söndag 6 februari 2011

Prästen som missade målet...

Idag är det Kyndelsmässodagen i kyrkoåret. Det har firats runt om i Sveriges olika församlingar (i alla fall i de svenskkyrkliga). Jag var också i kyrkan, som "vanlig" gudstjänstfirare. För mig är det viktigt att varje sön- eller helgdag få fira gudstjänst. Det är en del av min "andning". Om jag inte får komma till en gudstjänst en söndag (oavsett var) är söndagen inte komplett för mig och en tomhet uppstår.

Nu var jag i en liten kyrka i Stockholms stift och vi var inte så många gudstjänstfirare. Prästen i fråga verkade missa att det var Kyndelsmässodagen. Det nämndes inte med ett ord. Predikan anknöt några få sekunder till dagens texter och handlade mer om dem som inte var i kyrkan än om oss som var där. Det nytestamentliga ordet "hamartia" (nytestamentlig grekiska) betyder "missa målet". Det översätts på svenska till "synd". Att synda är att missa målet. Prästen som kunde lagt ut evangeliet om Jesus som frambars i templet eller om himmelriket som är som ett senapsfrö talade om helt andra saker i en predikan som hade klangen av en litania. Predikan handlade om varför folk inte gick i kyrkan. Med en oerhört välformulerad predikan sa han ingenting om texterna mer än de nämnda sekunderna. Den i Svenska kyrkan vigde/vigda prästen är en Verbi Divini Minister - Guds Ords tjänare. Oavsett om det är två närvarande eller två hundra får vi inte bli syndare i den bemärkelsen att vi missar målet med vårt uppdrag, att bära ut evangeliet, att borra i texterna, tolka texterna och låta dem bli lika levande för nutidens människor som de var för dåtidens mottagare. Predikans uppgift är att visa att evangeliet är angeläget, att evangeliet håller att leva av och dö för och att det handlar om mig som gudstjänstfirare, mitt liv, min vardag, min nutid. Antagligen är vi många som syndar och det är så lätt att se grandet i sin broders öga men missa bjälken i det egna ögat.

Om vi vill att människor ska hitta till våra kyrkor måste vi som vigt vårt liv till Guds tjänst i kyrkan i ord och handling visa på det vi brinner för. Människor som kommer till våra kyrkor ska inte i en uppgiven ton behöva säga eller tänka: "Vad var det jag sa?!" utan "Hit vill jag komma tillbaka!!" Gudstjänsten i sin helhet, både med predikan, liturgi och musik måste få beröra.

I eftermiddag var jag på en Bachkonsert med trombon, orgel, flöjtist/klarinetist, basist, vokalist, organist och kör. En åhörare som jag stötte på i vapenhuset sa på engelska till någon annan "I was touched in my soul". Så borde vi alla få säga efter en gudstjänst.

Vilken utmaning!

18 kommentarer:

Timjan sa...

Precis vad jag också tycker! Jag blir så besviken när predikan antingen är helt menlös eller saknar hänvisningar till dagens bibeltexter.

Som lite kompensation för att du inte fick höra någon annans betraktelse över texterna idag är här en länk till en textutläggning för Kyndelsmässodagen, av en lekmannapredikant på internet:

http://predikantenpersson.blogspot.com/2011/02/kyndelsmassodagen.html

hej!

P-A Rudberg sa...

Åke,
Du skulle ha varit i Orkesta kyrka idag, och du skulle ha varit med på den efterföljande dagen med olika workshops i Frösundagården efteråt.
Utifrån den ena av dagens evangelietexter (den om senapskornet) byggdes en hel dag som på olika sätt reflekterade växelverkan mellan inåt och utåt. Hur växandet kommer ur vilan.
Dagens temapsalm var 759 som bar den avslutande sändningsandakten.

Joakim Johansson sa...

