”Guds rike är nära” är dagens och veckans tema. Jag ska själv predika om himmelriket som rycker fram, nästa söndag i Storkyrkan. Men, idag var jag i hustruns och min vigselkyrka i södra Värmland och firade mässa som vanlig gudstjänstfirare. Prästen var en invandrad kvinna från Tyskland som talade strålande svenska. Vi var fyra vuxna och två konfirmander förutom kantorn, kyrkvärden och kyrkvaktmästaren. Det är tragiskt att sekulariseringen breder ut sig som en stormvind över stora delar av landsbygden. Kanske håller landsbygdspredikanten från Galiléen på att bli reducerad till att bli viktig enbart för storstadsmänniskan eller så har våra frikyrkliga bröder och systrar fångat upp fler än vi i Svenska kyrkan har lyckats med – åtminstone i södra Värmland.
Men till mina systrar och bröder i prästämbetet som har att förkunna för en liten skara och till alla som envist och envetet kommer till den söndagliga gudstjänsten, vill jag säga: Stå på Er! Era förböner är viktiga, att ändå få fira mässa är viktigt, att det finns härdar runt om i vårt land, om än små, som fördjupar sig i Ordet, är också viktigt.
Ni behövs! Tack att Ni finns!
Mötet med den uppståndne
12 år sedan
17 kommentarer:
Amen! Här i församlingen firar man sedan ett par år inga inte åtminstone en mässa på veckan (förekommer mer sporadiskt), man slutade då "det var så få som kom". Men blir det mer folk i kyrkan om man skär ner på gudtjänsterna? Vad är viktigast; Harry Potteraftnar eller tillbe Gud i ord och sakrament?
Men jag tror också att kyrkan har sig själv att skylla delvis i det att man inte tillräckligt uppmanar folk att gå på gudtjänsten. Vi har inte mässplikt i Svenska kyrkan, det kanske är lika bra det, men det vore en välgärning att höra oftare från predikstolen, i Kyrkans Tidning och församlingsbladet att man bör gå i kyrkan varje söndag om man inte har någon giltig ursäkt. Det finns ett egen värde i att man firar gudtjänst i gemenskap med andra och inte bara är kristen i sitt eget hem.
För övrigt; tänk om alla som deltar i olika veckoaktiviteter också kom till söndagens gudtjänst, då hade det inte sett särskilt glest ut i kyrkbänkarna även andra söndagar än 1 advent.
Sedan tror jag på att engagera fler än kyrkvärdarna i högmässan. Låt vanliga församlingsbor pröva att läsa dagens texter oftare; använd konfirmander och andra intresserade som ministranter..det finns mycket att göra!
Hej Jonas,
Jag håller verkligen med Dig om att fler borde ges möjlighet att medverka i gudstjänsten. Och den goda drömmen (som inte är helt enkel att förverkliga) är att fler av alla gruppdeltagare, anställda, förtroendevalda och ideella medarbetare skulle komma till den söndalgliga mässan. Vi hör ju ihop och vi hör ihop med Kristus i centrum - Han som möter oss som tydligast i brödets och vinets mysterium.
Jag tänker också på vad som står i 1 Tim 3 som handlar om hur biskopen, prästen och diakonen ska vara, ett föredöme i allt. Dels, menar jag att man analogt till viss del bör kunna tillämpa det även på förtroendevalda, och att de också bör synas ofta i kyrkorna när det är gudtjänst och inte bara när det är omröstning i kyrkorådet för att upprätthålla sitt partis maktposition; dels uppskattar jag väldigt ämbetsbärare som går på gudtjänster så ofta de kan (vilket du verkar) även när de inte är i tjänst, och särskilt när de till exempel koncelebrerar även när de inte för tid i Agresso för det (eller präster kanske inte har någon tidsredovisning, kan ju också vara de som har gått i pension). Är man vigd till ämbete i kyrkan är det inte bara ett yrke utan ett heligt ämbete även om jag har förståelse för den präst som inte har på sig prästkragen när han rensar ogräs i rabatten.
