tisdag 29 juni 2010

Livets skönhet och skörhet.

Jag har semester och är i skrivande stund i skärgården. Det är underbart att få släppa allt, både det glädjefyllda och det mer tunga och bara vara, njuta av skapelsens skönhet! Se på liljorna på marken, se på himlens fåglar, manar Jesus i Midsommardagens predikotext. Allt det vackra jag ser påminner mig om Guds kärlek till mig, är ett Guds tilltal till mig. Det är skönt att bara få vara, få läsa, få äta och dricka och faktiskt också bada fast det bara är 16 grader i vattnet. Det handlar om rekreation - återskapelse.

Men skapelsen är också skör. För en dryg vecka sedan fick vi ett samtal från en granne till min svärmor som handlade om att hon hade trillat i sitt hus i Värmland. Hon hade brutit lårbenshalsen och skulle opereras. Svärmor var 85 år och hade svagt hjärta. Vi var naturligtvis oroliga och operationen skulle ske den 18 juni - dagen innan det kungliga bröllopet som hon sett fram emot. Men operationen genomfördes inte på det sätt som vi alla hade trott beroende på att hjärtat stannade två gånger under narkosen. På morgonen den 19 juni avled svärmor och plötsligt sköljde sorgen över både hustrun och mig och våra barn. Samtidigt skulle vi vara glada över det som skulle ske den dagen och allt engagemang i vigselgudstjänst och fest på slottet etc. Vi bestämde oss omedelbart för att genomföra det vi tänkt den 19/6. Min svärmor skulle inte tyckt om att vi inställde det planerade (hur man nu skulle ha gjort det...?). Fast konstigt var det att både vara glad och ledsen på en gång. Det var verkligen som det står i psalmen: "Sorgen och glädjen de vandra tillsammans...".

I nästa vecka blir det begrvaningsgudstjänst och jag ska sitta i bänken och bara vara, utan ansvar. Jag får vara där med all min sorg och saknad. Jag får vara där och gråta och skratta, dela och vara tillsammans med hustrun, barnen och många, många andra. Det blir fint mitt i allt...

För många andra är livet skört på sådant sätt att man inte riktigt finner någon utväg. Det handlar om människor som är beroende av alkohol, narkotika eller andra droger. En politiker i Kalmar (tror jag) blev kritiserad för att han nämnde omvändelsen till och i Kristus som en vettig väg för en missbrukare. Jag tänker på mina vänner i S:ta Clara kyrka och deras arbete med missbrukare. Diakonerna Inga Pagréus och Hasse Hernberg och många andra gör ett fantastiskt arbete! Men i hög utsträckning handlar det om omvändelse, att livet ska få en annan inriktning, att Kristus ska bli centrum i stället för heroin. Många är de som böjt knä på Sergelstorg eller vid Centralen och tagit emot Kristus i livet och som fått en ändrad livssituation, mod att börja på nytt, mod att ta emot den hjälp som finns att få. Jag är inte emot sociala myndigheters arbete, medicinsk hjälp etc, etc. Allt behövs, men livet med Kristus är en väg som är nog så viktig! Jag har sett det med egna ögon och jag blir djupt gripen var gång som jag ser vad Kristus betyder för en tidigare missbrukare.

Vännerna på Good Foundation ( http://www.3hem.se/ ett förvandlingshem..(jo, de kallar sig så för det handlar just om förvandling) i Gästrike Hammarby) betyder också mycket. Jag har skrivit om det tidigare i min blogg och vill skriva om det igen. Tuffa män med tuff bakgrund kommer dit och livet blir förvandlat. Från heroin till Jesus Kristus. Detta ställe borde stödjas mycket mer av kyrkorna! Jag är glad att Stockholms domkyrkoförsamling genom stiftelser gör detta.

Livet är verkligen skört! Vi måste ta vara på varandra, bry oss om varandra och oss själva!

Det finns många sätt att göra det på. Ett sätt är att hjälpa varandra att leva i relation med skapelsens Herre, i relation med Jesus Kristus. Det är en bra väg för missbrukare! Det är en bra väg för Dig och mig!