Kloka ord. Det är i sanning en utmaning att predika så att församlingen känner att den vill återkomma söndag efter söndag. Jag tror att en bidragande orsak till svårigheten att få människor att återkomma är, att det sällan är samma präst söndag efter söndag. Jag tycker personligen inte att valet att gå i kyrkan eller inte skall bero på vilken präst det är som predikar, men jag tror att det blir svårt att få en bra kontinuitet (som förhoppningsvis tilltalar människor) när man ofta byter predikant. Skrämmande är bristen på utläggning av Bibeltexten. En dag som kyndelsmässodagen har ju ett rikt innehåll och ett viktigt budskap som kan belysas ur så många aspekter. Men att då istället välja att spy galla över att människor inte kommer till kyrkan, bidrar inte direkt till någon uppbyggelse. Kan man hoppas på att det vänder, så att Ordet förkunnas rent och klart?

Leif Ekstedt sa...

Som lekman har jag ofta undrat varför predikningar många ggr blir lama och ovidkommande. Läser varje Lördag in söndagens Texter. Det räcker väl för mig - men att höra en präst som predikar över ämnet är det ofta ett stöd och förklaring som gör att man lämnar kyrkan med en god känsla.
Men det förekommer magplask också - dessa skall vi inte tala om.

Mats sa...

Kan tycka att det är litet märkligt att stiftets domprost recenserar en gudstjänst på detta sätt.
Vore det inte lämpligare att samtala med prästen och den gudstjänstfirande församlingen på ort och ställe?
Men det kanske skedde?

Anonym sa...

Ja, lite utelämnande är det ju. Tänk om prästen ifråga läser din blogg? Nog för att jag stött på problemet många gånger, men i egenskap av domprost kanske inte det lämpligaste sättet att komma åt problemet är att göra det genom att peka ut någon på bloggen.

tant lila sa...

Till Anonym
Håller med dig och undrar om det är en prästerlig farsot att man inte kan prata med folk utan bara TILL och OM! Ser givetvis mycket illa ut!

Annorzzz sa...

PA

...

väntar ännu (efter lyktljus, på annat ställe) efter din respons...

Olle Ohlsson sa...

Det låter som om prästen i första hand jobbade med texten från apostlagärningarna, vilket ju är helt förenligt med Uppgiften. Men det krävs att man hittar ett sätt att predika Kristus i det hela, så att det blir evangelium åt folket. Men texten dom sådan talar ju mycket om hur de första kristna troget deltog, var det ute det prästen vävde sin predikan kring?

Olle Ohlsson sa...

Därmed får predikan naturligtvis inte förfalla till en gnällig klagan över dem som inte kom. Det hör ju till grundläggande logik att sådant klander endast når dem som inte kommer.

Sen tycker jag nog att även en domprost får tycka beträffande gudstjänster. Och bör göra det. Präster är yrkeskvinnor och -män och det ingår i jobbet att man får ha åsikter om det utförda arbetet. Det är alltså inte så att man bör vara försiktig med att påtala sina åsikter om hur de utför sitt jobb. Konstruktiv kritik är livsviktigt för varje förkunnare. Här har Åke dessutom inte ens berättat var nånstans det var, varför ingen är uthängd. Han pekar snarast på en problematik som gäller alla ordets tjänare. Det är bra av honom att lyfta en sådan fråga, som många vekymras över men få vågar prata om.

TR sa...

Det vore väl snarare konstigt om domprosten, vice ordföranden i domkapitlet inte hade både insikt och åsikt i hur stiftets präster sköter en uppgift som domkapitlet har tillsyn över. Sedan ska förstås inte enskilda fall behandlas på bloggar utom möjligen som avpersonifierade exempel eller allmäna riktlinjer. Förövrigt har Kyrkan all anledning att se över sin rättssäkerhet, vilket har blivit extremt och oroväckande tydligt i bloggosfären på senare tid.

carolinajohansson sa...

Bra inlägg och intressanta kommentarer.

Kanske är det för att förkunnelsen så ofta spretar som människor inte kommer till kyrkan? Tänkte han på det, prästen i den lilla kyrkan?

Kan dock instämma, även om jag inte tänkte på det själv, med kommentarerna kring det problematiska att domprosten recenserar predikningar på sin blogg. Skulle vara intressant i detta att höra vad som hände efter Gudstjänsten. Påtalades kritiken till den tjänstgörande prästen innan den lades ut på bloggen?

Jag hoppas verkligen att den gjorde det.

Anonym sa...