Något som jag också hoppas kommer mer är att diakonen får utökade liturgiska uppgifter och att det blir något naturligt i alla församlingar att diakonen tjänstgör i högmässan genom att läsa det heliga evangeliet, delta i förbönen, assistera framme vid altaret i måltidens liturgi.
Ja, som du antyder i slutet: ..Brödet som vi bryter, är en delaktighet av Kristi kroppså är vi, fastän många, en enda kropp ty alla får vi del av ett och samma brödfrån evighet till evighet.
Varför ska diakoner ha utökade liturgiska uppgifter? Ska de ha det, kan de vidareutbilda sig till präster. Jag skulle vilja ha en utredning om både rekyrtering och uppgifter för diakoner. Och församlingspedagoger. Slå ihop de två yrkena! Många diakoner tänker fortfarande som de sjuksköteskor eller socialsekreterare som de en gång var, ibland med en ren förmyndrattityd mot sina "klienter". Ska kyrkan lägga tyngdpunkten vid förkunnelsen eller den socialkurativa verksamhet, som kanske borde vara en kommunal uppgift?
Ska vi stillatigande åse medlemsflykten från kyrkan, på grund av att kyrkoavgiften upplevs som för hög - om detta beror på att kyrkan agerar städgumma efter nedskärningarna i det profana samhällets sociala verksamhet?
- Motfrågan måste också ställas: I vad mån den socialkurativa verksamheten bidrar till att sprida förkunnelsen och rekrytera medlemmar till kyrkan.
- Motfrågan till motfrågan måste också ställas: Om kyrkan bjuder in sig till gemensamma nämnder etc med det profana samhället, genom att skriva om förkunnelsen, exempelvis i fråga om äktenskapet - eller genom att svika sina "klienter" om man möter motstånd från exempelvis socialtjänsten.
Jag tycker för det första att rekryteringen av diakoner ska breddas till alla, som inte har en för präster föreskriven teologisk utbildning. Låt diakonerna vara lekmän, som är anställda av kyrkan för speciella uppgifter!
Att använda nykonfirmerade som ministranter, textläsare etc är en utmärkt idé. Ideell medverkan i gudstjänsten förekommer redan i stor usträckning i Svenska kyrkan, men kan och bör utvecklas ytterligare - inte minst med liturgiska uppgifter. Egentligen borde alla kyrkobesökare utom de som uttrycligen inte vill, ha liturgiska uppgifter i gudstjänsten.
Koncentrationen av kyrkobesöken till storhelger och lokala högtider kommer sannolikt att fortsätta, samtidigt som kyrkan måste skära ner på personal. Det finns emellertid framgångsrika exempel på att Svk kan locka till kyrkobesök vanliga söndagar genom inslag som vänder sig till speciella grupper, såsom konfirmandföräldrar, sommargäster, arbetare, bönder m.fl. Eller genom att återinföra lokala traditioner, eller rentav hedra lokala helgon.
Men jag tror inte att Svk kommer att kunna erbjuda heltidsanställningar åt alla de präster, som behövs under storhelgerna. Vi kommer att få ett växande antal fritidspräster, som försörjer sig på andra yrken. Men låt då detta bli en lösning på ämbetsfrågan. Jag har under flera år propagerat för att skilja prästvigningen från anställningsavtalet, och prästviga även kvinnoprästmotståndare.
Gudstjänster utan nattvard skulle i större utsträckning kunna ledas av lekmän med venia.
Lars, vad jag förstår ska det i fortsättningen vara två inriktningar för diakoner, varav en ska vara inriktad mer på undervisning. För övrigt är diakon inget yrke i första hand, det är ett ÄMBETE. Det vore förresten vigas diakoner till tjänst som har det som tillikauppgift till det civila yrket, särskilt då de med undervisande och liturgiska uppgifter i första hand.
Att koncelebrera i mässan och hjälpa prästen och biskopen är typiska uppgifter för diakonen som vi bör återupptäcka. Att t.ex. läsa det heliga evangeliet är en lämplig uppgift för en koncelebrerande diakon. För en diakon som har fallenhet för predika är det även lämpligt att denne får veniat för det. Predikan är nämligen inget sakrament och det som skiljer prästen från diakonen är att då prästen re-presenterar Jesus är det endast han som kan celebrera mässan och ge avlösning i bikten.