I sommar kommer kanske inte mina blogginlägg så regelbundet. Vi får se vad jag förmår och vad datauppkopplingen medger.

11 kommentarer:

Anonym sa...

Jag beklagar er stora sorg. Du är beundransvärd som genomförde alltihop hela den dagen, och din fru som gick med dig på fest och allt. Det följde nog änglar bredvid er. Alla goda tankar och böner till er nästa vecka på begravningen.

Åke Bonnier sa...

Stort TACK för värmande ord och för förböner och goda tankar! Sånt betyder mycket! Jo, änglar följde oss nog... Tack gode Gud!

Anna-Karin sa...

Oavsett ålder och hälsa..det är aldrig rätt dag för en mamma att dö. Dock, har man sagt det som ska sägas, har man levt ett långt liv med goda relationer, ja det gör sorgen mindre tung. Mina hälsningar till din hustru och hela er familj. Det kan nog vara skönt för både dig och de dina att du "bara" får vara Åke på jordfästningen....ett tillstånd som inte alltid präster får vara. Mina varmaste tankar till er alla.

Rickard Nyberg sa...

Alla tankar och böner till din familj i eran sorg.

Jag tror också det är bra att en präst som är anhörig till någon som avlidit aldrig förättar dennes begravning. Präster är bara människor och har också behov av att bara få sitta ner med alla andra begravningsgäster och vara en del i sorgarbetet utan att behöva stå där framme förstelnad av behärskning och kväver sina känslor för att orka genomföra ceremonin.

När min far dog ifjol så beslutade jag och min mor att en av våra församlingspräster skulle förätta begravningen och inte min fars svåger som är präst och som min far stod nära.
Han blev lättad när vi berättade det för honom och tyckte det kändes bra att slippa arbeta en sådan dag.

Hippie Tanten sa...

Apropå skönhet så vill jag
tipsa om denna lilla film om matematikens skönhet i naturen: Film

Lars Flemström sa...

Det finns människor som har det svårt men ändå inte hamnar i något missbruk, utan bara stöts ut ur gemenskapen och tynar bort, föraktade av alla. Missbrukarna hyllas däremot som hjältar för att de har slutat knarka, stjäla och misshandla. Att vara en f.d. missbrukare ger prestige, speciellt i kristna sammanhang. Det berättas att när en av multikriminell knarklangere, en av landets värsta knarklangare inom sin "bransch" muckade ur fängelset, stod pastorerna i kö och ropade "Bli frälst i vår kyrka". Även kyrkor måste ju marknadsföra sig.

Nu menar jag inte med detta att det är fel att hjälpa missbrukare, men det är mycket bluff och rent lönsamhetstänkande i frälsningsbranshen. Vilket jag just nu diskiterar på min blogg.) Om en heroinist slutar knarka är det en vinst för samhället (försäkringsbolagen mm) på ett par tusen kr per dag. Om en fattigpensionär bemöts med respektfullt intresse (för även den som ser ut att aldrig ha upplevt något roligt i livet, kan ju ha något att berätta) kanske han lever några dagar extra, vilket är en ren förlust för Pensionsmyndigheten.

Jag ser också en slående kontrast mellan ivern att hjälpa missbrukare och fördomarna mot psykiskt sjuka. Missbrukarna har ju lagt beslag på psykiatrins diagnoser, med följd att psykiskt sjuka som kollektiv alltid utpekas som skyldiga till missbrukarnas brott, ett tag var "psyksjuka mördare" en ständig följetong på löpsedlarna.

Jag kollade upp flera fall och det visade sig i samtliga fall röra sig om missbrukare som drabbats av black out, exempelvis till följd av överkonsumtion i kombination med plötslig leverinsiffuciens. (Ett tillstånd som kräver omedelbar tvångsvård och avgiftning - vilket, tvärtemot vad journalisterna påstår, INTE är en psykisk sjukdom.)

