton. Det är en dag när jag alltid hamnar i en sorts melankolisk eftertänksamhet. Så har åter ett år gått. Jag har blivit äldre. Världen har förändrats. Gårdagen är förbi och kommer aldrig mer.
Det är viktigt att stanna upp i tillvaron och Nyårsafton kan vara ett sådant tillfälle, åtminstone under någon timme av dygnet. När jag ser tillbaka och tänker på allt jag varit involverad i, alla samtal, alla processer, alla arbetsuppgifter, ser jag att jag har varit vägledd. Jesus själv har vandrat vid min sida. Jag ser det, men först i backspegeln. Jag ser Guds närvaro men först med facit i handen. Så är det och när jag tänker på det fylls jag av tacksamhet. När jag ser Guds närvaro i backspegeln ser jag också att alla de bekymmer jag haft, all den oro och ångest jag känt vid olika tillfällen egentligen har handlat om brist på tillit. Var gång jag trott att jag ska klara allting själv, har jag drabbats av oro. När jag ser tillbaka, i backspegeln, påminns jag om vikten av tillit till Jesus själv. Jag påminns om vikten av att fördjupa min relation till min Herre och Mästare. Det handlar inte om världsfrånvändhet men om att försöka att bli fullkomlig.
Kanske finns det de som nu får hicka (igen) över vad domprosten säger. Inte finns det väl någon som kan vara fullkomlig, utom möjligen Jesus Kristus? Men vad handlar ordet fullkomlighet om? Jo, jag menar att det handlar om att bli den man är, att jag ska vara den Åke som jag är tänkt att vara, skapad att vara. Jag sviker alltför ofta mig själv, min egen kallelse att bli mitt sanna jag. Jesus själv säger: Var fullkomliga såsom er fader i himlen är fullkomlig. (Matt 5:48). Gud är fullkomlig för Gud är den Han är (2 Mos 3:14). Gud är helt och fullt sig själv vilket innebär att Gud både är relation och kärlek. Det är också det som Jesus påminner om i det dubbla kärleksbudet ( i förkortning: Du ska älska Gud över allting och din nästa som dig själv). Vi ska vara fullkomliga genom att verkligen leva det dubbla kärleksbudet.
När jag ser tillbaka på det gångna året ser jag många av mina brister och tillkortakommanden. Men jag ser också att Guds nåd har burit och anar att Guds nåd bär också när jag själv sviker.
Kanske kan denna min blick bakåt påminna mig om vikten av förtröstan, vikten av tillit, vikten av fördjupning av relationen med både Gud och mina medmänniskor i arbetssammanhang, familjesammanhang och fritidssammanhang.
Jag vill bli fullkomlig - jag önskar bli mig själv och jag önskar Dig att Du ska bli fullkomlig, bli Dig själv och kanske är det så att ju mer Du blir Dig själv och jag blir mig själv ju närmre kommer vi varandra och ju närmre kommer vi Gud.
Så vill jag tacka alla mina bloggläsare för det gångna året, tacka för alla inlägg, alla kommentarer jag fått muntligt, alla glada tillrop och kritiska påståenden. Jag hoppas på fortsatt bloggkommunikation också nu är 00-talet är på väg in i det förgångna!
Med de tankarna önskar jag Dig ett riktigt Välsignat, Nytt År!
Mötet med den uppståndne
12 år sedan
7 kommentarer:
God morgon Åke och ett gott slut på 2009. Jag önskar dig och dina nära ett välsignat Herrens år 2010.
Måtte vi alla lyckas med att bli mer fullkomliga.
Gott nytt år.
Krister
Kanske är det ett gott tecken ändå på att vi är på god väg mot fullkomligheten då vi inser vår egen brist på ofullkomlighet och tillit...
Tack för spännande bloggläsning och goda samtal under 2009! Nu bloggar vi vidare in i 10-talet!
Gott Nytt År!
Jenny
Brist på fullkomlighet ska det naturligtvis vara...annars blir det tokigt!
Önskar dig ett Gott Nytt År
Hela det sammanhang i Matteusevangeliet där orden finns återgivna, är ju en enda lång skärpning av lagen, där Jesus gör oss medvetna (förhoppningsvis) om att vi inte fixar vår rättfärdighet själva. Så vårt svar på Jesu uppmaning om fullkomlighet bör rimligtvis bli: "Herre, detta klarar jag inte!" Varpå Herren replikerar: "Nej, och det är just därför jag har kommit..."
I slutändan handlar det då, precis som du skriver, om tillit.
Gott nytt år!
Lars
Det är intressant att jämföra Åke Bonniers vilja att bli fullkomlig med Dag Sandahls påsådda brist på ödmjukhet. Det är nämligen "åklagaren", i olika mänskliga gestalters skepnad, som anklagar. Det är djävulen som kallas "åklagaren" eftersom han anklagar både Gud direkt, och indirekt - genom att hoppa på kristna förkunnare som predikar Guds ord, för att inte vilja människors bästa. Är man präst får man nog stå för den man är genom att vilja vara fullkomlig. Det är inget fel! Det är skillnad mellan målet och vägen dit! Så det är bara bra att inte heller domprosten ödmjukar sig i onödan!
Själv har jag gjort någonting riktig bra under de senaste dagarna. Jag har varit tillsammans med den kvinna som jag älskar. Agape!
Gott Nytt År, käre Åke!
Lars Flemström du borde besöka Öland. För så stor som kyrkligheten är på norra Öland idag när Dag Sandahl tjänstgör där det har den inte varit sen den omtalade och föraktade Monica Ljuslund tjänstgjorde här i början av 80-talet.Jag hade henne själv som konfirmationpräst och kunde inte bättre fått. Tyvärr var hon modern 20 år före folket. Hon blev illa omtalad och föraktad av en liten grupp som fick folket med sig och församlingen frös ut henne som bibeln budbärare. Folket älskar Dag Sandahl i hans nordölands församling som tjänstgör i rätt tidsepok uppenbarligen. Dag Sandahl precis som domprosten pratar så folk förstår innebörden av bibeln, de gör den t o m riktigt rolig att lyssna till pga att de står inte och berättar nåt som egentligen ingen levande kan säga om det är sant eller inte. Men däremot är dessa två herrar fantastiska på att väva samman bibeltexter med verkligheten vi lever i idag. Dom kanske eftersträvar fullkomlighet men vad gör det huvudsaken de får församlingens förtroende och därigenom sätter tilltro till våran grund i kristendomen nämligen bibeln.
Skicka en kommentar