Hej Åke, du lyckas med den utmaningen. Det är alltid en upplevelse av nu och närvaro att lyssna på din predikan, ... det är även roligt - du har underbar humor. Tack för att vi får ta del av allt detta.
Vänliga hälsningar
Sara

Annorzzz sa...

Man får hoppas att allt går rätt och rättssäkert till i Stockholms stift. Hoppet är det sista som överger många (men de blir färre)... :-)

Anonym sa...

Missade målet.....???
Jag var i denna lilla fantastiska kyrka. Ovanligt många besökare, kan tilläggas. Och just därför berör också just denna präst funderingar på djupet. Det var med stor ödmjukhet och en äkta undran vår prästs ord spred sig i kyrkorummet. Vem, förutom den påläste och initerade, vet att varje söndag har ett tema? (Och alldels oavsett det... så hörde jag en alldeles solklar koppling till ett av dagens två teman). Det som slår mig är att ditt blogginlägg känns som ett akademisk och fullständigt okänsligt sågande av en präst som är verklig respekterad älskad av församlingen. (För egen del är det första gången jag med en kram, tackar prästen för en predikan... trodde aldrig det skulle hända?!)

Vad vore kyrkans päster och företädare om de inte vågade undra och bjuda på sina innersta tankar, t o m på ödmjukt och verkligt berörande sätt? Något som faktiskt inbjuder till ett angeläget samtal? Om ditt inlägg här på bloggen, är vad kyrkan fördömmer idag..... ja, då måste jag fundera på om detta är kyrkan jag vill vara medlem i. Ärligt taltat måste jag undra om det inte var du som missade målet?

Denna lilla kyrkas ställning i det lilla samhället, är mycket stark på orten.... men, det är ett faktum att gudtjänsten/mässan inte längre fyller den funktion det gjorde. Kanske dags att börja fundera på vad medlemmarna (ej dess präster) uppskattar och vill ha av kyrkan år 2011 och framåt? Min personliga övertygelse är att kyrkan har sin absoluta plats i samhället, men på andra sätt än i gudtjänster, predikan i största allmänhet, predikan som följer ett på förhand givet tema i synnerhet. Vi befinner oss nu i HumanAge, en tid som innbär att människan står i centrum, vår möjlighet att få uttrycka vår vilja och åsikt, möjligheter att skapa sitt eget liv. Hur kan kyrkan bidra till det? Det svaret ligger faktiskt inte hos er präster och makthavare inom kyrkan. Medlemmarna kommer i sitt beteende visa vad de uppskattar. Det är i medlemmarnas behov ni har er funktion att fylla.... vid dop, vid vigslar, vid begravningar, jul och sommarpsalmer (säkert inte det mest angelägna för en präst).... i sorg och smärta, i körsång, barn- och pensionärsverksamhet, orgelkonserter och framför allt i den själavård som kyrkan erbjuder vid katastrofer och trauman, vilsenhet och förvirring.

Jag respekterar din åsikt eller reflektion, men håller inte med dig. Denna predikan är den bästa jag har hört. Vid sidan om det hoppas jag att Svenska kyrkan följer med in i "Human Age" och spelar roll i människors liv i framtiden. Kanske öppnade den lilla kyrkans präst någonstans Stockholms Stift för en dialog som är livsavgörande för kyrkans roll i framtiden? I så fall är han inte den första på denna lilla ort som i ord bidragit till samhälsutvecklingen på ett sätt som eftervärlden recenserat som positivt.
/ Mia

P-A Rudberg sa...

Mia,

Full respekt för att "din" präst är uppskattad. Och jag har också full respekt för att predikan upplevdes som positiv för dig.

Men...

Det var några saker som du skrev som fick mig att undra:
"Kanske dags att börja fundera på vad medlemmarna (ej dess präster) uppskattar och vill ha av kyrkan år 2011 och framåt? Min personliga övertygelse är att kyrkan har sin absoluta plats i samhället, men på andra sätt än i gudtjänster, predikan i största allmänhet, predikan som följer ett på förhand givet tema i synnerhet. Vi befinner oss nu i HumanAge, en tid som innbär att människan står i centrum, vår möjlighet att få uttrycka vår vilja och åsikt, möjligheter att skapa sitt eget liv. Hur kan kyrkan bidra till det? Det svaret ligger faktiskt inte hos er präster och makthavare inom kyrkan. Medlemmarna kommer i sitt beteende visa vad de uppskattar. Det är i medlemmarnas behov ni har er funktion att fylla.... "

1. Handlar detta om "medlemsnytta"? Ska vi se kyrkan som en förening, vilken som helst, där vi medlemmar ska få "valuta för medlemsavgiften"? Eller ska vi se det som en förkunnande kyrka?