Jonas, jag utgör från att kyrkan måste minska sin personal, men jag anser inte att det i första hand är prästerna som ska bli färre.
Går det inte att skapa anställningar för alla präster, som behövs för att hålla igång verksamheten under storhelger och semestrar eller annan ledighet för de anställda prästerna, bör vakanserna fyllas med "fritidspräster", som har andra jobb som huvudsaklig födkrok.
Diakoner som vill bli "jämställda" med präster, får helt enkelt kvalificera sig för att bli präster. Detta är inte jämförbart med kompetensstriderna mellan läkare och sjuksköteskor! Det är inte heller jämförbart med diakonerna inom Katolska kyrkan, där en "diakon" helt enkelt är en blivande präst.
"Diakonissor", med ungefär samma uppgifter som katolska ordenssystrar, inrättades i Svenska kyrkan under andra hälften av 1800-talet, i syfte att råda bot på bristen på uppgifter för kvinnor i den lutherska kyrkan. Vid mitten av 1900-talet ansågs inte detta vara nog, utan kvinnorna (åtminstone Margit Sahlin) ville bli präster. Och nu har vi ju kvinnliga präster!
Varför då inrätta en särskild kår av "hjälp-präster", om inte för att tillgodose vissa fackliga krav inom tjänstemannafacken? (Jämför läkare - sjuksköterskor). I själva verket "degraderas" prästämbetet därigenom, för att inte säga profaneras. Prästen blir bara en mer utbildad akademiker (Läkare i jämförelse med sjuksköterskor). Vi lutheraner tror på ett särskilt prästämbete, men som lutheraner kan vi också kritisera kyrkliga auktoriteter.
Visst ska präster vara välutbildade, men det är ju inte i kraft av sin utbildning utan i på grund av av sin sakramentala prästvigning som präster kan celebrera nattvarden. Eller mer precist uttryckt: ...som Gud celebrerar nattvarden med prästen som redskap. Visst ska präster vara föredömen, men det är varken genom sin teologiska kunskap eller genom att vara moraliskt föredöme, som detta sker genom prästen.
(Och inom parantes: Kvinnoprästmotståndet handlar inte om att män har bättre egenskaper i något avseende än kvinnor.)
Efter att ha kollat vad ordet "koncelbrera" egentligen betyder, kommer jag fram till att endast präster kan koncelbrera. Detta sker varje gång en gudstjänst leds av mer än en präst. En kvinnoprästmotståndare kan inte koncelebrera tillsammans med en kvinnlig präst, utan hon får nöja sig med att assistera eller tjänstgöra som ministrant. Och det är ju just detta som är "problemet" i kvinnoprästkonflikten.
Och det är just därför som jag under flera år har propagerat för att man ska skilja prästvigningen från anställningen, så att unga kvinnoprästmotståndare kan få sin prästvigning. Men SEDAN får de ta konskekvenserna av sin övertygelse. De får - som regel - ha andra jobb som huvudsaklig födkrok och rycka in tillfälligt vid gudstjänster som bara leds av en präst.
Men Lars; det är inga diakoner som vill bli jämställda med präster och inte vill jag heller det. Svenska kyrkan har ju varit okristen i den meningen att man inte haft vigda diakoner under lång tid. Nu har man det och då bör också diakonerna har de uppgifter som tillkommer en diakon; en av dessa är att assistera i mässan. En diakon är INTE en hjälppräst udan en diakon är en medhjälpare till prästen eller biskopen. Att vara medhjälpare är INTE att vara hjälpbiskop eller hjälppräst. Prästen representerar i sakramenten Jesus Kristus, det gör aldrig diakonen i den meningen.
För övrigt ville Margit Sahlin inte bli präst i den mening som nu avses, utan istället diakon med de uppgifter som jag avser; det vill säga som även kan predika.
