onsdag 9 mars 2011

Vem är jag?

Det är nog en fråga som många av oss ställer. Vi undrar måhända över vår djupaste identitet i förhållande till det omgivande samhället. Kanske är också själva frågan präglad av behovet av att passa in, passa in i mönster, strukturer, grupper, fack etc. Men tänk om vi inte passar in? Tänk om det inte går att "paketera oss" så enkelt?

Jag har just läst om biskopshearingen i Göteborg. Folkkyrklig, högkyrklig, lågkyrklig. Orden betecknar olika kandidater och olika kyrkliga strömningar. Ibland klassificeras jag av andra och av mig själv som en liberal kristen. Men jag är inte säker på att det passar in. Kanske är jag snarare högkyrklig, fast jag menar naturligtvis att våra vigningstjänster självklart är öppna för alla som har både den inre och yttre kallelsen, oavsett kön. Måhända är jag folkkyrklig? Fast vad är det? Evangeliet ska nå ut till hela folket? Jo, och det vill jag ju. Men vilket evangelium? Handlar det om att Bibeln är bokstavligt sann och att det bara är att läsa den rakt upp och ned och sprida dess budskap (pluralis) ut över nejden? Nej, det tror jag inte! Bibeln måste tolkas och förstås in i det egna livet. Men vem ska tolka? Är det var och en som den vill eller har kyrkan tolkningsföreträde? Luther bemyndigade människan att hantera bibeltexten genom att översätta den till sin tids tyska. Vi är myndiga människor och har rätt att tolka. Samtidigt har präster en större sakkunskap än andra och kan vara guider i bibeltolkningens snårskog.
Evangeliet till alla? Vilket är evangeliet som måste nå ut? Handlar det om jungfrufödslar, specifika under i stil med att Jesus gått på vattnet, förvandlat 600 liter vatten till vin? Nej, evangeliet handlar om synden. Det glada budskapet är att en vän hade fel i kväll när han sa att "synd är sådant som man inte får förlåtelse för". Tack gode Gud att han har fel, min gode vän. Evangeliet som borde nå ut till alla handlar om att det finns en förlåtelse som vi får leva i och leva av. Är jag hög-, låg- eller folkkyrklig när jag skriver detta? Måste det finnas en etikett? Måste jag passa in i ett mönster, en struktur eller ett fack? Kan jag inte bara få vara kristen, för det är det jag är. Låt oss försöka att arbeta bort etiketterna som vi sätter på varandra och se på varandra som bröder och systrar som har så mycket gemensamt - också inom Svenska kyrkan.
Vem är jag? Jo, en människa bland människor, en kristen, en präst i Svenska kyrkan och just nu domprost i Stockholms stift. Det kan räcka, några andra kyrkliga etiketter behöver jag inte.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Hej Åke, vad jag blir glad när jag läser din text, ... det där med att bibeln behöver förstås i det egna livet, och människans identitet, och olikhet från alla mönster. När man tolkar bibeltexter till sitt eget liv, då kan man verkligen införliva tron i det vanliga livet, här och nu, varje dag, bland alla människor, i konflikter mellan vad som är och bör vara, och inte vara, och få ett verkligt perspektiv till detta. När jag läser bibeln tänker jag ofta att alla som pratar om hur mycket tiderna har förändrats, och att bibeln handlar om en förfluten tid, .... relationerna mellan oss människor verkar inte ha förändrats nämnvärt under dessa 2000 år. Visst är samhället annorlunda idag, men de etiska problemen, förtrycket av invandraren, de rika och mäktiga som kan ge eller ta, detta ser vi lika mycket nu som då. Hur gud visar sig till vår hjälp när vi går den väg som är tänkt för oss. När vi samarbetar med honom.

De som verkligen har förändras är hur avstånden mellan makthavare minskar och även bland fattiga och förtryckta. Vi kan enklare kommunicera och nå varandra avsett land.

Det blir lättare att se att var vi än bor så har vi oftast samma problem, den mänskliga rättigheten, att leva i frihet, utan förtryck pga olikhet, behöver ständigt kämpas för. Goda ledare behövs lika mycket nu som då. Och det mänskliga livet är till slut starkare än alla förtryck, nu som då. Kärlek och broderskap/systerskap lyfter folk ur förtryck, även om det kan vara plågsamt och ta lång tid.

På något sätt verkar det som att allt som inte upprätthåller livet till slut dör ut. .... hur hade vi som människor annars kunnat överleva så länge?

En sista liten rad, .... jag tror att vi alla människor, med våra olikheter, tillsammans utgör en perfekt mänsklighet. Där vi alla kompletterar varandra, ingen bättre eller sämre, bara olika delar av samma kropp, mänskligheten. Om vi bara vågar vara oss själva, och vara goda och kärleksfulla, och vågar tro på att detta till slut är det enda som faktiskt har en verklig betydelse: vad jag gör av kärlek, till mina medmänniskor under min tid.

Den hårda mänskligheten verkar vi alltid kunna räkna med, samtidigt kan vi varje dag överraskas av den godhet som det enkla livet ger, se de goda vänliga människorna, som finns i all sin enkelhet runtomkring oss beredda att ge oss en hand till att komma på rätt väg.

Även i den svåra tiden, visar sig kärleken från människor på olika sätt.

Jag hoppas att om det finns nån som läser detta och behöver känna hopp, får uppleva detta redan imorgon.

Och om det är någon som inte är säker på vad tro är. Prova en enkel förbönsmässa. Det kan ske ett mirakel. Du kan upptäcka helhet och sammanhang och finna tro på ditt eget liv.

Åke Bonnier sa...

Hej Anonym,
Tack för Ditt fina inlägg! Det värmde denna torsdagsmorgon innan jag strax ska gå till min expedition för nya möten. Den mellanmänskliga och ömsesidga kärleken är störst av allt därför att den speglar Guds kärlek till oss, speglar en glimt av Guds kärlek. För Du och jag och alla andra är älskade med en kärlek som inte ser gränser, som inte ser fack, som inte ser strukturer men som ser Dig och mig som dem vi är. Den kärleken möter som tydligast i Jesus Kristus. Han får bära mig i dag!

Ha en bra dag!

Åke

P-A Rudberg sa...

Tack till Åke och TACK till Anonym!

Ni ger hopp!