Svenska kyrkan i Stockholms stift har just nu en "reklamkampanj" på SL-bussar och i tunnelbanan saom handlar om en Gud som inte gör skillnad på folk och folk. Det finns en god grundteologi i detta även om Lena Andersson som är återkommande skribent i Dagens Nyheter och dessutom ateist ondgör sig över denna kampanj (http://www.dn.se/ledare/signerat/ja-till-polyteism). Lena Andersson attackerar på sedvanligt rallarsvingarvis Svenska kyrkan med argument som att kampanjen uttrycker polyteism. Lena Andersson är författare, skribent och debattör och nog borde man kunna förvänta sig mer av en debattör än sådana lågvattenmärken som hon levererar i DN idag.
Vad Svenska kyrkan vill uttrycka är naturligtvis det människovärde som alla människor har oavsett etnisk, religiös, sexuell eller annan bakgrund och identitet. Vi tror på en Gud som är kärleken, en Gud som visat oss vad det betyder genom att bli människa i Jesus Kristus ( som Lena Andersson sablade ned på ett obegripligt sätt för några somrar sedan i ett sommarprogram). Vi tror naturligtvis inte att det finns fler gudar. Vi tror att det bara finns en enda Gud men att kärt barn har många namn. Allah, Brahman, JHVH, Gud etc är bokstavskombinationer för samma verklighet, den verklighet som jag som svensk och kristen använder mig av när jag inte stavar Gud med bokstavskombinationen J-E-S-U-S. För, för oss kristna är Jesus Gud inkarnerad - förkroppsligad.
Vi tror på en Gud som inte gör skillnad. Det är viktigt att påminna om i en värld, i ett land, där det finns politiska strömningar som menar att det är skillnad på folk och folk, skillnad på svenskar och andra och att de andra nog borde vara någon annan stans än i Sverige. Vi tror på en Gud som inte gör skillnad som älskar ateister lika mycket som buddhister och kristna etcetera. Denna tro måste få respektens konsekvens, respekt för oliktroende (jo då, Lena Andersson och alla andra som tillhör Humanisterna gärna fortsätta med det), respekt för folk med olika bakgrund och olika identitet, respekt för olika åsikter och trosövertygelser men också en självrespekt där vi som kristna vågar stå upp för vår tro, vågar stå upp för Gud såsom vi förstår Gud.
Sen kan man ändå fundera över vad tron på en Gud som inte gör skillnad betyder i slutänden, d v s vad det betyder gällande den yttersta domen. Behandlas alla lika? Hurdå? Vad betyder nåden? Vad betyder ansvar? Vad betyder den klassiska tanken på den dubbla utgången? Handlar det om apokatastasis panton, d v s alltings återställelse? Paulus skriver:
Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära. (Fil 2:5-11) Men Jesus talar i evangelierna om den yttersta domen, som i och för sig handlar om att vi människor inte ska göra skillnad på människor (Matt 25:31-46), om en dubbel utgång. Skillnad på människor? Tål att diskuteras men utofrån andra perspektiv än de som Lena Andersson presenterar i sin artikel.
9 kommentarer:
Åke Bonnier kanske vill tro på en Gud som inte gör skillnad på människor, men är det Bibelns Gud han borde vända sig till i så fall?
Är det inte denne Gud som beordrade slakt av män, kvinnor och barn? Är det samma Gud som hade (har?) ett utvalt folk som han värderade över andra?
Läs mer på Skepchich.se om hur Gud tycker, tänker och beter sig.
http://skepchick.se/2011/02/19/en-gud-som-inte-gor-skillnad-pa-manniskor-o-rly/
Pekka, det är ju skillnad på GT och NT. Jesus Kristus är tolkningsnyckeln för kristna men det vet du ju. Jag tycker inte det är så kontroversiellt.
Det som jag däremot ifrågasätter är om Stockholms stift verkligen tror på en sån Gud, eller om det bara är en bra slogan att sätta upp i kollektivtrafiken. Jag tycker jag ser en väldig massa skillnadgörande mellan människor.
Om man läser Lena Andersson noga så är det inte svårt att reagera på hennes kritik mot kristen tro som du gör, Samtidigt är det ännu svårare att missa den poäng om Svenska kyrkan hon faktiskt har. Svenska kyrkan vågar inte längre tala om Gud så som hon tidigare kunnat. Nu talar vi hellre om vår tro, om våra Gudsbilder osv. Din poäng med inkarnationen stämmer ju väl med Lenas kritik. Inför Gud är vi alla lika, alla är vi syndare. Gud har också skapat oss alla och älskar oss alla, men Gud är ju inte likgiltig i relation till om vi avvisar honom eller inte.
För mig är det alarmerande att en ateist talar mer profetiskt än kyrkan!
Tack Frimodig för ditt inlägg i denna blogg. Min bild är att Lenas poäng är att hon saknar tydlighet och just frimodighet från svenska kyrkan.
Tack också Sofia för ditt påpekande om glappet mellan det levda livet och budskapet.
Det fina med Lenas välskrivna och ibland provokativa ledare är att de väcker känslor, tankar och förhoppningsvis föder goda och konstruktiva samtal.