Såvitt jag vet är en diakon i Katolska kyrkan en person, som förbereder sig för att bli präst. Man kan kanske säga att man har en tvådelad prästvigning, där den första delen är just diakonvigningen.
Att avge högtidliga löften under en speciell ceremoni med handpåläggning, gör inte denna "vigning" till ett sakrament. Men enligt en av Svenska kyrkans alltjämt gällande bekännelseskrifter (katekesutvecklingen från 1978) är prästvigningen ett sakrament.
Man kan inte härma formerna för en prästvigning vid "vigningar" av andra yrkeskategorier (diakon, kyrvaktmästare, kantor, etc) och säga att de också är sakrament.
Det är inte heller förekomsten av diakonvigningar som gör en kyrka till kyrka. Om så vore fallet, vore väl den enklaste lösningen, att ersätta pastorsadjunkttjänsterna med diakontjänster av katolskt snitt.
Men vad ska i så fall nuvarande diakoner kallas - bröder och systrar?
"Pastorsadjunkt är den första tjänsten en nyvigd präst får. Under denna tid (som varar i 12-18 månader) har prästen handledning av en mer erfaren kollega. Denna tjänst inrättas av stiftet i en av biskopen vald församling, så kallad missivförsamling. När tjänsten är fullgjord är pastorsadjunkten fri att söka utlysta tjänster som komminister, kontraktsadjunkt eller stiftsadjunkt inom hela Svenska kyrkan." (Wikipedia)
Visst ville Margit Sahlin bli präst - och det blev hon också! Det var väl ändå ingen som tvingade henne?
Lars, jag syftade inte på det tillfället när hon blev prästvigd utan tidigare.
Angående katolska kyrkan har du fel; sedan många år (några år efter Vaticanum II) har de även ständiga diakoner, män som vigs till diakoner - ofta gifta - som inte avser att bli präster. Diakoner är diakoner och de ska vigas. Det är dock en brist i Svenska kyrkan att prästerna inte först vigs till diakoner som man gör inte bara i katolska kyrkan utan även anglikanska kyrkan.
I kyrkan ska det finnas både biskopar präster och diakoner, så som det har funnits sedan kyrkans första tid. Läs 1 Tim 3.
Jonas, jag talar om kvinnliga och manliga diakonissor i Svenska kyrkan, som är socionomer eller sjuksköterskor (eller liknande) i botten.
Du talar om manliga diakoner, som - oavsett om de har för avsikt att bli präster eller ej - är ett slags lägre prästerskap i Katolska kyrkan. Och detta är verkligen inget "kvinnligt ämbete" i Kk. Kvinnor kan inte bli diakoner, och har med största sannolikhet aldrig varit diakoner - i katolsk bemärkelse.
Jag kan inte se någon som helst anledning till att socionomer och sjuksköterskor (och liknande), men inte kyrkvaktmästare och kyrkomusiker, ska vara något slags lägre prästerskap.
Men lars jag säger det bara en gång till: en diakon är inget lägre prästerskap. Du har också fel angående kvinnliga diakoner i katolsk mening. Frågan om ett kvinnligt diakonat är inte slutligt avgjort på samma sätt som frågan om kvinnliga präster i katolska kyrkan. Det finns stöd för den tesen att det är en ordningsfråga och inte en teologisk fråga.
Några diakonissor finns det inte i Svenska kyrkan längre, eller det vigs inga diakonissor utan diakoner. Diakon är den riktiga benämningen, inte diakonissa. Däremot finns det pensionerade diakonissor samt att det finns diakoniassistenter som inte är vigda.
Och i övrigt talar jag de lege ferena.
Med de lege ferenda menas väl att du utgår från ett önskat tillstånd och inte från ett faktiskt tillstånd. Jag menar alltså att en diakon i Svenska kyrkan inte har samma yrke som en diakon i Katolska kyrkan.
Jag tycker dessutom att man borde ha behållit yrkesbenämningen diakonissa, på samma sätt som man behöll yrkesbenämningen sjuksköterska, när män blev sjuksköterskor. I så fall hade vi kanske inte haft den är diskussionen.