Men det var väldligt upplyftande att läsa länken, som Åke lagt ut, om missbrukare som gått i mångårig "substitutionsbehandling" och blev kvitt metadonet på ett kristet behandlingshem. Sedan han alltså hade levt i ett ständigt metadonrus - och det erkändes öppet att det legalförskrivna knarket ofta förstärks med illegalt inhandlat knark.

Det var upplyftande att läsa, men det är tunnsått med exempel på verkliga mirakler (dvs oförklarliga övernaturliga händelser) varför det första steget mot drogfrihet faktiskt är samhällets tvångsvård för missbrukare. Och kyrkans intresse borde riktas även mot andra grupper som har det svårt.

Och dessutom är väl kyrkans huvuduppgift att frälsa människor (d.v.s. att den som tror på Jesus inte skall förgås utan ha evigt liv) och inte att lösa sociala problem med tron som något slags placebo? För då talar vi om trons "sekundära effekter". Som i sig är något bra, men inte kyrkans huvuduppgift.

Jag beklagar din och din familjs sorg, Åke. För min del är hela den äldre generationen borta. Den sista i den generationen var min far. Och med honom försvann en hel värld från de levande. Allt som den generationen hade sett, hört och upplevt. En så oerhörd förlust.

Duvan sa...

:-)

Duvan sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Maja sa...

Väl talat där, Lars Flemström!

Men tidiga generationerns intryck finns bevarade i konsten. De försvinner inte om nutidens generationer låter oss berätta om det.

Lars Flemström sa...

Tack, Maja! Ja, du har verkligen rätt om konsten.

Betr det övriga som jag skrivit så har ju det på sätt och vis bekräftats av "nyheten" i går att man använder tortyr som behandlingsmetod och straff i psykiatrin i Sundsvall. Jag har bekanta som är eller har varit psykpatienter i det landstinget, så det var ingen nyhet för mig.

Jag har försökt få både Svenska kyrkan och Kristdemokraterna i landstinget att reagera. Men sjukhusprästen vill inte "bränna sina skepp" och kd verkar ju tycka att tortyr inom sjukvården är ett lämpligt syndastraff, för de kan ju inte skilja mellan synd och sjukdom.

Men så skyller ju de kriminella missbrukarna, som kyrkorna ömmar för, på att de var "sjuka" när de begick brotten. Alltså är alla sjuka kriminella, enligt viss "kristen" logik. Kyrkornas arbete för missbrukare hade varit imponerande utan denna bakstida. Och sak samma med kyrkornas engagemang för flyktingar. Det är ju helt ofarligt när diktatorna finns lång borta.

Sak samma med det kyrkliga engagemanget för homosexuella. Det fanns ju inte när homosexualitet klassades som en psykisk sjukdom. Utan det kom ju långt efter att Socialstyrelsen upphävt diagnosen!

Klara kyrkas arbete för missbrukarna i Sthlm city, hade varit berömvärt om inte en av eldsjälarna, som är redaktör för en kristen tidning, hade hävt ur sig att en otrevlig person i samma tunnelbanevagn var psykiskt sjuk, och förmodligen hades släppts ut vid nedläggningen av de gamla patientförstörande mentalsjukhusen.

Är man psykiskt sjuk för att man är otrevlig? Rensa upp i fördomarna! Och jag vill se ett kyrkligt initativ, INNAN det profana samhället agerar och talar om vilka åsikter som man får ha i kyrkorna. En eloge för resten till Karin Långström-Vinge i Skövde, som mig veterligt är den enda Svk-prästen hittills som vågat kräva rättigheter även för psykpatienter.

Det ökar förståelsen för hennes övriga engagemang, eller hur?

tant lila sa...

"Konst är ett stycke verklighet speglat genom ett temperament" har en klok människa skrivit, fick jag lära mig i mina konst- och litteraturstudier.
Detta betyder, precis som det sägs, att det är enskilda människors uppfattning av verkligheten som speglas i konstverk, inte historien. Och enskilda människor kan, som bekant, vara hur snurriga som helst.Så att hävda att historien finns bevarad i konsten är nog en aning vanskligt!