2. Varför skulle gudstjänsterna ha spelat ut sin roll? Ska vi släppa nattvard, predikan mm? Vad är en kyrka där vi inte firar gudstjänst tillsammans? Det blir ju bara någon slags hjälporganisation eller sysselsättningsverksamhet.

3. Human Age? Kanske kyrkan kan utgöra en nödvändig motvikt till den självcentrering som i hög grad ligger i det begreppet.

Åke Bonnier sa...

Jag vill med dessa rader understryka att jag enbart är kritisk till den predikan som jag lyssnade till. Det är alltås inte en kritik riktad generellt mot en lokal präst. Prästen ifråga gör ett utomordentligt gott arbete i sin församling och är säkerligen omtyckt, inte bara av bloggkommentatorn Mia utan säkerligen av många. När jag skriver som jag skriver gör jag det därför att jag anser att predikans uppgift är att lägga ut evangeliet (glädjebudskapet) med utgångspunkt från och analys av någon av dagens texter eller dagens tema. Där kan prästen välja fritt.

Prästen ifråga valde denna söndag att predika på ett annat sätt. Jag var där och jag reagerade. Är det verkligen rätt plats att i en predikan analysera varför människor inte kommer till kyrkan och nästan (OBS) endast ägna sig åt den analysen? Mitt svar på den frågan har varit tydlig.

Men åter igen: Prästen ifråga gjorde detta denna gång. I övrigt är prästen helt säkert en utomordentlig Herrens tjänare. Det hoppas jag att församlingen gläder sig över och tar till vara!!

Joakim Johansson sa...

Mia, liksom andra reagerar jag på det du skriver i stycket nedan:

"Kanske dags att börja fundera på vad medlemmarna (ej dess präster) uppskattar och vill ha av kyrkan år 2011 och framåt? Min personliga övertygelse är att kyrkan har sin absoluta plats i samhället, men på andra sätt än i gudtjänster, predikan i största allmänhet, predikan som följer ett på förhand givet tema i synnerhet. Vi befinner oss nu i HumanAge, en tid som innbär att människan står i centrum, vår möjlighet att få uttrycka vår vilja och åsikt, möjligheter att skapa sitt eget liv. Hur kan kyrkan bidra till det? Det svaret ligger faktiskt inte hos er präster och makthavare inom kyrkan."

Med ditt resonemang låter det som om det kyrkan har att förvalta, det vill säga arvet efter Jesus, inte längre skall vara kyrkans kärnverksamhet. Givetvis skall kyrkan verka i samhället och vara på de platser där människor befinner sig. Så långt håller jag med dig.

När du däremot verkar mena att kyrkan inte längre skall fira gudstjänster såsom hon har gjort i tusentals år, så tror jag att du är ute på väl djupt vatten. När vi dessutom sätter människan i centrum och upphöjer henne över Gud, då blir det genast väldigt problematiskt.

Kyrkans uppgift är, enligt min ringa uppfattning, inte att hela tiden anpassa sig efter rådande strömningar utan istället att sprida det kristna budskapet och att undervisa (t ex genom predikan) om detsamma. Kyrkans uppgift är att förmedla förlåtelse och välsignelse från Gud. Prästens uppgift är att utlägga Ordet genom ren och klar förkunnelse och att förvalta Sakramenten. Det är, och måste vara, kärnverksamheten. Med en inspirerade mässa och en god förankring hos medlemmarna tror jag att kyrkan kommer att uppskattas av dem som söker sig till henne. Kyrkan måste vara till för sina medlemmar, men ytterst har hon och hennes biskopar, präster och diakoner ett ansvar mot Gud och en uppgift att sprida Evangelii ord och för att arbeta för ett förverkligande av Guds rike på jorden. Kort sagt: kyrkan måste få vara Kyrka och ingenting annat!