Jag har f.ö. inget emot att man inför diakoner (i katolsk bemärkelse, men med luthersk tro) i Svenska kyrkan. Diakonvigningen skulle i så fall ske före pastorsadjunkt-tjänstgöringen och prästvigningen efter pastorsadjunkt-tjänstgöringen.
Det finns katoliker (speciellt feminist-katoliker) som anser sig ha bevis för att det fanns kvinnliga diakoner i urkyrkan. Men efter att ha följt debatten på katolska bloggar finner jag detta föga troligt. Några tecken på att kvinnor skulle kunna bli diakoner i Katolska kyrkan finns inte, utan snarare tvärtom efter de utredningar som har gjorts i kvinnoprästfrågan inom Kk.
Jag kan fortfarande inte förstå varför diakoner ska ha (och har) en särställning jämfört med andra icke-präster, såsom kyrkvaktmästare och kyrkomusiker - som väl ändå får anses ha liturgiska uppgifter. Eller är man mer helig än andra för att man har en socionom- eller sjuksköterskeexamen i botten?
Jag ser Jonas förslag om att, som jag uppfattar det, svenskkyrkliga diakoner ska ha en mellanställning mellan präster och andra kyrkliga yrken samt lekmän, som en ökad professionalisering av gudstjänstlivet i Svenska kyrkan. Tvärtemot det ökade lekmannadeltagande som vi var överens om i början av denna debatt.
Det blir trångt framme vid altaret om både nykomfirmerade personer, andra lekmän, och diakoner ska tjänstgöra som ministranter. Det allmänna prästadömet i Svenska kyrkan, bör stärkas och inte överflyglas av en ytterligare professionalisering.
Jag tror på ett apostoliskt prästämbete, och att prästvigningen är ett sakrament. Men därmed får det vara nog! Det ska vara raka rör mellan ämbets-prästen och det allmänna prästadömet (= hela församlingen).
Lars; frågan om kvinnliga diakoner är en ordningsfråga inte en teologisk fråga. I fråga om diakoner sa Luther inget särskilt. Svenska kyrkan återgår därför till vad som är rätt och riktig kristen praxis och teologi när man t.ex. öppnar för två inriktningar på diakonutbildningen. Redan idag förekommer det på många håll att diakonerna deltar i liturgin, däremot är det säkert väldigt ovanligt med att de har veniat. Men om vanliga lekmän får det, varför då inte diakoner?! Det gäller naturligtvis att man har fallenheten för den och rätt utbildning som de flesta inte har idag.
En diakon är inte någonstans någon halv präst. Kyrkomusiker och annat innehar inga ämbeten utan yrken eller uppgifter. Användningen av ordet diakonissa för de som är vigda är direkt olämplig, särskilt som det finns manliga diakoner. Med sjuksköterska förhåller det sig annorlunda. Notera att sjukskötare är något annat.
Angående detta med diakoner, jag citerar här Bengt Malmgrens blogg:
"Diakonens uppgift i förhållande till präst och biskop.
Diakonens roll i förhållande till de övriga vigningarna biskop och präst klargörs så att det blir mera tydligt att diakonen har ett allderles eget ämbete med sitt ansvarsområde, skilt från prästämbetet. Tidigare hette det i artikel 1008: "By divine institution, the sacrament of orders establishes some among the Christian faithful as sacred ministers through an indelible character which marks them. They are consecrated and designated, each according to his grade, to nourish the people of God, fufilling in the person of Christ the Head the functions of teaching, sanctifying, and governing."
Denna text får nu den kortare lydelsen: "...are destined to serve the People of God with a new and specific title". Samtidigt införs en tredje paragraf i artikel 1009 som beskriver diakonens uppdrag i förhållande till biskopars och prästers där det sägs att de sistnämnda genom sin vigning mottar uppdraget och kraften att verka "in the person of Christ the Head", medan diakonvigningen ger kraften att "serve the People of God in the diaconates of the liturgy, of the Word and of charity".
