Inför Gud och i denna församlings närvaro...

För några dagar sedan skrev författaren, kolumnisten och ateisten Lena Andersson en signerad ledare (kolumn) i Dagens Nyheter (http://www.dn.se/ledare/signerat/karlek-eller-parliv ) där hon först kritiserar sajten som förespråkar lite "krydda" i äktenskapet genom en "affär" och där man via sajten kan få kontakter för sådana upplevelser. Men ju längre jag läser hennes kolumn, ju mer inser jag att hon också kritiserar tanken på det livslånga äktenskapet. Det står henne naturligtvis fritt att göra, men jag vill slå ett slag för äktenskapet väl medveten om att många lever i singelhushåll och att det inte är alla förunnat att hitta en partner att dela livet med tills döden skiljer en åt.

Jag menar att äktenskapet är den bästa samlevnadsformen, både av olika juridiska skäl, men också för att den formen innebär löften som avges offentligt och som kan vara ett stöd för paret (samkönat eller särkönat). Man lovar varandra, inför Gud och i denna församlings närvaro, att älska varandra och hålla ihop tills döden skiljer en åt. Det är starka löften, viktiga löften och ett stort steg i livet att avge sådana. Vad man lovar är att man vill leva i en relation där man får växa tillsammans och det innebär att äktenskapet måste vårdas.

Ett äktenskap kräver följande punkter:

1. Tid för varandra också när barn och arbete tar mycket tid. Man ska aldrig tro att parets egen tid kommer sen. "Sen" har en benägenhet att aldrig dyka upp. Man måste avsätta tid för varandra, avsätta tid för delande, för samtal, för att bara vara med varandra. Man har ju valt varandra oerhört noga och då måste man fortsätta att välja varandra.

2. Att ha roligt tillsammans är viktigt. Skratta tillsammans med varandra och åt sig själv. Hitta på saker tillsammans som inte alls behöver vara ekonomiskt kostsamma.

3. Planera tillsammans och följ de planerna eller korrigera dem ihop.

4. Ge den andre egen tid utan att ge efter på punkt 1 och 2.

5. Fortsätta att "uppvakta varandra" även efter många års äktenskap. Då behöver man inte gå in på sajten som handlar om "affärer" under det pågående äktenskapet för då blir äktenskapet självt den bästa av alla "affärer".

6. Vara lyhörda för den andres tankar, önskningar etc. men en lyhördhet som är ömsesidig.

7. Om det "knakar i fogarna" måste man fråga sig själv vad det beror på, våga formulera för sig själv varför man känner som man känner. Sedan är det viktigt att tala med varandra och se vad man kan göra åt saken. Det tredje steget som också är viktigt är att våga gå till en tredje part (som inte är en av ens vänner) och tillsammans med sin livspartner våga tala igenom situationen, få den belyst, få hjälp så långt det är möjligt att fortsätta relationen.

8. Vad som kan vara bra att påminna sig om är också att man inte är ensam i sitt äktenskap. Även Gud är inblandad. Det är kyrkans övertygelse. Därför är bönen viktig också i äktenskapet. Bön är att öppna sig för Guds handlande. Bön är att hämta kraft hos Kärleken själv. Bön kan ge mod och styrka att ta ett steg till i kärlek. Kyrkans vigselgudstjänst vill påminna om just detta. Brudparet är inte ensamma, inte utlämnade i sin relation. Gud själv omsluter och bär men det gäller att vara öppen för detta.

När man gifter sig måste man vara medveten om att man gör det för resten av livet. Det ska vara grundinställningen. Att se äktenskapet som ett sorts projekt som vara x antal år och sedan kanske inte längre är felaktig inställning, menar jag.

Sen är det kanske ändå så att, om alltings elände drabbar, äktenskapet leder till skilsmässa. Det är ibland, trots det sagda, bättre att gå skilda vägar efter att ha provat allt än att stanna kvar i en hatets och besvikelsens relation där alla inblandade (parterna och eventuella barn) blir drabbade. Och kyrkan säger då att det är möjligt att gifta om sig. Det handlar om ett av många uttryck för Guds nåd där nåden då konkretiseras i nya löften och en ny start i tillvaron. Men jag skulle önska att fler ville följa ovanstående punkter så att skilsmässostatistiken kunde minska. Den lär vara mellan 50-70 % av alla ingångna äktenskap, åtminstone i Stockholm.

De par som vigs av mig kallas nästan alltid till ett återsamtal efter ett år, då vi talar om hur första året som gifta varit - vad som varit bra och vad som varit svårare. I regel är det både roliga och viktiga samtal och en del uttrycker att de vill komma tillbaka efter ytterligare år.

Lena Andersson skriver: Skilsmässan är åtminstone en skärva av ett erkännande att det inte går att skriva kontrakt om känslor. Ett mer förnedrande scenario än att någon stannar kvar hos en fast de längtar bort är svårt att tänka sig. Om man försöker att leva efter punkterna ovan behöver man inte hamna i skilsmässans tuffa sammanhang. Då behöver man inte längta bort utan snarare längta efter varandra när man är borta. Det handlar inte om att "skriva kontrakt om känslor". Det handlar om ett livslångt äventyr tillsammans och det är något annat!