lördag 7 augusti 2010

Himmelskt vatten.

Jo, jag tycker rubriken passar bra när jag sitter i mitt arbetsrum hemma på Prästgatan i Gamla stan och skriver dessa rader. Regnet fullständigt häver ned. Jag vet att det är bra för naturen och jag gläds med den för skapelsen har sannerligen suckat och våndats i väntan på det regn som så väl behövs. Samtidigt sörjer jag med alla barn och ungdomar som drabbas av regnet. Varför kan det aldrig regna på natten och vara varmt och skönt på dagen? Varför kan aldrig vädret vara lagom? Kanske beror det på oss - att vi är med och miljöpåverkar och dessutom för det mesta i negativ bemärkelse?

Himmelskt vatten östes också tidigare idag på Oscars huvud. Oscar är drygt 4 månader gammal och han döptes idag i S:t Jacobs kyrka. Det blev ett oerhört fint dop - också beroende på att dopet var så viktigt för Oscars pappa som varje dag ber för sina barn.

Kommer då Oscar till Gud när han dött en gång om väldigt många år (hoppas att Oscar blir riktigt gammal och får ett bra liv)? Räcker det med dopet? Är dopet nödvändigt för att "bli salig"? För Martin Luther var dopet oerhört viktigt och så är det också idag. Dopet är en port in i det kristna livet, en port som leder in på helgelsens väg - en väg som vi och Oscar sedan har att vandra med stöd av faddrar, föräldrar, syskon och församling. Dopet är ett av Svenska kyrkans sakrament - ett tecken som synliggör det osynliga, synliggör Guds nåd. Men är dopet nödvändigt för att Gud ska älska, för att Gud ska bry sig om, för att Gud alls ska engagera sig?

Om en stund ska hustrun och jag äta middag med två judiska vänner. De är naturligtvis inte döpta. Om dop krävs för att Gud ska bry sig, älska och engagera sig i människan, kommer de naturligtvis inte till Gud i slutänden. Gud bryr sig inte om dem. Jo, jag vet ju att de tillhör det judiska folket men deras roll var väl mest att föda Messias, d v s Jesus, och nu har de spelat ut sin roll och den kristna kyrkan har ersatt dem. Gud har lämnat det folket och nu gäller det att vara döpt för att det inte ska gå åt "pipsvängen".

Vilket fasansfullt resonemang! Möjligen skulle Luther ha instämt. Han utvecklade en dåtida antisemitism som kom till fullt uttryck i skriften "Om judarna och deras lögner" som också Adolf Hitler hade som teologisk grund för förintelsen. Tack och lov består förbundet med judarna med den manliga omskärelsen som förbundstecken. Vi som vill vara kristna får döpas som ett tecken för oss på Guds kärlek, Guds förbund med mänskligheten slutet på korset. När Oscar döptes påmindes han om att Guds kärlek trotsar allt; trotsar synd och död. Vi som är döpta får påminna oss om att vi är älskade med en kärlek, Guds kärlek, som inte började vid dopögonblicket utan som har funnits där för var och en av oss sedan vår tillblivelse.

Men våra halvsyskon muslimerna? Hur går det för dem som tror på Allah? Allah betyder ju Gud. Vi har, som bekant, samma Gud och Guds vägar är outgrundliga. Jo, jag vet att en del säger att muslimer inte har någon Gud. Enfalldigt! Gud är större än våra försök att begränsa Gud. Måste en muslim döpas för att bli salig? Jag vet inte. Jag vet bara att dopet är Guds himmelska kärlekstecken - en påminnelse om den gränslösa nåden, den nödvändiga nåden, som jag skrev om i mitt förra inlägg. Jag fortsätter att döpa dem som vill döpas oavsett bakgrund. Och döper jag en mer medveten person (är man 4 månader är man inte så medveten...) handlar också dopet om rening från synden. När jag döpt konfirmander och vuxna har jag undervisat mycket om detta eftersom dopet blir ett grundläggande reningsbad där synden tvättas bort. "He washed my sins away", som det står i en negro spiritual.

Ja, dopet är något underbart - en gåva som vi fått att använda och en gåva som vi fått att leva i.
Att leva i sitt dop är att medvetet, dag för dag,fördjupa sitt gudsförhållande och leva ut det gent emot sin medbroder och medsyster.

Dopet är fantastiskt! Det är himmelskt vatten!

5 kommentarer:

Jonas sa...

Gud har lovat för den som tror på honom genom Jesus Kristus och är döpt finns frälsningen. Det finns inget löfte om detta för muslimer och judar. Det är det vi vet, inget mer. Därför ska vi förstås be för våra abrahamitiska trossyskon och evangelisera och sprida det glada budskapet om vår Frälsare bland dem. Naturligtvis utan att vara påträngande.

PEA sa...

För mig är dopet större än det där vattnet jag fick på huvudet i vinterdag i Götalundens kyrka (Trollhättan).
Dopet är nådens källa. Vattnet som renar - varje dag. Vattnet som sköljer bort det som blev fel igår.
Jag gör ett återbesök i dopet varje dag i bön med tack för den gränslösa nåden.
Dopets vatten blir för mig löftet om både nådens och livets källa.

Om man sedan måste vara praktiskt döpt för att få del av frälsningen? På något sätt så tror jag att Gud är större än så.
Och jag är heller inte säker på att man medvetet måste kalla sig kristen för att få del av frälsningen. Gud kan ha andra namn...

Annorzzz sa...

ÅKE

Dopet är hela den världsvida Kyrkans sakrament. Dopet förenar oss, substansiellt och sakramentalt.

Angående andra religioner finns det öppningar i kristen tro. Se www.katekesen.se punkt 839-45

A sa...

Kom att tänka på att Martin Luther i genesisföreläsningarna talar om dop och nattvard som ej inbördes rangordnade, som "porta dei". Att dopet skulle vara den enda vägen i Kristi kropp kan alltså inte utan vidare stödas på Luther.
Tänkte också på att på Luthers tid var tendenser till empirismen på uppgång, det som skedde konkret i vår sinnliga verklighet började bli central. Idag talar vi ju om fler kunskapsvägar än empiriska, t ex rationella och emotionella/intuitiva. Vore intressant om någon kunde analysera detta i förhållande till uppfattningen att man fogas in i Kristi kyrka enbart genom den fysiska handlingen dop.

Anonym sa...

Du skriver: "Och döper jag en mer medveten person (är man 4 månader är man inte så medveten...) handlar också dopet om rening från synden."

Vill du berätta hur du tolkar orden om befrielse från "syndens skuld" i en av bönerna i ordningen för dopgudstjänst när det gäller spädbarn?