Detta innebär en anpassning till den situation som redan i praktiken föreligger där de ständiga diakonerna har sådana uppdrag. Att diakontjänsten erkänns som något självständigt, inte enbart som en "minipräst", ett steg på vägen till prästämbetet, sätter fokus dels på att diakonen är jämställd med prästen i att självständigt ansvara för de upgifter han har, inte att han automatiskt står under prästens ledning på grund av att prästen har en "högre" vigning, dels torde det bereda vägen för en öppning av diskussionen om att även kvinnor borde kunna diakonvigas, genom att argumenten mot kvinnliga präster (framförallt att prästen handlar in persona Christi, och Kristus var man) inte automatiskt behöver tillämpas på diakonvigningen."
Det är ju ungefär så jag har beskrivit diakonämbetet så som det bör vara i Svenska kyrkan..
Jonas skrev: "Det är ju ungefär så jag har beskrivit diakonämbetet så som det bör vara i Svenska kyrkan."
Jaha. Men då talar du inte om det yrke, som kallas diakon, i Svenska kyrkan.
Och en fråga: Är diakon, i katolsk bemärkelse, ett teologiskt ämbete, eller måste man vara socionom eller sjuksköterska i botten?
Och vad ska hända med nuvarande Svk-diakoner, om man inför diakoner i katolsk bemärkelse i Svk? Ska de få sparken? Eller ska man avskeda en bunt präster för att lönemässigt skapa utrymme för diakoner (i katolsk bemärkelse) i Svk?
Och om diakontjänsten (eller ämbetet))bara är en ordningsfråga, som du skrivit tidigare, varför måste vi härma katolikerna? Ska vi stänga prästäbetet för kvinnor, och hänvisa kvinnorna till att de kan bli diakoner (i katolsk bemärkelse) i stället? Det var väl kanske vad kvinnoprästmoståndarna tänkte sig, innan Svk fick kvinnliga präster. Men mig veterligt använde man då inte ordet "diakon", som hade kunnat förväxlas med de diakonissor, som redan fanns i Svk.
Att de förkortade definitionen av ordet diakon i Katolska kyrkan, skulle vara första steget mot kvinnliga diakoner i Kk, ser jag som enbart en spekulation från Bengt Malmgrens sida.
Mig veterligt måste man vara diakon, innan man kan bli präst i Katolska kyrkan. Att somliga diakoner aldrig blir präster, utan förblir diakoner hela livet, ändrar inte den hierarkiska ordningen. Alla präster blir ju inte biskopar. Man har alltså en tredelad vigningstjänst i Katolska kyrkan: diakon, präst, biskop.
Och detta är inte samma sak, som vi menar med ordet "diakon" i Svk! Som jag anser inte borde vara en "vigningstjänst". Jag tycker också att man borde slopa antagningskraven, att blivande diakoner ska ha socionom- eller sjuksköterskeexamen. Jag vill bredda rekryteringen och se över diakonernas arbetsuppgifter. Såsom yrket beskrivs handlar det om någon form av myndighetsutövning, där diakonerna förväntas stå på makthavarnas sida, och inte på klienternas sida - mer än de socionomer, som är anställda i socialförvaltningen.
Kyrksyster (som driver bloggen med samma namn) är ett exempel på en diakon, som fick sluta som anställd i Svk på grund av att hon hade stått på klientens sida och därmed varit illojal mot en kommunal chef (http://blogg.aftonbladet.se/13059/perma/769484). Och detta är inget udda exempel.
Du har ju inte läst vad jag har skrivit, tidigare här så då kommenterar jag inte ytterligare.
Visst har jag det, men vi talar ju inte om samma sak, fastän vi använder samma ord.
Dags att slopa antagningskraven för diakoner, att de ska socionom- eller sjuksköterskeexamen eller liknande högskolekopetens inom vårdyrke. Det har helt enkelt gått inflation i formella meriter.
Om detta ska vara en chans för den, som inte har utbildning till präst, att få uppgifter i kyrkan, ska det gälla alla. Meritsystemet är en kvarleva från statskyrkans tjänstetillsättningar.
Skicka en kommentar