Ja, det finns mycket halleduttane i Svenska kyrkan, men verkligheten ser lite annorlunda ut, som Sofia påpekar.
Gud älskar säkert oss alla.
Själv förbehåller jag mig rätten att varkan ömka för mördare, tjuvar eller horor. Jag har inget behov av att leka Jesus.
Däremot instämmer jag helt med Åke Bonnier om att Gud är en och densamme oavsett vad han kallas. Man kan väl inte säga att man tror att det bara finns en Gud och samtidigt ta avstånd från andra namn på honom!
Det väcker förundran att Lena A har så mycket galla, kritik och avsky för religionen. LA har ju som ateist en egen livsåskådning – men man hör henna aldrig tala om den, och vad den ger henne som människa. Men det är klart – om tomheten finns kanske inte så mycket att skriva.
Man frågar sig ofta varför det som miljontals människor tror på och som ger deras kliv en mening är så farligt för ateisterna. Läser man kommentarerna bland LA’s fan club, så blir Marcus Birros ord i Expressen mycket träffande: "Som om dessa ständiga attacker på troende skulle vara modigt. Som om uppluckrandet av tro, helighet och tröst, skulle vara en ärbar bedrift. Vilket misstag det är. Det är bara lathet. Det är futtigt och ovärdigt. Alla kan hata, det är enkelt. Att älska är tusen gånger svårare."
Pekka S frågar om det är Bibelns Gud som vi ska tro på om vi vill tro på en Gud som inte gör skillnad mellan människor. Pekka borde hålla sig för god i att "upplysa" andra om hur deras Gud är, när han tydligen själv inte tror på denna Gud.
Ska en blind tala om för en seende vad den seende ser? Det borde vara tvärtom, Pekka. Sluta uppföra dig som en domare som dömer Gud! Omvänd dig och tro evangelium, så kanske du också blir seende!
Nej, det får vara slut med duttandet med ogärningsmän, och till dem räknar jag mördare tjuvar, knarkare och och ateister, som hädar Gud och förlöjligar troende i avsikt att dra dem från livet i Gud!
Gud gör inte skillnad mellan människor, det är sant. Men Gud ser de skillnader människor har gjort mellan sig, vare sig vi ser ner på den fattige eller upphöjer oss själva, eller använder droger.
Om människan (eng "if man") skulle få de straff som hon förtjänt genom sin avvikelse från Gud är de "gammeltestamentliga" straffens relevanta (men obs att detta inte är i jämförelse med någon annan människa), men Gud har försonat mänskligheten med sig.
Detta är kärnan i kristen tro, det ofattbara avståndet mellan Gud och människor, Guds oändliga kärlek. och nåd.
Men sedan frågan hur kyrkan ska föra ut detta budskap. Striden på DN:s sidor mellan prästerna och Ingemar Hedenius under Herbert Tingstens tid som chefredaktör visar hur lätt det är för ateisterna att mosa ett otydligt budskap. Om vi slutar tala om Gud, utan i stället talar om vår tro, om våra gudsbilder, o.s.v. Och om vi inte skiljer mellan Gud och hedningarnas avgudar.
En avgud, exempelvis Oden, blir ju inte den sanne Guden, för att man slopar medgudarna Tor o.s.v. Att människor, som inte hört talas om den rätte Guden gör sig avgudar av äkta gudslängtan, gör ingen avgud till den sanne Guden. Det är som ett faderlöst barn som gör sig bilder av sin far. Bilderna är likväl inte barnets far.
Men samtidigt är vår bild av Gud just en bild. Det är ju inte fadern utan bilden av fadern, som fastnar på barnets näthinna, när barnet får möta sin far. Människor som ser samma föremål, ser olika. Det är därför vanskligt om den ene säger "Jag ser rätt, men du ser inte som jag, alltså är det inte samma föremål som vi beskriver."
Det kan vara samma föremål, men det kan vara olika föremål. Därför köper jag inte resonemanget att alla monoteiska religioner tror på samma gud.
Detta att inte göra skillnad, handlar inte om att "vi är lika mycket värda för vi tror ju egentligen på samma Gud", utan om att människor som faktiskt tror på olika gudar (eller inte på någon gud alls) är lika mycket värda. Gud utvalde judarna som sitt egendomsfolk för att detta folk skulle frambära hela världens Frälsare, hela mänskigheten Frälsare, som skulle göra alla folkslagen till gudsfolket. "Här är inte jude eller grek..."
Så långtgående slutsatser som Lena kan dra av ordvändningarna i en mening, så tror jag hon skulle blivit en ypperlig teolog.
Sen att vår herre inte gör skillnad på människor, utan älskar oss alla lika mycket, även de som mördar, tjuvar och horar, vet vi väl? Inte så osannolikt, med tanke på att vi Guds avbilder kan älska våra barn även när de trampat snett.
Visst hade det varit mer intressant med en reklamkampanj med orden: "Gud gör skillnad" ??
Vem hinner för övrigt först att räkna antalet ställen i evangelierna där Jesus gör skillnad på människor eller är partisk?
Skicka en kommentar